et där med att följa lagen är inte längre så viktigt. Det blir tydligare för varje dag. Tre aktuella exempel:
Benny Fredriksson
Kulturhuset Stadsteaters tidigare vd, Benny Fredriksson, hade inte gjort något olagligt. I december 2017 utsattes han för hård anonym kritik i flera medier mot sin ledarstil och anklagades för underlåtenhet under metoo-kampanjen. Den 17 mars begick han självmord. Tf vd:n Sture Carlsson skrev i ett pressmeddelande från Kulturhuset Stadsteatern att Benny Fredriksson lämnade sitt livsverk abrupt ”till följd av ett gränslöst mediedrev.” Hustrun Anne Sofie von Otter vittnade om att Fredriksson drabbades av en djup depression till följd av mediedrevt och anklagade medierna för att ha överdrivit anklagelser om oönskat beteende under metoo-kampanjen och att pornografiska undertoner blev en strategi för medierna att öka tittarsiffror och tidningsupplagor. SVT fälldes i Granskningsnämnden och Aftonbladet i Pressens Opinionsnämnd.
Skådespelaren Örjan Ramberg
För 20 år sedan dömdes skådespelaren Örjan Ramberg för kvinnomisshandel och har sedan länge avtjänat sitt straff, men blir plötsligt utsatt för ett drev som leder till ett slags yrkesförbud. Orsaken är en nygjord dokumentärfilm som skildrar Rambergs brott (utan namns nämnande, men alla vet) och offrets lidande och död – som alltså ägde rum för mer än 20 år sedan. Det ledde till att Dramatiska teatern inställde föreställningar med den redan dömde, vilket måste betraktas som ett slags yrkesförbud. Det finns mycket att säga om det han gjorde och om hur grymt hans övergrepp drabbade offret då för 20 år sedan. Men det som sker nu är i högsta grad odemokratiskt och är i princip rättsstridigt. Principen om öga för öga…, alltså den så kallade Talionprincipen, lämnade man i västerländsk lagstiftning i mitten av 1800-talet.
Birgitte Bonnesen
Det tredje fallet gäller den sparkande och med Swedbank perfekt färgstämda vd:n Birgitte Bonnesen och hennes försök att hålla sig till lagen om banksekretess. Den beskrivs så här i Wikipedia:
”I Sverige regleras banksekretessen i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Den svenska banksekretessen omfattar alla uppgifter som rör en bankkunds mellanhavanden med banken oavsett om uppgiften är skriftlig eller muntlig. Även uppgiften att en viss person är kund i banken eller ej, omfattas av sekretessen. Banksekretessen omfattar även kundens tidigare förbindelser med banken d.v.s. sekretessen upphör inte i och med att någon upphör att vara kund i banken.”
Jag läser vidare på Konsumenternas.se: ”Om en banktjänsteman bryter mot sekretessen kan banken bli tvungen att betala skadestånd till den drabbade bankkunden.” Är det vettigt att kalla detta för att Bonnesen ”mörkar” och inte strävar efter ”transparens”. Nej, det går inte ihop.
Det vore mig främmande att försvara storbanker i allmänhet. Jag är nämligen övertygad om att alla storbanker har bedrivit – och bedriver – penningtvätt i större eller mindre omfattning. Kanske har det blivit svårare för småtjuvar att tvätta sina svarta småslantar, men det stora maffiotiska kapitalets (knarkhandel, människohandel, vapenhandel…) tvättar pengar i så stor omfattning att bankerna helt enkelt inte har råd att skilja på vad som är penningtvätt och internationella storaffärer i allmänhet. Alla bankledningar och andra upphöjda i finansbranschen känner förstås till det här. Att staten borde ta över storbankerna och deras rätt att skapa pengar har jag uttryckt flera gånger. Men det här är något annat.
Frågan om Swedbanks ledning betett sig på rätt eller fel sätt är också helt underordnad i sammanhanget. Det har i själva verket inte funnits något vettigt sätt att bete sig på. Att benhårt säga att man följer lagar och regler hjälper inte mot den mediala indignationsvågen. Att släppa alla sekretesskyddade internrapporter går inte heller, för det skulle antagligen orsaka oöverskådlig skada för banken och på hela bank- och finanssystemet. Att säga att alla banker sysslar med pengatvätt vore också ett dåligt försvar. Swedbank tvingas ändå göra något, vilket blir att kicka Bonnesen som får ett rejält tilltaget avgångsvederlag. Hon kan sedan förneka brott, som ev kan prövas i en långdragen rättegång, som till slut friar henne när denna indignationsvåg avlösts av någon annan. Det är alltså inte synd om Birgitte Bonnesen.
Jag tror alltså inte att det är det här som är kärnan i denna affär. Frågan varför dessa affärer dyker upp just nu tror jag däremot kan leda till något mer begripligt. Först Danske Bank, nu Swedbank och kanske senare Nordea, SEB och Handelsbanken…
Det avgörande är med stor säkerhet kopplingen till USA:s hotade dollarmonopol (att världens oljehandel och annan handel sker i dollar). Om jag förstått saken rätt kan USA utmäta stora bötessummor mot banker som hjälper ”fel personer” att slussa pengar till skatteparadis. Om inte böter räcker kan de helt sonika dra in bankens licens att göra affärer i dollar, vilket skulle kunna få banken på fall. Ett skarpt men knappast lagligt vapen, ren utpressning skulle man kunna kalla det; en pax amerikana. Men denna utomrättsliga maktutövning talar ingen om. Den bara finns som om den vore instiftad av Gud.
