Med pakten inleddes människoslakten

molotov-ribbentrop

Efter underteckndet av nonaggressionspakten i Kreml augusti 1939.
Fr v: Joachim von Ribbentrop, Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov

Klockorna visade 13:00, när utrikesminister Joachim von Ribbentrop landade i Moskva onsdagen den 23 augusti 1939 i spetsen för en 30-mannadelegation. Till gästernas ohöljda förundran var hela flygplatsen översållad med svastikor, och en militärorkester spelade Tredje rikets nationalsång. Efter ett glas läskande välkomstchampagne på den egna ambassaden inställde sig Ribbentrop, ekiperad i skinnrock och svart kavaj, vid förhandlingsbordet i Kreml bara någon minut efter 15-slaget. Överläggningarna kunde börja.

Mats Parner

Mats Parner

Förberedelserna hade varit rigorösa, och redan vid den första sittningen undertecknade Vjatjeslav Molotov och von Ribbentrop både huvuddokumentet – den med tiden så ryktbara non-aggressionspakten – och det hemliga tilläggsavtalet. I det senare preciserades Tysklands och Sovjetstatens intressesfärer, varvid östra Polen, Estland, Lettland, Finland och rumänska Bessarabien, småningom också Litauen, sattes upp på värdnationens pluskonto. En andra förhandlingsrunda inleddes klockan 22 och avslutades först vid 02-tiden med vodka och rysk kaviar till de hugade.

Generalsekreteraren i SUKP(b) nöjde sig dock, enligt vad det berättas, med vanligt Moskvaflodsvatten.

Genom pakten kunde Adolf Hitler undfly mardrömmen om ett tvåfrontskrig, och tack vare pakten fick Josef Stalin värdefull extratid, ett nästan på dygnet 22 månader långt råd- och andrum, skulle det sedermera visa sig. Fredagen den 1 september marscherade tyska soldater in i Polen. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot tyskarna. Den 17 september gick också Röda Armén in i Polen, och efter ytterligare 74 dygn tvingades även ett sturskt och motspänstigt Finland kämpa mot de röda (i ”finska vinterkriget”).

Torsdagen den 21 december firade Josef Stalin sin sextionde födelsedag och gratulerades i telegramform av sin stridsbroder vid kanslersämbetet i Berlin. Den uppvaktades tacksamhet kände uppenbarligen inga gränser, och han lät detta klart framgå av svarstelegrammet:

”Vänskapen mellan Tysklands och Sovjetunionens hjältemodiga folk, bestyrkt med blod, har alla förutsättningar att bli fast och bestående.”

I april 1940 ockuperade nazisterna Danmark och Norge, obetydligt senare också Frankrike, Belgien, Holland och Luxemburg. Inte heller Baltikum skonades. Där infördes arbetarmakten på SSSR-märkta stridsvagnars larvfötter och med hjälp av en serie manipulerade folkomröstningar.

Förhöll det sig alltså så att 1939-45 års människoslakt, känd som andra världskriget, var en omedelbar och strikt logisk följd av att två diktaturer gick samman, offrade Polen, erbjöd varandra fri lejd och chevalereskt delade på bytet? På ett plan låg det onekligen till på just det viset. I samma ögonblick som Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop skrev under icke-angreppspakten i Kreml var det sista hindret för ett krigsutbrott undanröjt och The Point of No Return definitivt passerad. De två signatärmakterna i Moskva var båda ansvariga.

Men på ett djupare plan var situationen fullständigt annorlunda. Den rysk-tyska pakten föregicks elva månader tidigare av München-överenskommelsen (30 september 1938), där England, Frankrike, Italien och Nazityskland, representerade av Neville Chamberlain, Édouard Daladier, Benito Mussolini och Adolf Hitler, enades om att det tyskspråkiga Sudet-landet i Tjeckoslovakien skulle inkorporeras i Tredje riket – men bara som en sista och slutlig åtgärd. Åtminstone Chamberlain trodde sig, med denna överenskommelse, ha säkrat ”fred i vår tid”. Dessvärre bröt nazisterna sitt Münchenlöfte till tjeckerna och alla oss andra redan den 15 mars 1939, då Prag intogs. I det läget framstod en pakt mellan von Ribbentrop och Molotov som ett fullt realistiskt alternativ (låt vara att juden Maksim Litvinov alltjämt var sovjetisk utrikesminister och förblev så i ytterligare ett par månader).

Den rysk-tyska pakten var helt enkelt en konsekvens av uppgörelsen i München. Att de bägge fördragen är nära besläktade råder det intet tvivel om. Det handlade såväl i München som i Moskva om cyniska maktspel, där ena gången Tjeckoslovakiens och andra gången Polens öde beseglades. Utan preludierna i München hade det aldrig signerats någon pakt i Kreml. (Det stämmer f ö till eftertanke att USA gav -38 års Münchenavtal sitt fulla stöd.)

