För några år sedan var jag inbjuden till Borgarskolan i Gefle för att berätta om Ulrike Meinhof (1934-1976). I anslutning till att en gymnasieklass under en heldag skulle redovisa ett projekt som genomfört på temat terrorism.
Min bok om Ulrike Meinhof, Gravspegel, med Erling Öhrnells fantastiska omslag, hade då kommit ut. Den kvinnliga läraren hade läst om den utställning om Ulrike Meinhof som gavs i Sveriges Fängelsemuseums regi.
Erling skapade en suggestiv utställning – i särdeles passande lokaler.*
Jag har föreläst några gånger på Vasaskolan i Gefle, alltid lika givande och inspirerande möta vakna ungdomar med många tankar och frågor. Förlåt om jag låter som den gamla stöt jag är.
Jag tackade därför hedrad ja till att komma och tala om Ulrike, om än en smula konfunderad inför hur hantera det kontroversiella ämnet.
Jag höll mitt föredrag i ett klassrum med väggar fullklistrade med tidningsurklipp, dokumentationen av klassens energiska projektarbete. När det öppnades för inlägg från eleverna var det länge tyst, jag förhöll mig avvaktande. Nota bene ingen ”dålig” eller pinsam tystnad, snarare eftertänksam, grunnande.
Och så från en pojke med djupt allvarlig min:
– Om jag förstod dig rätt så menar du att våldet i vissa situationer kan vara berättigat?
I det sammanhanget hade jag refererat till Fidel Castro och Che Guevara, även motståndsrörelser under andra världskriget. Och RAF i ett efterkrigstyskland med övervintrande nazister som det talades tyst om, locket på.
– Men blir man inte likadan som dom man bekämpar, då? Om du tar till samma medel?
Undran följde mig när jag satte mig på min Husqvarna efter lektionen för att kvista iväg hemåt, jag hade inget bra svar att ge pojken, jag har heller inget bra svar idag.
Frågeställningen återkommer när jag läser Carsten Jensens nya bok Bjälken i mitt öga.
Och där det uttryckligen står som en kommentar till det militära bekämpandet av IS med många civila döda: För att besegra fienden måste du bli som han.
Jag har läst Jensen förut, skrivit om honom i Opulens, denna gång en sur recension i Expressen som ledde mig till honom, kritikerns namn minns jag inte.
Jensen söker krigets och dödandets essens, han begår en reportageresa för Ekstra Bladet till Balkan under första kriget där. Hör soldater som undviker att likvidera en tillfångatagen fiende, som begått skändligheter, uttala just som pojken i Gefle.
– Om vi dödar honom, blir vi ju likadana.
Men kanske utgör de ett undantag, Jensens iakttaganden pekar i den riktningen, besinningen har flytt sin kos, döda – eller dödas, inget tredje alternativ existerar, ondskan segrar. Inte är det som i Tegnérs dikt:
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
Även Kambodja med röda khmerernas Killing Fields drar till sig Jensens uppmärksamhet i ett sökande som abrupt inleds på hemmaplan, hans bok startar med att han omotiverat överfalls på öppen gata i Köpenhamn.
När jag var inbjuden till Vänsterpartiet i Upsala för att i deras bokhandel tala om Ulrike bojkottades evenemanget. ”Finns ingen anledning anordna ett seminarium om en terrorist som genom sitt agerande bara tjänade makten och ökade på repressionen.”
En handfull människor hade trots allt mött upp, minns inte om det blev någon bra diskussion.
Jag vet att så fort jag nämner Ulrike Meinhof så ryggas det: ”hon var ju terrorist!” Alltså, varför ägna henne intresse förutom att bara fördöma henne?
Kan det vara så, nu låter jag amatörmässigt djuppsykologisk och är pinsamt medveten om det, att vi fruktar att i en sådan som ”terroristen” – jag är medveten om citationstecknen – Ulrike Meinhof se något av oss själva?
Kanske därför bokens undertitel kan uppfattas uppfordrande, och det var nog meningen när den sattes: Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap.
Jensen ryggar inte för ondskan, hans stil är smärtans och den insiktsfulla sorgens, Expressens sura kritiker kanske såg sig själv speglad i hans miniessäer?
* Apropå lokaler, oförglömlig för min del föreläsningen om Ulrike på fängelset i Gävle, 30 interner i publiken. En mycket intressant diskussion utbröt med engagerade deltagare. Jag vågar påstå, efter alla år som föreläsare, att det har aldrig känts bättre efteråt.
Intressanta frågor från den unga publiken. Kom att tänka på Camus, men även vad PO Enquist skrev om Ulrike Meinhof i sin bok Ett annat liv
”Hon har en rundnätt charm som han minns från någonstans. Är det inte någon från byn /…/ möjlig att rädda från synden. Ja, fanns det inte någon från Hjoggböle hon liknande?” (s 267)
Leif, elev på Vasaskolan, Gävle 1966-1969
Stackars den unga publiken! Ämnet är helt ointressant – hoppas jag – för den.
