Mellan Hitler och Stalin (6): Var president Päts och Stalin gamla kompisar?

stalin-pats

Hade esten Konstantin Päts och georgiern Josef “Koba” Dzjuhasjvili lärt känna varandra i sin radikala ungdom och lovat hjälpa varandra i framtiden?

Den 14-16 juni 1940 befalldes de baltiska länderna medge obegränsad mängd sovjetrysk militär in i landet. De befalldes ombilda regeringen med sovjetvänliga, men inte kommunistiska, ledamöter. Den 14-15 juli förrättades riksdagsval varvid 92-99% procent gav sina röster för ”Det arbetande folkets block”, det enda tillåtna partiet. Det nyvalda parlamentet sammanträdde en vecka senare och ”anhöll”, mot bakgrund av gatudemonstrationer, att få ansluta sig till Sovjetunionen. Så skedde också 3-6 augusti. Då hade redan jakten på de ledande politiska personligheterna börjat.

I Estland deporterades 68 av de 120 riksdagsmän som valts 1938. Eftersom valet inte varit demokratiskt är det svårt att bedöma deras politiska representativitet. Det skulle föra för långt att för varje riksdagsman finna ut varför de deporterades. Men för perioden 1918-34, d v s då Estland var en parlamentarisk demokrati och perioden 1930-40 då landet varit ”halvdemokratiskt”, hade posten som ”statsäldste” eller statsminister innehafts av tolv politiker. Tio av dessa deporterades 1940-41, medan två undkom.

1940 hade socialdemokraten August Rei, statsminister 1928-29, varit ambassadör i Moskva sedan 1938. Han flydde i juli via Riga till Sverige. Samma möjlighet tog den sittande statsminstern Jüri Uluots, som gick under jorden i juli 1940 och, efter komplicerade politiska manövrar under och efter den tyska ockupationen, slutade sina dagar i Stockholm i februari 1945. Men alla övriga tio statsministrar (eller ”statsäldstar”) deportades och slutade sina dagar i fångenskap i Sovjetunionen.

Tio deporterade statsministrar
Datumen nedan hänför sig till dagarna de tidigare statsministrarna greps av NKVD.

23 juli 1940 greps Jaan Teemant, partilös, statsminister 1925-27. Han dog 24 juli 1941 i ett fängelse i Tallinn, förmodligen skjuten i samband med evakueringen inför de tyska truppernas framryckning mot staden.

24 juli 1940 greps Kaarel Eenpalu, folkpartiet, statsminister 1932 och 1938-39. Han dog 27-28 januari 1942 i Kirov oblast i det inre av Ryssland.

16 oktober 1940 greps Johan Kukk, arbetapartiet, statsminister 1922-23. Han dog 4 december 1942 i ett fångläger i Arkangelsk.

17 oktober 1940 greps Friedrich Akel, kristdemokrat statsminister 1924. Han avrättades 3 juli 1941 i Tallinns fängelse, förmodligen i samband med evakueringen inför de tyska truppernas framryckning mot staden.

12 december 1940 greps Jaan Tõnisson, liberal, statsminister 1919-20, 1928 och 1933. Han avrättades i början av juli 1941 i Tallinns fängelse, förmodligen i samband med evakueringen inför de tyska truppernas framryckning mot staden.

5 februari 1941 skulle Otto Strandman gripas. Han tillhörde arbetarpartiet och hade varit statsminister 1929-31. Han hade lämnat sin post som ambassadör i Paris 1939 på grund av dålig hälsa och dragit sig tillbaka från politiken. När han vintern 1941 kallades till NKVD:s högkvarter begick han självmord genom att skjuta sig. Med detta ville han också skona sina anhöriga från att deporteras.

14 juni 1941 greps Ado Birk, centerpartiet, deporterades i den stora massarresteringen 13-14 juni. Han hade varit statsminister i tre dagar 1920. Han dog 2 feb 1942 i ett fångläger i Sverdlovsk i västra Sibirien. Han lär ha dömts till döden efter någon slags ”rättegång” men dog av hjärtattack innan domen kunnat verkställas.

