Med svenskt NATO-inträde ökar krigsrisken

nej-till-nato-uppsala-allhelgona

Skriv på namnlistorna mot ett svenskt värdlandsndsavtal.

Onsdagen den 24 mars 1999 inledde NATO sin bomboffensiv mot Serbien och Kosovo i vad som numera är känt som Kosovokriget. Från officiellt håll kom inga svenska protester, men den 29 mars publicerade Aftonbladet en appell – undertecknad av Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Barbro Lindgren, Peter Englund, Göran Greider, Sören Sommelius och ytterligare ett par hundra – där attackerna i korta och principiella ordvändningar dömdes ut. Bombandet stred mot folkrätten, åsidosatte FN-stadgan och innebar, enligt undertecknarna, allvarliga risker för en utvidgad konflikt.

Mats Parner

Mats Parner

Uppropet älskades sannerligen inte av alla. ”De tanklösa och hjärtlösa” hette det på SvD:s ledarsida, och i andra morgontidningar gödslades det inte heller med honnörsbetygen. I DN skrev man om ”De intellektuellas haveri”, medan Sydsvenskans Per T Ohlsson brännmärkte ”Tyranniets gråterskor”. Den militära offensiven var nämligen utpräglat humanitär och bomberna av det genuint fredliga slaget.

Men redan den 6 april, efter mindre än två veckors bombardemang, tvingades DN byta fot. ”NATO:s krigstaktik slog fel” erkände man nu – och efterhand kröp den ene efter den andre till korset med slokande öron. Man fick medge att NATO försökt släcka Kosovo-eld med bensin, vilket medfört att våldet trappats upp och i sin tur gjort den humanitära situationen kaotisk samt att grunden på så vis lagts till etnisk rensning.

I november-december-numret 2004 av den ansedda tidskriften Foreign Affairs, som ges ut i USA, skräddes inte orden. Där tillstod man i klartext att NATO-bomberna över Kosovo inte bara var olagliga utan även orättfärdiga.

Kriget mot terrorismen
Kardinalpunkten i FN-stadgan och därmed i folkrätten – eller den internationella rätten, som man också säger – är förbudet mot att angripa andra stater. Det är alltså otillåtet att intervenera, och de undantag som medges är bara två: (1) OM en stats uppträdande hotar freden, så kan FN:s säkerhetsråd fatta beslut om sanktioner eller, i sista hand, om militära insatser riktade mot fredsstöraren; (2) OM en stat utsätts för väpnat angrepp, så finns en naturlig rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar. Just den rätten åberopade George W Bush efter anfallen mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001, men självförsvaret ska av lätt insedda skäl vara proportionerligt – någon självförsvarsrätt att ockupera Afghanistan i decennier har/hade USA naturligtvis inte.

Libyen har kommit . . .
att intressera mig alltmer. Där bröt inbördeskrig ut i den ”arabiska vårens” eftersvall i början av 2011, och landet var under några veckor uppspaltat i två delar. Men styrkeförhållandena var otvivelaktigt till Gaddafi-regimens fördel, och på ett par månaders sikt tycktes utgången given. Resolution nr 1973, som antogs i FN den 17 mars, kom emellertid att förändra läget: via en flygförbudszon satte man effektivt stopp för Gaddafi-styrkornas offensiv, enligt vad som uppgavs för att avstyra ett blodbad. Samtidigt började NATO med Frankrike, Storbritannien och USA som de tongivande att bomba fram rebellerna till seger. Det råder inga som helst tvivel om att NATO-insatserna gick långt utöver det av FN givna mandatet. I så måtto handlade Libyen-kampanjen om ännu ett folkrättsbrott.

Sverige ställde upp med JAS-plan efter ett nästan enhälligt riksdagsbeslut. Bara Sverigedemokraterna motsatte sig JAS-assistansen, knappast av omsorg om Libyens statssuveränitet och nationella oberoende utan snarare för att markera sin politiska självständighet. Rent generellt är det illa att SD på detta sätt lyckas ”stjäla” frågor, som rimligen, och av hävd, är vänsterfrågor. SD:s opinionsmässiga lyft beror delvis på just stölder av det här slaget.

Det som hände i Libyen 2011 var i stora stycken en upprepning av Bushs & Blairs fälttåg i Irak (2003-11) om än i mindre skala. En omsorgsfullt demoniserad ledare mördades, det administrativa maskineriet slogs i tusen bitar, fullskalig terror utbröt, flyktingarna på Medelhavet blev allt fler och såväl vapen som heliga krigare flödade över gränserna till nya konflikthärdar. Islamiska Staten – Daish – etablerade sig i norra Libyen. Ett relativt välmående land, ja ett av Afrikas rikaste, trasades sönder och följderna är djupt nedslående. Vi fick ännu ett Somalia.

Till bilden hör att Frankrike, Storbritannien och USA gjort upprepade försök att störta Gaddafi, sedan denne tog makten genom en statskupp 1969 och nationaliserade Libyens oljetillgångar. Ytterst rörde sig händelserna 2011 om olja – tro inte något annat! Nicolas Sarkozy är den sortens politiker.

Även Afghanistan är ett icke-fungerande land efter Förenta Staternas och NATO:s – och tidigare Sovjetunionens – långvariga ockupation, för vilken otaliga människor tvingats betala ett mycket högt pris. Det är i det närmaste ofattbart att Sverige, genom sin militära närvaro i vad som ibland har kallats ”Landet mitt i världen”, bidragit till att legitimera de US-amerikanska intressena. Beslutet att delta i kriget var, för att citera Thage G Peterson, ”det största utrikespolitiska misstaget i Sveriges historia efter andra världskriget”.

NATOS expansion efter 1990
NATO – eller Atlantpakten som man ofta sade – föddes 1949 och var i årtionden ett bålverk mot kommunismen utan egentliga ambitioner därutöver. Efter murens fall och Sovjets hädangång upplöstes Warszawapakten (som grundats 1955), och det bästa hade rimligen varit att NATO gått samma väg under 1990-talets första år.

