Mellankrigstid – förkrigstid

---

kildringar av perioden mellan världskrigen i Tyskland som en tid då det visserligen var ekonomisk kris, men ändå som en tid då bildkonst, teater, film, kabaréer och litteratur blomstrade – ja, Berlin som en gränslös smältdegel för kultur – är den helt dominerande. Ett exempel från SvD jan 2013.

Det här var visserligen något som präglade delar av Berlin, men för den stora delen av det arbetande tyska folket var bilden en helt annan. För dem gällde något helt annat; det välordnade, duktiga och särpräglat kultiverade Tyskland. Där var arbete, utbildningen, intellektuell ämbetsmannaheder, konst, vetenskap, rättssäkerhet, pålitlighet samt industriell och social utveckling – allt under god ordning och stor reda det mest utmärkande. Militären hade en central position i maktens centrum med kejsaren som maktlös galjon. Demokratin var visserligen satt lite på undantag, men partier fanns och verkade genom riksdagen i god ordning. Den var en slags rådgivande församling till rikskanslersämbetet och militären. Det här kan man kanske kalla en tysk mentalitet efter 150 år av svåra umbäranden – den krigiska och plågsamma enandeprocessen under Preussen från 1870 till de revolutionära nederlagen 1918-19 till exempel. På detta sätt skapades stabilitet och fred – trodda man.

Bilden av detta Tyskland har Reimund Pertzel alias Sebastian Haffner fördjupat i sin bok En tysk mans historia (Norstedts 2015). Den är skriven redan 1939 – före krigsutbrottet – så han visste alltså inte med säkerhet att kriget skulle bryta ut, ännu mindre hur kriget skulle utvecklas eller sluta. Inte heller visste han något om det som skulle komma att kallas Förintelsen, även om judeförföljelserna skildras ingående ända från tidiga 30-talet. Ändå känns skildringen rykande aktuell, som om den vore skriven idag.

Haffners sikte är alltså inte främst inställt på det storpolitiska spelet, det finns dock med i bakgrunden hela tiden. Man får istället följa författaren till vardags i och utanför familjen och ett ständigt grubblande över hur man praktiskt ska kunna överleva i denna tid med hedern i behåll.

Vem var Haffner?
Han var yngste son i en familj där fadern var en hög rättskaffens ämbetsman i det preussiska (tyska) rättsväsendet som inte kunde fördra nazisternas pöbelfasoner. Det stred mot allt vett och all sans, men han och andra i dessa kretsar förmådde inte se nazisternas fantasteri som något annat än ett dagsländefenomen. Snart skulle ordning, reda, lag och rätt återställas. Och krig mellan européer, det var något som tillhörde det förflutna. Han var 7 år när första världskriget bröt ut, 11 när det slutade, 16 vid hyperinflationen 1923 och 26 när nazisterna tog makten.

Men, för den lille pojken blev hela första världskriget som en jättestor entusiasmerande landskamp. Med hjälp av tidningarnas krigskommunikéer, räkning av divisioner, kanoner, landvinster, framryckningar, fiendens reträtter och nederlag, plottning på kartor samt förluster i siffror, skapade man sig en bild, som aldrig kom i närheten av krigets verkliga fasor. Något annat än tysk seger fanns inte i deras föreställningsvärld. Så, när kriget slutade utan denna heroiska seger störtade hela elvaåringens fantasivärld samman.

Det var till denna lek, berättar Haffner, som senare nazisterna återknöt i sin nya glada och nyväckta krigsentusiasm, alltså inte till alla de skräckfyllda fronterfarenheter som fanns i övermått ute bland människorna, egna erfarenheter från skyttegravarna.

Det ovanliga är alltså den inblick man får i hur en uppväxande tysk pojke (ung man) ser och reagerar på nazismen som smygande tar sig in i alla sammanhang och till slut dominerar allt.

