Mediestöden, medieetiken och alternativmedierna

Sveriges mest ambitiösa ”alternativmedier” är nu med full fart på väg in i mediestödsystemet. 2021 beviljades tidningen Nya Tider 5.097.000 kr i ”driftsstöd”. 2020 fick Exakt24 runt 400.000 kr och Nya Tider ca 320.000 kr för ”Innovation och utveckling”. 2020 fick Svensk nätmedia AB (Exakt24) 927.427 kr, ALTERNAMEDIA AB (Nya Tider) 1.252.996 kr, Föreningen för Sverigevänliga intressen (Samnytt) 1.192.119 kr och Svensk Webbtelevision AB (Swebbtv) 350.640 kr i ”redaktionsstöd”.

Alternativmedierna på offensiven

En förutsättning för att komma ifråga för ”redaktionsstöd” är att man är ansluten till mediebranschens korporativa medieetiska självsaneringssystem; Medieombudsman (MO) och Mediernas Etiknämnd (ME). I höst har följdriktigt Nya Tider, Exakt24, Samnytt och Swebbtv anslutit sig, vilket ju är helt frivilligt. Det kommer att bli jobbigt för MO och ME.

Vem hade väntat sig något annat än att “alternativmedierna” skulle söka alla tänkbara finansieringskällor för sin verksamhet? Självklart gör de sitt yttersta för att komma åt slantarna och för att ta sig in i salongerna. “Järnrösmannen” Kent Ekeroth och hans medieprojekt Samnytt har dessutom inletts ett krig mot en av sina konkurrenter, Bankspot, för att belägga korruption och regelfusk. Ett exempel är följande artikel; Nya dokument bevisar omfattande fusk med mediestöd, deras redovisade textmängd visar sig just överstiga den nedre gränsen för att nå en önskad nivå. Vad detta lett till vet jag inte, men problem kommer det att bli med fördelningen av den halva miljarden i mediestöd. Men som sagt, nu är Kent Ekeroth med sin Samnytt också inne i systemet. Måste säga att jag i min enfald inbillat mig att Balankspot var ett projekt framgångsrikt finansierat via så kallad “crowd-funding”. Det har jag sett som en ny väg för medier som vill stå fria att finansiera sin verksamhet genom att samla många småsummor från många enligt principen “många bäckar små…”.

Nå, redan villkoret på att vara ansluten till pressetiken skaver rejält. ME kommer att trassla in sig i oändliga resonemang om vad som är sant eller falskt, godkända eller icke godkända källor, alltså sådant som tryckfrihetslagstiftningen egentligen ska ta hand om. Brit Stakston, (tidigare medlem i ME) skrev i DN att de som brutit mot regelverket (alternativmedierna) bör nekas statligt mediestöd. Hon fick stöd av Stefan BergmarkOpulens som skrev:

”Som mediestrategen Brit Stakston skrev i Dagens Nyheter igår kan ’en publikation tilldelas stöd även om innehållet som produceras bygger på lögner eller metoder som förföljelse, hot och trakasserier.’ […] Det är förstås orimligt. Rimligt är däremot att som Stakston kräva att lagstiftaren definierar vilka kontrollpunkterna för medieetiken är. För att kunna bibehålla ett system som inte heller undergräver statliga mediestöd, behövs en tydligare koppling mellan de journalistiska tillvägagångssätten och medieetiken. För demokratin måste tillåta även antidemokratiska idéer men samtidigt kunna försvara sig mot antidemokratiska metoder.”

Dessa formuleringar är högintressanta! Sug på dem lite extra:

  • definiera kontrollpunkterna för medieetiken
  • inte undergräva statliga mediestöd
  • tydligare koppling mellan medieetik och journalistiska tillvägagångssätt
  • försvar mot antidemokratiska metoder

Här öppnas dörrarna på vid gavel för godtycke i form av ny slirig lagstiftning och politiskt korrekta etikkriterier. Bergmark fångar faktiskt problemet precis som det står, vilket leder honom till att vi behöver något slags ”sanningsministerium” för sållning av agnarna från vetet.

För egen del beklagar jag inte denna utveckling, med tanke på att det kommer att visa på systemens demokratiskt osunda grundval. Det frammanar en kultur där alla till sist borstar varandra på ryggen och gör medierna korrupta och de facto ofria.