14 juni 1941 greps Jüri Jaakson, partilös och statsminister 1924-25, och deporterades i den stora massarresteringen 13-14 juni. Han avrättades 20 april 1942 på okänd plats.

30 juni 1941 greps Ants Piip, arbetspartiet, statsminister 1920-21. Han greps sedan han förmodligen ha sökt hålla sig gömd under arresteringsvågen 13-14 juni, men sedan spårats upp av NKVD. Han dog 1 oktober 1942 i ett fångläger nära nuvarande Perm.

De två undantagen: Päts och Laidoner
Men det är en politiker som står ut från den här gruppen, och det är Konstantin Päts. Han hade fungerat som statsminister (eller statsäldst) 1918-19, 1921-22, och 1931-38, tillika president 1938-40, d v s sammanlagt ungefär halva tiden av Estlands självständighet. Den 21 juli 1940 avgick han som president och den 30 juli blev han bortförd från Estland till Sovjetunionen där han dog i i Kalinin (nuv. Tver) 18 januari 1956 – dvs 15-16 år senare.

Hans nära bundsförvant, överbefälhavaren Johan Laidoner, fick avträda sin post den 22 juni 1940 och deporterades 19 juli med sin hustru Maria till Penza i det inre av Ryssland sydost om Moskva. Efter den 28 juni 1941, efter det tyska anfallet, flyttades paret Laidoner runt till olika fängelser. De verkar dock inte, efter omständigheterna, ha behandlats lika illa som andra politiker och militärer. Laidoner dog först den 18 mars 1953 – dvs 12-13 år senare.

Hans hustru frigavs strax efter, troligen tack vare att Stalin dött ett par veckor innan. Men hon kunde först 1961 återvända till Estland där hon dog 1978.

laidoner_pats_uluots

De som skulle klara sig: Johan Laidoner, Konstantin Päts och Jüri Uluots – vid någon manifastation i februari 1940.

Varför överlevde Konstantin Päts och Johan Laidoner halvannat decennium efter sina deportationer, medan deras kollegor överlevde högst ett par år? Varför drogs flera av de tidigare statsministrarna inför någon slags ”domstol” medan Päts och Laidoner slapp? När det gällde anklagelser att vara ”kontrarevolutionär” eller ”folkets fiende” borde Päts och Laidoner kvalificera ännu mer än flera av de övriga tio.

Vi får en antydan om svaret om vi lite mer i detalj undersöker vad som hände Päts sedan han lämnat presidentposten den 21 juli.

Päts ville lämna Estland
En myt som lär ha odlats av ester i exil är att Konstantin Päts, deras store nationella gestalt, ”Estlands landsfader”, helst skulle ha velat stanna och dö bland sitt folk. Men samma dag som han avgick skickade han sin son Viktor till den amerikanska legationen i Tallinn för att utverka ett inresevisum till USA för sig och sin familj. Detta skedde sedan hans andre son Leo redan tio dagar tidigare hänvänt sig först till Tyskland, sedan till Finland i samma ärende, men fått avslag från bägge länderna. De ville inte äventyra sina relationer med Sovjetunionen. Den tillförordnade amerikanska utrikesministern Summer Wells tillstyrkte dock ansökan om visum. Men när pappren kom fram hade Päts redan tvingats lämna Tallinn.

Hur detta gick till berättade Konstantin Päts sonson Martti Päts omsorgsfullt för Imbi Paju 2006 i en intervju hon gjorde för sitt arbete med boken ”Förträngda minnen”.