Men så blev det nu inte. Den nordatlantiska försvarspakten levde vidare och har oavbrutet expanderat både på det medlems- och idémässiga planet. I NATO:s ideologiska bagage finns i dag såväl ”humanitära interventioner” som ”Responsibility to Protect”-filosofier till påseende, en massa annat icke att förglömma. Jag har snuddat vid tanken att NATO rentav är ett av de instrument med vars hjälp FN-stadgans portalbestämmelse – förbudet mot att intervenera – gradvis håller på att skjutas i sank. Det är kanske att gå för långt, men Jean Bricmont tangerar på ett förtjänstfullt sätt idéer av det slaget i sin bok Humanitär imperialism (Karneval förlag, 2007).

I mars-april-numret 2015 av den tidigare nämnda Foreign Affairs är det mödan värt att reflektera över följande rubrik: ”Obama’s Libya Debacle: How a Well-Meaning Intervention Ended in Failure”. Att ”Well-Meaning” paras ihop med ”Failure” i rubriken säger kanske, om än oavsiktligt, något viktigt om NATO: vägen till Helvetet är ofta stensatt med goda avsikter!

Det ryska hotet
Nej, jag har svårt att se NATO som ett ombud för Ren Ondska, men än mindre kan jag se – vilket är avgörande – att NATO vid något enda tillfälle agerat klokt, besinningsfullt och/eller i fredens tjänst under de gångna 25 åren. De som pläderar för svenskt medlemskap brukar heller inte i första hand lovprisa NATO:s fredsiver, som ju lyser med sin frånvaro, utan i stället varna för ett aggressivt Ryssland. Just på grund av den ryska björnens ohejdbara framfart måste vi säga ja till NATO.

Sant är att utvecklingen i Ryssland inger oro. Demokratiska fri- och rättigheter är i dag ett privilegium för enbart oligarker, regimkritikerna buras in – främst kritiker med vänstersympatier –, de militära rustningarna växer, och i strid med folkrätten annekterades Krim häromåret. Och så vidare, och så vidare.

För många NATO-anhängare och för primitiva tänkare av Jan Björklunds snitt är det något av ett axiom att Putin är på offensiven och att Medlemskapet med versalt M är den livförsäkring vi snarast har att teckna. Men det är fel. NATO är långt aggressivare än Ryssland och har militära muskler som är mer än tio gånger så väl utvecklade som Putins. Ett svenskt inträde i NATO skulle innebära att den politiska spänningen ökar i vår del av världen och att man på ryskt håll – och det på goda grunder – med ens tycker sig höra ihållande larmsignaler. Den alliansfria politiken har tjänat Sverige väl genom åren, och något paradigmskifte bör definitivt inte vara aktuellt.

NATO-vännerna ser gärna grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget …

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  13 kommentarer for “Med svenskt NATO-inträde ökar krigsrisken

  1. Anders Persson
    2016-02-04 kl. 11:02

    Mats P!
    Utmärkt krönika. Jag önskar att jag hade skrivit den själv!

    Men jag hade dock inte satt in en eftersläng emot SD som du gjort: “Bara Sverigedemokraterna motsatte sig JAS-assistansen, knappast av omsorg om Libyens statssuveränitet och nationella oberoende utan snarare för att markera sin politiska självständighet.”

    Är det så enkelt? När det begav sig gick jag in på deras sajt och hittade en motivering som var så gott som identisk med den antiimperialistiska syn du och jag och tiotusentals andra skaffat oss genom DFFG och andra organisationer på 60- och 70-talet.

    Frågan kvarstår: Varför motiverade SD sitt ställningstagande på detta sätt? Jag hade väntat mig något i stil med att svenska liv och pengar inte ska ödslas på konflikter mellan idiotiska muslimer eller svartfötter. Sedan skriver du:

    “Rent generellt är det illa att SD på detta sätt lyckas ‘stjäla’ frågor, som rimligen, och av hävd, är vänsterfrågor. SD:s opinionsmässiga lyft beror delvis på just stölder av det här slaget.”

    Usch ja, när nu den s k “vänstern” i Sverige begår det ena självmålet efter det andra och samtidigt lämnar sin egen målbur öppen är det ju verkligen oanständigt av motståndarlaget att utnyttja detta! Se för övrigt min krönika “SD måste bekämpas på alla frontavsnitt”.

    Jag vet inte vilka “kritiker med vänstersympatier” som Putin burat in, jag tror inte att det är “vänsteranhängare” med, i övrigt, samma kloka ståndpunkter som du har!

  2. Sven-Eric Holmström
    2016-02-04 kl. 11:42

    Har du någon exakt sidhänvisning till artikeln i “Foreign Affairs”?

  3. Mats Parner
    2016-02-05 kl. 15:24

    Anders P!
    I Per Leanders bok Kampen mot Putin – Den ryska proteströrelsens uppgång och fall (Verbal förlag, 2015) namnges en radda av V Putin fängslade regimkritiker, varav rätt många vänsteranhängare. En av dessa, en gosse vid namn Aleksej Sachnin som lyckats fly till Sverige, undsluppit fängelse och är Per L:s vän, har publicerat några artiklar på Aftonbladet kultur, senast den 23 januari i år tillsammans med Leander (under rubriken “Maffiabröder”) om mordet på ex-spionen med mera Aleksandr Litvinenko.

  4. Redax
    2016-02-06 kl. 10:20

    Med anledning av ovanstående Natotext av Mats Parner följer här en lång diskussion från hans egen mejllista. Den är värdefull för att där vänds och vrids de vanliga argumenten från båda lägren på ett civiliserat sätt. Debattanterna respekterar varandras motsatta åsikter. Det är ovanligt. Var så goda!

    5/2 kl 12:12 Anders Lärkert
    Hej Mats,
    Ja, krig och krigshandlingar är hemska och ger sällan bra resultat, i varje fall inte för vanligt folk. Varför börjar någon ett krig? I de flesta fall för att man vill komma åt något som man inte kan få på fredliga vägar. Hitlers anfallskrig på Polen är väl ett typiskt exempel. Ett skäl kan också vara att hjälpa en annan part, t.ex. en folkgrupp eller ett helt land som har blivit hotat eller angripet. Ett exempel på det sistnämnda är Storbritanniens och Frankrikes krigsförklaring till Tyskland 1939. Var det ett giltigt skäl att förklara krig? Tja, hade de inte gjort det skulle antagligen ett flertal miljoner människor i Europa inte dött. Å andra sidan hade större delen av kontinentala Europa sannolikt varit tysktalande, och resten rysktalande. Och antalet judar hade varit betydligt mindre än nu; Israel hade väl knappast funnits. Jag inbillar mig att folk i Europa hellre tackar britterna och fransmännen än klandrar dem.

