stalin-molotov-vorosjilov
Stalin, Molotov och Vorosjilov i en tänkt diskussion våren 1940.

I standardlitteraturen om de baltiska staterna, t ex Andres Küngs Baltikum, boken om Estland, Lettland och Litauen (1991) heter det att den 14 juni 1940, samma dag som Paris föll för tyska trupper, krävde Sovjetunionen att en ny, sovjetvänlig regering skulle bildas i Litauen. Dagen efter ockuperades landet av sovjetiska trupper. Strax därefter beskylldes Estland och Lettland för militärt och annat samarbete riktat mot Sovjetunionen, varpå sovjetiska trupper besatte länderna den 17 juni.

est-1939-punaarmee-veereb-sisse1
Röda armésoldater på marsch in i någon av de baltiska staterna i mitten av juni 1940. Den sovjetiska annekteringen motiverades med faran från ”det brittiska hotet”.

Knappt en månad senare, den 14-15 juli, förrättades val i de baltiska länderna varvid 92-99% procent röstade för det enda tillåtna ”arbetande folkets block”. De nyvalda parlamenten sammanträdde en vecka senare. Mot bakgrund av gatudemonstrationer, som krävde att länderna anslöt sig till Sovjetunionen, skedde detta den 3-6 augusti.

Av vad jag kunnat läsa ut i den moderna historielitteraturen, främst i Magnus Ilmjärvs bok Silent submission, som är en guldgruva för denna period, ifrågasätts inte denna historieskrivning, den bara nyanseras på en mängd punkter.

Onda aningar redan på hösten
Redan i september 1939 hade en del estländare undrat om inte Hitler lät ”kalla hem” balttyskarna för att förhindra att de inom en nära framtid skulle hamna under sovjetiskt välde. Liknande spekulationer verkar ha varit i svang i de diplomatiska kretsarna i Tallinn. Ilmjärv har i brittiska Foreign Offices arkiv hittat en rapport (PRO FO 371/23689) från den brittiske ambassadören W. H. Gallienne*, vari han den 9 oktober 1939 gjorde en ”prognos” på händelseutvecklingen i Estland:

1) När Röda Armén installerat sig kommer man att beordra estniska kommunister att provocera upplopp, som förevändning att invadera hela Estland.

2) Röda armén ingriper för att återställa lag ordningen, vilket bl a innebär krav på en kommunistisk regering, som sedan anhåller om anslutning till Sovjetunionen.

3) De militära baserna förstärks, en ”bolsjevisering” av befolkningen inleds och en ny regering tillsätts där de ”lokala kommunisterna” ersätts med estländare från Sovjetunionen.

Vad som brast i Galliennes framtidsscenario var det utrikespolitiska skeendet, d v s den militära utvecklingen. Han var offer för den vanliga föreställningen att Stalins övergripande mål var att genomföra en ”världsrevolution” och att de baltiska staterna var första steget i denna process.

”Vi följer avtalen pedantiskt”
Hösten 1939 avvisade den sovjetiske utrikesministern Molotov och de estniska politikerna och tidningarna varje spekulation om ett sovjetiskt maktövertagande.

I ett tal den 31 oktober 1939: sade Molotov bl a:

De nyligen ingångna ömsesidigt biståndspakterna innebär inte, som vissa utländska tidningar har försökt göra gällande, på något sätt någon inblandning av Sovjetunionen i Estlands, Lettlands eller Litauens inre angelägenheter. Tvärtom, de undertecknande staternas okränkbara suveränitet är tydligt erkänd i avtalen om ömsesidig hjälp och principen om icke-inblandning i varandras inre angelägenheter. Dessa pakter bygger på ömsesidig respekt för den politiska, sociala och ekonomiska struktur hos avtalsparterna, och syftar till att stärka grunderna för fredliga grannsamarbeten mellan våra folk. Vi står för noggrant och pedantiskt iakttagande av avtalen på grundval av fullständig ömsesidighet och vi förklarar att allt nonsens om sovjetisering av Baltikum tjänar endast intresset hos våra gemensamma fiender, och alla antisovjetiska provokatörer.

En vecka tidigare hade Molotov gjort klart för den sovjetryske ambassadören Kuzma Nikitin att allt tal om en sovjetisering av Estland var otillåtet och att det till och med var en allvarlig försummelse att inte vederlägga sådant tal.

Hjärtligt välkomnande i Moskva
I början av december -39 besökte den estniske överbefälhavaren Johan Laidoner Sovjetunionen. Enligt den estniska dagstidningen Päevaleht av den 8 december 1939 ur vilken jag hämtat många av dessa uppgifter, rådde en mycket vänlig atmosfär under mottagningen**.

