Men varför inte Lars Vilks?

Kalle Hägglund, Karolina Matti, Robert Faurisson och Lars Vilks

JAG HAR NU i ett par inlägg framfört tanken att det vilar ett islamistiskt hot över den svenska offentligheten och att detta hot orsakar att yttrandefriheten i praktiken kringskärs. Detta hot drabbade medborgare Lars Vilks.

Mot detta har många framfört att Lars Vilks yttrandefrihet inte ifrågasatts av någon, men att han däremot är en politiskt tveksam person, som bara söker uppmärksamhet och vars arbeten saknar nödvändig konstnärlig verkshöjd för att bli tagen på allvar. Underförstått här är att Sverige varit mindre polariserat och konfliktdrabbat om Vilks avstått från sina gränsdragningsexperiment. Någon antydde att påståendet om ett islamistiskt hot i Sverige rent av kan ses som rasism.

Islam och islamism
Förvisso är det så att alla muslimer inte är islamister. Efter dådet på Drottninggatan i Stockholm 2010, uttalade en av Sveriges mest inflytelserika imamer, Hassan Moussa, en så kallad fatwa (inte en dödsdom, utan ett vägledande fördömande riktat till alla muslimer att lära av) mot självmordsbombaren och mot alla som försvarade dådet. De flesta muslimer tar säkert avstånd från islamisters hot och våld och vill leva efter svenska lagar. Så nog finns även en försonande kraft bland muslimer i Sverige.
Men, islamister är oförsonliga och skrämmer människor genom sin blotta existens. Även mig. Alla känner till deras gränslösa tillvaro och de förfärliga dåd som utförts i ”islams” namn. Läs till exempel om bombdåden i Stockholm 2010 där bombmannen, Taimour Abdulawahab, uppgav Lars Vilks och svenskt deltagande i USA:s krig i Afghanistan som skäl för sina bomber.

Jag skiljer tydligt på muslimer i allmänhet och islamister, på samma sätt som mellan judar i allmänhet och sionister. Det ser jag som helt nödvändigt.

Tuffa diskussioner
Hårda positioner intas nu i den allmänna debatten som skär rakt igenom även min politiska hemvist sedan ett halvsekel, föreningen Folket i Bild/Kulturfront. Av någon anledning verkar min position mycket svår att få gehör för där nu.

Några påpekar helt riktigt att Vilks rondellhund visst visats offentligt, både i tidningar och på nätet, så hans yttrandefrihet kan därför inte ses som inskränkt. Men det faktum att Vilks stoppats i föreläsnings- och utställningssammanhang är svårt att inte betrakta som just ett hukande inför hot om bråk och våld.

Det började 2007 då hans teckningar skulle visas på Tälleruds Hembygdsgård i Värmland. Men den utställningen stoppades efter hot. Rondellhunden trycktes därefter i Nerikes Allehanda, varpå Lars Vilks dödshotades av irakiska al Qaida som utfäste en belöning på 100.000 dollar till den som dödade Lars Vilks. Islamistgruppen Al Shabab utfärdade samtidigt en fatwa (dödsdom) om att skära halsen av Lars Vilks. 2008 ställdes en utställning i Kalmar in ”av säkerhetsskäl”. 2010 lyckades upprörda människor stoppa en Vilksföreläsning på Uppsala universitet. I oktober 2012 inställdes en Vilks-föreläsning i Norrtälje med rubriken ”Vad är konst”. 2015 ställdes en planerad föreläsning med Lars Vilks in på Karlstads universitet på grund av attentathot. Samma år ströks Lars Vilks medverkan i en debatt i Finlands riksdagshus på grund av ”ett känsligt säkerhetsläge”. Det var några exempel som jag snabbt googlade fram. Det finns säkert fler.