    I Serbiens fall gällde det Kosovo som man betraktade som serbiskt. Nu fanns det ett stort antal kosovoalbaner i Kosovo som visste att med serbiskt övertagande skulle de försvinna från sina hem, antingen genom att köras bort eller – vid motstånd – genom att slaktas. Serberna hade innan kriget visat prov på vad de menade. Albanerna kunde naturligtvis inte försvara sig mot den välrustade och krigsvana serbiska armén så deras öde var ganska lätt att förutse. NATO ingrep då för att hindra det folkmord som verkade troligt. Bomberna förstörde mycket i Serbien och dödade ett antal serber, mest civila. Men efter några månaders bombningar gav faktiskt Milosovic upp och drog sig ur Kosovo. Därefter har det varit rätt fredligt där nere, om än hotfullt. (Serbien har ju aldrig accepterat Kosovos självständighet). Så var det fel att bomba? Som jag noterade på din Facebook-sida finns det väl några hundra tusen kosovoalbaner som inte tycker det. Jag tycker inte heller det. Det är alltför enkelt att sitta på behörigt avstånd och tycka om dylika händelser. Särskilt efteråt. Men det korta bombkriget i Serbien är ju ändå exempel på en krigshandling som fungerade. I varje fall betydligt bättre än den förhandlingslösning som man sökte uppnå först.

    Jag håller delvis med om den allmänna kritiken mot USA:s aggressiva efterkrigspolitik med vidhängade krig. Men man måste samtidigt ha lite historia i minnet. Innan amerikanerna tvingades in i andra världskriget understödde man de allierade med oerhörda mängder lån och vapen; helt utan egentligt egenintresse. Kom ihåg att även ryssarna fick stora vapenleveranser. I krigets slutskede litade man på att ryssarna skulle hålla sin del av Jalta-uppgörelsen, t.ex. att fria val skulle hållas i Polen. Detta skedde inte och amerikanarna såg hur Sovjetunionen lade under sig hela Östeuropa, kanske inte formellt men de facto, och suktade efter mer. I Asien understöddes kommunistiska regimer i bl.a. Vietnam och man gjorde ingen hemlighet av att världsherravälde var det slutliga målet. Det var då den beryktade dominoeffekten föddes. Man kan ha viss förståelse för att man i USA såg en världsövertagande kommunism som måste stoppas. Sedan har mycket gått snett, men i många fall har avsikterna varit goda.

    Dina synpunkter på Irak och Libyen är intressanta; det synes mig att du är inne på Göran Perssons berömda uttalande efter besöket i Kina att det är inte så dumt med lite stabilitet i ett land. Saddam Hussein och Mohammed Khadaffi representerade förvisso stabilitet. Men ska vi offra demokratin på stabilitetens altare?

    Beträffande NATO upprepar jag frågan: Vad gör vi om Putin anser sig behöva Gotland? Skriver en appell? NATO är ju en livförsäkring, ingenting annat. Och får jag välja att bli dominerad av Ryssland eller USA väljer jag det sistnämnda alla dar i veckan. Även om presidenten heter Donald Trump!

    5/2 15:00 Mats Parner
    Hej Anders L (och alla ni andra)!
    Jag har läst ditt ambitiösa inlägg – vars allvar och uppriktighet jag på intet sätt betvivlar – och konstaterar att vi har olika uppfattningar. Det är precis som det ska, och det är utmärkt att åsiktsskillnader på det här viset kan stötas och blötas.

    Nu bara en sak. Min faiblesse för diktatorer, de blodbesudlade som de mindre blodbesudlade, har inget alls med Göran Persson eller med en pervers önskan om “stabilitet” i Irak eller Libyen att göra. Hela min text handlar om FN-stadgan och folkrätten och nödvändigheten av att de stora elefanterna inte tar rätten i egna händer. Man ska inte för ett ögonblick inbilla sig att Irak och Libyen har demokratiserats. Tvärtom har dessa bägge länder slagits i spillror med omätligt lidande som följd. Väst har aldrig, inte mig veterligt, infört demokrati i något enda av tredje världens länder – bara ideligen hävdat att detta varit ambitionen.

    Medlemskap eller icke-medlemskap i NATO (eller Nato som man egentligen bör skriva) är en ödesfråga. Det inser vi nog alla, och det vore glädjande med fler debattörer här på skärmen än två gamla stötar från samma gymnasieklass i 60-talets Mjölby.

    5/2 16:05 Anders Lärkert
    Hej igen!
    Med all respekt, men demokratin måste nog folket införa själva. Om USA har hjälpt eller stjälpt länderna i detta kan diskuteras. Min poäng är att de åtminstone har försökt hjälpa, vilket inga andra har gjort. Europa är inte världsmästare på sån’t. Jag kommer ihåg en skämtteckning från balkankriget där man såg en stor blodig bakgrund av krig och en Europé sade till en annan: “Vilket elände, ska inte amerikanarna komma och göra något snart”. Tyvärr är det nog så att demokratin måste erövras med svärdet i hand.

    Tror Anders som också gärna ser andra synpunkter

    5/2 17:09 Christer Lundgren
    Varför börjar någon ett krig? Vilka krig är värda stöd och vilka bör fördömas? För Anders Lärkert är detta frågor om personligt tyckande i varje enskilt fall. Jag menar att det är en fråga om folkrätt och imperialism. Och jag menar att det är viktigt för vår egen säkerhet som nation att försvara folkrättens principer, särskilt FN-stadgans våldsförbud och principen om staters suveränitet och likaberättigande, och därmed att avvisa USA-imperiets försök att ideologiskt motivera brott mot folkrätten med oklara begrepp som ”humanitär intervention”, ”skyldighet att skydda” och så vidare (däribland påståendet att ockupationen av Irak och kriget mot Libyen skulle ha syftat till någon form av demokratisering, vilket på något sätt skulle rättfärdiga den destabilisering som blev resultatet).

