mannerheim
Mannerheim [Bild: Wikipedia]
För så där 35 år sedan, när jag hade anledning att sätta mig in i Finlands historia, fick jag problem att placera in deras store man Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951) på den politiska kartan. Det löste sig först sedan jag insett att han var ryss. (se kapitel 27-31 i Finlands sak var svår, Ordfront, 1979)

Jo, Mannerheim hade svenskt och finlandssvenskt påbrå, men det hade vid den tiden tusentals, om inte tiotusentals andra människor som räknade sig som ”ryssar”. Bland andra som kvalificerar sig för denna benämning hör Alfred Nobel.

1889-1917: Mannerheim gjorde hela sin militära karriär i tsarrysk tjänst, gifte sig med en ryska o s v.

1918: När han strax efter sin 50- årsdag åtog sig att leda de vita styrkorna i inbördeskrigets Finland såg han det främst som ett stöd att bidra till att befria Ryssland från bolsjevismen, inte som det var eller blev, ett stöd för tyska militäraktioner över södra Finland emot Rysslands norra flank.

När inbördeskriget var över i maj blev Mannerheim utmotad från inflytande på grund av sin anti-tyska hållning. Han for till Stockholm och tog kontakt med brittiska och franska sändebud. De som var ansvariga för de politiska fångarna i koncentrationslägren i Ekenäs och andra platser var att finna i Helsingfors, inte i Stockholm, London eller Paris.

När de finländska planerna på en allians med Kejsar-Tyskland gick om intet samma höst och den påtänkta tyska prins som skulle bli kung av Finland fick stanna hemma vändes de politiska kapporna efter vinden och Mannerheim kallades tillbaka och blev under ett par år ”riksföreståndare”, ett slags alibi inför de segande västmakterna.

1939: Några år efter det att Ryssland 1809 erövrat Finland lät tsar Alexander I skänka tillbaka de finska provinser man erövrat i de tidigare frederna 1721 and 1743, Karelska Näset, delar av Savolax och Karelen. Alexander verkar ha resonerat som Chrustjev 1954 när han gav Krim till Ukraina; eftersom allt ligger inom samma rike spelar de inre gränserna ingen roll.

Men när Finland blev självständigt 1917 spelade de före detta inre gränserna stor roll (liksom för Ukraina 1992). Mannerheim uttryckte, som gammal rysk militär, alltid förståelse för ryska propåer att flytta gränsen som låg nära Leningrad längre norrut. Hade det ordnat sig under 1920-talet hade saken inte blivit den stora affär den sedan blev i slutet av 1930-talet och den formella anledningen till utbrottet av Vinterkriget 1939.

1940-44: Under krigen tjänade Mannerheim som överbefälhavare mer som nationellt enande symbol än som militär ledare, för detta fanns det yngre och mer kompetenta krafter. Kanske var det just hans ställning som varken finne eller finlandssvensk, utan som icke-bolsjevistisk ryss, som gjorde honom lämplig i rollen som landsfader. Han var fortfarande inte någon engagerad tyskvän och var inte entusiastisk när Adolf Hitler gjorde ett oannonserat besök i Finland på hans 75-års dag 1942.

1944-46: Behovet av Mannerheim som enande gestalt kvarstod efter kriget. Med ryssarnas godkännande valdes han av riksdagen till president innan Juhani Paasikivi tog över. Han gick bort 1951.

Jag kan förstå att finländare, i synnerhet på vänsterkanten, som under större delen av sitt liv tvångsmatats med heroiserande berättelser om Mannerheim reagerar med att svartmåla honom så mycket de förmådde. Må så vara, men som historiker föredrar jag att hålla huvudet kallt och ha en lite mer problematiserande och motsägelsefull uppfattning om honom, i synnerhet som det hjälper till att bredda vår uppfattning om begreppet ”ryss”.

Föregående artikelVarför ger curlingspelarna alltid stenen en skruv?
Nästa artikel… som av en händelse …

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.