Det verkar inte som tanken att det medieetiska systemet faktiskt är dysfunktionellt ens diskuteras. Systemet är idag så etablerat och så många högröstade lever på det att det inte finns något utrymme för tvivel och ifrågasättande. Genom att alla är med i den medieetiska korporationen blir medierna allt mer förutsägbar. Systemet blir i praktiken diskussionshämmande (tystnadskulturskapande) och är därmed yttrandefrihetsfientligt. Oliktänkande drivs bort och hamnar på olika mer eller mindre obskyra nätfora, där hatet kan odlas i fred och föröka sig som anonyma virus.

“Nya Bullen”, en ny högerkanal?
Ännu en mediesajt håller på att etableras i Sverige, Bulletin kallad. Här är det framför allt näringslivspengar som satsas. Om de kommer att ansluta till det medieetiska systemet och söka presstöd vet jag inte, men det kan man förmoda. Jag välkomnade detta initiativ tidigare och ser det som helt naturligt att den nya högern skaffar sig egna mediekanaler. Profilerade skribenter från borgerliga tidningar har värvats som Paulina Neuding, Thomas Gür och Ivar Arpi, Per Gudmundsson och Alice Teodorescu. Men som kulturredaktör har författaren Fredrik Ekelund från Malmö rekryterats, en person med oberoende vänsterprofil. Ivar Arpi och Alice Teodorescu är inte heller helt lätta att placera in på den klassiska vänste-högerskalan. En 41-årig doldis finns med i nätets centrum Pontus Tholin, en person med koll på finansieringskällor.

Ännu så länge är mycket hemligt om “nya Bullen”. Den klassiska vänster-högerskalan är inget man verkar bry sig särskilt mycket om. Det är mera ett nyfiket och undersökande sinnelag inför dagens politiska situation som jag tror de vill spegla, och de vill röra sig friare över det intellektuella fältet. Tydligt är att det finns personer inom KD och M som vill befria sig från partipiskorna. Det är en god ambition när de gamla medierna (MSM som en del kallar dem) blir allt mer grimstyrda av ägarmonopol, gamla partibindningar, luddiga värdegrundsregler och därmed allt mer förutsägbara. Det gäller att hindra SD från att ta över hela högerscenen. Läs också tidningen Fokus rapportering om nya “Högerbullen”.

Den 16 december lamenterade så Peter Franke från den etablerade arbetarrörelsens tidning Arbetet över utvecklingen. Rubriken “30-talets ‘Lügenpresse’ blir SD:s mediestrategi” pekar mot att det nu är nazisterna som är på marsch.

“Det går en röd tråd från Hitlers tal på 30-talet om ‘Lügenpresse’ över Trumps ständiga malande om ‘fake news’ till Sverigedemokraternas mediestrategi i dag. Om vi inte ser upp kan de ‘i sinom tid’ ha tagit kontroll över svenska medier.”

Jag ser det som synnerligen problematiskt att arbetarrörelsens företrädare är så demagogiskt konservativa inför medieutveckling. Det stora problemet är ju – vid sidan av monopoliseringen av ägarstrukturen – likriktningen inom de dominerande medierna (MSM), som man själv är en del av genom det korporativa pressetiska systemet och statens mediestöd. Man biter inte den hand som föder en.

Så, den goda sidan av vad som nu pågår är att systemet med MO, ME och statliga mediestöd kommer att få problem och att allt fler kommer att inse att verkligt fria medier bör befinna sig utanför detta korporativa system och lita till sina egna läsare och den lagfästa yttrande- och tryckfriheten.

... är läst 88 gånger!

  24 kommentarer for “Mediestöden, medieetiken och alternativmedierna

  1. Leif Stålhammer skriver:

    Eftersom jag är en typisk konspirationstänkare drar jag slutsatsen: Om du sår havre så får du (i bästa fall, det är inte lätt vara bonde skall gudarna veta) skörda havre. Häller du diesel i tanken på en bensindriven bil får du krångel. Det vet jag t o m av egen bitter erfarenhet. Och så det gamla tjatet om att: Den som betalar resan bestämmer resans mål o s v bla, bla, bla.

    Ja ja ja! Vi har höööört det där! stönar du kanske. Nej, det är nya tider nu! Nu gäller det att se framåt! Vi vänder blad. Alla skall med! Trala, trala , tralallalaaa!