Tre exempel ur vår historia
Jag vill också erinra om tre exempel ur FiB/K:s historia där man försvarat även mycket obekväma personers yttrandefrihet: Kalle Hägglunds utgivning av Hitlers Mein Kampf, Faurissons offentliga ifrågasättande av Hitlers gaskammare (Förintelseförnekande) och Karolina Matti, som lät nazisten Dan Berner framträda på ett akademiskt seminarium i Umeå. I dessa fall försvarade FiB/K yttrandefriheten. Hur lätt hade det inte varit att beskylla Hägglund för att bara söka uppmärksamhet, Faurisson för att vara en usel forskare eller Matti för att bara vilja provocera?

Något hände dessutom i samband med bokmässan 2018 i Göteborg (vars tema för övrigt var försvar av yttrande- och tryckfihet) då FiB/K:s götborgsavdelning lånade ut sin högtalaranläggning till tidningen Nya Tiders redaktör för en kort appell mot att de nekats tillstånd av Göteborgs stad att ordna en alternativ bokmässa utanför mässan (utan styrelsens godkännande!). Åsikterna gick plötsligt isär om göteborgarna gjorde rätt eller fel. Då sprack fronten till förvar av yttrande- och tryckfriheten första gången. Saken blev plötsligt svår.

Jag kan som sagt omöjligt se varför man inte ska se Lars Vilks som en som fått sin yttrandefrihet kringskuren. På vilket sätt skiljer sig fallet Lars Vilks från de tre nämnda tidigare fallen ur ett yttrandefrihetsperspektiv? De islamistiska hoten ledde ju indirekt till hans död.

... är läst 1199 gånger!

  12 kommentarer for “Men varför inte Lars Vilks?

  1. Hans M Gabrielson skriver:

    Här kommer en bekännelse. Under det inledande arbetet med Myrdalbibliografin 1943-1992 föreslog jag att det kanske inte skulle vara så dumt att återutge ”Mein Kampf” i en billighetsupplaga, med destination till skolbibliotek med ett rejält förord av Anders Jonason (vilket skulle vara obligatorisk läsning), i syftet att vaccinera dåtidens högstadie- och gymnasie-elever mot nazism. Sagt och gjort, jag försåg Kalle Hägglund med den första upplagan på svenska (Medéns förlag, 1934) och K kontaktade Jonason som skrev ett mycket bra, pedagogiskt förord. Det blev två paperbackvolymer som riktade till skolorna inte kostade mer än 110 kr/styck. 10.000 ex trycktes. Utgåvan sålde bra, användes i undervisningen om andra Världskrigets förspel samt de efterhand industriella tyska folkmorden på judar, romer, slaver, handikappade etc.

    Använde den själv i Romaskolan 2006-07 för niondeklassarna, inte minst i samband med överlevarens Emmerich Roths besök och föreläsning på hösten det året. Mycket berörande. Efteråt kommenterade han: ”De behöver lära sig, även från denna smutsiga källa”. Inte en reaktion jag riktigt förväntat mig. I hans ögon var jag nog en ”goyim” men åtminstone då och där litet av ”Ein Mensch”. Något jag bär med mig än i denna dag.

    1993-94 bröt eländet ut med Fristaten Bayerns krav på beslag av alstret samt grova böter mot Kalle Hägglund via dåvarande tyska ambassaden och svensk tingsrätt. Såväl Jan Myrdal, Erik Göthe som jag skrev om detta märkliga rättsövergrepp. Men då var ju upplagan redan såld och distribuerad. Beslag blev det (ca 100 överexemplar), dock inga miljonböter. Några år senare lade HD eländet till handlingarna, Kalle Hägglund fick tillbaka restupplagan, men utan skadestånd…

    Alltså och således, även vidriga alster kan ibland komma till god användning. Om man väljer sina tillfällen.

  2. Ulf Nilsson skriver:

    Jag håller med om det du skrivit vilket inte hindrar att jag också tycker Vilks sparkade neråt med sina rondellhundar, det går väl att tycka bägge dessa saker samtidigt? Och inte hindrar väl dina åsikter att man kan tycka att Vilks konst var mindre bra?

