Med pakten inleddes människoslakten

molotov-ribbentrop

Efter underteckndet av nonaggressionspakten i Kreml augusti 1939.
Fr v: Joachim von Ribbentrop, Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov

Klockorna visade 13:00, när utrikesminister Joachim von Ribbentrop landade i Moskva onsdagen den 23 augusti 1939 i spetsen för en 30-mannadelegation. Till gästernas ohöljda förundran var hela flygplatsen översållad med svastikor, och en militärorkester spelade Tredje rikets nationalsång. Efter ett glas läskande välkomstchampagne på den egna ambassaden inställde sig Ribbentrop, ekiperad i skinnrock och svart kavaj, vid förhandlingsbordet i Kreml bara någon minut efter 15-slaget. Överläggningarna kunde börja.

Mats Parner

Mats Parner

Förberedelserna hade varit rigorösa, och redan vid den första sittningen undertecknade Vjatjeslav Molotov och von Ribbentrop både huvuddokumentet – den med tiden så ryktbara non-aggressionspakten – och det hemliga tilläggsavtalet. I det senare preciserades Tysklands och Sovjetstatens intressesfärer, varvid östra Polen, Estland, Lettland, Finland och rumänska Bessarabien, småningom också Litauen, sattes upp på värdnationens pluskonto. En andra förhandlingsrunda inleddes klockan 22 och avslutades först vid 02-tiden med vodka och rysk kaviar till de hugade.

Generalsekreteraren i SUKP(b) nöjde sig dock, enligt vad det berättas, med vanligt Moskvaflodsvatten.

Genom pakten kunde Adolf Hitler undfly mardrömmen om ett tvåfrontskrig, och tack vare pakten fick Josef Stalin värdefull extratid, ett nästan på dygnet 22 månader långt råd- och andrum, skulle det sedermera visa sig. Fredagen den 1 september marscherade tyska soldater in i Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot tyskarna. Den 17 september gick också Röda Armén in i Polen, och efter ytterligare 74 dygn tvingades även ett sturskt och motspänstigt Finland kämpa mot de röda (i ”finska vinterkriget”).

Torsdagen den 21 december firade Josef Stalin sin sextionde födelsedag och gratulerades i telegramform av sin stridsbroder vid kanslersämbetet i Berlin. Den uppvaktades tacksamhet kände uppenbarligen inga gränser, och han lät detta klart framgå av svarstelegrammet:

”Vänskapen mellan Tysklands och Sovjetunionens hjältemodiga folk, bestyrkt med blod, har alla förutsättningar att bli fast och bestående.”

I april 1940 ockuperade nazisterna Danmark och Norge, obetydligt senare också Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg. Inte heller Baltikum skonades. Där infördes arbetarmakten på SSSR-märkta stridsvagnars larvfötter och med hjälp av en serie manipulerade folkomröstningar.

Förhöll det sig alltså så att 1939-45 års människoslakt, känd som andra världskriget, var en omedelbar och strikt logisk följd av att två diktaturer gick samman, offrade Polen, erbjöd varandra fri lejd och chevalereskt delade på bytet? På ett plan låg det onekligen till på just det viset. I samma ögonblick som Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop skrev under icke-angreppspakten i Kreml var det sista hindret för ett krigsutbrott undanröjt och The Point of No Return definitivt passerad. De två signatärmakterna i Moskva var båda ansvariga.

Men på ett djupare plan var situationen fullständigt annorlunda. Den rysk-tyska pakten föregicks elva månader tidigare av München-överenskommelsen (30 september 1938), där England, Frankrike, Italien och Nazityskland, representerade av Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Benito Mussolini och Adolf Hitler, enades om att det tyskspråkiga Sudet-landet i Tjeckoslovakien skulle inkorporeras i Tredje riket – men bara som en sista och slutlig åtgärd. Åtminstone Chamberlain trodde sig, med denna överenskommelse, ha säkrat ”fred i vår tid”. Dessvärre bröt nazisterna sitt Münchenlöfte till tjeckerna och alla oss andra redan den 15 mars 1939, då Prag intogs. I det läget framstod en pakt mellan von Ribbentrop och Molotov som ett fullt realistiskt alternativ (låt vara att juden Maksim Litvinov alltjämt var sovjetisk utrikesminister och förblev så i ytterligare ett par månader).