    Natos krig mot Jugoslavien var inte en fråga om stöd åt kosovoalbaner, som hotades av ”serbiskt övertagande”. (Det är att ställa verkligheten på huvudet. Det var minoriteterna – serber, zigenare, judar etc – och även albaner som värnade om multinationell samexistens, som hotades av kosovoalbanska extremister understödda av främmande makt.) Västmakternas krig mot Jugoslavien var egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. De sträcker sig över ett helt decennium, från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till annekteringen av Kosovo (och etablerandet av en jättelik amerikansk militärbas på erövrat, tidigare alliansfritt, område), som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008.

    Det är alltså ett decennium av krig i Europa, och det är inledningen till en ny historisk epok, som vi kan kalla ”epoken efter Sovjetunionens sammanbrott”, eller ”epoken efter kalla kriget”, eller om man så vill ”epoken med USA som ensam supermakt”.

    Natos bombkrig mot Jugoslavien sammanföll med att Nato definierade sin nya roll. Efter Warszawapaktens upplösning hade Nato saknat en tydlig roll, men den 24 april 1999, medan bombningarna av Serbien ännu pågick, antog Nato ett nytt strategiskt koncept. Den militärallians som femtio år tidigare hade lanserats som en försvarspakt blev nu en angreppspakt. Det nya Nato gav sig självt rätt att genomföra militära aktioner också utanför alliansens område – ”out of area”.

    Tillsammans med Jan Hagberg har jag belyst Jugoslavienkrigen i en nyutkommen broschyr, som rekommenderas.

    5/2 17:20 Peter Mogensen
    Hej,
    Två skilda frågor, (1) var det bra eller dåligt att eliminera saddam et al?, (2) är det ett skydd eller en ökad risk för oss att gå med i nato?
    Jag vet inte svaret på någondera, och jag går inte med i nato för att usa ska införa demokrati i sverige, men om jag värderar medlemskap i atlantpakten till minus tio så hamnar ett ryskt maktövertagande av sverige på ungefär minus tio miljoner.

    5/2 18:25 Peter Mogensen
    Ett mycket kunnigt inlägg av CL men det hjälper mig inte att bedöma risken för ett ryskt angrepp mot Sverige om vi går med i atlantpakten, alternativt står utanför. Jag vet redan att stater med mycket makt missbrukar den, och att USA – trots alla vackra ord – inte är något undantag.

    5/2 18:49 Christer Lundgren
    Peter,
    Några funderingar kring dina frågor:

    (1) Ockupationen av Irak var ett klart brott mot folkrätten, alltså en grov krigsförbrytelse. Huvudansvariga krigsförbrytare var Bush och Blair. Det var inte en fråga om att eliminera Saddam et al., utan att rasera den irakiska staten, hela infrastrukturen (vatten, el, undervisning, sjukvård osv, och även museer mm), samt att införa ett sekteristiskt system för att söndra och härska, splittra upp landet och komma åt dess råvaror. Över en miljon döda, miljontals fördrivna, däribland huvuddelen av den utbildade medelklassen, och fortsatt pågående inbördeskrig med utländsk inblandning (inklusive svensk militär), talar sitt tydliga språk. Till och med ovannämnde Blair medger att invasionen av Irak 2003 lett till dagens kaotiska situation i Mellanöstern.

    För ytterligare detaljer, se denna pdf av IrakSolidaritets bulletin 2013.

    (2) Natomedlemskap (och värdlandsavtal med Nato) knyter Sverige närmare krigsalliansen Nato, vars agerande uppenbart strider mot folkrätten och freden. Det är ett steg bort från alliansfriheten och inskränker ytterligare Sveriges suveränitet och möjligheter att utforma en självständig, fredlig utrikespolitik. Det hotar vårt lands säkerhet och ökar risken att vi dras in i konflikter, inklusive krig, mellan stormakterna. Det minskar riksdagens möjliheter att hålla Sverige utanför krig och konflikter, eftersom beslutsfattandet flyttas till regeringen eller militärledningen. Det gör Sverige till frontland och därmed primärt angreppsmål. Det ökar risken för kärnvapenspridning och för kärnvapen i Sverige.

    5/2 22:59 Peter Mogensen
    Christer, jag hänger med på ditt resonemang. USA är den aggressiva staten i världen, då ska vi inte liera oss med den, utan stå obundna och ivra för fred istället. En tilltalande tanke.

    Mina betänkligheter bygger på att jag är långt ifrån förvissad om att vår obundenhet ökar chansen att slippa överfall. Om en främmande stat ser en militärstrategisk fördel med att inta delar av Sverige så hjälper inte en skylt vid gränsen att vi är emot krig. Men är vi med i Nato kanske den främmande staten gör bedömningen att det vore en militärstr nackdel att angripa svenskt territorium.

    Vi hoppas förstås att risken för angrepp från ryssarna är liten, oavsett hur vi gör med Nato. Men insatsen är stor, jag tycker frågan är svår. Hur ska vi få en bättre värld genom att köpa aggressionens villkor? Får vi den bättre världen genom att göra oss skyddslösa?

    Vad som stör mig är att många tycks bedöma risken utifrån politisk ideologi; folkpartister tycker det är självklart att vi ska gå med, vänsterpartister är solklart emot. Risken beror väl inte av min politiska åskådning – blir vi invaderade är det lika jävligt om jag sedan är kommunist eller SDare.

    Knut, jag har inga illusioner om mina inläggs värde, men om du tror att de kan förgylla din blogg får du gärna lägga dem där.

    6/2 07:54 Christer Lundgren
    Peter,
    Säkerhetspolitik är, enligt min mening, inte en fråga om politisk ideologi, utan om skilda intressen. Fred och försvar hör ihop, och försvar handlar om att värna det egna territoriet mot angrepp. Men under de senaste decennierna har den traditionella svenska försvarspolitiken lagts om. Internationella insatser har gjorts till krigsmaktens centrala uppgift. Försvaret av den territoriella integriteten blev sekundärt. Det folkligt förankrade försvaret av territoriet ersattes av en yrkesarmé avpassad för internationella militärexpeditioner och ökat samarbete med Nato.