  2. Hans M Gabrielson skriver:

    Minns Du Knut (och en del andra som läser/skriver här) 70-talets diskussion vi förde på vår kant rörande “kampen om tänkandet”? Utan varje form av statliga stödpengar, på olika sätt villkorade uppifrån. Det såg bra ut ett tag. Sådana som vi och närstående allierade skapade och drev DFFG; FiB/K, förlagen Kultur- och Ordfront, Tidskrift för Folkets rättigheter, Folkets Bio, Folkets Teater, Musikrörelsen, Skivbolaget MNW i Vaxholm, Fria Proteatern, Oktoberteatern, andra här onämnda. Spretigt, ibland stökigt, jadå. Dock en hel arkipelag med små medel av initiativ och arbete på vår kant, som sagt. Vilket påverkade den generation som idag är mellan 60 och 80.

    Nej, jag är inte särskilt nostalgisk, däremot minnesgod.

    Det vi nu bevittnar är samma “kamp om tänkandet” från andra hållet, nu huvudsakligen i digital form. Från MUF, LUF, CUF (framtidens makthavare) över SD till alternativhögern skapas sedan några år en motsvarande arkipelag. Spretig, ibland inbördes trätande, jadå. Dock med målet att varaktigt påverka den generation som nu är mellan 20 och 45. Samt även använda personliga kontakter in i Riksdagen (Benjamin Dousa, Sara Skyttedal, bröderna Ekeroth, Jonas Jakobsson t ex).

    I likhet med Knut här ovan ser jag det som tämligen självklart att dessa mediala predatorer på olika sätt utnyttjar de nya riktlinjerna för statsstöd. Har man som mål att erövra statsmakten är diandet av densamma ett naturligt förhållningssätt. Det lika sorgliga som farliga är att denna alternativhöger med omgivningar numera är de enda i Sverige som tänker långsiktigt kring politik och ideologi. (Ett möjligt undantag kan vara vänstersossarnas Katalys, få se hur de klarar sig på S-kongressen. De har lagt ut en del intressanta rapporter, dock utan större genomslag hittills.)

    Var försiktiga i denna Coronastorm…!

  3. Arne Nilsson skriver:

    Den avgörande anledningen till att en organisation spårar ur, ändrar politisk linje, är INTE om den tar emot statligt stöd. Mer avgörande är vilka beslut som tas i organisationen. Om det statliga stödet förknippas med ej godtagbara villkor är det bara att avstå från stödet.

    De Förenade FNL-grupperna (DFFG) sökte och erhåll statligt stöd.

  4. Leif Stålhammer skriver:

    Vi får inte glömma salig Sture Eskilsson som la grunden för det som blev Timbro, om jag minns rätt. Men det är som du säger Hans G, det gäller kampen om tänkandet.

  5. Kenneth Lundgren skriver:

    Arne Nilsson skriver:
    ”Den avgörande anledningen till att en organisation spårar ur, ändrar politisk linje, är INTE om den tar emot statligt stöd. Mer avgörande är vilka beslut som tas i organisationen. Om det statliga stödet förknippas med ej godtagbara villkor är det bara att avstå från stödet.”

    Det finns en rad argument mot ett sådant resonemang. Till exempel att de svenska politiska partiernas huvudsakliga inkomster kommer från statliga medel och inte från deras medlemmar. Detta gör att partierna i stort är sett är oberoende av medlemmarnas ekonomiska och politiska insatser. 2019 finansierades partiernas verksamhet med 60 procent via statskassan, de flesta av riksdagspartierna i ännu högre grad. KD, SD och V får mer an 80 procent av sina intäkter från staten. Att inte dessa förhållanden skulle ha någon betydelse för partiernas verksamhet finner jag mindre troligt.

    Eller ta en kulturtidskrift som har statligt stöd, den anpassar sin redaktion efter detta. Det blir fler yrkesjournalister vilket gör att tidskriften blir sårbar när de statliga bidragen minskas eller uteblir.

    Jan Myrdal förklarade bland annat i en artikel i Proletären i augusti 2014 att det tyska Socialdemokratiska partiet som växt sig stark också utvecklade ett skikt inom partiet som av praktiska orsaker anpassade sig till de bestämmande inom Tyskland. Dessa yrkesverksamma – funktionärer, redaktörer och anställda inom partiet – hotades att stå utan inkomst om partiet opponerade sig mot kriget. De var rädda att staten skulle konfiskera paritets tillgångar om partiet inte röstade för krigskrediterna eller att de skulle kastas i fängelse som Liebknecht och Bebel under kriget mellan Tyskland och Frankrike 1870.