Vår tid har så många trauman för människor att bära. Extremisterna i den tidens Tyskland tror jag inte har så mycket att lära oss eller dem som är unga.
Nu var det Ulrike Meinhofs levnadsöde som var i fokus. En mycket uppburen och framgångsrik journalist i Västtyskland som hoppade av den borgerliga karriären och med vapen i hand angrep en statsmakt med övervintrande nazister. Vad fick henne att välja denna radikala väg som slutade med döden i Stammheimfängelset? Om detta kan man berätta utan att fördöma eller avfärda henne som ”extremist”. Och jag tror att det just var hennes levnadsöde, hennes livsval, som fångade de unga eleverna: vad gör vi av vårt enda liv? Vilka konsekvenser är vi beredda att ta? Vad som fångade (sic!) internerna på anstalten i Gävle kanske var samma sak, vad vet jag. Men diskussionen efter mitt inledande föredrag blev hursomhelst mycket engagerad.
Själva grundtanken i RAF, denna något lösligt sammanhållna grupp unga vuxna i efterkrigs-Tyskland, var ju att hela tiden utmana makten (d v s överheten i den dåtida västtyska statsbildningen) och stressa den att begå övergrepp, vilka därigenom tände folkets upprorslusta så överheten kunde krossas och en ny statsordning upprättas, lite oklart vad som skulle bli dennas bärande idé. När överheten visar sin rätta karaktär så väljer folket att störta denna och upprätta något nytt!
Detta fick jag klart för mig i början på 1970-talet när jag under en dryg timmes tid samtalade med Meinhofs parhäst, Andreas Baader. Han var, mellan fängelsevistelser, ute på en proselyt- och penning-värvningsresa i Skandinavien och hade då landat i Linköping och letat upp det radikalaste som fanns bland organisationer, SSU-Spartakus, där jag för tillfället var ordförande. Trots min lilla dragning åt anarkismen fann jag inte något i Baaders förkunnelse som kunde anvisa en färdväg för samhällets revolutionära omgestaltning. Bara något år senare hade bokstavsvänstern exploderat i den lilla universitetsstaden på östgötaslätten och då fanns det en hel del små organisationer, som han hade kunnat föra fram sitt budskap till. Kanske någon hade nappat då?
Första stycket i Dennis Zackrissons kommentar är en bra sammanfattning av vänsterterrorismens totala bankrutt. Deras målsättning att ”väcka folket” genom att skapa repression från den borgerliga staten misslyckades ju totalt.
Och en liten kommentar till hans sista fråga. Som jag påpekat tidigare här på bloggen fanns i Sverige knappt någon som hade sympatier för RAF. Jag känner till två personer, den ena avled för några år sedan; bokförläggaren Bo Cavefors. Den andres namn nämner jag inte, eftersom han är i livet!
”När förträngningen är för massiv, stillheten för omfattande, murarna som omger det förflutna för tjocka, då talar även protesten med vanmaktens språk och vanmaktens språk är alltid våldet. När protesten inte kan anta en konstruktiv form, antar den en icke-konstruktiv form. Vi är tillbaka i terrorismen. Röda Armé-fraktionen hade varit otänkbar utan en marxist-leninistisk revolutionsteori om en våldsam revolution. Men terrorgruppen hade varit otänkbar utan en generation som växte upp med nazistiska fäder som utan minsta spår av ånger tronade vid änden av matbordet som inkarnationen av ordning, rättsinne och borgerlig anständighet. Bara tjugo år tidigare hade de hjälpt till med utrotningen av miljontals judar. Bara tjugo år tidigare hade de med geväret i hand vadat över fält i Ryssland som inte var slagfält utan slaktfält där höstens vete ruttnade i sjöar av torkat blod från kvinnor och barn. Hur kunde man annat än kvävas av hat vid åsynen av deras hycklande överlägsna ansikten?” Casper Jensen, Bjälken i mitt öga (2021), s. 337
I efterkrigets Tyskland fanns det förvisso en hel del gamla nazister i ledande positioner men att försvara RAF på grund av detta är en myt som tydligen fortfarande lever.
Sanningen är att det fanns sådana individer både i Österrike och i den sovjetiska ockupationszonen. Ja det är faktiskt så att procentuellt fanns det fler i den sovjetiska ockupationszonen än i Västtyskland. Wiki har en ganska komplett lista.
I efterkrigets Tyskland fanns det förvisso en hel del gamla nazister i ledande positioner men att försvara RAF på grund av detta är en myt som tydligen fortfarande lever.
Sanningen är att det fanns sådana individer både i Österrike och i den Sovjetiska ockupationszonen. Ja det är faktiskt så att procentuellt fanns det fler i den Sovjetiska ockupationszonen än i Västtyskland. Wiki har en ganska komplett lista.