    Denna omläggning till en för Sverige farlig politik utformades av amerikanska rådgivare och krigsindustrin och genomfördes i huvudsak bakom ryggen på den svenska allmänheten. Deras intressen skiljer sig från det svenska folkets.

    Om detta har bl a Mikael Nyberg skrivit i FiB/K och det belyses ytterligare i antologin Försvaret Främst där 18 skribenter från skilda utgångspunkter och med olika perspektiv argumenterar för återgång till ett svenskt nationellt försvar: politiker, historiker, militärer, publicister, diplomater och jurister, alla sakkunniga inom sina områden och med skilda politiska uppfattningar.

    Alla vill se en ny försvarskultur, inriktad på djupförsvar för att avskräcka från ockupation. En av dem citerar det gamla talesättet ”Vi försvarar bara Sverige. Bara vi försvarar Sverige.”

    Sverige bör verka för avspänning i vårt närområde, inte bidra till ökade spänningar, vilket oundvikligen följer av närmare kontakter med Nato, såväl övningsverksamhet som värdlandsavtal eller medlemskap.

    Det ligger inte i vårt intresse att det kalkyleras med att svenskt territorium kan komma att bli bas för Nato i kris eller krig, eller att Ryssland vidtar mått och steg för att föregripa en sådan situation.

    6/2 10:25 Anders Lärkert
    Hej igen
    Här kommer lite mer amatörmässigt tyckande.

    Christer Lundgren menar tydligen på fullt allvar att kosovoalbanerna ville vara en del av Serbien. Vad jag vet höll de t.o.m. en (av Serbien ej godkänd) folkomröstning där ca 90% av de röstande ville bli självständiga.

    Det är väl rätt klart att krigshandlingars rätt eller fel inte beror på personligt tyckande, men det hindrar väl inte mig från att redovisa en personlig uppfattning? Att det ofta är imperialism håller jag givetvis med om; mitt exempel med Hitlers anfall mot Polen är ju just detta. Folkrätten är väl offer nummer två i alla krig, tätt efter sanningen och är nog inget som anfallande stater över huvud taget bryr sig om.

    Ska vi som land hoppas på att klara oss med hjälp av denna, är vi illa ute. Den återgång till ett nationellt försvar som beskrivs i det senaste inlägget är ju bara önsketänkande. Enligt min uppfattning har det väldigt liten betydelse om vi bygger upp det igen till 50-60- talets nivå. Som litet land har vi ändå ingen möjlighet att ensamma försvara vårt territorium mot den tänkbara angriparen. Skillnaden mot dagens försvar är bara ytterligare några veckors motstånd. För att få en verkligt avskräckande verkan måste vi i så fall gå till Israels nivå inklusive kärnvapen, men det är kanske dit du menar vi ska? Därför framstår bara NATO-alternativet som realistiskt om vi vill ha rimligt skydd.

    NATO-anslutning av politiska skäl? Skälet för mig är säkerhetsmässigt enbart. Men det är klart att det faktum att NATO-alliansen enbart består av demokratiska stater som i stort delar vår syn på samhället är en förutsättning för att ens fundera på det. För undvikande av varje misstanke: med ett mindre aggressivt Ryssland skulle jag absolut inte argumentera för en anslutning.

    Att en NATO-anslutning för Sverige (helst också Finland) initialt skulle innebära en ökad spänning i närområdet är väl riktigt. Men i ryssarnas ögon är vi ju redan mer eller mindre där, så efter lite ordsvall i början normaliseras nog situationen rätt fort.

    6/2 13:24 Peter Mogensen
    Med risk att bara upprepa Anders argument, ytterligare några rader:

    Christer, du tycks INTE vara inne på en pacifistisk linje. Sverige behöver alltså enligt dig värna sina gränser. Mot vem? Jag har svårt att tänka mig någon annan angripare än en stormakt (om jag bortser från pirater och terrorister som vi iofs också kan behöva skydda oss mot).

    Sverige har ingen möjlighet att ensamt klara sig mot vare sig USA eller Ryssland. Då finns det två nära till hands liggande möjligheter. Vi kan ingå ett försvarsförbund med Ryssland mot Nato, eller ett försvarsförbund med Nato mot Ryssland. Att gå ihop med övriga europeiska stater blir litet poänglöst eftersom de flesta redan är med i Nato.

    Alternativet tycker jag är att vi inte har något försvar alls. Det kan man förstås argumentera för, men det verkar inte vara din linje.

    Vi kan bara konstatera att då muren föll så rasade det demokratiska stödet i Sverige för att upprätthålla ett värnpliktsbaserat försvar, att bygga upp ett sådant igen kommer ta lång tid, och det kommer ändå inte ge oss skydd mot de mest troliga angriparna.

    6/2 14:05 Karin Falk
    Det låter lite landsförrädiskt det här, att inte vilja eller tro sig om att försvara sitt eget land mot främmande trupp. Vill vi ha soldater typ väktarna i Abu Graib stövlande in i vårt land? Vi har alla sett på film och i verkligheten vilken träning och moral speciellt de amerikanska soldaterna har. Britter och fransmän har goda koloniala förebilder likaså. Självklart ska vi bygga upp ett eget försvar. Antingen har man sin egen armé i landet eller någon annans.

    Att försvara nationen har alltid legat varje folk varmt om hjärtat, inte mot utländska invandrare men mot utländska angripare. Att liera sig med stormakter och militärallianser skapar ett beroende som i ett konfliktläge gör oss tvivelaktiga som neutrala i krig, och alliansfria i fred.

    Sverige har en tradition som alliansfritt land, vi tillhörde (tillhör? Mats och andra, hjälp mig med fakta) de alliansfria staternas organisation tillsammans med bl a Jugoslavien, Kuba, Egypten m fl mf l under Palmes tid – en stark motvikt mot militärallianserna.

    Ett storkrig med fronten i Sverige – hur smakar det? Nej, avspänning, diplomatiska samtal, källgranskning (bakom amerikanska och ryska nyhetsbyråer) är medlet – målet är nationellt oberoende och självklart, men kanske hopplöst, fred både nära och långt borta.

