Men “sjövilda” Inger gick det bra för …

Det kom en kommentar från Ulla-Britt Niklasson i Göteborg på Leif Elinders inlägg häromdagen om ADHD. Hon berättade där en minst sagt intressant historia med många bottnar som här har gjorts till ett eget inlägg. Ulla-Britt Niklasson är flitig i sitt kommenterande här på bloggen. Hon välkomnas nu också som gästbloggare.

Ulla-Britt-Inger-fotoremsa-klipp

Gästbloggaren Ulla-Britt i 17-årsåldern

Det är helt fel att märka barn för livet och säga att dom har ADHD eller Aspergers syndom, eller vad dom nu hittar på. Varför skall man märka upp barnen? Av vilken orsak skall man stämpla ett litet barn som hela livet sedan skall känna sig annorlunda? Alla människor är annorlunda, var och en på sitt vis!

Själv är jag född 1936. På den tiden sa man att han eller hon är ”sjövild” eller en flicka kunde kallas en riktig ”pojketös”, men det var ju inget fel på barnen för det!

Vi växte upp tre flickor, mina kusiner och jag, i samma hus på S:t Pauligatan 29 i Göteborg. Fattigt och eländigt med dass på gården, kallt vatten i kranen, ett rum och kök och så vidare. Den äldsta flickan, som hette Rut var lugn och omtyckt av alla, den andra som hette Inger var ”sjövild”. Den äldsta fick bo hos mormor och morfar (födda runt 1875), där hon hade det lugnt och tryggt. Inger hade det stormigt. Min mor sa att hon fick gå ”vind för våg”.

Mamman (min moster) var mycket duktig och arbetsam, men hade problem med nerverna. Min morbror hade problem med spriten och satt ofta, som man sa då, på Torken. Jag minns hur min mormor sa när Inger var i antågande: ”Lås dörra, nu kommer hon, jag orkar inte med henne!”

Jag såg upp till Inger som vågade allt. Vi gick i affärerna och ”kretsa”, som man sa på den tiden – tog på kredit. ”Pappa ska betala när han får överskott”, sa Inger. Pappan jobbade på byggen och fick överskott ett par gånger på året. Då köpte han fina lodenrockar till flickorna och bruna tropikhattar och jägarväskor i äkta skinn.

Jag var avundsjuk, mycket avundsjuk, och sa till mamma att jag också ville ha lodenrock. ”Då går vi till sömmerskan i Kärralund, så får hon sy en lodenrock till dig.” Sömmerskan bodde på andra våningen i en gammal villa i Kärralund. Hon hade en spegel som räckte från golv till tak. Det luktade äpplen därinne. Jag förklarade hur jag ville ha kappan med motveck i ryggen, två raka fickor. Och det viktigaste av allt, två snedfickor under bröstet som man skulle ha händerna i när man gick på ”Ströget” (Östra Hamngatan) upp och ner.

När vi hämtade kappan var den inte alls som en lodenrock, snedfickorna hade hon inte fodrat, utan man såg säckväven under. Sen hade hon gjort snirklar istället för raka sömmar! Jag blev inte alls så fin som mina kusiner.

Jag sprang med Inger ner till ”Åna”, som vi sa. Där gick en kanal, exakt där Focus ligger idag. Där låg långa rader med låga villor. Här bodde hyresvärden. Inger knackade på. En liten man i svart satängrock öppnade dörren. Han hade en liten hätta på huvudet och var fet om munnen. Byxorna var stela och blanka. Han hade väl gått och legat i dom i flera år!

Inger hade nu flyttat till S:t Pauli trappor nr 4. Det var detta huset den lille mannen ägde. Inger frågade om dom kunde få uppskov med hyran, ”pappa ska betala när han får överskott.” Hyran var nog som i vårt hus, 38 kronor i månaden för en etta.

Min morbror Ivar blev erbjuden att överta vicevärdskapet och på så sätt betala av hyran. Men det var nog Inger som fick sköta vicevärdskapet. Inger älskade sin far. När gubbarna (dundergubbarna) slogs i parken stod Inger bredvid och ropade ”Heja pappa, heja pappa!” Ivar kallades för ”Kiven” och Inger för ”Lillekiven”.

Rut (född 1933) växte upp och blev en stilig kvinna. Hela släkten sydde kläder till henne. Hon blev fotomodell och stod på Avenyn i en fotomonter, klädd som brud i spets och siden.

Ulla-Britt-Inger-affisch

Rut på en raklamaffisch omkring 1960.

”Sjövilda” Inger (född 1935) växte upp till en ännu stiligare kvinna. Ingemar Johansson stod i Kungspassagen och kollade på tjejer, han sa alltid att ”Inger är den snyggaste tjejen på stán”. Ingemar fanns förresten ofta med i bilden kring mina kusiner. De hade vuxit upp i närheten av Ingemar och hans familj.