När Laidonar anlände till Leningrad togs han med en grandios militär eskort med på en rundtur i staden. Bland annat besökte de Eremitagets konstgalleri. Han fick ett lyxrum på hotel ”Astoria”. När han dagen efter anlände till Moskva var järnvägsstationen dekorerad med de estniska och sovjetiska flaggorna.

På kvällen var det en stor mottagning i Kreml med Stalin, Molotov, Budjonnyj, Vorosjilov och ett 20-tal andra sovjetdignitärer. Laidoner fick av Stalin försäkringar att Estland okränkbarhet skulle respekteras. Det hela avslutades med en visning av den sovjetiska filmsuccén ”Tšapajev”, om en hjälte från inbördeskriget. Under sin vecka i Moskva besökte den estniske överbefälhavaren bl a en kolchos utanför huvudstaden samt såg en föreställning av Pusjkins Eugene Onegin på Bolsjojteatern.

Sovjetryska trupperna uppträdde korrekt
Denna höst bedrev Sovjetunionen en formlig charmoffensiv i de baltiska staterna med gästbesök av kulturpersonligheter alltifrån diktare till balettgrupper. En bra samtida bild av förhållandena i de baltiska staterna vintern 1939-40 får man i Svenska Dagbladets årsbok 1940. I en utrikespolitisk översikt (sid 33) heter det att de ryska ”arrenderingarna” av vissa orter i Baltikum, till en början inte verkade utöva något ”nämnvärt störande inflytande” på deras inre och yttre liv eller vålla befolkningen ”några större obehag”:

Ryssarna iakttog strängt fördragen, tillsåg att de på de olika baserna förlagda trupperna uppträdde korrekt mot befolkningen och ställde sig oförstående mot från rött håll i de tre ländernas inledda trevare rörande möjligheten att med en rysk hjälp genomföra revolution.

Det är intressant att SvD nämner de estniska kommunisternas planer på revolution. Enligt Magnus Ilmjärvi höll den sovjetiska hemliga polisen, NKVD, de estniska kommunisterna kort. När en av dess ledande, Johannes Lauristin, gjorde ett besök på den sovjetiska legationen, uppfattades det som en provokation. När han och andra ledande kommunister i februari 1940 hörde sig för om möjligheterna att störta den estniska regeringen, fick de av Komintern veta att de sovjetiska myndigheterna bara godkände krav som återupprättade de demokratiska friheterna i Estland.

Ökad sovjetrysk-estnisk handel
SvD:s årsbok
ansåg inte att man kunde tala om någon rysk inblandning i de tre staternas inre angelägenheter. Tvärtom befrämjades handeln:

Genom öppnandet av gränserna mellan Sovjetunionen och Baltikum kom ett ganska livligt rysk-baltiskt handelsutbyte i gång, vilket tillförde bägge parter varor, som de behövde, Ryssland jordbruksprodukter och Baltikum bensin, oljor, socker och dylikt. Någon anmärkningsvärd varuknapphet gjorde sig ej heller gällande i de tre länderna, och de prisstegringar, som förekom, var minimala.

Baltikum levde sitt eget relativt lugna liv i sin store grannes skygd, praktiskt taget oberört av kriget, fann SvD. Den korrekthet, med vilken ryssarna rättade sig efter fördragens bestämmelser, ingav småningom befolkningen en viss trygghetskänsla.

”Avtalen fungerar tillfredsställande”
I ett nytt tal 29 mars 1940, som mest behandlade efterspelet till vinterkriget, avgav Molotov nya lugnande försäkringar till de baltiska staterna:

[Fredsfördraget med Finland] som tryggar Sovjetunionens säkerhet vid Östersjön utgör en nödvändig komplettering till de tre ömsesidiga biståndsavtal, som avslutats med Estland, Lettland och Litauen. Av erfarenheten under det halvår, som gått sedan dessa biståndsavtal kom till stånd kan man dra avgjort positiva slutsatser av avtalen med de baltiska länderna.

Avtalen hade bidragit till att stärka såväl Sovjetunionens som också Estland, Lettland och Litauen internationella ställning:

Tvärtemot de skräckmålningar, som de mot Sovjetunionen fientliga imperialistiska kretsarna sökt sprida, har Estlands, Lettlands och Litauens statliga oavhängighet och politiska självständighet inte på något sätt lidit intrång och dessa länders ekonomiska relationer med Sovjetunionen har börjat märkbart utvidgas. Verkställandet av avtalen med Estland, Lettland och Litauen försiggår tillfredsställande och skapar förutsättningar för en fortsatt förbättring av relationerna mellan Sovjetunionen och dessa stater.

