Medborgarlön, ansträngning, arbete och alienation

Pieter Breugels d ä, Schlaraffenland

Efter ett besök hos sin mamma Jenny som vistas på sjukhem skriver Sara Lidman i dagboken:

”Som arbetsmänniska upplever Jenny alienationen på sjukhemmet, om maten säger hon: ’Den har ju kommit till utan att jag har någon ansträngning i den… så den är ju utan mening.’ ”

Leif Strandberg

Naturligtvis var mamma Jenny alltför sträng mot sig själv. Hon hade genom ett långt liv arbetat och ansträngt sig, både som utbildad och anställd mejerska samt som bondhustru och mor på hemmanet i Missenträsk. Naturligtvis hade hon rätt att njuta sitt otium. Men Jenny var född 1886 i Antnäs, i Norrbotten med en gammaltestamentlig pliktmoral given sig redan vid bröstet: arbetet, svetten, smärtan, skulden. För en ung
människa född 100 år senare ter sig nog mor Jennys utsaga som helt obegriplig, gränsande till det sinnessjuka: självklart ska en inte behöva anstränga sig – om en inte vill; självklart har jag rätt att få; självklart ska jag ha…

Sara Lidman sätter i sin korta dagboksanteckning från 1976 fingret på avgörande existentiella frågor. Är meningen med livet med nödvändighet kopplad till ansträngning? Vilken roll spelar arbete i och för vårt människoblivande? Vad händer om relationen mellan det en människa ger och vad hon får, trasas sönder? Vad menar Sara med ”alienationen på sjukhemmet”?

I den här artikeln närmar jag mig dessa frågor från ett psykologiskt och ett politiskt perspektiv.

Ansträngning
Det är ansträngande redan från början. Vägen från den omslutande livmodern genom den trånga passagen ut till luften och livet utan navelsträng, är en nästan osannolik ansträngning för alla medverkande, i synnerhet för de båda huvudpersonerna.

Därefter följer en kortare period, på cirka ett år, där det lilla spädbarnet tas om hand och får allt vad det behöver. Det finns inga villkor förenade med att få rena blöjor, god näring, lagom värme, lagom svalka, skydd från fara. Famnen är en villkorslös kärlek. Det enda föräldrarna hoppas på är att det lilla barnet tar emot vad som ges. De ursprungliga reaktionsmönstren hos barnet är instinktiva och liknar dem som även andra däggdjur har. Inom psykologin kallas dessa barnets tidiga kompetenser för lägre mentala
funktioner eller primära processer. Det kanske kan låta lite förklenande, nästan stötande. Barnen kämpar ju. Redan från början anstränger sig barnet för att samspela med världen. Barnets hela sinne, barnets kropp och barnets hjärna gör allt för att möta världen – göra den till sin värld. Och världen gör, i sin tur, precis samma sak, gör allt den kan för att påverka och samspela med barnet. Men det kan ändå vara på plats att använda dessa benämningar – lägre och primära – på barnets tidiga ansträngningar,
eftersom det kommer mera i sinom tid.

Under denna första period är det viktigt att barnet drivs av den princip som vi psykologer kallar lustprincipen; lusten till den omedelbara behovstillfredsställelsen. Den har starkt överlevnadsvärde. Barnet signalerar omedelbart om något gör ont, om något är gott.

Ur detta ansträngande arbete (oaktat baserat på instinktiva processer) kommer barnets inbyggda förmågor att hantera mer komplexa sammanhang att växa. Barnet tar snart ett kliv in i sekundärprocessernas och de högre mentala funktionernas rike. Att barnet tar detta kliv är avhängigt två fenomen; dels barnets medfödda anlag för språk och
tänkande, dels att världen verkligen bjuder på en inbjudande komplexitet som gör att barnet har en större och mer spännande värld att växa i. All utveckling bygger på mötet med det som är ett huvud högre, det som ännu inte kan begripas, men anas; det som den sovjetiske psykologen Vygotskij (1886-1934) beskriver som den potentiella utvecklingszonen. I sekundärprocessernas rike tar barnet till sig och börjar använda de
kulturella verktyg som omvärlden bjuder. Samspelet mellan språk och tänkande spelar en avgörande roll. Barnet blir i stånd till att besluta, välja och vilja. Realitetsprincipen upphäver (Hegel) lustprincipen.

”Att vara människa betyder att ha övervunnit en funktionsnivå där biologiska egenskaper dikterar beteendet, det betyder att reducera det automatiska, instinktiva beteendet och bli en medveten individ /…/” (Kolstad, 2014, min översättning).

