Mer salt i svensk kulturdebatt

Ulf Nygren

Ulf Nygren

Jag kan i stort sett sympatisera med Ebba Witt-Brattström i DN-kultur 2015-05-11, där hon hos män belyser de homosociala kotterierna. Emellertid skulle det behövas ett mer politiserande perspektiv på fenomenet, så som det kom till uttryck i nazityskland, för att bara ta ett exempel, där det judiska folket blev alibi att bygga sin gemenskap runt.

Pierre Kullbom var inne på det i tidskriften Hjärnstorm i slutet av 90-talet. Han var redaktör för antologin Politisk korrekthet med skribenter som Carl Jonas de Geer och Marianne Ahrne, den förre redaktör på tidskriften Salt som beskrev feminismen som en västerländsk sjukdom.

De här personerna är så gott som medialt döda, och det går att önska att de inte mer återvänder, och ånyo förgiftar den jämställdhet som framskridit i Sverige.

Stig Larsson och Karl-Ove Knausgård är ännu inte uträknade. Den förre visades härförleden i TV-programmet Livet enligt Stig Larsson som i mycket bekräftar Witt-Brattstöms teorier om att manlig vänskap inspirerar att förhålla sig försåtligt till det andra könet. Det blir en naturlag, enligt Larsson, att bli tänd på trettonåringar. Men för den skull går det inte att beskriva honom som brottslig så länge han så länge han bara talar om det i TV.

Men visst kan det tolkas som att han sprider pedofili som inte varande något att rygga för, trots att det säkert är i provokativt syfte. Men det sker i ett rikstäckande medium.

Det allvarligaste är emellertid den kult han byggt runt sig, ivrigt påhejad av vännen Horace Engdahl som varande den eviga coachen när det skall göras ett TV-program om Larsson. Angående den ständigt bejublande Autisterna, begår han misstaget att redan utse den till en framtida klassiker, liksom den – i mina ögon – slabbigt skrivna VD som anses vara nydanande eftersom den på ett egenartat sätt skildrar maktrelationer. Vad finns proportionerna hos den forne ständige sekreteraren? Har inte en Shakespeare och en Strindberg gjort det många gånger bättre för hundratals år sedan?

Vad gäller Larssons debut finns en språkfantasi med ett ljus, leende över huvudpersonen, som blivit förvandlad till en vind, blåsande genom en ofta komisk, men slarvig berättelse. Det räcker inte för att geniförklara Larsson. Han når aldrig fram till Tomas Tranströmers eller Gunnar Ekelöfs språkliga höjder.

Det är här den falska genikulten kommer in, som jag skulle vilja se Witt-Brattström och för all del även Åsa Beckman, mer ingående analysera. Den har, förutom ett romantiskt arv, blivit kopplad till en flockmentalitet, och hur media fungerar under svensk auktoritetsskräck. Mycket för att Larsson är uppbackad av Horace, vågar ingen sticka hål på genibubblan som mest syns komma från en leksaksbutik i form av såpbubblor.

Talangen hos Larsson är däremot medial. Den manipulativa kraften han visat genom åren har stundom visat sig skicklig, men oerhört enkel: Med Horace som Gudfader har det varit lätt att utropa sig till underbarn. I och med att det därpå valsat runt i pressen ett antal gånger, har tyvärr litteraturintresserade börjat se det som en sanning. Det ska ändå erkännas att Den andra resan, från åttiotalet, var en fosforescerande samling dikter.

Men åter till de ibland nazi-anstungna och homosociala kotterierna: Det går att säga att alibiet istället för en ung kvinna eller det judiska folket, är en kulturintresserad som – vad gäller Larsson – hotad med skrämskott från akademin, gjorts till ett lätt byte för det kotteri tidskriften Kris en gång utgjorde.

Vad gäller Knausgård skriver han en prosa med ett sådant poetiskt swung att en läsare häpnar, inte bara över uppriktigheten utan också av de närmast bibliska naturskildringarna. Vi talar här om en modern Knut Hamsun, medan Larssons Autisterna är en blekare variant av George Batailles Ögats historia. Stundtals glöms det att Knausgård använder riktiga namn, och att Min Kamp är en uppgörelse – i alla fall i mina ögon – med patriarkatet.

Sedan må Ebba Witt-Brattström tycka vad hon vill om Knausgårds manlige vän som varande inspiratör till begäret efter yngre kvinnor, eller tanken att ligga med dem vid första anblicken. Det är ändå stor litteratur. Om genial, får tiden utvisa.

Problemet med Ebbas Witt-Brattströms debattartikel är att hon sysslar med förtäckt könsdiskriminering. Det som är skrivet av män reduceras till försåtliga patriarkala strukturer. Det är också så nymoralismen kommer med i bilden, vars vågor vi ännu tycks känna av från professor Eva Lundgren i Uppsala. Något den polske Maciej Zaremba nyligen begrundat i en artikelserie om vår erbarmliga socialtjänst. Där kan män offras på extrem-feminismens altare i en så kallad rättvis värld.

Dikt av artikelförfattaren

Dikt av artikelförfattaren

Åsa Beckman har även gjort sig skyldig till den moralismen. Enbart genom att skapa begreppet Kulturman har hon grävt skyttegravar med genustänk, och allvarligt försvårat jämställdhetsarbetet. Orsaken? Begreppet har genererat allvarlig stigmatisering. Jag är också säker på att det var hennes avsikt.

Det typiska för henne och Ebba Witt-Brattström är att de ofta använder psykoanalysen som vapen. Den är – som bekant – ofta a-politisk, och dessvärre nästan legio hos en bildad medelklass som titt som tätt räds för att se att det är de politiska strukturerna som skapar djupa klyftor människor emellan.

Den enda som allvarligt diskuterar det i svensk press är Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Hon är därför ett bra salt i den svenska kulturdebatten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.