Krig och sport
Det började tidigt. När han var 12 bildade han och hans klasskamrater ”Rennbund Altpreussen für Sport und Politik”. Politiken gick ut på att  på vägen till skolan spöa upp  andra småkillar, sådana som var för revolutionen. Resten var idrott. Fortfarande var judiska småpojkar – på den patriotiska sidan – med i leken. Sådana klubbar växte som svampar ur jorden överallt och var förstås tidiga embryon till Hitlerjugend.

Redan 1919 låg försvaret av republiken – den beväpnade ordningsmakten – i de så kallade frikårernas händer. Alla militära revolutionära organisationer var redan krossade – av just framför allt frikårerna. Militären (Wehrmacht) var utan ledning efter krigsnederlaget och illa sedda av de här reaktionära mördarbanden. Under revolutionen lärde sig tyskar (inom frikårerna) att skjuta på sina egna landsmän, en färdighet som senare skulle komma väl till pass. Man uppfann till exempel det mycket användbara begreppet ”skjuten under flykt”.

Republikens sista suck
En idag bortglömd statsman – Walther Rathenau – republikens utrikesminister några månader 1922, var en synnerligen klok och mycket uppskattad liberal politiks ledare. Haffner beskriver honom som ”Hitlers jämlike men dennes politiske motsats”, den siste med förmåga att väcka människors entusiasm innan Hitler helt intog scenen.

Rathenau var mannen Rapallofördraget, som ingicks med Sovjet i april 1922. Avtalet var en följd av Englands och Frankrikes straffpolitik mot både Tyskland och Sovjet, vilken alltså förde dem samman. Nationerna förklarades likaberättigande, diplomatiska förbindelser upprättades och allt gammalt groll mellan det forna Tsarryssland och Kejsartyskland lades till handlingarna. I det normaliserades förbindelserna mellan länderna. Ett mycket framsynt avtal.

Många i Tyskland tyckte emellertid annorlunda. Så i juni 1922 sköt två högerradikala sjöofficerare ihjäl Rathenau utanför sitt hem i Grunewald. I detta skede slets den tyska befolkningen enligt Haffner mellan sina två poler; den ofattbara tyska kulturen mot den ofattbara tyska gemenheten. Den första polen representerad av Rathenau och den andra av Hitler. Därpå följde nazisternas så kallade ölhallskupp, hyperinflationen och spekulationsvågen slag i slag, alla intressanta historier var för sig.

Under nästa rikskansler Gustav Stresemann 1923-1929 vände politiken åter mot Frankrike och Tyskland. Då infann sig plötsligt en lugnare period som liknade det man som tysk inte upplevt sedan långt före kriget, nämligen fred. Men även en slags baksmälla blev påtaglig. Besvikelse, tomhet, tristess grep omkring sig. En djup spricka uppstod mellan folk som ville finna sig till rätta med lugnet och andra som saknade den stora politiska och krigiska teatern – de som ville ta revansch. Nu stod tydligt icke-nazister och nazister.

Idrottsdille
En annan undanskymd företeelse var den exempellösa ”idrottsdille” som grep omkring sig i Tyskland några år efter 1924. Tyskland utvecklades plötsligt till en idrottslig stormakt. Idrottsklubbarnas medlemmar och åskådarantalet under idrottstävlingar tiofaldigades.

Boxare och hundrameterslöpare blev folkhjältar och tjugoåringarna hade huvudet fullt av löpartider och namn och de sifferhieroglyfer som bestämda hastighets- och skicklighetsprestationer förvandlades till i tidningarna.

Haffner kallar det för en plötslig ”idrottsdille … helt främmande för den tyska mentaliteten […] Det lustiga är att politikerna från höger till vänster inte nog kunde lovorda detta anfall av uppseendeväckande massfördumning av ungdomen.”

Efter dåliga resultat i OS i Amsterdam 1928 dog emellertid ”idrottsdillen” ut, men övergick långsamt istället i ”en politisk väckelserörelse bedriven som idrott”, ackompanjerad av fåniga soldatsånger och pipig marschmusik. Från 1929 sågs allt oftare smutsbrunt uniformerade nyväckta ungdomar på marsch hit och dit.