Men också München hade sina ouvertyrer och prologer. Åren 1933-1935 var det ytterst nära att Sovjetunionen, Frankrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Finland enats i den så kallade östpakten, men så blev det aldrig. Anthony Eden, som var engelsk utrikesminister under kriget, framhöll i sina memoarer (1961) att britter, fransmän, tyskar och italienare aldrig skulle haft grundad anledning att stråla samman nere i Bayern, om östpakten förverkligats – varvid Tjeckoslovakiens framtid rimligen blivit en annan och långt gynnsammare.

Föreställningen att Sovjetunionen bär ett minst lika stort ansvar för andra världskrigets utbrott som Tredje riket är inte ny. Under 1980-talets ideologiska uppgörelser mellan en rad framstående tyska historiker menade Ernst Nolte (född 1923 och alltjämt i livet) att fascismen i praktiken bedrev ett försvarskrig mot Sovjetkommunismen. Det är uppfattningar av det slaget som i dag tycks bli allt populärare, både hos oss i Sverige och på kontinenten. Oroad frågar man sig, om vi just nu upplever en historierevisionistisk flodvåg. Chefredaktören Peter Wolodarski (Dagens Nyheter, 19 april 2015), historikern Kristian Gerner (Expressen, 10 mars 2015) och författaren Peter Fröberg Idling (Expressen, 5 maj 2015) slirade alla betänkligt på sina krigsutlösartangenter i fjol.

I nummer 2/2016 av Folket i Bild/Kulturfront uppmärksammas boken En samtidig världshistoria under rubriken ”Lögner om andra världskriget” av en Lucas De Vivo. Det rör sig om ett imponerande arbete på 1100 sidor, som är tänkt att bli kurslitteratur för historiestudenter vid de svenska universiteten – och där författarna helt riktigt, det vill säga totalt felaktigt, insinuerar att Sovjetunionens skuld till krigsutbrottet på alla sätt var jämförbar med Nazitysklands. Följaktligen har Münchenavtalet inte fått något utrymme alls i denna samtidiga världshistoria på 1100 sidor – medan icke-angreppspakten i Moskva har lyfts fram desto tydligare. Precis lika anmärkningsvärt är att invasionen i Normandie sägs vara den händelse som definitivt avgjorde kriget.

Sant är att D-dagen betydde åtskilligt. Men sant är också att c:a 75 procent av den nazityska krigsmaskinen gick under på östfronten åren 1941-45. Där och då stod det egentliga avgörandet. Uppskattningsvis 13,6 miljoner av de röda fot- och frontsoldaterna miste livet efter att Wehrmacht blåst till strid i österled söndagen den 22 juni.

Min avsikt är inte att försvara Sovjetunionen. De enda historiska sammanhang i vilka leninism och stalinism kan förstås är återvändsgränderna, de likbelamrade. Ändå var det bra att Josef Stalin, och inte Adolf Hitler, tillhörde den koalition som avgick med segern i världskriget.

Vid processerna i Nürnberg slog de rättslärde fast att 1939 års krigshandlingar startades av nazisteliten i Tredje riket. Vägande skäl att revidera den uppfattningen lyser alltjämt med sin frånvaro.

  19 kommentarer for “Med pakten inleddes människoslakten

  1. Arne Nilsson
    2016-03-23 kl. 20:00

    Att kalla överenskommelsen av den 23 augusti 1939 mellan Sovjetunionen och Tyska Riket vid dess formella namn, Non-aggressionspakt, är lika missvisande som att kalla ett samtal mellan två personer som planerar ett rånmord för ett litterärt samkväm. Det faktiska innehållet i non-aggressionspakten och det hemliga tilläggsavtalet är det motsatta: en aggressions som underlättade för det Tyska Riket att starta det andra världskriget i Europa den första september 1939. Sovjetunionen agerade helt enligt pakten och ockuperade och införlivade östra Polen och de baltiska staterna. Dessutom startade Sovjetunionen ett anfallskrig mot Finland under slutet av 1939. Pakten avslutades följdriktigt med att Tyska Riket anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941.

    Men vad hade hänt om Sovjetledningen inte hade gått med på en Non-aggressionspakt med Tyska Riket. Det finns inget säkert svar på den frågan. Två huvudalternativ kan skönjas.

    Det första alternativet är att motståndet mot ett tvåfrontskrig inom den tyska militären hade satt stopp för anfallet mot Polen den 1 september 1939. Därmed hade inte det Tyska Rikets imperialistiska ambitioner ändrats, utan hade funnit sig andra vägar.

