Mellan Hitler och Stalin (4): De glömda deportationerna i Estland

bundesarchiv_bild_137-051843_posen_umsiedlung_baltenlager

Omflyttningsläger i Posen (nuv. Poznan) för tvångsförflyttade balttyskar 1940.

I ett tal den 7 oktober 1939 deklarerade Adolf Hitler att den viktigaste uppgiften nu var att etablera en förflyttning av “spillror av tysk nationalitet” från östra och sydöstra Europa till Riket, detta för att skapa “bättre skiljelinjer än vad som är fallet i dag”.

Under de kommande månaderna skulle 12-13 tusen tyskester tvingas lämna det land som varit deras hem sedan medeltiden. Samma sak gällde den tyska minoriteten i Lettland, ukrainska delen av Polen samt Bessarabien (nuv. Moldavien). Hitler beordrade dem till ett område i västra Polen, “Warthegau”, varifrån den polska befolkningen fördrivits. Balttyskarna skulle placeras i hus och lägenheter som tillhört polska familjer. De fick inte ta med sig mer än det allra nödvändigaste ty meningen var att de skulle överta allt vad polackerna tvingats lämna efter sig, inte bara möbler utan också linne och husgeråd. Tyskland tog på sig att betala reskostnaderna, uppehället och utgifterna för att ge en ny försörjning för de utflyttade.

Uppbrott i all hast
Den sedan 1930 vid universitetet i Tartu (dåvarande Dorpat) verkande svenske språkprofessorn Per Wieselgren har i sin bok Från hammaren till hakkorset (1942) berättat hur lokala avdelningar av Hitlerjugend kunde väcka tyskestniska familjer mitt i natten och uppmanade dem att tidigt nästa morgon ha sitt pick och pack klart för avfärd.

estland-4

Var alla balttyskar stroppig adel? En balttysk flyktingfamilj på väg mot någon utskeppningshamn med slottet i Sangaste i södra Estland i bakgrunden.

Många tyskester var tvungna att slumpa bort sin egendom i all hast och ställde in sig på att börja ett nytt liv på “gammal tysk kulturmark” i Polen. Förmöget folk som i hast gjort sig av med sina egendomar utan tid att ordna en affärsmässig försäljning drabbades av stora förluster. Wieselgren berättar om en köpman Gahlnbäck, som varit svensk konsul i Tartu och som han därför kände väl. Denne hade ägt sjutton fastigheter i Tartu, men fick, när han kom till Polen, nöja sig med att driva en kiosk för tobak och läskedrycker.

Det rådde därför stor förargelse bland balttyskarna över det omotiverade och brådstörtade sätt som tvångsförflyttningen genomfördes på. Men också den nazityska statsledningen var besviken. Hitler hade väntat sig ett inflöde av folk från landsbygden som kunde börja odla den polska jorden. Istället fick han balttyskar som för det mesta kom från städerna och var obekanta med jordbruk.

Klasskillnader bland balttyskarna
Wieselgren trodde dock att för de “fattigaste” bland balttyskarna kunde förflyttningen ha inneburit ekonomiska fördelar. Detta är ett av de få tillfällen som vi i litteraturen blir upplysta om klasskillnaderna bland dem. Ty en annan av de många myterna om Baltikum är att alla balttyskar var antingen adel eller nazister, eller bägge delar. Därför har deras öde blivit styvmoderligt behandlat i litteraturen, också av esterna*.

Ty, som Wieselgren kunde se, de balttyskar som inte tillhörde de utpräglat nazistiska kretsarna, vacklade. Ty lika lite som alla finlandssvenskar är adliga eller alla sudettyskar var nazister, innehöll balttyskarna en stor grupp icke-nazistiska, icke-adligt “småfolk”. De hade inte lust att lämna Estland och gjorde sig inga illusioner om något nytt privilegierat liv. Hur stor denna grupp var kan vi bara skaffa oss en ungefärlig bild av.

Vi vet att i början av 1941 tvingades ytterligare omkring 7000 tyskester att flytta till Stortyskland. Bland dessa, liksom den förra gruppen på 12-13 000, var en viss del icke-tyskar, ofta makar eller släktingar som var tvungna att följa med. Men grovt räknat skulle detta peka mot att ungefär 1/3 av tyskesterna inte var stortyskt sinnade eller nazister.

karte_zur_umsiedlung_baltendeutscher

Utskeppningshamnarna och fartygslederna för de tvångsförflyttade balttyskarna.

Tyskhatet
En annan professor vid Tartu universitet, estländaren Ants Oras, har i sin Slagskugga över Balticum (1949)** givit en känslomässigt aggressiv bild av hur esterna såg på balttyskarnas fördrivning. Det fanns, skriver han “ingen minoritet som var en sådan påle i köttet på vårt folk som tyskbalterna”.