Den stränge husfader Stresemann hade samtidigt tvingat alla att ”dra åt svångremmen hårdare”, men fortfarande 1930 såg de flesta Hitler som ”en närmast pinsam figur ur det grå förflutna: Münchens frälsare, mannen bakom den groteska ölstugekuppen”. Men Hitler lovade allt åt alla, vilket trots allt gav honom en stor löslig anhängarskara av omdömeslösa, besvikna och utarmade.

Inget motstånd
Ingen förmådde dock mobilisera något motstånd mot detta pöbelaktiga patrask. Socialdemokrater var för komprometterade och kommunisterna var i grunden besegrade, nedslagna, splittrade och dogmatiska. Nazisternas valsiffror steg hela tiden. Haffner skriver att hela det tyska samhället nu berövats all ”livsglädje, älskvärdhet, harmlöshet, välvilja, förståelse, beredvillighet, generositet och humor”.

Den 30 januari 1933 kommer så nazisternas ”revolution” – som alls inte var någon revolution, endast ett regeringsskifte. Hitler blev rikskansler och svor Weimarrepubliken trohet. Taktiken från övriga partier var att dra in honom i ansvaret och därmed göra honom rumsren.

Men redan i februari startade terrorn som vi sedan känner den. Stormtrupper attackerade valmöten, politiska motståndare sköts ihjäl på öppen gata (under flykt), man brände ner socialdemokraters hus etc.

Så sattes riksdagshuset i brand. Kommunisten Marinus van der Lubbe fick skulden varpå terrorn mot kommunister kunde eskaleras, brev- och telefonhemligheten upphävdes för privatpersoner och ordningsmakten gavs oinskränkt rätt till husundersökningar, beslag och arresteringar. Haffner målar en bild:

På eftermiddagen gick folk omkring med stegar, hederliga hantverkare, och började noggrant klistra över valaffischer med vitt papper på annonspelare och plank: För vänsterpartierna var all fortsatt valpropaganda förbjuden. Tidningarna, i den mån de fortfarande kom ut, rapporterade nästan utan undantag med ett visst känslosamt, patriotiskt lycksaligt jubeltonfall om allt. Vi är räddade! Hell oss, Tyskland var fritt! På lördagen skulle alla tyskar med av tacksamhet svällande hjärtan tillsammans delta i nationella resningens fest! Fram med facklor, fram med fanor!

Det hela byggde på myten om den förestående kommunistiska kuppen, som inleddes med riksdagshusbranden. Nu var denna kommunistiska kupp avvärjd.

Allt det här genomfördes helt utan protester. Människor kurade livrädda i sina hålor och väntade på att någon annan skulle ta ett initiativ. Men de uteblev. Nazisterna hade nu tagit makten på alla områden. Man var inte ens säker hemma i köket.

Terrorn eskalerar
Istället inleddes det stora ”upplysningsfälttåget” mot judarna. De var ”Untermenschen”, ett slags djur, men samtidigt med en djävuls egenskaper. Nu skulle judarna ut, bort från alla arbetsplatser och in i förvaring. Själv blir Haffner som notarie kontrollerad på sin arbetsplats i domstolen. Utan att hinna besinna sig svarar han JA på frågan (efter en granskande blick på hans näsa): ”Är ni arier?”

Ett ögonblick för sent kände jag blamagen, nederlaget. Jag hade sagt ”ja”! Nå ja, jag var ”arier”, för Guds skull. Jag hade inte ljugit. Jag hade bara låtit något mycket värre hända. Vilken förödmjukelse att på förfrågan lydigt förklara för obehöriga att jag var arier – något som jag för övrigt inte fäste någon vikt vid. Vilken skam att på det sättet köpa sig till att bli lämnad i fred här bland mina aktstycken! Överrumplad, nu! Misslyckad vid första prövningen! Jag skulle ha kunnat örfila upp mig själv.

Många, särskilt judar, anklagas för att ”skicka skräckrapporter till utlandet”. Det är förstås förbjudet. Biblioteken rensas på olämpliga böcker och bokbålen brinner till glad musik.