Ivar, Ingers pappa dog 43 år gammal av en hjärntumör. Han åkte tåg från Sahlgrenska till Karolinska sjukhuset i Stockholm och opererades av Olivercrona, som en av de första patienterna. Efter operationen vaknade han, låg och läste tidning, en blödning tillstötte och han avled. Inger tog ett tåg till Stockholm, hon var 17-18 år då. En morbror mötte henne i en korridor och sa att det var för sent – ”Ivar var död.”

Mamma sa alltid att det var synd att Ivar inte fick se sina fina töser och hur bra det gått för dem båda. Ingers mamma vistades långa tider i USA hos Inger, som gjorde allt för att hon skulle stanna längre varje gång. Inger hade ett stort fotografi på sin pappa Ivar iklädd i sjömanskläder, han hade själv varit i USA i sin ungdom!

Förresten, Veras bror Sven Johansson och hans bröder hade en skrädderifirma som hette J:son modeller. De sydde till exempel Ingemar Johanssons kostymer och för hela Johansson-klanen, också till Anita Ekberg och fröken Sverige på den tiden. Han sydde också dräkter till oss tjejer – alla gick i
J:son modeller.

Inger ville ut i världen. Hon åkte till USA när hon var 18 och började arbeta som barnsköterska hos Zsa Zsa Gabor. Familjen hade eget flygplan och Inger åkte med till spelhålorna i Las Vegas. Ibland ringde hon mig från någon restaurang. ”Sätt upp det på räkningen”, sa hon till personalen. Det var dyrt att ringa på den tiden.

Ofta gick hon på en restaurang där Nat King Cole spelade. Han gick fram till hennes bord och frågade om han fick spela någon melodi som hon gillade. ”Too Young” sa hon. Varje kväll när Inger var på restaurangen började och slutade han med ”Too Young”!

Inger gifte sig fick tre söner. Maken Chuck hade ett stort privat bilföretag. Inger kallades för USA:s bildrottning. Dom levererade förresten pansarförsedda bilar till Nixon. Ofta “representerade” Inger och åt lunch med familjen Nixon och andra storheter! Ingvar Oldsberg var gäst hos Inger i långa tider och skrev i olika tidningar om hennes resa från Göteborg till Amerika! Ingemar (Ingo) med familj gästade ofta Inger.

Inger i sitt hem i USA

Inger i sitt hem i USA

Idag är Inger död, hon blev 65 år. När jag besökte henne skrattade hon alltid. Hon hade så nära till skratt och var en härlig människa. Vi pratade om när vi som unga låg och solade på dasstaket på S:t Pauli 4. Det var skillnad mot den stora villan hon hade med hundar som bevakade ingångarna, larm och lås överallt.

Chuck gillade inte att Inger rökte. Vi försvann då långt in bland rummen och smygrökte, drack vin och kände oss som unga igen. ”Tänk om han kommer”, sa jag. ”Nej, sa Inger, han är alldeles för fin för att göra så mot mig, även om han vet om det”. När sonen gifte sig hade dom gardenparty med 800 gäster och helikopterbevakning!

Jag vill absolut inte framhålla USA som något drömland – tvärtom – men för “sjövilda” Inger gick det bra! En gång när vi åkte med Ingers söner på bilauktioner, bland annat till San Francisco, varnade Inger oss innan vi åkte. ”Tala inte om hur fattigt och eländigt vi hade det!”

Hur skulle livet ha blivit för Inger om hon från början blivit stämplad med en diagnos? Nej, lägg av med att stämpla dessa stackars barn! Mamma sa alltid att det är bra om det är lite liv i barnen och att dom vågar svara för sig! Sunt förnuft kommer man långt med!

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

  3 kommentarer for “Men “sjövilda” Inger gick det bra för …

  1. Martin Kullberg
    2014-10-19 kl. 10:13

    Att en auktoritet etiketterar är givetvis en kränkning av individen. Men etiketten är kanske inte enbart en kränkning, många människor som fått etiketten, de känner inte kränkningen först och främst, de upplever en bekräftelse på vad de känt hela livet. De har hela livet upplevt att de är annorlunda, har känt sig utanför och lite främmande för “vanligt” folk. Jag känner folk som fått kämpa sig igenom sin högskoleutbildning, på högskolan märks inte svårigheten lika lätt, det är en kaotisk plats, frivillig närvaro och det finns alltid omtentor. Men trots framgångsrika studier har problemen fortsatt i arbetslivet. I de maniska perioderna för ADHD-individen presterar hen långt utöver det som vanligt folk gör, men veckan efter får hen vara glad att ens ta sig till jobbet, för att sitta och stirra på en skärm. När hen tittar på skärmen är det plötsligt svårt att lösa uppgiften framför sig, varje socialt avbrott betyder att hen måste kämpa för att återfå fokus på uppgiften, det som var skitenkelt bara för en vecka sedan är nu en omänsklig ansträngning. Det blir en period av ångest och problemen att gå till jobbet, problemen att prestera något på jobbet ger mer och mer ångest. Det fungerar inte på jobbet de behöver en jämn och daglig prestation av sina medarbetare.