    När det gäller Arne Nilssons påstående “De Förenade FNL-grupperna (DFFG) sökte och erhåll statligt stöd.” skulle jag vilja veta källorna och vilket statligt stöd det gällde innan jag kan bedöma påståendet.

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket bra replik, Kenneth! Jag hann inte fundera vidare på Arne N:s lilla kommentar men även jag hajade ju till inför påståendet att DFFG inte skulle varit en NGO utan en DGO.

    När det gäller hans huvudargument avslöjas felaktigheterna redan i bloggredaktörens fina inledning till tråden och Hans G:s vidarebygge kring “kampen om tänkandet”. Vi vet ju alla hur det gick för Ordfront även om det tog dryga 20 år efter det formella stämmobeslutet att börja dia staten innan en senare stämma även formellt avskaffade medlemmarnas makt över organisationen och lade grunden till en medlemsminskning på 90%.

  7. Arne Nilsson skriver:

    Kenneth L!
    Tack för din kommentar. Som jag uppfattar ditt svar menar du att statliga pengar alltid och under alla fortsättningar korrumperar organisationer och tidskrifter. För att bevisa denna tes redogör du för det statliga stödet till riksdagspartierna och hur en kulturtidskrift kan anpassa sig till den hand som föder den. Jag har inget att invända mot den beskrivningen, men utvecklingen är inte ödesbestämd. En organisations eller en tidskrifts verksamhet bestäms av de medlemmar som är verksamma i organisationen. Det grundläggande problemet är inte det statliga stödet, utan den administration som växer fram i alla former av organiserad mänsklig verksamhet.

    Så snart människor i samverkan producerar ett överskott, mer varor och tjänster än vad som behövs för att släktet skall överleva och fortplanta sig, behövs kunskap om produktionsprocessen och hur samarbetet skall organiseras. Hittills har det visat sig att de som förvärvar denna kunskap har kunnat skaffa sig förmåner på de övrigas bekostnad. Detta gäller givetvis även inom politiska partier där en elit, förtroendevalda och ombudsmän, som kan syssla med politik på heltid skaffar sig ett informationsövertag. Elitens ideologiska legitimering, dess självbild, är att man utför ett mycket viktigt, komplicerat, uppoffrande och krävande arbete vilket leder till att eliten måste kompenseras på ett rikligt sätt. I denna beskrivning av den politiska eliten ligger också förklaringen till hur man bör agera inom de partier som har en formell demokratisk struktur. Arbetsuppgifter som utförs av förtroendevalda och ombudsmän måste utformas på följande sätt:
    • utförs på deltid
    • utförs under kortare tidsperioder
    • lön i nivå med genomsnittet för de som de representerar
    • avsättbara under löpande mandatperiod

    Då den tyska socialdemokratin spårade ur inför första världskriget utgick mig veterligen inget statligt stöd till detta parti. Anledningen till att partiet ändrade sin politik var att ett byråkratiskt skikt hade tillskansat sig makten i partiet. Däremot är det givetvis sant att under vissa omständigheter bidrar statligt stöd till att organisationer och tidskrifter urartar.

    Således. Om en organisation eller tidskrift tar emot statliga pengar, utan att låta sig korrumperas, finns det inget att invända. Det grundläggande problemet är inte statliga pengar, utan hur organisationen fungerar internt.

    Från och med 1972 till sommaren 1975 var jag medlem i DFFG:s förbundsstyrelse och dess arbetsutskott. Tidvis var jag även på heltid verksam som förbundssekreterare. Jag satt alltså mitt i smeten. Källan till att DFFG tog emot statliga pengar är således jag.

  8. Kenneth Lundgren skriver:

    Arne Nilsson uppfattar det som att jag menar ”att statliga pengar alltid och under alla fortsättningar korrumperar organisationer och tidskrifter.”. Men det gör jag inte. Naturligtvis beror det på hur dominerande och varaktigt det statliga stödet för att organisationens finansiering på hur stor skada det gör. Om stödet är kortvarigt och/eller används för en visst ett underordnad projekt eller verksamhet blir är inte hoten om urartning så stort. Man kan ta KP som exempel, deras tidning Proletären finansieras delvis av staten men tidningen och partiet i övrigt är i huvudsak beroende av medlemmarnas avgifter och insamlingar, därför kan de hålla sig oberoende. Men visst är det en fara att de har ett visst beroende av staten eftersom det statliga stödet när som helst kan upphöra och då visar det sig delar att verksamheten är byggd på lösan sand (inte på medlemmarnas fastare grund).