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Ulf N!
    Självklart är det så. Men det är två olika diskussioner. Om konst kan man tycka vad som helst. Vi försvarade Hägglund, Matti och Faurisson utan att ta ställning till deras alster.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Du skrev: ”Hårda positioner intas nu i den allmänna debatten som skär rakt igenom även min politiska hemvist sedan ett halvsekel, föreningen Folket i Bild/Kulturfront. Av någon anledning verkar min position mycket svår att få gehör för där nu.” Då satte du pekfingret på det onda hos all slags vänster, framstegsvänliga, progressiva, anti-imperialister, och allt vad (själv)gott man kan kalla sig.

    De här trätorna och den oresonliga oviljan att resonera i sak är själen och hjärtat hos all slags framstegsvänliga (små)grupper. Alla kommer förr eller senare att råka ut för detta.

    Nyss var det jag som undrade varför så många är osakliga och ointellektuella i Gui Minhai-frågan. Nu är det din tur att sitta och undra varför du inte kan få gehör för dina sakliga argument.

    Själv har jag en blandning av vänsteridéer och liberala och konservativa idéer (eller ”återskapande” idéer snarare än ”konservativa”; det finns ju knapp något att konservera eftersom vi förstört nästan allt). Nå, i alla fall tycker jag att liberala och konservativa är klokare; de är inte så oresonligt sekteristiska.

    Vänstern och anti-imperialisterna däremot ser som sin mission att motbevisa atomläran: intet är så litet att det inte kan delas, inte ens Folket i Bild/Kulturfront.

  5. Erik Göthe skriver:

    Yttrande-och tryckfrihet är politiska friheter som inte är obegränsade och inte kan vara det utan att allvarligt hotas. Det tycks mig att inte bara Knut Lindelöf på lindelof.nu undviker att behandla detta fundamentala faktum i debatten om Lars Vilks och andras lymmelupptåg. Som jag påpekat i kommentar på annan plats i denna debatt avskaffade Sveriges regering/riksdag år 1970 helt opåkallat rättsskyddet för religiös tro. Det var skumt. Vi som då var politiskt aktiva borde ha protesterat. Men vi var upptagna med annat, även de FNL-aktivister som tillhörde ett trossamfund (sådana fanns).

    När rättsskyddet för religiös tro avskaffades hänvisade lagstiftaren (läs: Lennart Geijer) med att de troende som ev var oroade till att brottet ”hets mot folkgrupp” kunde användas istället. Men så har inte skett (fast det varit möjligt även mot Vilks’ upptåg så vidsträckt som det brottet efterhand blivit beskrivet).

    Men finnarna verkar ha rättsskyddet kvar, i strafflagen 2 kap:

    10 § (24.7.1998/563)
    Brott mot trosfrid
    Den som
    1) offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen (267/1922) eller
    2) genom att föra oljud, uppträda hotfullt eller på något annat sätt stör gudstjänst, kyrklig förrättning, annan sådan religionsutövning eller begravning,
    skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

    Om Knut Lindelöf eller någon annan i denna debatt har argument för att en sådan straffbestämmelse skulle vara till hinder för en politisk debatt, så vill nog alla i debatten höra dessa.

    Och om någon menar att de många troende som vi nu har i vårt land inte skulle känna sig lite mer till freds om en sådan lag verkligen tillämpades, så vill åtminstone några av oss höra argumenten.

  6. Lise Blomqvist skriver:

    Knut L googlar för att hitta bevis för sin tes att Vilks hindrades att använda sin yttrandefrihet.
    Man kan också göra tvärtom; googla för att se hur Vilks faktiskt fick mer yttrandefrihet än någonsin efter fatwan.