Den rysk-tyska pakten var helt enkelt en konsekvens av uppgörelsen i München. Att de bägge fördragen är nära besläktade råder det intet tvivel om. Det handlade såväl i München som i Moskva om cyniska maktspel, där ena gången Tjeckoslovakiens och andra gången Polens öde beseglades. Utan preludierna i München hade det aldrig signerats någon pakt i Kreml. (Det stämmer f ö till eftertanke att USA gav -38 års Münchenavtal sitt fulla stöd.)

Men också München hade sina ouvertyrer och prologer. Åren 1933-1935 var det ytterst nära att Sovjetunionen, Frankrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Finland enats i den så kallade östpakten, men så blev det aldrig. Anthony Eden, som var engelsk utrikesminister under kriget, framhöll i sina memoarer (1961) att britter, fransmän, tyskar och italienare aldrig skulle haft grundad anledning att stråla samman nere i Bayern, om östpakten förverkligats – varvid Tjeckoslovakiens framtid rimligen blivit en annan och långt gynnsammare.

Föreställningen att Sovjetunionen bär ett minst lika stort ansvar för andra världskrigets utbrott som Tredje riket är inte ny. Under 1980-talets ideologiska uppgörelser mellan en rad framstående tyska historiker menade Ernst Nolte (född 1923 och alltjämt i livet) att fascismen i praktiken bedrev ett försvarskrig mot Sovjetkommunismen. Det är uppfattningar av det slaget som i dag tycks bli allt populärare, både hos oss i Sverige och på kontinenten. Oroad frågar man sig, om vi just nu upplever en historierevisionistisk flodvåg. Chefredaktören Peter Wolodarski (Dagens Nyheter, 19 april 2015), historikern Kristian Gerner (Expressen, 10 mars 2015) och författaren Peter Fröberg Idling (Expressen, 5 maj 2015) slirade alla betänkligt på sina krigsutlösartangenter i fjol.

I nummer 2/2016 av Folket i Bild/Kulturfront uppmärksammas boken En samtidig världshistoria under rubriken ”Lögner om andra världskriget” av en Lucas De Vivo. Det rör sig om ett imponerande arbete på 1100 sidor, som är tänkt att bli kurslitteratur för historiestudenter vid de svenska universiteten – och där författarna helt riktigt, det vill säga totalt felaktigt, insinuerar att Sovjetunionens skuld till krigsutbrottet på alla sätt var jämförbar med Nazitysklands. Följaktligen har Münchenavtalet inte fått något utrymme alls i denna samtidiga världshistoria på 1100 sidor – medan icke-angreppspakten i Moskva har lyfts fram desto tydligare. Precis lika anmärkningsvärt är att invasionen i Normandie sägs vara den händelse som definitivt avgjorde kriget.

Sant är att D-dagen betydde åtskilligt. Men sant är också att c:a 75 procent av den nazityska krigsmaskinen gick under på östfronten åren 1941-45. Där och då stod det egentliga avgörandet. Uppskattningsvis 13,6 miljoner av de röda fot- och frontsoldaterna miste livet efter att Wehrmacht blåst till strid i österled söndagen den 22 juni.

Min avsikt är inte att försvara Sovjetunionen. De enda historiska sammanhang i vilka leninism och stalinism kan förstås är återvändsgränderna, de likbelamrade. Ändå var det bra att Josef Stalin, och inte Adolf Hitler, tillhörde den koalition som avgick med segern i världskriget.

Vid processerna i Nürnberg slog de rättslärde fast att 1939 års krigshandlingar startades av nazisteliten i Tredje riket. Vägande skäl att revidera den uppfattningen lyser alltjämt med sin frånvaro.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.