Parallellt med terrorn pågår hela tiden de stora nationella manifestationerna, festerna, paraderna, musiken spelade och fanorna fladdrade muntert i vårvinden. Alltså, feststämning och en glad anda av återfödelse grep omkring sig under de nya myndigheternas organisering och kontroll.

Alla fästningar hade nu fallit, allt kollektivt motstånd hade blivit omöjligt, individuellt motstånd bara en form av självmord. Vi var förbjudna ända in i vårt privatlivs innersta krypin, inom alla livets områden rådde panik, en vild flykt som kunde sluta var som helst. Samtidigt uppmanades man dagligen: inte att ge sig, utan: att bli överlöpare: En liten pakt med djävulen – och man hörde inte längre till de fångna utan till segrarna och förföljarna.

Idyllitteraturen
Ännu ett fenomen, jag inte hört talas om, som uppstod mellan 1934 och 1938 är den ymnigt blomstrande idyllitteraturen. Vid sidan av den rena propagandalitteraturen dominerade denna flod av barndomsskildringar, familjeromaner, landskapsböcker, naturlyrik, ömsinta små historier och bagateller.

En hel litteratur full av koskällor och tusenskönor, full av sommarlycka och första kärleken och sagodoft och stekta äpplen och julgranar, en litteratur med direkt påträngande innerlighet och tidlöshet, som på överenskommelse massproducerad mitt bland uppmarscher, koncentrationsläger, ammunitionsfabriker och skyltskåp med Der Stürmer.  

En jämförelse med vår tids folkfördumningsindustri med dokusåpor, pornografi, drogpropaganda, skräplitteratur, fantasyvärldar, datorspel mm – i skuggan av Guantanamo, Afghanistan-, Irak-, Libyen, och Syrienkrig med samma huvudman – är svår att undvika här.

Hälsningstvång och hakkorsflaggor
Så tränger sig till sist nazismen in i den unge Haffners kamratgäng. Några följer med strömmen in i rörelsen och några stålsätter utanför, med risk att bli angivna av sina gamla kamrater. Begreppet kamrat blir livsfarligt. Återkommer till det.

Till slut vajar även hakkorsflaggor från kyrkorna. Hälsningstvång införs när man möter en muntert sjungande SA-trupp. Då får man smita in i en port för att inte förnedras. Risken är förstås överhängande att bli angiven av någon som observerat försöket att smita undan denna pålaga, så ett högerhandslyft är alltid det minst riskabla.

Ytterligare en observation är att judarna blir sionister. Haffners flickvän var av judisk härkomst, vilket var odramatiskt och inget de brydde sig om. Men…

Som många unga judar såg hon i det som hände – mycket begripligt – knappast mer än det som hände med judarna; och hon reagerade helt oskyldigt på detta genom att bli sionist, judisk nationalist. En utbredd process jag iakttog med förståelse men också med sorg: Detta var ju att man i hög grad lät sig styras av nazisterna, att man modlöst accepterade den fientliga frågeställningen.

Notariernas examinationsläger
Bokens avslutning, som skildrar den sista mer eller mindre desperata tiden i Tyskland före flykten till Storbritannien, är mycket talande för hur förhållandena till slut var i Tredje riket. Den unge notarien var klar med allt utom sitt examensarbete, vilket under normala förhållanden innebar en avhandling som på akademiskt vis skulle passera en examinationsprocess. Istället gick han en lång nazistisk ideologisk skolning till mötes.