Naturligtvis finns de primära, de lägre funktionerna, fortfarande med i barnets liv men de spelar (och bör steg för steg spela) en mer underordnad roll.

Att kämpa för att upphäva den ena principen till förmån för den andra (den vuxna) principen är mycket ansträngande. Och det lurar faror och frestelser överallt! Hur frestande är det inte att strunta i detta bemödande och gå tillbaka till lustprincipen, där behoven tillfredsställs utan större ansträngning än att kräva att någon annan ger mig vad jag behöver. Det är så frestande att våra folksagor är fyllda med berättelser om vad som sker om du inte upphäver primärprocessen till förmån för de högre mentala
funktionerna där eget tänkande, beslut, val och vilja finns. Tänk bara på Hans och Greta som låter sig frestas av pepparkakshuset (hos Freud förknippas som bekant de primära processerna med den utvecklingsfas han kallar ”den orala”). Eller varför inte tänka på första Mosebokens skapelseberättelse; det gröna arbetsfria paradiset med alla sina håvor och gåvor som har endast ett enda förbud:

”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”

Samma brottningsmatcher hela tiden: det villkorslösa och det villkorade, lusten och realiteten, barnet och den vuxne, att få och att ge.

Men vad händer om barnets omgivning inte ställer barnet inför denna brottningsmatch? Om omgivningen tycker att det är helt okej att stanna kvar i det gröna, arbetsfria paradiset? Om belöningar regnar som godispåsar från himlen utan krav på ens den minsta motprestation? Ja, vad som händer med dessa barn vet jag en del om. Som psykolog i skolan såg jag hur exempelvis läs- och skrivträning blir bekymmersam. De litterata förmågorna innehåller ju en stor portion ansträngning och ork att uppskjuta behovstillfredsställelse. På annat vis går det inte. Att lära sig de invecklade samspelen mellan fonemen, morfemen, semantiken och de grafiska krumelurerna är inget pepparkakshus. Men det går om barnet upphäver den ena principen till förmån för den andra. Och då öppnas en mycket större, mycket roligare och mer spännande värld. Det finns belöningar även här – med de är villkorade, och de låter vänta på sig.

Arbetet
Friedrich Engels skrev 1876 en liten pamflett som fick stor betydelse. Den heter Arbetets andel i apans förvandling till människa. Baserad på dåtida kunskapsläge beskrev Engels exempelvis hur den upprätta gången hos de tidiga hominiderna frigjorde handen, som i sin tur kunde uppfinna verktyg som förlängde, förstärkte och förfinade kroppen, och att detta steg för steg skapade den moderna människan; verktygsskaparen som inte längre bara kan använda sig av naturen utan även behärska den, odla den, bygga den: Producera sina egna levnadsvillkor! Och namnet för denna avancerade verksamhetsform är arbete. Idag 150 år efter Engels lilla skrift går det förstås att anmärka på i stort sett varje detalj i artikeln, men likafullt pekade Engels ut en riktning som tar vid i evolutionen; det mänskliga skapandet av historia och kultur. Engels lade vikt vid handen och verktygsskapandet. Idag talar vi om fler aspekter som tog plats när apan förvandlades till människan; samtalet, samarbetet, språket, ordet, arbetsdelningen, etikreglerna, förmågan att föreställa sig det som ännu inte är, framtidsperspektivet, målinriktningen, motiven, avsiktligheten, förmågan att gå från att tolka världen till att förändra den, utvecklingen av tecken… och som sagt verktyg. Allt detta (och kanske mer därtill) samspelar på en mängd olika sätt i den mänskliga verksamhetsform som vi kallar arbete.

Redaktörens egen utveckling från litet spädbarn i moderns famn till egen ansträngning i meningsfullt värdeskapande arbete.

I arbete finns förutsättningar för människan att utveckla hela sin potential; samarbeta, planera, tolka, förändra, bygga, konstruera, se framåt, lära nytt, använda verktyg, hitta ord som hjälper henne att tänka vidare, förena fysisk och kognitiv aktivitet.