Konstantin Päts deportation
Den 30 juli 1940 körde NKDV:s bilar upp på familjen Päts gård. En av de som steg ur var Maksim Unt, folkkommissarie för inrikes ärende i den nya regeringen. Konstantin Päts, hans son Viktor och dennes hustru och barnen Martti (7) och Henn (4) samt deras sköterska Olga Tünder beordrades packa ihop sina saker och gå in i bilarna. De fördes till Tallinns centralstation där presidentens salongsvagn väntade. ”Vi sattes inte i boskapsvagnar”, underströk Martti för Imbi Paju. Via Narva fortsatte de till Leningrad, Baltijskistationen. Där fördes de till lyxhotellet Astoria där de åt middag. Martti mindes ännu restaurangens gröna tapeter och de ”oändliga faten med mat”.

Under middagen talade deras följeslagare om för dem vilka storartade perspektiv som öppnade sig för folket i Estland, hur man nu kunde börja bygga upp den verkliga staten. Och att de själva snart med egna ögon skulle få se hur allt utvecklats och förbättrats i Sovjetunionen.

De återvände till presidentvagnen, som nu körts in till spåret vid Moskvastationen. Samma natt fortsatte de mot Moskva. Nu var de inte längre ensamma i vagnen utan hade sällskap med vanliga sovjetiska medborgare. De följdes dock fortfarande av civilklädda NKVD-vakter. Väl i Moskva fördes de till Loza herrgård nordost om staden.

De var i Loza en tid tills en NKVD-man kom för att föra dem till en annan plats. Som skäl angavs att det internationella läget höll på att bli spändare. Sovjetregeringen skulle dock ”ta väl hand” om Päts och hans familj. Resan gick nu till Ufa i Basjkirien, invid Uralbergens västra sluttningar, dit de kom 9 augusti. Där flyttade de in i ett hus Leningatan 46, lite avskilt från de andra husen.

I Ufa började Päts skriva sina memoarer om sin tid i statens tjänst. Han arbetade också för att hans barnbarn, deras mor och barnsköterska skulle skickas till antingen Schweiz eller Italien.

Hans sonson (och Marttis lillebror) Henn hade redan dålig hälsa. Efter att inte ha fått något gehör, bad han att resten av familjen skulle skickas tillbaka till Estland. Lite naivt kanske föreslog han att han skulle bytas ut mot den tyske förre kommunistledaren Ernst Thälmann, som satt fängslad i Tyskland. När inte heller detta blev av, sjönk Päts in i passivitet. Hans son Viktor sökte dock uppmuntra honom med att Tyskland säkert skulle invadera Sovjetunionen och att de snart skulle vara bosatta utomlands (Tyskland eller Ungern).

Päts stora hemlighet
Att Päts blev så relativt väl behandlad kan ha en mycket enkel förklaring. När Päts 1954, ett par år före sin död, en kort tid vårdades i Estland, berättade han för sin sjuksköterska, Hilda Audre, att han och Josef Stalin hade varit goda vänner: ”Stalin beskyddade mig, eftersom vi en gång när vi höll oss gömda i Finland lovade hjälpa varandra om vi råkade i nöd. Jag har Stalin att tacka för att jag lever.”

Kan denna sensationella uppgift vara sann? Jo, mycket talar för det, när man ser på Päts’ och Stalins ungdomshistorier. Päts var mycket aktiv under revolutionen 1905 och tvingades fly ur landet, först till Schweiz. Han dömdes, bara 31 år gammal, i sin frånvaro till döden. 1906 tog han sig till dåvarande Storfurstendömet Finland där han höll sig gömd i Linnais i Vanda.