Från 1200-talet fram till första världskriget hade tyskarna varit de verkliga härskarna i Estland. De hade, skrev han “haft fria händer att utarma, exploatera och förtrycka” den estniska befolkningen, “lika hänsynslöst som någonsin en europeisk feodalfurste”.

Den balttyska adeln hade varit väl förankrade vid det tsarryska hovet och varit den drivande kraften bakom Tysklands försök, också efter 1918, att erövra Estland. “Det var endast med uppbjudande av alla våra krafter som vi den gången kunde hålla dem stången”.

Under Estlands hela självständighetstid hade de, enligt Oras, förstått att utnyttja landets liberala minoritetspolitik för att bygga upp en egen “stat i staten, ställa till all slags oreda och gripa varje tillfälle att hetsa andra emot oss”. De var, fortfarande enligt Oras, så gott som utan undantag nazister och gjorde nästan inga försök att dölja sina planer på att återvinna den dominerade ställning de förlorat vid självständigheten 1918. Den nya estniska regeringen hade nämligen då exproprierat stora delar av de balttyska jordgodsen som delades ut till de estniska bönder som tidigare arbetat på dem.

När Hitler hösten 1939 beslöt kalla alla tyskbalter “Heim ins Reich” kommenterade Oras detta som “en glad överraskning”. “Från vår synpunkt sett föreföll detta vara en idealisk lösning på ett sekelgammalt problem. Vi skulle med ens bli kvitt dem som i långa tider utgjort ett hot mot vår frihet.”

Vem var “balttysk”?
Det finns ingen anledning att betvivla det berättigade i Oras hatfyllda beskrivning. Han presenterade sig i boken som son av en lärare i Tallinn och sade sig härstamma från bönder både på sin mors och fars sida. Men detta gällde inte alla ester.

Vad som sades i 1:a delen av denna följetong kan förtjäna att upprepas: historiskt har det estniska folket inte haft “ryssen” som sin “arvfiende” utan “tysken”. Under den rysk-tyska överheten i St Petersburg led den vanlige ryssen lika mycket och slet lika hårt som den vanlige esten, letten eller litauern. Revolutionen 1905 i Estland riktade sig inte emot Ryssland utan emot tsarväldet, liksom revolutionen gjorde runt om i det stora ryska riket. Lika lite som i Finland, tänkte de oppositionella på någon “statlig” självständighet. Det hade en massa fördelar att tillhöra ett stort rike. Men man ville ha nationell, kulturell och politisk autonomi. Det var först sedan “bolsjevikerna” kommit till makten som det för många blev aktuellt att kräva statlig självständighet, både i Finland och i de baltiska länderna.

Om förhållandena i Estland var liknande de i t ex Finland kan vi räkna med att en hel del “ester” stammade från den tyska minoriteten. Under folkräkningen 1881 hade andelen “tyskar” i Estland uppgått till 46 000 (5%) för att efter självständigheten ha minskat till 18 000 (1.5%). Minskningen kan inte bara förklaras med förluster under kriget (döda eller flyktade till Tyskland), utan på att en ansenlig mängd baltester vid självständigheten slutade att betrakta sig som “tyskar” och blev “ester”, ofta genom att byta namn eller förestniska sitt familjenamn. Den framträdande estniske politiken Kaarel Eenpalu, som vi mött tidigare (som statsminister 1938-39) hette ursprungligen Karl Eibund.

Tyskbalterna och Sverige
Det var inte bara det estniska och lettiska småfolket som hatade den tyska överklassen. I Sverige och Finland talade småfolket sedan 1600-talet om faran av att själva hamna under “livländska foten”. Det kunde ske genom att Sverige-Finland erövrades av Tsarryssland, men det kunde också ske genom inre politiska förändringar i Sverige. Banden mellan den svensk-finländska och baltiska adeln var starka.

Välbekanta svenska adelsfamiljer som von Ascheberg, Breitholtz, von Essen, von Fersen, Taube, Toll, von Uexkull eller Yxkull, Wachtmeister, Vellingk och Wrangel var tyskbaltiska. Vår mest kände svensk med starka balttyska rötter var ju Olof Palme vars moder Elisabeth var tysklettiska av familjen von Knieriem. Somrarna på 30-talet tillbringade den unga Olof på släktgården Skangal i norra Lettland, inte långt från gränsen till Estland. Om släkten von Knieriem se också i Kjell Östbergs bok om Olof Palme I takt med tiden, sidorna 35-37 och 42-45 (pocketupplagan från 2008).

Det var med en balttysk adelsman från Riga, den “röde greven” Alexander Stenbock Fermer som Sven Hirdmans mamma Charlotte “Den röda grevinnan” var gift 1929-32. Själv föddes hon (av mamma från Schweiz och pappa från Hamburg) i Tartu (Dorpart) 1906.

Och den lågadlige Evert Taubes balttyska förfäder kom från Juura i Estland, strax söder om Tallinn.

