Några rader om de dramatiska händelserna i Syrien. Ingen hade väntat sig detta. Uppenbarligen har en uppladdning pågått i Idlib under flera år. Turkiet, Israel och USA (kanske via Ukraina) har varit behjälpliga på alla vis. Ryssland, Iran och Al-Assad-regimen är tagna på sängen och står handfallna. Den syriska armén har förmodligen infiltrerats och mutats att lägga ner sina vapen. En total kollaps är vad som inträffat och familjen al-Assad har flytt.
De nya härskarna i Syrien; Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som nu tycks ha makten, är en terrorstämplad organisation av bland andra FN och USA. Gruppen leds av Abu Muhammad al-Jolani, en islamistkämpe som tidigare var ledare för den så kallade Nusrafronten (mellan 2012 och 2017). Gruppens religiösa rötter är salafism och wahabism (som i Saudiarabien), en bakåtblickande islamtolkning som även prägalde al-Qaida och ISIS.
I juli 2016 tog grupperingen i sin dåvarande skepnad avstånd från al-Qaida och bytte namn till Jabhat Fatah al-Sham. Ett halvår senare upplöstes den gruppen formellt, men återuppstod genast tillsammans med några andra grupperingar som HTS. Man definierade sig därefter som en lokal/nationell organisation (vilket passade vapenleverantörer och taktikutbildare bättre), med syfte att kämpa för att störta al-Assad-regimen och införa islamistiskt styre i Syrien.
Nu är denna grupp herrar i Syrien och allt vi hittills hört via våra stora medier är att alla jublar. Visserligen bombar Israel Hama i nordvästra Syrien för att, som uppges, man oroas av att ett islamistiskt styre ska få tillgång till al-Assadregimens lager av kemiska vapen i staden Hama norr om Damaskus.
Syriens befolkning är mångreligiös, 88 procent muslimer – varav 58 procent sunniter och 30 procent övriga islamska riktningar (alawiter, ismailiter, shiiter och druser), 12 procent är kristna, grekisk-ortodoxa, assyrier/syrianer och armenier.
Under al-Assads styre var Syrien konstitutionellt sett en sekulärt statsbildning, alltså utan statsreligion där religionsfrihet rådde.
Under inbördeskriget 2011–2020 flydde miljontals människor undan islamisterna och deras hotande kalifat, till al-Assad-kontrollerade områden i Syrien eller till andra länder. Under dessa år minskade Syriens befolkning från 24,5 till 17,9 miljoner enligt Wikipedia. Bland dessa flyktingar finns förstås många som även flydde undan al-Assads stränga styre. Men situationen är mycket mera sammansatt och många syriska flyktingar lär knappast önska sig hem till HTS:s utlovade sharialagar.
Alla internflyktingar som sökt skydd på tidigare regeringskontrollerade områden undan Jabhat Fatah al-Sham, ISIS, al-Qaida och allt vad de kallat sig, blir i den nya regimens ögon nu förrädare. Ja hur blir det för alla grekisk-ortodoxa, kristna assyrier/syrianer och armenier, muslimer som alawiter, ismailiter, shiiter och druser, som stödde al-Assad för sin egen säkerhets skull? Det blir förmodligen nya flyktingvågor i olika riktningar.
Lägg till detta all utländsk inblandning; Kurderna i norr, Turkiet (som bekämpar dessa kurder), Israel (som redan börjat bomba Golan), USA (trupper i landet) och Ryssland (flygbasen Khmeimim och flottbasen Tartus vid Medelhavet) och den åtråvärda oljan. Hur kommer nu de som förlorat mest på al-Assads fall; Ryssland, Iran, Hisbollah, Jemen, Saudiarabien, Irak och andra i Mellanöstern att agera?
I alla händelser kan vi vänta oss mer kaos i Syrien, en utveckling som i Libyen är inte osannolik. Kanske landet balkaniseras? Att alla skulle bli snälla och glada nu efter al-Assads fall är det bara våra stora svenska medier som försöker få oss att tro.
Risken finns att allt blir till inget! Att allt alltid skall bli till det bästa eller inte? Det är kanske ungefär så man nästan känner sig efter ungefär 50 år av krig i Syrien. Risken är att Syrien fortsätter vara en skådeplats för nya krig. Det blir svårt att ena miljontals människor med olika religioner. Syrien riskerar hamna i liknande situation som Afghanistan befinner sig i idag, att bli bojkottade av omvärlden. Undrar hur regionen kommer se ut om ytterligare 50 år?
Tack för en intressant genomgång av ett Syrien som i dag går en ytterst oviss framtid till mötes. Ett Syrien vars ledarskap består av terrorstämplade individer, enligt FN:s fattat beslut. Om dessa personer blir accepterade i sitt ledarskap av omvärlden är det ett ytters ovisst steg mot det okända som kan få efterverkningar på globalt mycket nödvändiga samarbeten. Inte minst vad avser juridiska spörsmål och då vilka krav man kan ställa på en statsbildning för att ingå i en sådan fastställd ordning. Det är som om kriminella organisationer skulle ta över länder och sedan bli accepterade av övriga gemensamma organisationer vad avser nödvändigt internationellt samarbete.
