Misslyckad amerikansk inblandning i EU-valet 2016

Bland årets julklappspaket fanns Tim Shipman’s The Fall Out (Alla började gräla), uppföljaren till All Out War, boken om folkomröstningen om EU 2016, som jag fick i fjol. Böckerna är välmatade med fakta, men journalistiskt skrivna så man har inte tråkigt en minut.

Bland de många intressanta kapitlen i den första boken vill jag lyfta fram det 13:e: “Back of the queue” (Längst bak i kön) eftersom den ger ytterligare ett exempel på vad jag nyss skrev i “Med sådana fiender behöver man inga vänner”, nämligen hur nutidens liberaler bekämpar sina motståndare med en skrämsel- och demoniseringspropaganda på ett sätt som slår tillbaka på dem själva.

Folkomröstningen om EU skulle äga rum torsdagen den 23 juni 2016. Redan i slutet av april drev dock “Remain”-(Stanna i EU)-kampanjen igång en generaloffensiv för att, en gång för alla, krossa allt motstånd. Det skedde genom att amerikanarna lät sig mobiliseras!

Utländsk påverkan?
Det har varit mycket snack om att ryssarna, genom olika “påverkansoperationer”, låg bakom det senare segern för “Leave” (Lämna EU). Tusentals ryska hackers ska ha översvämmat Storbritannien med lömska budskap, TV-stationerna RT och Sputnik ska ha haft propagandistiska inslag osv. Och bakom allt ruvade ju, som vanligt, Vladimir Putin.

Efter att “Leave” segrat i folkomröstningen i juni 2016 uppstod det rykten att de hade konspirerat med ryssarna, i synnerhet Vladimir Putin. Hösten 2018 satte en “Remain” grupp upp en massa fejkade affischer i London för att underblåsa misstankarna.

Jag har förvånat mig över att så få reagerat på det rent löjliga i dessa påståenden. De verkar förutsätta att om en britt bara läste eller hörde någonstans att det vore bra för Storbritannien att lämna EU, så bleve han eller hon genast övertygad om detta, i synnerhet om det kom från någon utländsk, gärna rysk, TV-station. Om nu till på köpet Vladimir Putin skulle ha kommit ut ur Kreml och hållit ett tal med samma innebörd skulle segern för “Leave” ha varit garanterad.

Nu gjorde han inte detta. Istället var det hans kollega i Vita Huset och hans amerikanska medhjälpare som innan folkomröstningen gick ut med en mycket uppmärksammad  påverkansoperation.  Enligt boken “All out war” var syftet med att hålla kvar Storbritannien i EU bland annat för att landet skulle se till att sanktionerna mot Ryssland inte drogs in.

Obama på statsbesök
Den amerikanska påverkansoperationen började den 21 april med att åtta före detta amerikanska finansministrar i ett brev till “The Times” varnade för konsekvenserna om Storbritannien skulle lämna EU. Det följdes dagen efter av ett uttalande av Barak Obama vid en presskonferens. Den amerikanska presidenten hade varit på statsbesök i Saudi-Arabien och tog vägen hem via London. Efter lunch med drottningen på Windsor Castle framträdde han på 10 Downing Street med premiärministern David Cameron.

USA:s stämma i Sverige, Dagens Nyheter och i synnerhet dess ledarsida, ställde till 100% upp på den amerikanska interventionen i EU-omröstningen.

Med sig hade han ett tydligt budskap: i folkomröstningen den 23 juni bör britterna rösta för att stanna kvar i EU. Till skillnad från förespråkare för Brexit underströk Obama att det efter ett utträde inte alls skulle bli lätt att sluta ett separat handelsavtal med USA:
– Storbritannien kommer hamna längst bak i kön!

Detta skulle inte, sade han, tolkas som ett hot, utan det är givetvis britterna som själva bestämmer om de vill stanna i EU eller inte. 

Hade Barak Obama nöjt sig med att berömma britterna i allmänna ordlag och bara indirekt antytt att de gjorde mest nytta med att stanna i EU, hade kanske den politiska stormen uteblivit. Nu mer eller mindre hotade han med repressalier om de lämnade EU.
Lite mindre liberala Svenska Dagbladet återgav finlandssvenske TT-korrespondenten Wiktor Nummelins mer återhållsamma rapport. Nummelin kunde redan i realtid göra  samma bedömningar som i Shipmans bok.

Obamas uttalande hälsades till en början med stor glädje av EU-anhängarna och skapade oro hos motståndarna. Men det dröjde inte länge förrän det stod klart att Obamas yttrande hade varit en politisk fadäs. Det var precis som ett hot det hade tolkats, inte bara av Brexitanhängare, utan av alla britter. Obamas medvetna politiska syfte underströks av, som kommentatorer påpekade, att han för ordet “kö” använt det engelska ordet “queue”, på amerikansk-engelska heter det “line”.