    Vad jag minns så skrev Mikael Nyberg att Clarté tog emot statligt stöd för kulturtidskrifter, men att det var av ondo då bland annat medlemsaktiviteten minskade. Därför slutade de söka det statliga stödet.

    Att jag tog upp det tyska socialdemokratiska partiet som exempel var för att visa de yrkesverksamma inom partiet ändrade sitt tänkande av materiella skäl.

    Det sociala varat styr det sociala tänkandet, vilket är en samhällelig lag. De hade byggt upp en verksamhet som delvis var beroende av statlig välvilja mot det tyska socialdemokratiska partiet. Partiet var inte uppbyggt för att klara motsatsen, och i yttersta fall ingen beredskap för att arbeta illegalt.

    Arne Nilsson har sig själv som källa när det gäller DFFG:s emottagande av statligt stöd. Men han har inte svarat på frågan “..vilket statligt stöd det gällde?” Jag skulle också vilja veta omfattningen och arten av stödet.

  9. Dennis Zackrisson skriver:

    “Man biter inte den hand som föder en” är ju ett gammalt folkligt ordstäv, väl tillämpligt i diskussionen om stöd från stat, myndighet och andra organisationer. FiB/K är restriktiva till att budgetmässigt binda upp sig till olika former av intäkter, där medlen (öppet eller dolt) kan skapa ett beroende på något sätt. Vi har ju sedan länge varit tämligen restriktiva med att ge tidningsutrymme för reklam.

    Vi bekostade det redaktionella arbetet, tryck och utgivning av Christer Landergrens jazzfotobok Body and Soul 1987 och fick då ett “erbjudande” om penningbidrag. Det var vår “vän” Sture Eskilsson (omnämnd av Leif Stålhammer ovan) som ringde och erbjöd oss att skicka en faktura till SAF för 100 ex (à 250 kr). “Men skicka för f-n inga böcker”, sa han. Självklart tackade vi vänligt men bestämt nej. Och lika självklart tog vi emot bidrag från alla privatpersoner, även om någon på insättningstalongen uppgav namnet Tore Browaldh, förutvarande styrelseordförande i Handelsbanken och medlem sedan starten av föreningen.

    Att skilja på sak och person är inte minst viktigt när det gäller inflödet av pengar. Jag ser med spänning fram emot Arne Nilssons redogörelse över DFFGs förhållanden på den punkten.

  10. Arne Nilsson skriver:

    Kenneth L!
    Så bra. Då verkar vi vara överens om att progressiva organisationer och tidskrifter under vissa förutsättningar kan och bör ta emot statligt stöd. Härmed avser jag att man givetvis inte kan tumma på det politiska innehållet för sin verksamhet och att man måste ha en plan för hur verksamheten skall bedrivas om/när det statliga stödet upphör. Detta var ju vad den ursprungliga diskussionen handlade om.

    Om jag under den första halvan av 1970-talet hade vetat att det drygt 45 år senare skulle finnas ett detaljerat intresse för det statliga stöd som DFFG mottog hade jag givetvis upprättat en noggrann dokumentation om detta. Med tanke på avstånd i tid kan jag inte i detalj återge vad det statliga stödet avsåg än mindre dess omfattning, men omfattningen var inte särskilt betydelsefull så vitt jag kan komma ihåg.

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Det svaret duger inte, Arne N! Det räcker enbart för att bevisa att du inte riktigt vet vad du talar om. Då bör man inte “föra falskt vittnesbörd” mot någon! Vem var ansvarig för beslutet? Var i arkivet kan vi se aktuella protokoll? Vad avser stödet? Utan svar på dessa frågor saknar ditt påstående relevans utanför dig själv. Och som person är du inte speciellt intressant i sammanhanget. Alltså: Gör om! Gör rätt!

  12. Kenneth Lundgren skriver:

    Arne Nilsson skriver skriver: “Då verkar vi vara överens om att progressiva organisationer och tidskrifter under vissa förutsättningar kan och bör ta emot statligt stöd.”