Vanda, just utanför Helsingfors, var då en växande stad. Den låg på vägen mellan Åbo och Viborg – eller med större perspektiv – mellan Stockholm och St Petersburg. Det var uppenbarligen här som Päts våren 1906 sammanträffade med Stalin som kom tillbaka till Petersburg via södra Finland efter att ha deltagit i de ryska Socialdemokraternas konferens i Stockholm 23 april – 8 maj.

minnesskylt

Minnesskylt på finska och estniska i Linnais i Vanda utanför Helsingfors. “På den här platsen, på Mäkäläs gård, bodde i exil den estniske statsmannen och förste presidenten Konstantin Päts åren 1906-1908”

Under de följande åren var Päts, i viss konkurrens med Jaan Tõnisson, den ledande nationalistiske politikern. Men det är viktigt att komma ihåg att alla ledande ester vid den här tiden talade flytande ryska. I Päts fall vet vi också att hans mor var ryska, så ryska var hans modersmål. För esterna var inte ryssarna huvudfienden, utan tyskarna. En estnisk ”nationell självständighet” i mening ”statsbildning” blev aktuellt först i och med bolsjevikernas maktövertagande 1917

Päts privataffärer med Sovjetunionen
Det som på 1920-talet förenade Päts och Sovjetunionen var pengar. Estland hade då ett behov av att komma tillbaka in på den stora ryska marknaden, Sovjetunionen ett behov av att bryta sin politiska och ekonomiska isolering. Päts var med och skapade en estnisk-sovjetisk handelskammare. Inte heller han lär ha varit främmande för att redan då skapa en slags estnisk-sovjetisk federation. Den sovjetiska ledningen såg att Päts och hans konservativa bonde-församlingars parti var den mest lämpliga att etablera intima kontakter med. När så plötsligt de estniska kommunsiterna, inspirerade av Komintern, försökte en kupp i december 1924 hade både Päts och Stalin intresse av att den skulle misslyckas.

Den stora grejen var dock ett gemensamt estniskt-sovjetiskt oljesyndikat 1928. Päts hyrdes 1930 in som en juridisk konsult med en (hemlig) årslön på 4000 US dollar, vilket var dubbelt så mycket som landats statschef tjänade och mer än åtta gånger så mycket som Päts tjänade som riksdagsman. Denna lön från Sovjetunionen har av historikerna setts som lön för ett långsiktigt samarbete med Sovjet. Päts hade också tyst sovjetiskt stöd när han 1934 gjorde sin statskupp och upplöste riksdagen. Därefter ökade det ekonomiska samarbetet mellan Estland och Sovjetunionen.

Var Päts ”Estlands Beneš”?
Redan under krisen 1939-40 gjordes i Estland och i utlandet jämförelser med Tjeckoslovakien, som 1938-39 gav sig utan motstånd. Men tyvärr har de estniska och finska historikerna låtit sig förledas av den gängse myten om ”Münchenöverenskommelsen” och drar paralleller med den tjeckiske presidenten Emil Hacha, som gjorde den sista kapitulationen 15 mars 1939. Mannen som motsvarar Konstantin Päts var den ”tjeckoslovakiske landsfadern” Eduard Beneš som, vilket jag visar i min bok Kuppen i Prag (1990), kapitulerade 1938 för att efter att de allierade besegrat Nazityskland kunna komma tillbaka och fortsätta där han slutat. *

Tolkat i Konstain Päts fall innebär det att han ville undvika militärt motstånd för att inte skada Estlands ekonomiska och industriella tillgångar, för att sedan, under nazityskt eller sovjetkommunistiskt välde, fortsätta verksamheten. Eftersom hans relationer med Sovjetledningen var hemliga, kunde han också odla kontakter med nazityskar. Han var garderad åt bägge hållen.

Men nu gick det inte så bra.

En trevlig estnisk familj – eller….?
I sin berättelse till Imbi Paju berättade Martti Päts att de en dag fick besök av en estnisk lärare Oja med familj. Men de kom bara en gång, efter det besöket sågs de aldrig mer. Martti Päts, Imbi Paju och hennes läsare kanske tolkar det hela som att Oja och hans familj själva råkade illa ut efter att ha haft kontakt med den estniske landsfadern. Men förklaringen kan vara lite mer sinister.