I den exilestniska historieskrivningen har orden ”fortsatt förbättring” givits en sinister tolkning, men det tror jag är missvisande. Molotov menade vad han sade. Men han kunde inte förutsäga framtiden, t ex att tio dagar senare (9 april) skulle Nazityskland invadera Danmark och Norge.

1940-paevaleht-71373749
Päevaleht måndagen den 8 juli 1940 med ett foto av den nya estniske statsministern poeten Dr Johannes Vares.
Rubrik och ingress: Folket bestämmer valet; Det nya nationella rådet bör bli ett verkligt representativt organ; De politiska händelserna kräver att nya nationellt representativa val skall äga rum så snart som möjligt. MÄNNISKOR VILL INTE ATT REGERINGEN BESTÄMMER ENSAMT

Den segerrika tyska blixtoffensiven
Ockupationen av Danmark och Norge kom kanske inte som någon total överraskning för den sovjetryska ledningen, inte heller angreppet på Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike en månad senare. Det var ju för att undgå angrepp från Tyskland och snarare kunna sitta i lugn och ro borta i öster medan ”imperialisterna” nu, som 25 år tidigare, långsamt tog kål på varandra i ett utdraget ställningskrig som pakten ingåtts. Under den tiden hade de baltiska staterna, slitna mellan sin ovilja både mot tyskar och ryssar, inget annat val än att hålla sig i skinnet.

Den 16 maj, några dagar efter Nederländernas kapitulation konstaterade Izvestija i en ledare att små stater har små chanser att bevara sin neutralitet om de inte har medel att försvara den.

Också detta har tolkats som en första ”varningssignal” till de baltiska länderna. Jag är inte så säker på det. Nederländernas öde sågs i Kreml bara som ett pedagogiskt varnande exempel, ett bevis för att de baltiska staterna kunde känna sig lugna.

Men till allas stora förvåning, ja chock, var det att se hur tyska trupper sedan de efter fyra dagar betvingat Nederländerna, efter aderton dagar besegrat Belgien och efter tre veckor tvingat britterna att evakuera i Dunkerque, samtidigt som den franska regeringen lämnade Paris. De utrikespolitiska 5-årsplaner som ledningen i Kreml hade dragit upp, och på vilka de hade baserat sina lugnande försäkringar, hade spruckit. Om också England invaderades eller begärde fred, hotades Sovjetunionen att lämnas ensamt emot Hitlertyskland.

Esterna ”lojala mot England”?
Men det gick ju inte att bryta sina löften med hänvisning till ”hot från Nazityskland” om det fanns tyska öron i närheten. Istället fick den ”brittiska imperialismen” duga. Storbritannien hade ju (tillsammans med Frankrike) agerat för att komma Finland till hjälp under vinterkriget – d v s gå i krig emot Sovjetunionen.

Från Ilmjärvis bok, som stödjer sig på rapporter i den estniska hemliga polisens underrättelseavdelning, framgår att den estniska allmänheten hade visat klara sympatier för Finland. De hade också visat medlidande med Norge och Danmark när de ockuperades i april (och då britter och fransmän sände undsättningsexpeditioner). Så när Pravda den 28 maj anklagade Estland anklagades för ”överdriven neutralitet” var det en verklig varning:

En viss del av de estniska intellektuella betraktar tyskarnas ockupationen av Norge och Danmark som en aggression, som ett förslavande av små nationer. Denna del av de intellektuella predikar en lojal inställning till England och uttrycker sitt hat mot Tyskland och allt tyskt… De styrande kretsarna i Estland försöker att förhålla sig neutral när det gäller händelserna i väst… Estlands tidningar försöker också att undvika besvärliga problem och betonar sin lojalitet mot England.

Artikeln, som i sig utgjorde ett brott emot löftet att inte blanda sig i Estlands inre angelägenheter, var alltså i sak ganska korrekt. Men en sak var vad esterna tänkte och sade, en annan var vad de och de andra baltiska staterna gjorde.

1940-paevaleht-71373689
Päevaleht torsdagen den 4 juli 1940 med ett foto av den nye estniske utrikesministern författaren och kulturpersonligheten Nigol Andresen. Rubrik och ingress: Estland är inte alls ockuperat; Röda armén säkrar gränserna till värt estniska land. Belgiens, Hollands, Danmarks och Norges öden visar att små länder inte kan försvara sig själva i ett krig. Miltärutbildning och ordningens upprätthållande är och förblir vår egen sak. Reformer måste göras lagligt och utan anarki. Regeringen förlitar sig på arbetarklassen och betraktar maskning som en provokation; Fackföreningsrörelsen kontrolleras av regeringen.