Dessutom irriterades britter, både på hög och låg nivå, av att bli tillsagda vad de skulle göra. De Brexitaktivister som var ute på gator och torg och knackade dörr fick höra hur folk blivit förbannade på Obama. Här hade Storbritannien ställt upp för USA både i Irak och Afghanistan, och nu skulle USA svika dem. För övrigt hade den amerikanske presidenten bara nio månader kvar i sitt ämbete och skulle vara borta när det blev dags för förhandlingar om handelsavtal.

Som lök på laxen kom sedan Hillary Clinton den 23 april med ett uttalande till The Observer där hon i sak upprepade vad Obama sagt. Katastrofen var nu ett faktum.

Tredje världskrig?
Kanske för att vända vinden höll David Cameron den 8 maj ett länge planerat tal. Det var på dagen 71 år sedan 2:a världskriget tog slut och hans budskap var att EU behövdes för att undvika ett 3:e världskrig. Denna argumentation hade varit mycket effektiv 1975 när britterna röstat för att bli medlemmar i EU. Men då låg kriget bara 30 år bort och stora delar av både allmänheten och politikerna hade egna direkta erfarenheter av kriget. Men 2016 var krigsveteranerna inte många och som bäst var de 90 år gamla.

Att varna för nya krig, i synnerhet ett tredje världskrig, hade vid valet 1975 fungerat bra för att stämma britterna positiva till EU, eller EEC som det hette då. Men 40 år senare sköt det högt över målet och framstod som vulgär skräckpropaganda.
När vallokalerna stängde klockan 22 rådde under ett par timmar en föreställning att “Remain” skulle segra med 52-48%. Men klockan kvart över midnatt, lokal tid, kvart över 1 svensk tid, kom Sunderland in med en brakseger för “Leave” vilket fick alla att inse att vinden vänt – och pundet störtdök. Valutaspekulanter lär ha gjort stora vinster – och förluster – under denna natt.

I sin sammanfattning skriver Tim Shipman att “Remains” taktik att ta hjälp från utomstående som Internationella Valutafonden, ekonomiska och militära experter från USA och i synnerhet Barack Obama, misslyckades eftersom det “stärkte känslan av ett privilegierat etablissemang som delade med sig av sin visdom till den fattiga och oupplysta massan”. Att detta etablissemang dessutom till största delen var amerikanskt gjorde saken än värre – omvärlden har inte riktigt klart för sig hur amerikanen och engelsmän går varandra på nerverna rent personligt bland annat därför att de har samma språk som de dock hanterar olika.

En annan bestseller i den brittiska julbokfloden. Jon Sopel är BBC:s man i Washington.

Men engelsmännen själva , även deras etablissemang, är väl medvetna om de kulturella skillnaderna. Så varför engagerade de i så fall denna uppsjö av amerikanska “besserwissers”? Här måste jag spekulera:
– Amerikanarna infann sig på egen inbjudan!

Redan en månad innan hade konservativa politiker i Storbritannien genom sina kontakter i Washington DC varnat Obama och hans  likasinnade för att ge sig in i den brittiska valkampen. Men Storebror vet alltid bäst. Med sin militära makt utspridd över hela världen underskattar de styrande i Washington DC behovet av diplomati. Om tjugo amerikanska grabbar med militära muskler dyker upp i London med presidenten i spetsen och talar om var skåpet ska stå, tror de att det inte behövs mer. Den amerikanska politiken har varit “trumpsk” till innehållet långt innan den också blev den till formen.

  9 kommentarer for “Misslyckad amerikansk inblandning i EU-valet 2016

  1. Torbjörn Wikland
    2020-01-01 kl. 21:10

    Anders P har viktiga poänger i sin recension av de två engelska böckerna. 1) USA:s ledare blandade sig i engelsk politik i upptakten till Brexit-omröstningen 2016 – en grövre inblandning än de marginella ryska internetinhopp som det pratats så mycket om i stormedia. 2) Resultatet blev det motsatta, trots ihärdig propaganda. Man underskattade de engelska väljarnas förmåga att dra egna slutsatser. 3) Vad som blir heta politiska stridsfrågor är till stor del tillfälligheternas spel. Det gäller, enkelt uttryckt, att vara beredd på ett sätt som modern krishantering lär ut. Vi vet inte vad som kommer att hända, men vi måste ändå förbereda oss så gott vi kan. Det hjälper föga att mumla om arbetsklassens ledande roll i de frågor som olika personer och organisationer för fram. Det verkar vara en slutsats Anders Persson drar i sin historiska genomgång av upptakten till Oktoberrevolutionen.