    Det är vi inte alls, jag anser att progressiva organisationer INTE bör ta emot statligt stöd eller ta emot bidrag från kapitalet, utan lita till sina egna krafter och bygga sin verksamhet på egna resurser.

    Det trodde jag framgick av min tidigare argumentering. Det jag visste om DFFG:s verksamhet var att de i allt väsentligt byggde sin verksamhet på egna krafter. Jag gissar att OM organisationen tog emot statligt stöd så måste det vara mycket liten rännil i deras penningflöde. Men då jag inte har fått någon hint om arten och storleken på det statliga stödet har jag svårt att konkret diskutera saken.

  13. Arne Nilsson skriver:

    Kenneth L!
    Då är det som jag ursprungligen förmodade. Vi är inte överens om statligt stöd. Du har givetvis helt rätt i din förmodan att det statliga stödet till DFFG var marginellt. Men det var principen det gällde.

    Dennis Z!
    Du är givetvis i din fulla rätt rikta personangrepp mot mig för att ifrågasätta mitt påstående att DFFG tog emot statligt stöd.

  14. Åke Kilander skriver:

    Diskussionen om DFFGs ekonomi är mycket ofullständig. För mer uppgifter se boken Vietnam var nära sid 275 (“Lita till egna krafter”) samt sid 288-294, särskilt sista stycket (“Att stå på egna ben”)

    Skaffa boken här.

  15. Dennis Zackrisson skriver:

    Arne N!
    Som du har angett här är ditt “påstående” inte värt att ens ifrågasätta. Det är innehållslöst, och går således inte att föra en saklig diskussion kring. Att diskutera “principer” in absurdum är en intellektuell återvändsgränd vi bör hålla oss ifrån. Jag har tidigare uppfattat dig som anhängare till klara och tydliga inlägg där påstådda fakta är kontrollerbara och kan analyseras. Här hamnar du i stället i metafysiken.

    Naturligtvis har detta inget med din person att göra. Jag angriper vad du säger när jag inte begriper vad du egentligen menar. Nu är det klarlagt att du inte menade någonting annat än en ur sammanhanget lösryckt spekulation. Således är diskussionen om detta i denna del för mig avslutad.

  16. Arne Nilsson skriver:

    Dennis Z!
    Du har ifrågasatt mitt ursprungliga påstående:

    “De Förenade FNL-grupperna (DFFG) sökte och erhåll statligt stöd.” Därefter gjorde jag preciseringen “att det statliga stödet till DFFG var marginellt.”

    I sin bok Vietnam var nära skriver Åke Kilander på sidan 276 samma sak:

    “En del bidrag mottogs från stat och kommun under DFFG:s senare år.”

  17. Dennis Zackrisson skriver:

    Arne N!
    Om den intresserade läser de avsnitt i den utmärkta bok, som författaren Åke Kilander uppmärksammat dig på, framgår extremt tydligt att ditt påstående saknar värde i den här diskussionen. Åke har själv gett de mer relevanta sidhänvisningarna.

    Diskussionen, som ger relevant information i den frågan vi diskuterar här, förs tydligast i fotnoterna 64-66 på sid 431-2 i Vietnam var nära. Hänvisningen är från s.294. Om du kollat detta från början hade du säkert själv insett att din uppgift om DFFGs förhållande till statliga stödpengar, i trots av dess formellt språkliga korrekthet, inte på något sätt var relevant. Men då hade ju den poäng gått förlorad redan från början.

  18. Kenneth Lundgren skriver:

    Detta med att ekonomin kan vara problematiskt på olika sätt. Svenska Inustri-Tjänstemannaförbundet (SIF) var ett mycket rikt förbund. Detta beror på en klok och sparsam politik i det förgångna. Men framför allt på att SIF inte varit ute i strejker eller utsatta för lockouter så ofta som tärt på konfliktkassan. Detta förhållanden – med en stor konfliktkassa – har naturligtvis stuckit i arbetsköparnas ögon.

    En bra konfliktberedskap är bra men rikedomen ställer också till problem. Vad jag minns så räknade vi på 90-talet ut att förbundet skulle kunna köra hela sin verksamhet med inkomsterna från kapitalavkasningarna – om man bara slapp medlemmarna. Jag var aktiv på kongresser och de årliga förbundsråden och drev linjen att högst 10 procent av SIF:s kapitalinkomster skulle få bekosta verksamheten. Mina huvudsakliga argument var att SIF inte hade blivit rikt på grund av slösaktighet med pengar, men framförallt skulle medlemmarnas avgifter vara den avgörande ingrediensen för att driva förbundets centrala och regionala verksamhet. Om medlemmarna tog det ultimata steget och röstade med fötterna skulle det svida.