    6/2 20:20 Peter Mogensen
    Det är klart att jag delar den anda som ditt brev uttrycker, bra hen reder sig själv. Och som du säger, antingen har man sin egen armé eller någon annans. Absolut prioritet för mig är att inte ha den ryska.

    Om jag försöker problematisera det du skriver – var det fel av England/Frankrike att ta emot hjälp från USA i andra världskriget? Om vi utsätts för ett väpnat angrepp från Ryssland, ska vi då säga till amerikaner, européer och skandinaver “lugn, detta fixar vi själva”?

    Ingen av oss vet hur troligt det är att angreppet kommer; 50 procent, 1 promille, 1 PPM? De filmer du nämner har jag inte sett, men jag tror att jag kan föreställa mig den bild du målar upp, och den är inte lockande. Å andra sidan, om vi väntar med att ropa på hjälp tills vi är i riktig nöd – då riskerar vi att de utländska knektarna blir långt mer dominerande än om vi inleder ett samarbete innan läget är akut.

    “Ett storkrig med Sverige i fronten” – nej det smakar inte. Men stormakterna har hittills försökt undvika direkt konfrontation, däremot har det funnits talrika interventioner från bägge håll i mindre och oanslutna stater.

    forts. i nedanstående tråd …

  5. Anders Persson
    2016-02-07 kl. 10:25

    Inget land har, mig veterligen, givit sig in i krig på osjälviska grunder, inte ens USA. Det vore att förråda sina skattebetalare, om inget annat.

    Att Storbritannien och Frankrike 1939 förklarade Tyskland krig var för att inte förlora ansiktet, sedan de lovat Polen stöd. Bägge stormakterna hade ju lite dåligt anseende sedan de, lite orättvist enligt min mening, sades ha “svikit” Tjeckoslovakien 1938. Men britter och fransmän höll sig ganska passiva fram till våren 1940 då de började göra upp planer för att invadera Norge och norra Sverige.

    När USA kom med (inte “gick med”) i 2:a världskriget var det för att Japan anföll det och sedan Tyskland förklarade det krig.

    De två sidor som fanns efter Tysklands anfall på Sovjetunionen innebar kanske en frestelse att ansluta sig till någon av dem, ungefär som någon debattör anser att Sverige idag måste välja sida.

    Men ett barn kan ju inse att hade Sverige gjort det 1941 så hade vi definitivt råkat illa ut.

  6. Redax
    2016-02-07 kl. 10:49

    Här fortsätter tråden av kommentar (nr 2) från Mats Parners egen mejllista om hans NATO-inlägg.

    7/2 10:21 Christer Lundgren
    För att klarlägga fakta om Kosovo:
    I samband med folkomröstningen på Krim och Rysslands annektering av halvön påstod president Obama att detta var det värsta folkrättsbrottet någonsin. Han tonade ner USA:s ockupation av Irak 2003 och hävdade att Kosovo, till skillnad från Krim, hade genomfört en folkomröstning ”i nära samverkan med Förenta Nationerna”.

    Detta uttalande väckte en hel del internationell uppmärksamhet, eftersom det var uppenbart oriktigt. Ingen folkomröstning, vare sig med eller utan FN-inblandning, hölls någonsin i anslutning till Natos 79 dagars bombning av Jugoslavien 1999, det påtvingade avskiljandet 2001 och självständighetsförklaringen 2008.

    Däremot hade en folkomröstning om oberoende hållits i september 1991. Kosovos upplösta provinsförsamling hade några dagar tidigare förklarat ”Republiken Kosova” som en självständig stat. Den folkomröstningen bojkottades av den serbiska minoriteten, som då utgjorde 10 procent av befolkningen. FN var inte inblandat och resultatet erkändes inte av något land – inte heller USA – utom Albanien. Den folkomröstningen åberopades aldrig för att rättfärdiga Natos krig 1999.

    Dessutom hölls en folkomröstning i Kosovo 2012, då Obama var USA:s president. Då röstade 99 procent av Kosovoserberna i flera nordliga distrikt mot att ingå i ett oberoende Kosovo. Liksom 1991 förklarade USA den omröstningen ogiltig.

    Efter Natos bombning 1999 placerades Kosovo under administration av United Nations Mission in Kosovo (UNMIK) och en Nato-ledd ”fredsbevarande styrka”, KFOR, tilläts gå in i provinsen, vilket senare ledde till västmakternas erkännande av Kosovos oberoende.

    Man kan diskutera folkrättsliga likheter och skillnader mellan fallen Krim och Kosovo. Den främsta skillnaden är, enligt min mening, Natos tre månaders bombning av Jugoslavien. Något motsvarande har Ryssland aldrig gjort mot Ukraina.

    Beträffande resultatet, det vill säga dagens Kosovo, är denna utförliga artikel på engelska synnerligen talande.

    7/2 10:28 Christer Lundgren
    Denna debatt är klargörande. Här är mina kommentarer till några av de framförda argumenten:

    1) ”Folkrätten är väl offer nummer två i alla krig, tätt efter sanningen och är nog inget som anfallande stater över huvud taget bryr sig om.”

    Väl formulerat och i sak riktigt. Som den tidigare danske utrikesministern och statsministern Eric Scavenius (citerad av Carl Björeman i antologin Försvaret främst) uttryckte det: ”Politik är inte juridik, ej heller utrikespolitik. […] Folkrätten varken öppnar eller stänger Östersjön. Det avgörs enbart av de rådande styrkeförhållandena”.

    Men: Lagen är inget som brottslingar bryr sig om. Betyder det att lagar bör avskaffas eller att vi ska ansluta oss till brottslingarna? För små stater som Sverige är det viktigt att upprätthålla folkrätten, att skilja mellan rätt och fel, även om makthavarna traditionellt valt att krypa för den för tillfället starkaste stormakten.

    2) ”Som litet land har vi ändå ingen möjlighet att ensamma försvara vårt territorium…”.

    ”Sverige har ingen möjlighet att ensamt klara sig mot vare sig USA eller Ryssland.”