Alla blivande notarier kallades till ett slags scoutläger i staden Jüteburg. Där fick de nu vänta och lära sig att finna sig i att vänta och vänta… utan att klaga. Så småningom följde inkvartering i logement där man inte vågade lita på någon samt uniformering i smutsbruna uniformer och stövlar, marscherande varje dag under inövande av de allra fånigaste nazi-sångerna i överhurtig stil. Detta pågick veckovis, medan alla undrade när examensarbetet skulle börja. Men, ingen vågade ens fråga, utan alla tassade runt varandra och utvecklade ett märkligt slags kamratskap i den ovissa gemenskapen. Långa stunder satt de i en stor matsal och bara väntade…

Plötsligt avbröts radioprogrammet. Den banala marschmelodin som ljöd ur apparaten blev så att säga stående med ena foten i luften. En plågsam tystnad uppstod då man fortfarande väntade på att den skulle sätta ned foten på marken igen. I stället sa en oljig hallåmansröst: ”Achtung, Achtung! Här kommer ett extrameddelande från radiotjänsten.”

Vi tittade runt i rummet men undvek att se på varandra. Det var lördag, den 13 oktober 1933, och det var rapporten om att Tyskland hade lämnat nedrustningskonferensen och Nationernas förbund. Hallåmannen använde sig av den rapportstil som Goebbels hade skapat och talade med lika oljig röst som en teaterelev som skall spela intrigör…”

I samma matsal tvingades de senare lyssna till Hitlers tal om Tysklands senaste provokation. Efteråt kom det värsta. Musiken signalerade ”Deutschland über alles” och …

Alla hade armarna i vädret framför den ögonlösa radioapparaten, som drog upp armarna på oss som en marionettspelare drar upp armarna på sina dockor, och sjöng eller låtsades sjunga; var och en den andres Gestapo.

Haffner sjöng också med, och i just detta bestod en stor del av den ideologiska skolningen. En svaghet hos dem alla fanns i vad han kallar den ”tyska duktigheten”, en av de djupast liggande tyska egenskaperna, en svårbemästrad last.

Så ändrade programmet karaktär. SA-busarna försvann och en sympatisk Reichswehr-löjtnant (den gamla ärevördiga tyska krigsmakten) och några underofficerare tog vid. Plötsligt höjdes nivån, de borgerliga ”niandet” återkom. Föraktet för SA-busarna lyste klart och tydligt igenom, vilket kändes upplyftande och humöret steg. Nu satt notarierna verkligen på kroken. Man behövde inte längre höja armen och ett eller annat litet skämt om Hitler och nazisterna blev plötsligt möjligt. En ny from förhoppning om att Reichswehr skulle göra slut på eländet spirade åter. Men så blev det inte.

Den bistra sanningen var att det stolta Reichswehr nu höll på att synkas in i Tredje rikets resurser. Hitler lär ha sagt: ”Alla som gärna skulle vilja kämpa emot oss, tjänar oss nu – i Reichswehr.”

Kameraderei
De hade nu alla blivit ”kamrater” som håller ihop i vått och torrt. Haffner beskriver det så här:

Kamratskap betyder oundvikligen att den andliga nivån fixeras vid det lägsta plan som över huvud taget finns tillgängligt. Det tål ingen diskussion; diskussion antar kamratskapets kemiska lösning genom gnällighetens och grälmakeriets färg och är en dödssynd. I kamratskapet frodas inga tankar bara massföreställningar av det mest primitiva slag – och dessa är i sin tur oundvikliga; att hålla sig ifrån dem är att ställa sig utanför kamratskapet.

Och här fann Haffner nyckel till den antidemokratiska mentalitet, de förnazistiska idéerna han upplevt redan som 12-åring i ”Rennbund Altpreussen” då de spöade småpojkar som trodde på revolutionen.

Vad vi i Sverige och Europa idag kan lära av detta får vi återkomma till. Välkomna med inlägg och kommentarer.

Läs också om Sebastian Haffners bok Den tyska revolutionen 1918/19

…
Här följer en bildserie av den tyske målaren Wilhelm Otto Heinrich Dix som själv upplevde första världskriget på såväl väst- som östfronten och även skildrade situationen i Tyskland under mellankrigstiden. Hans bildserie Der Krieg hamnade på nazisternas bokbål 1933. Han fick yrkesförbud av den statliga myndigheten Reichskulturkammer och hans verk beslagtogs på tyska muséer. 1937 visades en del av dessa på utställningen Entartete Kunst. Klicka för större bilder…