    Men visst fanns det folk även bland de förtroendevalda som ville använda mer pengar till olika projekt, särskilt bland de som var från de södra delarna av Sverige. När jag argumenterade för min avdelnings/regions linje blev jag kallad Joakim von Anka. Men vi i de nordliga avdelningarna/regionerna fick med oss en majoritet för målsättningen om 10 procent.

    Men det ska sägas att förbundet aldrig riktigt nådde denna målsättning. Det ska också sägas att jag propagerade för att vinsterna från förbundets fastighetsbolags, vinster från uthyrning av lokaler till förbundet, inte skulle räknas in i verksamhetskostnaderna. Jag stödde även beslutet att ta ett antal 100 miljoner för att skapa en fond som bekostade läromedlen för medlemmar som vidareutbildade sig.

    SIF och Handelstjänstemannaförbundet (HTF) slog sig ihop 2008 och bildade Unionen. Under de diskussioner som föregick detta hade de bägge förbunden en sammanlagd förmögenhet på ca 16 miljarder varav SIF kunde bidra med ca 15. HTF:s förmögenhet var alltså ca 1 miljard varav lejonparten var deras kanslihus på Kungsholmen. Förmögenheten krympte naturligtvis under finanskrisen.

    Hur är det i dag då: 2017 hade man 1,64 miljarder i driftkostnader och ett underskott 0,28 miljarder alltså ca 17 procent av verksamheten. Men rörelseresultat från den fackliga verksamheten plus försäkringsrörelsen och fastighetsförvaltningen var minus 0,583 miljarder. Trots det var vinsten efter skatt för den fackliga koncernen nästan 1,2 miljarder. (För 2016 underskott ca 18 procent av verksamheten. Rörelseresultat från fackliga verksamheten plus försäkringsrörelsen och fastighetsförvaltningen var minus 0,556 miljarder trots det var vinsten efter skatt för den fackliga koncernen var blygsamma 0,208 miljarder.)

    Man kan fråga sig hur en sådan ekonomi påverkar det fackliga tänkandet, när stora delar av de anställdas löner och den fackliga verksamheten bekostas av kapitalinkomster?

  19. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket bra fråga, Kenneth L!
    På din framställning verkar det ju nästan som att vi alla sitter i samma båt. Och det kanske vi gör. Tydligast är det väl miljörörelsen som brukar påpeka detta. Men då bör vi rikta vår blick till konkreta ting. Vem är det som ror och ror så att svetten lackar?

  20. Arne Nilsson skriver:

    Dennis Z!
    Nu har vi kommit så långt att innehållet i mitt påstående, “De Förenade FNL-grupperna (DFFG) sökte och erhåll statligt stöd” inte länge ifrågasätts av dig. Men du menar att mitt “påstående saknar värde i den här diskussionen” med hänvisning till Åke Kilanders (ÅK) bok dock utan att du anger varför eller genom att ange ett relevant citat för att backa upp ditt påstående. Därmed blir det omöjligt att diskutera med dig. På sidan 276 bedömer ÅK effekten av det statliga stödet på följande sätt:

    “De [bidragen] hade dock marginell betydelse och förändrade inte förbundets [DFFG:s] självständiga karaktär.”

    Både du och Kenneth L har ifrågasatt mig som källa för att DFFG tog emot statligt stöd och krävt besked om vem/vilka som fattade besluten att DFFG skulle ta emot statligt stöd. På sidan 431 not 64 i ÅK:s bok framgår det att det var DFFG:s förbundsstyrelse och dess arbetsutskott som beslutade att DFFG på vissa villkor kunde ta emot statligt stöd.

  21. Kenneth Lundgren skriver:

    Arne Nilsson skriver “Både du (Dennis Z min anm.) och Kenneth L har ifrågasatt mig som källa för att DFFG tog emot statligt stöd och krävt besked om vem/vilka som fattade besluten att DFFG skulle ta emot statligt stöd.”