Marx och Engels tog avstamp i arbetet; det är arbetet och alltså den som arbetar som skapar värde/mening. Men produktionsförhållandena i ett kapitalistiskt produktionssätt är skeva, en grupp äger och lägger beslag på frukterna av arbetet. Detta måste förändras! De egendomslösa, de som arbetar ska ha makten över sina produkter; de har ”en värld att vinna” (Det kommunistiska partiets manifest, 1848). Och den värld som arbetarna ska vinna är inte en arbetsbefriad värld, men en värld som organiserar arbetet så förnuftigt att människorna även kan vara delaktiga i andra verksamhetsformer. Nödvändighetens rike får ”ge vika för den mänskliga
kraftutveckling som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval”
. (Kapitalet, 1894)

Anders Ehnmark (2001) beskriver Marx’ vision så här:
”De båda rikena gränsar till varann. Ämnesomsättningen med naturen – det nödvändiga – kan dock numera, med en förnuftig ordning, ske på några morgontimmar /…/ Sedan det roliga. Han [Marx] antyder att man kan jaga räv på eftermiddagen och skriva en essä på kvällen.”

Som pensionär finns förutsättningar att leva just så. Det finns alltid en hel del nödvändigheter (den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen) och det finns sedan det roliga. Denna kombination mellan nödvändighet och frihet har fortfarande arbete som en röd tråd. I byn där jag bor kanske det är fler som jagar räv än skriver essäer, men alla ”odlar vi vår trädgård” (Voltaire). Vi är delar av människors kultur och historia – spår som ständigt rör sig.

Alienation – frihet från arbete
Från min psykologutbildning i slutet av 1960- och början av 1970-talet minns jag några råttor. Psykologin var på den tiden, och av någon anledning proppfull av vita möss.

Nåväl, så här var det, en liten mus bodde i en bur. I buren fanns en röd och blå knapp på golvet. Trampade musen på den röda knappen kom det vatten ur den. Ur den blå kom det mat. Ganska snart lärde sig musen hur det hela fungerade: Gör jag så här, händer det här.

I en annan bur med samma anordningar bodde en annan mus. Om den råkade trampa på låt säga den röda knappen kom det vatten ur den… blå. Trampade den på den blå hände kanske ingenting eller så kom det vatten ur den, eller ur den röda knappen. Dessa knappar var nämligen anslutna till en slumpgenerator som slumpmässigt sprutade ut vatten och mat. Vad än den arma musen gjorde så hade det ingen som helst betydelse för vad som hände vid knapparna. Hur den än hoppade och trampade på dem hände kanske ingenting, men ibland hände det… och ibland när musen sov sprutades det mat och vatten. Den första musen levde vidare i sin värld, den andra dog. Den dog av svält trots att buren ofta var full med gammal mat och gammalt vatten. Men hela situationen hade trasat sönder den viktiga relationen mellan handlingen och händelsen; det rådde en
fullständig o-kontroll mellan görandet och resultatet. Detta är, förutom att vara ett vidrigt experiment, alienationens kärna. Sara Lidman återgav mamma Jennys ord om maten: ”Den har ju kommit till utan att jag har någon ansträngning i den.”

I dag finns i vårt land (och i många andra länder) mycket stora befolkningsgrupper som lever likt mamma Jenny; ansträngningen för den nödvändiga ämnesomsättningen finns inte/behövs inte. För vissa är det en helt oönskad situation (de permitterade, de sjuka), för andra är det mer eller mindre önskvärt (de inte alltför sjuka med likväl sjukskrivna eller sjukpensionerade), de asylboende, de som väntar på uppehållstillstånd, de som har uppehållstillstånd men befinner sig i segregerade områden i strukturer långt ifrån den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen, de unga som inte flyttar hemifrån och inte får något jobb, de som… ja listan kan tyvärr göras lång på det stora antalet människor som får sin försörjning tryggad utan krav på motprestation. Det är som att dessa människor gjorts onödiga med samhällets goda minne.

Hur har då denna grupp kunnat växa och bli så stor? När jag var barn såg inte försäkringskassan ut som idag. Det fanns en frivillig sjukkassa som förvaltades av en av folkrörelsernas alla grenar. Kassan var ett helt nödvändigt skyddsnät för de arbetare som tillfälligt behövde ekonomiskt stöd på grund av skada, olycka eller sjukdom som omöjliggjorde för dem att arbeta (delta i den nödvändiga ämnesomsättningen med naturen). Medlemmen i den frivilliga sjukkassan fick en ersättning. Till den som fick
ersättning kom då och då, och utan förvarning, en kontrollant och kollade så att medlemmen verkligen uppfyllde kraven på ersättning (sjuk + arbetade inte). I köpingen som jag bodde som lite pojke minns jag hur kontrollanten kom på sin cykel med en unikabox på pakethållaren och hur mamma sa åt mig på skarpen att inte nämna något om att hon hade hängt tvätt på morgonen. Kontrollanten var tillika förtroendevald i det
kommunala. Det fanns alltså en synlig relation, mellan den som tillfälligt fick ersättning och den som ännu arbetade och var i stånd att betala in avgiften. Detta är solidaritetens själva DNA. Den relationen (mellan den som får och den som ger) är idag helt osynliggjord. Samhället/staten har tagit över och gjort Myndighet av det som i begynnelsen var en cykel, en unikabox och en kontrollant. Ur dessa myndigheter kan det flöda bidrag utan att den som tar emot dem ser någon annan människa i den andra
ändan som ger.