Kidnappade sovjetryska soldater?
Den utlösande krisen kom den 25 maj då Molotov kallade till sig den litauiske Moskva-ambassadören för att klaga över att två sovjetiska soldater hade försvunnit från sina baser.

Den 18 maj hade en soldat Shmavgonets försvunnit från sin enhet i Litauen men återvänt en vecka senare. Han hade då sagt att han blivit kvarhållen av en litauisk man som ville locka militära hemligheter ur honom. En månad tidigare hade en annan soldat, en georgier och politisk kommissarie, Gadzhibal Butayev, också försvunnit från en stridsvagnsbas. Han påträffades senare död sedan han, som det påstods, begått självmord.

De sovjetryska anklagelserna mot den litauiska regeringen om ”kidnappade soldater” har alltid i litteraturen betraktats som medvetet lögnaktigt och provokativt. I Küngs bok heter det (s. 179) att ”en av soldaterna hittades hemma hos en lokal dam av tvivelaktigt rykte, varefter de sovjetiska företrädarna förlorade intresset för fallet”. Detta är en uppgift jag inte sett någon annanstans.

Faran för spioner
Tvärtemot vad Küng antar var de sovjetiska befälhavarna oroliga för soldaternas uppträdande under sina permissioner, i synnerhet för de kontakter som de sågs knyta på restauranger och caféer. Personalen där visade sig misstänkt ofta vara rysktalande estniskor. Två sovjetryska soldater blev avrättade sedan de i berusat tillstånd slagit sig i slang med ”okända estniska musiker, läst kontrarevolutionära vitgardistiska skrifter och vänslats med prostituerade”.

Magnus Ilmjärvi menar i sin avhandling att det fanns visst fog för den sovjetiska misstänksamheten. På samma sätt som NKVD sökte rekrytera agenter bland ester, letter och litauer sökte de baltiska länders hemliga polis vinna rapportörer bland de sovjetryska trupperna. Chefen för den hemliga polisen i Vilnius (Litauen) Bronius Aušrotas har i sina memoarer Sunkiu spendimu metai (År av viktiga beslut, 1990) bekräftat att han faktiskt rekryterade Gadzhibal Butayev. Denne hade dock känt sig osäker i Litauen och bett att få hjälp att fly till Tyskland. När Aušrotas satt sig emot detta hade Butayev rymt från sin garnison. Han hade då kommit i kontakt med två polacker som arbetade för franska underrättelsetjänsten. När dessa arresterades av den litauiska polisen kände Butayev att spelet var förlorat och begick den 12 maj självmord. Ilmjärv misstänker dock att han kan ha mördats av litauiska poliser, som ville tysta ett obekvämt vittne.

Sovjetvänliga regeringar
De rysk-litauiska förhandlingar om de försvunna soldaterna ledde ingenstans och det slutade med att inte bara Litauen, utan också Estland och Lettland 14-16 juni befalldes att släppa in obegränsade mängder sovjetrysk militär i landet och ombilda sina regeringen. Till tyska ambassadören Schulenburg motiverade Molotov den 18 juni regeringsombildningarna med, att det gällde att sätta stopp för alla ”politiska intriger” som England och Frankrike hade sökt skapa i de baltiska staterna, för att ”så osämja och disharmoni” mellan Tyskland och Sovjetunionen.

De nya regeringsmedlemmarna skulle vara sovjetvänliga – men inte kommunister. Så kom det sig att den nya estniska regeringen fylldes av en massa hyggliga vänsterinriktade lärare, akademiker och kulturpersonligheter utan mycken erfarenhet av politiskt regeringsarbete. Det faktum att de snart blev medlemmar av Estlands kommunistiska parti kunde inte dölja det faktum att de, både av sin samtid och eftervärlden, har betraktats som staffagefigurer.

Kanske hade det varit klokare om männen i Kreml haft förutseendet att tillämpa någon slags, vad man anakronistiskt kan kalla, ”Paasikivi-Kekkonen linje”, d v s låta landet styras av kompromissvilliga borgerliga ledare. Ty var den estniska eliten 1940 så entydigt anti-sovjetisk?

Nästa avsnitt: President Konstantin Päts och general Johan Laidoner – gick de i hemlighet Sovjetunionens ärenden?


*) Gallienne verkar ha varit en principfast antifascist eftersom han sattes upp på tyskarnas ”speciella lista” i händelse av en segerrisk invasion av de brittiska öarna.

**) Större delen av de estniska tidningarna sedan 1821 finns digitaliserade här.

Föregående artikelVem ska man tro på?
Nästa artikelMitt livs innehåll just nu

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.