    Var har jag ifrågasatt Arne Nilsson i denna fråga? Jag har frågat efter källorna ja! Detta för att kunna bilda mig en egen uppfattning i frågan om DFFG:s statliga beroende. Men det är väl inte att ifrågasätta Arne N som källa. I vilket fall som helst verkar stödet varit av sådan ringa storlek att det inte är något bevis på att man inte som “progressiv” organisation bör avhålla sig från att söka det och ta emot sådant statligt stöd.

    Arne Nilsson verkar ha en idealistisk och odialektisk syn på denna frågan och diskussionen kring denna. Vad DFFG sökte och fick stöd för har inte utretts här. Om DFFG har fått så lite stöd till sin verksamhet att det inte påverkat denna tycker jag att man borde ha avstått. Och det verkar varit fallet. Men det är ingen allvarlig avvikelse från principen att lita på egna krafter. Om stödet däremot utvecklas till att bli så stort att det var av betydelse för DFFG:s verksamhet hade man gjort sig beroende av staten och varit svårare att korrigera.

  22. Arne Nilsson skriver:

    Kenneth L!
    Min ursprungliga kommentar gällde att “De Förenade FNL-grupperna (DFFG) sökte och erhåll statligt stöd.” Syftet med denna kommentar var att visa att det inte var en principiell fråga om progressiva organisationer skulle ta emot statligt stöd ej. Mitt syfte var varken att diskutera källor, ändamål eller omfattningen av detta stöd. Detta har tillkommit genom bland annat dina frågor, som du givetvis är i din fulla rätt att ställa. Ursprungligen angav jag ur minnet mig själv som källa till att DFFG hade mottagit statligt stöd. Därefter kompletterade jag detta med hänvisningar till DFFG:s förbundsstyrelse och dess arbetsutskott. Nu ställer du ytterligare frågor gällande ändamål och omfattning. Om du är seriöst intresserad av detta bör du gå till läggen. En rekommendation. Börja med Åke Kilanders bok Vietnam var nära. I detta arbete bör du undvika “en idealistisk och odialektisk syn på denna fråga”.

  23. Kenneth Lundgren skriver:

    Arne Nilsson (AN) påstod den 23 december kl 23:32 att jag hade ”ifrågasatt” honom som ”…källa för att DFFG tog emot statligt stöd och krävt besked om vem/vilka som fattade besluten att DFFG skulle ta emot statligt stöd”. Jag, som mig veterligen inte har gjort detta, frågade den 26 december kl 17:17: ”Var har jag ifrågasatt Arne Nilsson i denna fråga?”

    Det vore väl rimligt att AN svarade på denna fråga. Men det har han inte gjort i sitt svar till mig. AN påstår vidare att jag ”Nu ställer … ytterligare frågor gällande ändamål och omfattning.” (om DFFG:s mottagande av stöd av staten) Men alla kan se att jag inte ställer ”ytterligare frågor”. Jag har för övrigt läst Åke Kilanders utmärkta bok Vietnam var nära men jag kan inte se att den ger specifika upplysningar om vad DFFG sökte för och fick stöd av staten. Men boken ger tillräckligt med fakta för att man kan se att stödet var mycket underordnad.

    Detta att AN i flera fall felaktigt påstått att jag gett uttryck för saker förstår jag inte. Jag förstår inte heller varför han inte svarar på frågor om detta. Kanske han bara är slarvig och/eller att det är en psykologisk försvarsmekanism, vad vet jag.

  24. Arne Nilsson skriver:

    Kenneth L!
    Som jag har påpekat tidigare är du givetvis i din fulla rätt att ställa vilka frågor du vill till mig. Baksidan av detta mynt är att jag väljer hur jag skall svara, vilket innefattar att jag låter bli att svara.

    Det finns många sätt att undvika en diskussion. Du skapar en frågeställning som det inte finns någon grund för. Du spetsar anrättningen genom att spekulera över att mitt sätt att skriva är ett uttryck för “en psykologisk försvarsmekanism”. Om man inte gillar budskapet kan man alltid försöka att diskreditera budbäraren. Det kan ju faktiskt vara så att jag finner att din fråga “Var har jag ifrågasatt Arne Nilsson i denna fråga [hans påstående att det utgick statligt stöd till DFFG]?” saknar både grund och relevans och enbart är ett sätt att få bort diskussionen kring det statliga stödet.

    Om Redax anser att det är meningsfullt återkommer jag med konkretiseringar i detta ämne.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.