Balttyskarna en del av sina länder
Men hur mycket illa man än kan säga om balttyskarna så utgjorde de en del av Estlands och Lettlands historia och kultur. Om de sedan ansetts befläckade med någon slags politisk eller kulturell arvsynd så kan ju inte den ha försvunnit bara för att 2/3 av baltyskarna bytte till familjenamn som var eller lät “estniska”. Liksom finlandssvenskarna lagt grunden för den nation som sedan de finsktalande fyllde med innehåll och utvecklade, så hade balttyskarna gjort detsamma med sina länder. Men i och med utvisningen av balttyskarna, som helt kom till genom nazityskt initiativ, förlorade de baltiska staterna, i synnerhet Estland, något av sin “själ”, på samma sätt som Tyskland och Österrike förlorade något av sin “själ” efter fördrivandet eller utrotningen av den judiska minoriteten.

Den balttyska oron 1939
Men 1939 var den balttyska minoriteten rädd för att stanna kvar i ett land som, enligt vad de lokala nazisterna viskade, kunde bli invaderat av Sovjetunionen. Wieselgren noterade hur den estniska regeringen för att inte oron skulle sprida sig “gjorde allt för att invagga folket i säkerhet”. Där spelade den statskontrollerade estniska pressen en viktig roll. Wieselgren berättar hur tidningen Postimees (Brevbäraren) på ledarsidan polemiserade emot uppfattningen i utlandet att Estland blivit ett “lydrike till Ryssland”: Estlands ställning till Ryssland var, enligt dess utrikespolitiske redaktör Mart Nurk, fullt jämförbart med Frankrikes ställning till England. Hade inte fransmännen under kriget 1914-18 tillåtit England att ha trupper på fransk botten!

Nästa avsnitt: Fortsatt frid och fröjd?

*) Andres Küng ger dock på sidorna 72-74 i sin bok Baltikum, boken om Estland, Lettland och Litaue (1991) en bra sammanfattning av deras historia samt en litteraturlista.

**) Publicerad i England 1948 under titeln Baltic Eclipse, när väl andra världskriget var över, tyskarna besegrade och “kalla kriget” just startat.

  4 kommentarer for “Mellan Hitler och Stalin (4): De glömda deportationerna i Estland

  1. Lars Jansson
    2016-10-13 kl. 11:12

    Tack för en intressant artikelserie. Jag måste erkänna att Baltikums historia mer eller mindre utgjort en vit fläck hos mig. Jag minns bara fragment av det jag lärde mig i skolan och där handlade det ändå bara om hur Baltikum berörde Sveriges historia.

    Jag har varit i Tallin två gånger på ganska korta besök, första gången 2001 och senast 2013. Det estniska språket låter väldigt likt finska i mina öron medan däremot människornas namn inte alls är finskliknande. Det har alltid förvånat mig. Kan det tyska inflytandet ha påverkat detta. Både Lettland och Litauens språk ingår i den baltiska gruppen av den slaviska språkstammen, men jag är ändå inte säker på om ett namn är estniskt eller lettiskt. Litauiska namn är däremot lättare att urskilja. Det är också anmärkningsvärt att de baltiska länderna under hela tiden som ryska provinser behöll det latinska alfabetet.

    Det kom många flyktingar från Baltikum på 40-talet. Jag hade skolkamrater i folkskolan i Köping på 50-talet med baltiskt härkomst. Jag vet inte om de var ester eller letter, men jag tror inte att någon kom från Litauen. Vet du hur flyktingarna fördelades på de olika länderna?

    Ett kuriosum är släkten Taube som du nämner. Nu uttalar vi namnet som om det hade franskt ursprung trots att det är tyskt. Det betyder för övrigt duva.

  2. Anders Persson
    2016-10-13 kl. 14:03

    Lars J!
    För att uttrycka det mycket enkelt, estniskan har mjukare bokstäver med b, d och g där finskan bara har p, t och k. Dessutom är estniska ord lite kortare in slutet. “i Tallinn” heter på finska “Tallinnassa” men på estniska “Tallinnas”. Att de behöll det latinska alfabetet berodde nog på den balttyska minoriteten . Men från 1890-talet startade i Estlands liksom annorstädes i det tsarryska riket en “russifieringskampanj”.

  3. Jan Wiklund
    2016-10-13 kl. 14:57

    Lars J!
    Lettiska namn är lätta att känna igen, de slutar alltid på s.

  4. Sven-Eric Holmström
    2016-10-15 kl. 8:18

    Hösten 1940 så ska ett antal tyskbalter ha förflyttats till Tyskland från de då inkorporerade baltstaterna. Enligt den tyska propagandan i samband med krigsutbrottet i juni 1941 så ska de ha tvingats flytta av sovjetmyndigheterna och under stor brutalitet. Det förefaller dock som att det skedde fullt frivilligt och understött av den tyska regeringen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.