    Min vän förlorar jobbet gång på gång, blir mer och mer isolerad från samhället. För hen blev etiketten ADHD inte en kränkning, hen hade känt sig annorlunda hela sitt liv, nu såg samhället det också. Det påverkade inte hens liv i så stor utsträckning, men bara att bli bekräftad i att man är annorlunda var en befrielse från ångest.

    Etiketten är nödvändig för att man skall kunna kämpa för sina rättigheter. Kampen för att behandla homosexuella väl kunde inte börja förrän ett antal personer tog på sig etiketten och sa, vi är homosexuella, vi är annorlunda från dig. Där började kampen för sexuell likabehandling. Etiketten ADHD kan tas över av de som fått den, kan utgöra grunden för deras kamp för ett samhälle som ger utrymme för dem, ett samhälle de klarar leva i.

    Min vän blev hjälpt av centralstimulantia, men hjälpen är övergående, effekten avtog med tiden och när hen slutade blev utsättningssymptomen svåra. Hen har slutat med dem och försöker finna en tillvaro där hen kan trivas utan dem.

    Det är den liberala synen på samhället, “att alla skall ha samma chans att lyckas”, som gör att vi säljer amfetamin till folk med ADHD. Man ser det som man ger dem “samma chans” och därefter är vi inte ansvariga för vad vårt samhälle gör med dessa människor.

    Motsatsen till den liberala samhällssynen är att de med ADHD kräver ett samhälle de kan leva i, kräver plats för sig, att samhället anpassas och tillser att även de med ADHD kan leva ett gott, produktivt och lyckligt liv. För de är en kraft som kan bidra stort.

    Erfarenheten hittills säger mig att i ADHD-personers värld, där är det den “normale” som behöver psykopharmaka för att överleva. Det är de “normalas” sätt att vara och deras förväntningar och krav som gör personen med ADHD i behov av psykopharmaka, det är med den självklarhet de bygger sin arbetsplats, sina system och strukturer, där de trampar ned människor helt utan att vara medvetna om det.

    ADHD-etiketten kan hjälpa många människor om de tar den och kräver rätten att få leva ett gott liv i vårt samhälle.

  2. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska
    2014-10-19 kl. 22:11

    Att en auktoritet etiketterar, som du högtidligt skriver, är definitivt en kränkning mot barnet. Vuxna kan försvara sig men det kan inte ett barn!

    Jag minns Gillberg-debatten – han som inte ville lämna ut forskningsmaterialet för oberoende granskning, som domstolen krävde.

    Att droga och sortera ut barn så att dom sitter tysta och lugna är ett dagens samhälles påfund för att sortera ut obekväma och socialt utsatta människor! Nu sätter man diagnoser på vuxna människor och erbjuder droger för att tysta dem!

    Varför ställs oftare diagnosen ADHD på Romska barn? Varför sätts socialt utsatta i särskola?

    Livliga barn var mycket positivt förr i världen, oftast var det dom som klarade sig bäst i livet!

    Hur involverad är läkemedelsindustrin?

    Förhoppningsvis får vi så småningom ett bättre samhälle att leva i för alla utan sortering!

    Agera! Protestera!

    “Sjövild”

  3. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2015-12-25 kl. 11:39

    Leif Elinder skrev för ett år sedan ett inlägg där han kritiserade samhällets sortering och märkning av barn som ansågs ha ADHD eller Aspbergers – jag skrev en kommentar om mina egna erfarenheter av en kusin som enligt dagens forskning skulle stämplas med ADHD eller Aspbergers. Historien utspelades på 40-50-talet i den tidens Sverige och finns att läsa enligt ovan.

    Inger, som min kusin hette, hade idag stämplats med någon av ovanstående bedömningar och hon hade blivit märkt för livet! Nu gick det mycket bättre än för många andra barn för Inger! Att vara självständig och våga säga vad man tycker i alla sammanhang, var man än befinner sig kan chocka omgivningen men det visar också ett ledarskap och en djärvhet och intelligens – samhället och dess normer räcker inte till – dessa barn vill mera och vet att dom kan mera!

    Av vilken anledning är den största delen av ADHD-märkta barn Romer?

    Hur märker ni upp Kungabarnen? Jag har aldrig sett någon utvärdering?

    Nej stoppa märkning av barn och stoppa läkemedelsindustrins uppmuntran att ge barn narkotiska och andra preparat!

    Alla barn och människor är annorlunda – du också!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.