    Tyska Riket hade angripit Polen den 1 september, utan att Sovjetunionen hade inlåtit sig på att dela upp östra Europa tillsammans med Tyska Riket. Tyska Riket hade naturligtvis besegrat Polen. England och Frankrike hade förmodligen förklarat krig mot Tyska Riket, utan att göra särskilt mycket för att hjälpa Polen. I detta fall hade det tyska fälttåget i Polen varit avslutat i början av oktober 1939. I detta läge hade det inte varit möjligt att fortsätta kriget vidare österut på regntunga vägar och en krigsmakt som behövde andrum för soldaterna och reparation av slitet material. Dessutom saknade den tyska krigsmakten vinterutrustning. Så tidigast våren/försommaren 1940 hade varit möjligt för Tyska Riket att marschera österut. Vid den tidpunkten hade Tyska Riket även varit i krig med både England och Frankrike och haft en sårbar buk i form av ett inte helt stabilt Balkan. Ett krig med Sovjetunionen skulle innebära ett tvåfrontskrig.

    De som försvarar Non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyska Riket brukar hävda att Sovjetunionen vann 22 månader för ytterligare förberedelser inför det väntade angreppet från Tyska Riket. I bästa fall är det frågan om drygt 1 år. Till detta kommer att det Tyska Riket fick god tid på sig att öva sin krigsmakt både i öst och väst och lägga under sig både produktionsutrustningar och krigsmaterial. Non-aggressionspakten gav således även Tyska Riket ökade möjlighet att stärka sig inför kommande kraftmätningen med Sovjetunionen.

    Sovjetunionens agerade i Baltikum medförde goda rekryteringsmöjligheter i av soldater till den tyska krigsmakten i samband med operation Barbarossa. Kriget mot Finland 1939-40 blev en bra förevändning att dra med Finland i kriget mot Sovjetunionen 1941.

    I samband med Non-aggressionspakten lade de kommunistiska partierna i Europa om sin politik. Kritiken och kampen mot fascism och nazism tonades ned och blev i det närmaste osynlig. I stället riktades udden mot plutokraterna i London och Paris. I detta läge så svek kommunisterna kampen mot fascism och nazism.

    Mot bakgrund av ovanstående korta skiss går det att dra slutsatsen att Non-aggressionspakten inte gynnade kampen mot nazism och fascism.

  2. Anders Persson
    2016-03-24 kl. 5:46

    Man kan lägga till några fakta:

    1. Polen sträckte sig 1939 vida längre österut än idag och omfattade områden som beboddes av icke-polacker som vitryssar och ukrainare bl a. De behandlades inte väl av den polska regimen och skulle ha behandlats ännu sämre av den tyska, som också skedde 1941-44.

    2. Sovjetunionen trodde, liksom många andra, att kriget mellan västmakterna och Tyskland skulle bli en upprepning av 1:a världskriget. Ingen anade att Frankrike skulle falla ihop som ett korthus, bl a på grund av att landets elit såg positivt på det anti-kommunistiska Tyskland.

    3. Sovjetunionen stationerade trupper i de baltiska staterna hösten 1939, men införlivade dem i unionen först i juni 1940, uppenbarligen efter det överraskande segerrika tyska blixtkriget i väster. Då hade man gått på pumpen i Finland, glömmandes varför det så lätt erövrats 1808-09 var därför att den ledande klassen ville låta sig erövras. Det ville den inte 1939.

  3. Sven-Eric Holmström
    2016-03-26 kl. 12:30

    Pakten skulle alltså inte ha gynnat kampen mot fascismen. Nej kanske inte men det är svårt att se att Sovjetunionen hade kunnat agera på något annat sätt med tanke på den politik som fördes av västmakterna och framförallt Polen. Det var först i mitten av augusti som man övergav den kollektiva säkerheten till förmån för en helt egen politik.

    Det är sant att införlivningen av baltstaterna skedde först efter det tyska genombrottet i väster. Hösten 1939 fanns inga sådana planer. Införlivningen var en konsekvens av att de baltiska kommunisterna låg på för att göra länderna till sovjetrepubliker. I Finland ställde kommunisterna upp för sitt land. I Baltikum gjorde de precis tvärtom.

    Slutligen, det här med att demokratier inte för krig mot varandra. Det är naturligtvis en myt från början till slut.

  4. Anders Persson
    2016-03-26 kl. 15:51

    Jag blir så trött av att efter “nya vänstern” dök upp för femtio år sedan vi fortfarande idisslar den tysk-sovjetiska pakten av 1939.

    Varför inte som omväxling diskutera den tysk-sovjetiska pakten av 1922. Förutom att de båda länderna lovade varandra evig vänskap och förmånligt handelsutbyte så fanns det också här ett hemligt tilläggsprotokoll nämligen att tyska Wehrmacht fick öva militärt i hemlighet på de ryska slätterna och i hemlighet få vapen tillverkade per licens av ryska fabriker – i brott mot Veraillesfreden.

    Men medan paketen 1939 knappt varade i två år, varade pakten 1922 i över tio!

    Problemet Lenin & Co hade var, liksom Stalin & Co 1939, vad man skulle göra av alla sin utländska kommunistiska anhängare inom Komintern. Upplösa organisationen såg ju inte bra ut, men det såg heller inte bra ut om tyska kommunister sprang omkring på gatorna i Berlin och pläderade för att störta den regering som kanske just satt i vänskapliga överläggningar med någon delegation från Moskva.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.