Vårt rika samhälle idag, som alltså skulle kunna förverkliga Marx dröm om nödvändigt arbete, rävjakt och kreativt skrivande, har blivit ett samhälle som sätter mängder av människor på sidospår, ger dem försörjning men ingenting kräver. I detta vårt samhälle finns en uppsjö av ogjorda arbetsuppgifter och en uppsjö av onödiggjorda människor. Men de möts inte.

Nyligen läste jag en artikel (28/4 2020) av Pål Steigan där han noterar att de röda och de gröna partierna får oväntat stöd från Facebook-grundare, Tesla-chefer och andra ur den nya postmoderna klassen av multimiljardärer i frågan om medborgarlön; en garanterad intäkt utan att behöva jobba.

Som ärrad före detta ledare för arbetarnas kommunistparti (AKP-ml) i Norge reser han förstås ragg.

Det gör jag också.


Att läsa:
Ehnmark, Anders (2001). Frihetens rike – Om det roliga. Norstedts.
Gamla testamentet, Bibelkommissionens utgåva. (1999). Libris
Engels Friedrich (1876). Arbetets andel i apans förvandling till människa. I Gustafsson, Bo (red.) (1965). Karl Marx och Friedrich Engels i urval Wahlström & Widstrand.
Holm, Birgitta (1998). Sara Lidman – i liv och text. Bonnier
Isaksson, Anders (1992). När pengarna är slut. Välfärden efter välfärdsstaten. En Moderna Tider Bok
Kolstad Arnulf (2014). Forholdet mellom biologi och kultur: Menneskets vesen er bestemt av kulturen, Materialisten, Tidskrift for forskning, fagkritikk og teoretisk debatt.
Steigan, Pål (2020). Hva er galt med borgerlønn? Steigan.no
Strandberg, Leif (2014). Vygotskij, barnen och jag. Studentlitteratur.

  7 kommentarer for “Medborgarlön, ansträngning, arbete och alienation

  1. Björn Backengård
    2020-06-25 kl. 2:37

    Men det går att skriva en annan artikel, då om en stackare som bara skymtade förbi, nämligen MUSEN SOM DOG.

    Musen som dog hade ingen kontroll över tillvaron, och det slutade som det gjorde.

    Många i dagens samhälle, inte möss utan människor, har bara LITEN kontroll över tillvaron, bättre än musens, men på väg åt samma håll. En skiss:

    – Osäkra anställningsförhållanden, kanske bemanningsföretag.
    – Kan vi betala lånet på huset och bo kvar med barnen?
    – Om inte, så finns inga hyreslägenheter.
    – Då blir det att försöka få ett nytt lån för att köpa en insatslägenhet.
    – Om allt skiter sig så finns ett lapptäcke av socialt skyddsnät, och det blir en heltidssyssla att ta sig fram där.
    – Och går det så långt så har vi och barnen ingen status kvar.

    Dessa människor dör i regel inte, men de drabbas av RADER AV SJUKDOMAR, vilka inte är “välfärdssjukdomar”.

    Man kan säga att musen med kontroll hade medborgarlön. Den andra musen hade också överlevt om den hade haft det.

  2. Redax
    2020-06-25 kl. 9:14
  3. Jan Arvid Götesson
    2020-06-25 kl. 12:50

    Tillåt mig ett tillägg till en läsvärd artikel. Leif S tar inte upp att en ökad andel av betalt ”arbete” inte längre är ”nödvändig ämnesomsättningen med naturen” eller annan meningsfull verksamhet.

    En mycket stor del av betalda anställningar är vad David Graeber kallar “Bullshit jobs”. Jag själv till exempel har varit spökskrivare av debattartiklar för politiker.

    Vad säger Leif S om detta problem? Det är inte bara frånvaron av formell anställning som orsakar att många ”får sin försörjning tryggad utan krav på motprestation”. Även de som formellt är anställda får sin försörjning tryggad utan att det är möjligt att göra en motprestation. När jag arbetade i det politiska maskineriet kunde jag ju inte resa mig upp från skrivbordet och gå ut och göra något som finns på riktigt, till exempel mjölk och ätlig mat som Sara Lidmans mor.