    Skriv Lars Vilks, intervju och vilket tidnings/redaktionsnamn som helst i Googles sökruta så kommer det strax fram en flod av intervjuer och publiceringar som var och har sträckt sin publik långt utöver de föreläsningar som ställts in av säkerhetsskäl. Bl a finner man att den timslånga radiointervjun av Martin Wicklin ha nominerats till ett fint pris och kommer därmed att möta än fler lyssnare. Uppdrag granskning följde Vilks i ett lika långt teveprogram där konstnären hade många tillfällen att tala, men inte gjorde det på något sätt som gav klarhet.

    Klarhet får man däremot i den lundensiska podcasten Studentafton där Vilks under en och en halv timme intervjuas av kulturjournalisten Dan Jönsson inkl klargörande frågor från publiken med svar.
    Enligt konstnären själv kom Muhammedteckningarna till oövervägt och naivt. Han hade fått en inbjudan till en enligt honom ”obetydlig” konstutställning och slängde iväg en teckning av ”rondellhund” utan att ha en tanke på att den kunde väcka uppmärksamhet.

    Men han ångrar sig inte i podden. Hans hela konstidé var ju att provocera och han lyckades (än en gång).

    Nog har Vilks fått komma till tals mer än de flesta!

    Knut L verkar upprörd över att vissa arrangörer backat, vilket är obegripligt. Har inte varje arrangör rätt att bedöma säkerheten för sina besökare, föreläsare och själva de lokaler som är tänkta att användas?

    Vilks drog ingen gräns för sina konstverk, allt vad som händer med och omkring dem i framtiden tillhör verket. Där gick han för långt. Liksom han hade sin yttrandefrihet har givetvis andra rätt att avstå från att ingå i hans verk. Och t ex Moderna museet har rätt att avstå från den roll man skulle få om man tog hand om rondellhunden; stora säkerhetskostnader och evigt käbbel som periodvis skulle ställa all annan verksamhet i skymundan.

    studentafton.se avsnitt 69 Finns även på Youtube.

  7. Hannu Komulainen skriver:

    Den yttrandefrihetsfundamentalism, som Knut L står för, baseras på en tro på yttrandefrihetens absoluta värde, vilken gör ett rent religiöst intryck. Är man kritisk mot islam som lära, så borde man vara lika kritisk mot den religiösa yttrandefrihetsfundamentalismen.

    I praktiken är det ytterst svårt att vara yttrandefrihetsfundamentalist. Jan Myrdal påstod sig vara det, men när andra intressen framstod som viktigare var han genast beredd att släppa den. Han försvarade som bekant Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie och han försvarade Dengs våldsamma undertryckande av protesterna runt Himmelska fridens torg.

    Jag är ganska säker på att Myrdals försvar för Faurisson inte var ett uttryck för hans yttrandefrihetsfundamentalism, utan handlade om att det försvar för rätten att undersöka historiska frågor. Det var ett dåligt svepskäl. Om gaskamrarna fanns eller inte är en vetenskaplig fråga (dock knappast den viktigaste vid bedömningen av nazismen). Men ändå en fråga som måste få diskuteras, inte utifrån någon sorts religiös tro på yttrandefrihetens helighet, utan för att kunskap om historien har ett värde för framtida politiskt handlande.

    Detsamma gäller för Kalle Hägglund och Mein Kampf samt Karolina Matti. Men är inga argument för att försvara förhånandet av islams grundare som en hund.

  8. Dan Kotka skriver:

    Islamism är oklart vad som menas är det politisk islam vad är då jihadism terror och en ”avvart” av islamism d v s en okontrollerad ande ur flaskan som släpps fri med terror. Jihadism är verkligen hotfullt men kan inte sägas utgöra någon större fara i Sverige. Afghanistan är hårt utsatt efter USAs uttåg flera större attentat har skett med över hundra döda. I Sverige är skjutningar i förorterna större vardagligt problem än ”islamism”.