    Detta är en falsk frågeställning. Risken för att en stormakt skulle sätta in hela sin krigsmakt enbart för att invadera Sverige är obefintlig. Det är närmast omöjligt att tänka sig ett sådant krigsscenario. Risken för att Sverige dras in i krig uppstår enbart i samband med en större konflikt mellan stormakterna. För Sverige måste det primära vara att förhindra att en sådan konflikt uppstår och att klargöra att vårt land inte har för avsikt att bli part i en eventuell sådan. Som överste Jan Wickbom uttrycker det i ovannämnda antologi:

    “Försvarsmakten ska vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Våld ska tillgripas endast i självförsvar. Ju starkare försvarsmakt, desto tryggare fred.

    Alliansfriheten har hållit vårt land utanför krig i 200 år, den har ´tjänat oss väl´, som det heter. Varför överge ett vinnande koncept?

    Varför skrämmer Nato-vännerna med hotet om en rysk invasion av Sverige? Jan Guillou granskar argumenten i dagens Aftonbladet.

    3) ”Då muren föll så rasade det demokratiska stödet i Sverige för att upprätthålla ett värnpliktsbaserat försvar.”

    Nej, så var det inte. Då muren föll och Warszawapakten upplöstes, fanns det förhoppningar (naiva skulle det visa sig) om att även Nato skulle upplösas och Europa gå en fredlig epok till mötes. Istället ombildades Nato, som jag tidigare visat, från försvarsallians till angreppsallians.

    I det läget drev vissa krafter linjen att Sverige inte längre behövde försvara sitt territorium, utan att krigsmakten borde ställas om från nationellt försvar till internationella insatser. Det beslöt riksdagen 2000. Nio år senare tog riksdagen steget fullt ut och beslutade med knapp majoritet att avskaffa värnplikten. Det folkligt förankrade försvaret av territoriet ersattes av en yrkesarmé avpassad för internationella militärexpeditioner och ökat samarbete med Nato.

    “Det är slående att denna flagranta kursändring i den svenska utrikespolitiken i stort sett skedde utan offentlig debatt, närmast bakom ryggen på det svenska folket”, skriver Lennart Palm, professor i historia.

    “Hur kunde ansvariga politiker så till den milda grad tappa kontrollen över både försvarets kapacitet och det långsiktiga internationella säkerhetsläget”, frågar sig journalisten och krönikören Lotta Gröning.

    4) ”… Natoalliansen enbart består av demokratiska stater som i stort delar vår syn på samhället.”

    Man kan också säga att Natoalliansen enbart består av stater som underordnar sig USA:s syn på folkrätt och demokrati, det vill säga att USA och dess allierade står över folkrätten och att ”demokrati” är ett av USA godkänt styre, som kan införas med vapenmakt mot folk som själva vill råda över sitt land och sina råvaror.

    5) ”Att en Natoanslutning för Sverige (helst också Finland) initialt skulle innebära en ökad spänning i närområdet är väl riktigt. Men i ryssarnas ögon är vi ju redan mer eller mindre redan där så efter lite ordsvall i början normaliseras nog situationen rätt fort.”

    Frågan är väl vad ”normaliseras” innebär. Såväl Napoleon som Hitler misslyckades i sina försök att komma åt Moskva. Nu tycks Nato ha liknande ambitioner, att döma av krigsalliansens utvidgning i Europa. Någon form av normalisering kanske det inte blir tal om förrän dessa ambitioner definitivt grusats. Det är ett obehagligt scenario, som Sverige har starka skäl att motverka.

    “Sverige ska utnyttja sitt läge mellan stormakterna, verka krigsavhållande på markterritoriet och ge skydd åt alla kringliggande parter,” för att citera överste Per Blomquist, fortfarande ur samma antologi.

    7/2 20:24 Peter Mogensen
    Hej Christer,
    Du levererar en praktfull bredsida och jag kan inte ta alla kulorna på en gång. Du citerar mig i punkt 2 och 3. Min punkt 2 avfärdar du som en “falsk frågeställning”. Du lyckas inte övertyga mig, men jag säger inte att du har fel. Dina argument är värda att fundera över (till skillnad från Guillous artikel som du länkar till. Jag gillar ofta hans inlägg men detta tyckte jag inte var en höjdare.)

    Punkt 3. Jag påstår att det demokratiska stödet för att upprätthålla ett värnpliktsbaserat försvar försvann då muren föll.

    Nej, så var det inte, skriver du.

    Du lanserar sedan en historieskrivning där du berättar i vilka steg värnplikten avskaffades.

    Men OM det demokratiska stödet för värnplikten hade funnits kvar så hade dessa steg inte kunnat genomföras. Politiker driver frågor där de tror sig kunna få gensvar i opinionen, värnplikten var inte en sådan fråga.

    8/2 16:29 Anders Lärkert
    Det börjar bli mycke nu. Jag ska göra ett försök att svara på/kommentera Christers senaste två inlägg.

    Jag tolkar det första som att Du tycker att Serbien har rätt till Kosovo och att man skulle ha låtit historien ha sin gång med en serbisk krigföring i Kosovo och trolig etnisk rensning. Internationellt godkända folkomröstningar är kanske svårt att få till i stater som består av folkgrupper med stöd av olika länder utanför, men det tycks mig rätt klart att kosovoalbanerna som är i kraftig majoritet vill ha självständighet. Det är ju inte så egendomligt att den serbiska minoriteten, som högst uppgår till ett par procent, tycker annorlunda.

    Att ens försöka påtala skillnaden mellan Rysslands och NATO:s agerande är väl knappast någon idé. Vi tycker så olika där. Varför skulle förresten Ryssland bomba Ukraina; vad jag vet deltar de väl inte i några krigshandlingar där?

    Frågan om Sveriges försvarsförmåga kokar ner till svaret på min fråga som jag har ställt ett antal gånger nu utan att få svar: Vad gör vi om Putin tycker sig behöva annektera Gotland? (självklart anmäler vi det till FN och sen skriver ledande fredsaktivister en appell, men sedan då, vad gör vi i praktiken?) Anfaller vi invasionsstyrkan med allt vi har, med risk att få tredubbelt igen? Och Gotland helt förstört med många civila offer. Eller bombar vi St Petersburg?