  2. Bertil Carlman
    2020-01-01 kl. 23:47

    En mycket viktig fråga är den ökande motsättningen inom den borgerliga klassen, jorden över, motsättningen mellan globalister och nationalister. I USA är det gaska tydligt att Trump står för en mer nationalistisk sida, medan ”djupa staten” i USA är klart globalistisk.

    I Sverige vet jag – genom en bekant – att denna motsättning till och med finns inom officerskåren. Och skärpningar och förskjutningar äger hela tiden rum. I senaste programmet om HasseåTage var det intressant att t ex höra höga socialdemokrater tala varmt om alliansfriheten som nu genom främst (tror jag) Hultqvists försorg blivit en ”Transatlantisk länk”. Jan Guillou sammanfattade bra i programmet när han sade att det partiprogram som S hade då, idag skulle uppfattas ligga till vänster om Vänstern.

    Tänk om någon på till exempel FiB/k kunde eller vågade skriva om dessa frågor.

    Min far brukade skämtsamt säga att nordanvinden var kall oavsett från vilket väderstreck den kom. Men jag är inte längre säker ens på det. Spännande!

  3. Bengt Svensson
    2020-01-02 kl. 4:10

    Att Trump varnade britterna för Corbyn tycks dock inte ha hjälpt Labour i senaste valet?

    Med det sagt måste jag också säga att det du beskriver, Anders P, är smått häpnadsväckande. Inte för att du drar fram några nya fakta utan tvärtom det vi fåtts att glömma. En lite mer sofistikerad version av de där gamla sovjetiska bilderna, där Trotski hade trollats bort.

  4. Bo Persson
    2020-01-02 kl. 10:50

    Torbjörn Wikland är den ende på den här bloggen som brukar säga att FiB/K inte är en vänstertidning.

    Vad menar han med det? Vill han förneka att alla (nästa alla?) som jobbar med FiB/K eller läser tidningen ser sig som vänster. Nej, det vill han säkert inte. Vad han vill säga är att tidningens paroller varken är höger eller vänster.

    Men idag hålls inte dessa två frågor isär. Och tidningen är bara en i mängden av vänstertidningar. Och därför också ganska ointressant. De stora frågorna idag är ju varken höger eller vänster.

  5. Knut Lindelöf
    2020-01-02 kl. 12:29

    Det här har varit en fråga som sedan starten 1972 kunnat ses på flera sätt. Du kan säga att FiB/K är vänster, eller icke-vänster och ha rätt.

    Enkelt kan man säga så här: FiB/K är partipolitiskt oberoende, vilket var viktigt de första åren. Inget vänsterparti hade företräde inom FiB/K, alltså icke vänster. Dessutom har vi i många frågor tack vare våra tre paroller kunnat betrakta världen ur flera perspektiv. Många gånger har FiB/K varit på samma linje som kulturkonservativa strömningar, vilket bevisat att FiB/K inte är vänster i vanlig partipolitisk mening.

    Men jag placerar FiB/K i en klassisk vänstertradition från franska revolutionen, alltså för folket mot herrarna. Alltså både vänster och icke-vänster.

  6. Bo Persson
    2020-01-02 kl. 16:50

    Knut L!
    Det är klart att det inte finns någon entydig användning av orden “höger” och “vänster” i politiken. Men när jag själv t ex säger att en fråga inte är en höger/vänster-fråga så tänker jag i första hand på att den ekonomiska motsättningen mellan den som köper arbetskraft och den som säljer sin inte är relevant i sammanhanget.

  7. Martin Gustavsson
    2020-01-03 kl. 16:49

    Man kan vara vänster även om man säljer arbetskraft, ex. p g a att man vill leva i ett mer jämlikt samhälle, p g a att mordfrekvensen sjunker i sådana samhällen. Tryggheten kan vara viktig. Välfärden för alla och en själv, att arbetslösheten är låg, att ingen behöver vara kriminell, kan vara viktig för vilken mentalt frisk egen företagare som helst.

  8. Anders Persson
    2020-07-22 kl. 13:10

    En rapport från det brittiska parlamentets underrättelse- och säkerhetsutskott har inte kunnat slå fast huruvida Ryssland försökt påverka EU-valet 2016 (Brexit eller ej), berättar TT utifrån The Guardian. Orsaken är att det inte gjorts “tillräckliga ansträngningar” för att undersöka saken.

    Brist på grundlighet brukar inte hindra britterna att komma upp med både det ena och andra tvärsäkra påståendet, t ex 2003 om Saddams massförstörelsevapen som inom 45 minuter skulle nå London.

    Kanske detta är det första tecknet på det av mig länge förutsagda närmandet mellan London och Moskva. Kanske blir det Boris Johnson som gör en överraskande visit i Kreml nästa år?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.