Den 29 maj 1941 (d v s en månad före Operation Barbarossa) besökte Konstantin Päts med sin familj den lokala marknaden i Ufa. Där råkade de stöta ihop med ett estniskt par, som de fick bra kontakt med och bjöd hem nästa dag. Under bjudningen har samtalet flödat fritt och Päts har uppenbarligen glatts av att det estniska paret var lika kritiskt till det Sovjetkommunistiska samhället som han själv.

Men det där estniska paret var kanske inte exakt vad de utgav sig för att vara, och sammanträffandet på marknaden i Ufa var kanske inte något tillfälligheternas spel, utan arrangerat av NKVD för att testa Päts politiska pålitlighet. Och den testen utföll negativt, ty en månad senare, den 26 juni, hämtades Konstantin Päts och hans son Viktor av NKVD. Päts anklagades för att han i exilen i Ufa ”använt kraftiga kontrarevolutionära uttryck mot Sovjetvärldet”. I en senare anklagelseakt från 21 september hette det att han i Ufa hade bedrivit ”kontrarevolutionär agitation bland sina närmaste”.

Päts och hans son fördes till Butyrkafängelset. Hans sondotter och barnsköterskan skickades till något läger i Gulagarkipilagen medan de två pojkarna fick stanna på ett barnhem i Ufa.

800_b2c1

Butyrkafängelset i Moskva

De återförenades 1946 och gavs uppehållstillstånd i Tallinn. Sonen Viktor Päts lär ha avlidit i Butyrkafängelset 1952. Sedan fader Konstantin förflyttades mellan olika fängelser placerades han redan under kriget på mentalsjukhus. Orsakerna till detta är oklara. Vi vet att han sedan sin politiskt aktiva tid led av diabetes https://www.postimees.ee/2001271/harra-presidendi-sunnipaev, vilken inte kunde vårdas under de betingelser han levde under. I svåra fall (diabets 1) kan brist på vård också leda till mentala problem. Samtidigt innebar givetvis en inspärrning stora psykiska problem för någon som nyligen varit en mäktig statsman. En del ryska psykläkare lär inte ha tagit honom på allvar när han insisterade på att han var ”Estlands president”.

Efter Stalins död fick Päts möjlighet till vård i Estland. Men uppståndelsen bland lokalbefolkningen när deras ”landsfader” kom tillbaka blev så stor att han snabbt förflyttades tillbaka till Kallinin (nuv. Tver) i ryska Sovjeunionen där han dog 18 januari 1956.

Med tanke på hur det gick för de flesta andra ester som deporterades av politiska skäl anar man fortfarande Stalins skyddande hand över familjen Päts.

Nästa och sista avsnitt: Lära av Finland – vägen framåt för dagens Estland?


*) I detta sammanhang släpper Ilmjärvi i sin bok Silent Submission – Formation of Foreign Policy of Estonia, Latvia and Lituania in en rysk-inspirerad desinformation, och det med besked, eftersom det kommer från en ledande KGB-man. På sidan 516 citerar han den gamle sovjetiske spionchefen Pavel Sudiplatov. Denne hävdar på sidorna 383-85 i sina memoarer från 1997 Spetsoperatsii, Lublanka i Kreml 1930-50 hur Moskva 1948 bedrev utpressning emot Tjeckoslovakiens president Eduard Beneš. Om denne inte lämnade Tjeckoslovakien efter “kuppen i Prag”, skulle ryssarna avslöja att han 1938 erhållit 10 000 dollar för att gå i exil efter Münchenöverenskommelsen.

“Som tur var” för Sovjetunionen, skriver Sudoplatov, visade sig Beneš 1948 vara en ‘förnuftig politiker’ och lämnade sitt land frivilligt och i all tysthet. Det krävs nu inga insiderkunskaper eller fynd i dolda arkiv för att känna till – och det är förvånande att varken Ilmjärvi, översättaren eller kollegor han tackar i förordet inte gjort det – att Beneš 1948 stannade i Prag där han avled 3 september.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.