Till detta kommer Israel, vad mycket tyder på, med intresse att sträva efter söka kontroll över till sig näraliggande landområden. Därutöver även andra länders behov att bevaka sina intressen i regionen t ex Turkiet och Iran samt inte minst kommer stormakters kontrollbehov att styra och bevaka enligt ett kolonialliknande mönster.
Sammanfattningsvis omfattande problem som kommit upp i dagen och synliggjorts för mänskligheten att lösa i en redan orolig omvärld där inte minst klimatfrågan står högt på dagordningen.
”Stor oreda råder under himmeln, läget är utmärkt”
/Mao Zedong.
Kanske läge att införliva den Kinesiska provinsen till fastlandet nu.
Minns kanske inte helt rätt, men har för mig att gamle ordföranden Mao också hävdade att ”ur stor oreda växer stor ordning”. Då kan väl de arma syrierna se fram mot en väldigt ljus framtid, eller…?
Är världsfreden något orealistiskt? Borde man betrakta freden som ett tillfälligt avbrott i det normala tillståndet – kriget?
För en som är okunnig i språket är det svårt att orientera sig bland organisationer och namn, som skrivs olika beroende på vem som translaterar till latinska bokstäver. Nedan några lästips från MEE, Middle East Eye samt några valda citat.
Om Bashir den nye ”interim prime minister”:
Januari 2024…
In January the Idlib administration’s Shura Council elected Bashir as its prime minister.
Idlib has been run by several opposition groups opposed to Damascus since the Syrian civil war broke out in 2011. HTS consolidated its control over the area in 2017.
Om HTS:
”HTS was founded under the leadership of al-Jawlani /”Abu Muhammad al-Jolani” i Knut L:s text/ in January 2012 under the name of al-Nusra Front for the People of the Levant, affiliated with the global jihadist organization al-Qaeda.
In Idlib, HTS controls the military and security aspects through its military wing and the General Security Service (GSS). It also controls the service and administrative aspects, through the Syrian Salvation Government (SSG), its civilian façade. HTS reached this state of control in 2019, after eliminating its competitors of other military factions in the region…
Maj 2024 med Bashir som provinsens premiärminister:
The HTS intervened quickly and attacked the protesters through the GSS. They beat the protesters and physically tortured them in the streets, and fired tear gas canisters. They also ran over a large number of civilian protesters with their armored vehicles, in addition to other attempts to run over photographers and journalists, including the journalist (Omar Haj Qaddour).”
On 29 May 2024, the US Embassy in Syria posted a statement on its X account, saying: “We support the rights of all Syrians to freedom of expression and peaceful assembly, including in Idlib. We deplore Hayat Tahrir al-Sham’s regime-style intimidation and brutality against peaceful protestors as they call for justice, security, & respect for human rights.”
In its latest report, issued 12 August 2024, the Independent International Commission of Inquiry on the Syrian Arab Republic (COI) addressed the protests in Idlib, documenting a series of arrests, detentions and torture in HTS’ prisons, as well as four executions of detainees, noting that the detainees had no legal representation, and were subjected to confidential judicial proceedings. The COI noted that these acts may amount to “war crimes”, adding that it had “reasonable grounds to believe that HTS members may have committed acts tantamount to enforced disappearance.”
En intervju med en person som är osäker men försiktigt optimistisk om Syriens framtid.
Så planen är 18 månader under islamistiskt salafistiskt militärt styre, sen val efter 18 månader, sen få kurderna att bryta med PKK, sen kasta ut Iran, Irak och Turkiet (men inte Israel och USA?). Lycka till med det projektet, (det lär behövas).
UR EN INTERVJU | HADI AL BAHRA, ORDFÖRANDE FÖR SYRIENS NATIONELLA KOALITION
Vägen framåt är fullständig tillämpning av FN:s säkerhetsråds resolution 2254, vilket innebär att vi nu måste genomgå en övergångsperiod på cirka 18 månader, utarbeta den nya konstitutionen, uppnå en neutral och säker miljö och sedan hålla fria val.
Vem styr Damaskus just nu? S:
Just nu styr den militära operation som befriade landet. Den nuvarande regeringen kommer att fortsätta sitt arbete tills vi har en lämplig övergång.
Hur skulle du beskriva Al Jolani? Jihadist eller islamist?
Han brukade vara jihadist men har idag rört sig mer mot det vi skulle kalla islamistisk salafist.
Vårt mål är att ha ett enat Syrien, inte delat. Så vi vill förena alla under en och samma regering. Men det finns flera problem som måste lösas, som kurderna i nordost. Problemet med de kurdiska självförsvarsstyrkorna är deras relation till PKK. De behöver verkligen separera sig från PKK. De borde också avsluta det utländska ledarskapet i Syrien, vare sig det är Irak, Iran eller Turkiet, och de borde bry sig om Syrien, inte Turkiet, Irak eller något annat land. Om de kan göra det.