    Har Vilks fått sin yttrandefrihet begränsad? Ja på vissa ställen och lokaler men det är han inte ensam om. FiB i Stockholm kan inte använda ABF på Sveavägen med vissa möten p g a ABF undfallenhet för politiska påtryckningar från politiska centrum. Men så är det i praktiken. Yttrandefriheten är inte fråntagen FiB i allmänhet men begränsad i vissa lokaler. Så ock med Vilks. Men i bredare kretsar är hans yttrandefrihet inte avsågad. Han har Säpo som beskyddar sin yttrandefrihet. En dyrbar sådan, 20 miljoner om året, en slags Green card i konstnärssammanhang om än tråkig som det blev för honom.

    Vilks tankar och verk kom till 2006 under förstörelsen av Irak och folkmordet. Vilken sida stod Vilks på? Och vad betyder folkmordet för honom med 100.000-tals DÖDADE irakier och andra folk i Irak, och flera miljoner på flykt? Tänk er samma under Vietnam-kriget. Ett gristryne på en munk? Hade det gått hem och konstnären hjälteförklarad?

  9. Bengt Håkansson skriver:

    Vilks ritade också en ”judesugga” och en kristuselefant, men det var bara islamisterna som visade sin avsky mot yttrandefriheten och försökte mörda honom. De andra skakade säkert på huvudet och tyckte att han var en djävla skitstövel, men de accepterade yttrandefriheten. Själv tycker jag att han gjorde en stor insats genom att provocera mörkermännen till att bekänna färg och identitetsvänstern med dem.

    Att han sparkade neråt håller jag inte med om. De oljeshejker, mullor och imamer som försökte hetsa sina underordnade till att skära halsen av Lars Vilks är knappast någon underklass. Om de inte gjort stor sak av rondellhunden hade vanliga muslimer inte haft en aning om denna nidteckning gjord av en udda figur i ett ogudaktigt land nära nordpolen.

    Vilks fick betala dyrt för att han satte fingret på islamisternas och identitetsvänsterns förakt för yttrandefriheten. Att leva under mordhot är säkert ytterst påfrestande. Jag beundrar hans mod liksom jag beundrar Snowden och Assange.

  10. Bertil Carlman skriver:

    Till skillnad mot någon/några kommentatorer, och i likhet med Groucho Marx, har jag principer. En av dem är att inte frivilligt sticka in huvudet i ett getingbo. Fast kanske jag ändå gjorde det nu?
    Apropå GM fann jag just ett bra citat “Humor is reason gone mad”.

  11. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Enligt uppgifter från pålitlig källa planerar Grönköpings Veckoblad att i kommande utgåva publicera en grotesk nidbild av hr Robert Lind i Kramfors. Några oförvägna kamrater har beslutat bege sig till redaktionen i syfte att skyndsamt avskilja ett mindre antal hädiskt tomma redaktörsskallar från deras likaledes hädiskt tomma kroppar.
    – Då varken jag eller mina kamrater äger nödvändig kännedom rörande redaktionens fysiska belägenhet, tvingas vi ställa vårt hopp till denna bloggs läsare, och förlitar oss på såväl deras diskretion som kunskap för att få svar på frågan: vilken av köpingens gator hyser denna vedervärdiga redaktion?

  12. Lise Blomqvist skriver:

    Yttrandefrihet har vi bara i förhållande till staten. I övrigt finns det så gott som alltid någon (person, företag eller organisation) som satt upp regler och begränsningar. Ingen kan räkna med att fora som skapats och organiseras eller bekostas av någon annan är tillgängliga för alla som känner sig hågade. Inte ens en liten facebookgrupp är öppen för vem som helst, det finns alltid någon administratör som satt upp regler och har rätt att stoppa inlägg utan att behöva förklara sig.

    Beklämmande nog förs ofta diskussionen om yttrandefrihet av personer som redan har ett stort mått av sådan, d v s personer för vilka debattsidor och tevestudios ofta är öppna. Internet har visserligen öppnat nya möjligheter för många, men fortfarande är det en mycket liten del av befolkningen som faktiskt känner sig ha möjlighet att delta i det offentliga samtalet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.