    Som synes blir frågeställningarna absurda. Det är därför jag ser en NATO-anslutning som det enda alternativet, eftersom det kommer att innebära att frågan aldrig blir aktuell.

    Att jag och andra skräms med ett ryskt angrepp beror ju inte på att vi vill in i NATO för att vi så gärna vill vara med och kriga. Jag vill definitivt hellre vara utanför om inga hot fanns. Men jag är allvarligt skrämd av utvecklingen i bl a Ryssland som ju blir mer och mer utsatt ju lägre oljepriset når. Det är i sådana lägen som yttre fiender brukar åkallas.

    Betr. NATO-alliansen menar du alltså att den inte består av demokratiska stater som delar vår syn på samhället i stort utan bara av amerikanska medlöpare? Jag tror inget av medlemsländerna känner igen sig i den beskrivningen.
    Och inte jag heller.

  7. Knut Lindelöf
    2016-02-08 kl. 17:28

    En kort reflektion på Lärkerts senaste svar till Christer Lundgren. Knäckfrågan är hur ett eventuellt hot från Ryssland ska ses. Lärkert utgår från ett sådant, vilket han inte är ensam om. Men det är just här som det skiljer sig. Ryssland utgör idag inget hot mot Sverige, därför blir en eventuell Natoanslutning inte en försvarsfråga. Spekulationerna om Gotland ser jag (ursäkta ;)) som rent nonsens. Läs f ö Jan Guillou om detta eller Anders Perssons historiska genomgång av de svensk-finsk-ryska krigen.

    Att USA utmanar Ryssland på andra håll i världen innebär däremot en uppenbar risk för storkrig – som kanske Sverige kan dras in i på något sätt. Är vi med i Nato är risken större än om vi står utanför. Alltså utanför!

  8. Christer Lundgren
    2016-02-08 kl. 18:51

    Detta är min slutreplik i denna debatt, som jag tycker har varit saklig och klargörande, med ömsesidig respekt för företrädare för skilda uppfattningar.
    Beträffande Kosovo hänvisar jag till den broschyr om Jugoslavien som jag nämnt i ett tidigare inlägg.

    Beträffande Nato låter jag Hans Blix få sista ordet:

    “Sverige bör inte medverka till att spä på den öst-västliga polarisering som skett genom att bli medlem i Nato”, skriver Hans Blix, tidigare utrikesminister och chef för IAEA, i ett debattinlägg i SvD. “De försvarspolitiska vinsterna väger mindre än de säkerhetspolitiska nackdelarna”, skriver han. Han delar inte bedömningen att Ryssland reser ett hot mot Sverige. “Den ryska ledningen är medveten om att dess ekonomiska och militära makt är begränsad”, skriver han. ”Även med den mångomskrivna upprustningen anges Rysslands militära årsbudget i dag av Sipri uppgå till cirka 80 miljarder dollar – medan England och Frankrike vardera spenderar cirka 60 och USA cirka 600.”

  9. Peter Mogensen
    2016-02-08 kl. 19:05

    OK, jag vet fortfarande inte var jag står i frågan, men Christer L ska ha tack för värdefulla bidrag.

  10. Bo Persson
    2016-02-08 kl. 22:03

    Christer L!
    Folkrätten är ju inte en rätt i den meningen som civilrätten eller handelsrätten eller familjerätten etc. är det. Domstolsförfarande saknas liksom sanktionssystem.
    Men om nu folkrätten inte är en rätt i juridisk mening i vilken mening är den då en rätt?

  11. Kjell Martinsson
    2016-02-09 kl. 2:14

    Jag skulle gärna se att påståendet “folket vill fred, herrarna krig” begrundas. I länder med en tydlig ekonomisk elit, saknas inte medel för domstolar av olika slag. Och när det gäller folkrätt finns ju ICC i Haag, visserligen utan muskler, men moralisk rätt är också en rätt. För den hoppfulle finns också ett välkänt Mao-citat från 24 april, 1945: “Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.” D v s folkets rätt utvecklar på lång sikt folkrätt, fast då naturligtvis inte i mening av den redan idag nedtecknade folkrätten. Men implicit ett hopp om en bättre värld.

  12. Anders Persson
    2016-02-11 kl. 13:18

    Britterna gör för närvarande allt för att hetsa upp stämningen i välden:

    World Middle East och bekymmer för stackars Gotland.

    Dom verkar ha stöd på amerikansk sida enligt New York Times där det talas om en amerikansk plan B att ge sig i krig mot Assad! Britterna skulle älska detta.

    I Washington Post kan man däremot läsa att USA är på kollisionskurs med Turkiet eftersom amerikanarna stödjer de kurdiska trupperna, av turkarna stämplade som “terrorister”.

    Storbritannien försöker ständigt hetsa sin “storebror” utifrån sina egna intressen, men lyckas inte alltid. Jag tror inte de gör det nu heller, men det är patetiskt att se dem försöka.

    Som jag sagt tidigare, Putins framgångar beror mindre på hans “slughet” än på västmakternas totala förvirring.

  13. Anders Persson
    2017-07-05 kl. 8:12

    Enligt Försvarsmaktens underrättelsechef Gunnar Karlsson är det högst sannolikt att övningen Aurora 17 utsätts för “utländska påverkansoperationer”.

    I en TT-intervju vill Karlson inte spekulera i vilka budskap som kommer att spridas, av vem (sic!) eller vilka, eller i vilken form. Men på frågan hur det historiskt sett ut svarar han:

    – En variant är naturligtvis att man har en demoniserande berättelse, att man trycker på den internationella närvaron och försöker – fast det inte är sant – att få övningen att framstå som en Nato-aktivitet.

    TT: Och andra möjligheter?

    – Ett annat förhållningssätt till svensk försvarsmakt som vi sett tidigare från rysk [Hoppsan, nu är det inte längre “utlänningar”] sida är att man snarare väljer att förlöjliga, men sedan är det också möjligt att man väljer att inte kommentera den alls för att den ska få så lite uppmärksamhet som möjligt, säger Karlson till TT.

    Så vad än “utlänningarna” d.v.s. ryssarna, gör – är aggressiva, förlöjligar eller ligger lågt – så måste det tolkas som “utländsk påverkansoperation”.

Kommentera