Det amerikanska fartyget USS Dwight|D Eisenhower på väg genom Hormuzsundet mellan Iran och Arabiska halvön. Arkivbild från USA:s flotta från 2023. (Bild: Information Technician Second Class Ruskin Naval)
Israel har äntligen fått med sig USA i sitt efterlängtade alexanderhugg mot Iran, som direkt svarade med angrepp mot mål i Israel och mot USA-baser runt i hela Mellanöstern. Jag blev inte förvånad denna gång, allt har i flera veckor tytt på att ett dråpslag skulle komma.
Iran meddelar även att man nu blockerar trafiken genom Hormuzsundet. Här passerar 20 procent av världens olja på sin väg ut i världen från oljekällorna runt Persiska viken. Blir det stopp där kommer oljepriset och inflationen i världen att rusa i höjden, vilket kommer att drabba oss alla ekonomiskt och riskera att eskalera kriget till nya oanade nivåer.
Carl Bildt skriver på X att anfallet strider mot folkrätten. EU:s ledare inklusive svenska ministrar mumlar mest om att Iran är en grym diktatur, vilket underförstått är ett sätt att visa förståelse för Israels och USA:s angrepp – men folkrätten gäller lika för alla, rundar man för säkerhets skull av med.
Mycket lite talar för att det blir ett kortvarigt krig, vilket Donald Trump för allt i världen önskar sig. Klarar Irans regering och försvar de första dygnen är risken stor att det blir Israel och USA som i längden kommer att tvingas till någon slags ofördelaktig reträtt. De har ju inte obegränsade resurser.
Denna gång är i alla fall inte Storbritannien eller något annat europeiskt land direkt inblandade. Men Kier Starmer yppar inte ett ord av kritik mot USA och Israel, utan uppmanar bara Iran att sluta upp att försvara sig genom att skjuta missiler mot Israel och mot USA-baser runt Mellanöstern och återgå till förhandlingsbordet. Man tar sig för pannan.
De närmaste veckorna (eller kanske t o m månaderna) kommer världen att balansera på kanten till avgrunden. Kommer USA och Israel förmå dra sig tillbaka när deras konventionella resurser sinat – utan att gå lös på Iran med kärnvapen?
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Storbritannien ansluter sig till kriget mot Iran.
Alla skattefinansierade partier i Sverige verkar hålla Iran ansvarigt för USA:s och Israels omfattande väpnade angrepp på Iran. Ingen av dessa partiers ledare har kunnat frigöra sig från imperialistiska tankesätt. Till exempel Håkan Svennerling, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson, kunde inte i SVT-Rapport 28 februari 2026 ta ett klart avstånd från USA:s och Israels anfall på Iran, utan säger att ”Alla tre länderna har konsekvent brutit mot folkrätten.”
Men Iran ockuperar inga områden i andra länder.
Alla partiers ledningar – inklusive Vänsterpartiets – traskar obekymrat vidare i västvärldens upptrampade imperialistiska fotspår.
Alla ni som envisas med att rösta på ett riksdagsparti i nästa val: granska era motiveringar och stå upp för vad som är rätt. Inse att ni gör er till problemet.
Konflikten sprider sig snabbt i Mellanöstern, med attacker från Iran mot grannländer och strider mellan Israel och Hizbollah. Läget är mycket dynamiskt och betraktas som en av de största militära upptrappningarna i regionen på decennier.
Och inget motstånd från något Europeiskt land mot USA;s planlösa krigshärjningar som enbart leder till död och förödelse i koloniala erövningsspår. Dessutom rustar detta vårt Europa för än mer av kärnvapen där Sverige nu överger sina tidigare stolta traditioner att vara ett land som verkat för en fredlig världsordning i nedrustningens spår.
Ja, vad månde bliva av denna inslagna väg där militär i allt större utsträckninng indirekt påverkar till det sämre, hur vi bygger samhällen i god mening.
Inte ens hos det största arbetarepartiet väcks något egentligt motstånd. Dessvärrre saknar denna mycket vingklippta folkrörelse förmåga att uppbåda något folkligt stöd. Till viss del finns orsak att söka bland delar av arbetarkollektivet som upplever sig svikna och har istället valt Sverigedemokraterna som sitt ”bästa” alternativ. Ett högerparti vars historia mycket få ledande politiker lyfter fram i ljuset trots att den ligger mycket nära i tiden. Nog ser det verkligt illa ut i denna brytningstid.
Kan Kina vara en räddningsplanka? Ett inte helt obetydligt Land som tar för sig alltmer och utmanar västvärldens splittrade samhälle där jobben försvinner och skillnaden mellan fattig och rik är på väg att förstöra vårt i grunden fina välfärdsmodell. Har detta stora Land i Öster något gott att erbjuda oss?