Nå, vem är det som hotar dollarmonopolet? Jo, bland andra Ryssland. Därför planterar USA på lämpligt sätt lämpliga uppgifter hos lämpliga massmedier (UG t ex), som så kan avslöja lämpliga skumraskaffärer av ryssar och ryska intressen. Stor indignationsstorm blåser upp. USA kan sedan hota med sina sanktioner mot lämpliga banker och samtidigt framställa sig som demokratins stora försvarare mot storsvindlare, giriga ryska oligarker och falskspelande storbanker. Låter det konspiratoriskt? Ja, jag medger det. Men jag har inga illusioner om att det inte är det här det kan handla om.
I ett rättssamhälle har alla; även skådespelare, teaterchefer och bankdirektörer rätt att dömas enligt lagen och inte i några mediala folkdomstolar. Varför är detta så svårt att förstå? Varför intresserar sig så få för det som sker bakom det som synes ske? Det som nu utspelar sig inför öppen ridå leder obevekligen till uppluckring av rättssamhället – en av demokratins hörnstenar.
Knut L!
Flera gånger på senare tid har du frågat ”Varför?” Varför gör ingen något? Varför vill ingen veta vad som egentligen sker?
Jag tror att många, särskilt inom vänstern, har överdrivna föreställningar om primaten Homo sapiens förmåga. Det är Aristoteles definition av mänskoarten, zoon politikon, det politiska djuret, som spökar, och den religiösa tanken om en mänsklig förmåga till ansvar. Vår djurart är bara politisk och förnuftig till en procent. De andra 99 procenten är som andra djur. Evolution är den viktigaste vetenskapen för att förstå Homo sapiens. I stort sett följer vi bara årmiljongamla beteendemönster. Kaoset kommer att fortsätta. Att vara besviken och fråga Varför? om Homo sapiens är som att fråga Varför? om kajorna i träden och vargarna i skogen.
Jan Arvid G!
Jo jag är smärtsamt medveten om att biologin har stor betydelse, men procentsatserna du nämner är vi nog inte överens om. Håller mig till upplysningstraditionens aningen mer uppbyggliga syn på saken. Det går att påverka med förnuftet och orden. Det har jag sett med egna ögon och hört med egna öron efter 30 år i katedern. Men jag vägrar använda det förfärliga uttrycket ”att göra skillnad”! Det visar bara hur USA-styrda vi är.
En preliminär kommentar i frågan arbetsklimatet å Dramaten. Lägg märke till att dessa missförhållanden pågått i decennier under ett stort antal teaterchefer. Jag hävdar att det råder en stor oklarhet om vad som är skådespelarens yrkesuppgift. Var är civilkuraget?
Alfahannar finns det gott om inom kulturlivet; denna roll spelar inom djurlivet en artbevarande roll. Inom teatern är det tvärtom. Teaterkonsten är en kollektiv konstart som tar stor skada av dessa personer. Det finns även alfahonor! Vid Dramaten är det en person som genom sin psykiska ohälsa med våld kommit att få rollen som alfahanne.
Det finns de inom teatern som betraktar honom som en stor skådespelare. Denna kombination blir omöjlig. Jag försvarar skådespelaryrket när jag säger att sådana personer inte skall vara på en teater, utan tas om hand på adekvat vis. Förhållandena inom Nationalscenen har tillåtit detta. Unket!
Vad gäller uttrycket ”göra skillnad” delar jag helt Knuts avsky. Vad f-n betyder det?
Här en tidstypisk reaktion av den framgångsrika författaren Läckberg.
Eftersom jag varit borta från Sverige en del så ställde jag mig först oförstående till uppståndelsen kring orden ”göra skillnad”. Men en god vän förklarade.
Som matematisk naturvetare, f d meteorologassistent om inte annat, så gick jag in på DN:s och SvD:s arkiv och fann att sentensen ”göra skillnad” förekommit högst 10-11 gånger per år i båda tidningarna fram till och med 1999.
År 2000 exploderar det i SvD (DN:s finns tillgängligt bara t o m 1992) med 24 ggr. Sedan ligger det och svajar mellan 15-25 ggr per år fram till 2006 då det skjuter i höjden med cirka 90 ggr per år 2012-14.
Sedan börjar det mattas av med 35 per år under 2017-18 och i år har det varit 9 omnämnanden vilket pekar på en årssumma på cirka 35.
En detaljanalys av året 2000 visar att något skedde denna höst. Den 25 november hade m-ideologen Mats Johansson en krönika med titeln ”Den svåra konsten att göra skillnad” och 8 december berättade Alice Bah att hennes drivkraft var att ”höja rösten och göra skillnad”.
Jag gör skillnad mellan privatperson och verk. Det kryllar av konstnärer som gjort sig skyldiga till misshandel, rattfylleri och narkotikabrott i värsta fall giftmord. Jag tar till mig deras alster ändå. Är det en omoralisk syn?