  4. Leif Strandberg
    2020-06-26 kl. 11:51

    Jan Arvid Götesson!
    Tack för kommentar. Jo, det går förstås att skriva flera krönikor om det som kallas jobb men knappast är det. Det finns gott om elefantkyrkogårdar och andra sysselsättningsskapande åtgärder överallt och på alla nivåer. Jag tänker på den radioaktuella tidigare statsministerkandidaten Mona Sahlin som blandade bort alla kort som finns och gängade ihop sig både med livvakter och MMA-kämpar – och det i egenskap av myndighetschef (!), alltså ett jobb med skattebetalarnas pengar. Hennes myndighet sades dessutom ”värna demokratin mot våldbejakande extremism”. Har RRV granskat den måluppfyllelsen? Nej, usch, det finns tusen sinom tusen exempel på det som vi sjunger i Internationalen sista vers; ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta”. Men om vi sjunger även den avslutande strofen ”men när vi nu till vårt försvar, en dag en gräns för dessa sätta”, räknas väl det som våldsbejakande extremism?

  5. Björn Backengård
    2020-06-26 kl. 18:59

    Leif Strandberg!
    Hade hoppats få veta mer om varför du reser ragg (aggressivt) mot medborgarlön.

    Till den som har hamnat utanför föreslår vi medborgarlön X kronor i månaden. Det är inte mycket men räcker till mat och hyra och lite till. Plötsligt erbjuds en vanlig anställning som ger Y kronor MER plus BONUSEN att få kompisar, det vill säga arbetskamrater. Många får dock inget sådant erbjudande.

    Några tackar Nej till det nya erbjudandet, eller får inget. Vad är det för mening med att tvinga dem till kanske evig vandring mellan det sociala skyddsnätets olika stationer?

    Det finns de som ser sådan vandring som fostrande, bara de själva slipper. Du är väl inte en av dem?

    Medborgarlön är en TYDLIG och ENKEL lösning, och den minskar byråkratin som hanterar det nuvarande sociala skyddsnätet.

  6. Leif Strandberg
    2020-06-27 kl. 8:55

    Björn B!
    Kärnfrågan i min långa artikel är enkel: Är människan subjekt i sitt liv, eller objekt/föremål för andras handlingar? Jag hävdar att mänskliga framsteg, både individuella och kollektiva, handlar om att människor är aktiva/gör något/arbetar. Avsteg från den principen leder till (har den senare 1900-tals historien visat) klientifiering/att människor dumpas på stickspår; segregation.

    Att en samordning av bidragssystemen (FK, Af, Socialstjänst) skulle minska byråkrati är jag medveten om. Men huvudproblemet kvarstår. Människor blir objekt – och förlorar därmed power. Under mina år som handledare i dessa system såg jag massor av enskilda exempel på detta, människor började identifiera sig som klienter i stället för de arbetare de en gång var.

    Din kommentar är just i den andan; människor ”erbjuds” och ”får erbjudanden”. Förutom att vara klientifierande blir det mycket kostsamt för andra. För det är ju nämligen så med bidrag, att “det krävs två för bidrag”. En som får, en som ger.

  7. Björn Backengård
    2020-06-28 kl. 20:23

    Subjekt eller objekt behandlas av Leif Strandberg 27 juni.

    Du är subjekt = Du försöker själv.
    Du är objekt = Någon annan bestämmer över dig.

    Han lyfter fram dem som “är aktiva/gör något/arbetar”. Men många som arbetar är objekt i sina anställningar, i händerna på någon annan. Och många som skyndar mellan arbetsförmedling, bostadsförmedling, socialkontor, fackföreningsexpedition, bank och frälsningsarmén kan också ses som objekt i systemet. Medborgarlön handlar inte om subjekt eller objekt utan om hur trygghetssystem kan utformas.

    Vi läser: “Förutom att vara klientifierande blir det [troligen avses bland annat medborgarlön] mycket kostsamt för andra.” Men berätta om goda alternativ som inte blir kostsamma för andra. Svälta ihjäl är det enda som inte blir det. Kommunernas nuvarande försörjningsstöd är kostsamt för andra.

    Från Svensk ordbok: klientifiera = göra beroende av (samhälleligt) stöd. Vi kanske får veta om han är motståndare till kommunernas försörjningsstöd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.