Diskussionen om Ukrainakriget fortsätter här på lindelof.nu. Det är bra. Ingen vet vad kriget ska leda till, om en vinnare så småningom kommer att finnas, om Rysslands mindervärdeskomplex är en krigsorsak, om det är ett USA-proxykrig mot Ryssland, om Putin är dagens Hitler, om vem som egentligen hotar vår yttrandefrihet och vår demokrati o s v. Ibland är tonen kärv. Någon karaktäriserade hela sajten och kommentarerna som helt dominerade av ”önsketänkanden, förvirring, och att vi ska hålla oss till hoppet (Knut L, Dan K och Dennis Z).” Det var ovänliga ord, men det överlever vi.

Först några grundläggande ställningstaganden
Jag vill för egen del klargöra att det är fullt förenligt att betrakta Ryssland som olaglig angripare (folkrättsbrottsling), samtidigt som man har fullt klart för sig att USA/Nato/EU/GB ända sedan 1990-talet framställt Ryssland som ondskefullt, aggressivt och provocerat genom Natos utvidgning, samt brutit mot folkrätten åtskilliga gånger efter Berlinmurens fall 1989. Viktigt att hålla fast vid är att folkrätten gäller lika för alla stormakter. USA:s statsskick (s k västerländskt demokratiskt) ger inte rätt att bryta mot folkrätten. Men risken för folkrättsbrott ökar förstås ju fler stormakterna som bryter mot den.

Ett förhållande jag också kraftigt vänder mig mot är den navelskådande attityd, om att vad man i Västerlandet kallar ”pressfrihet, demokrati och mänskliga rättigheter” även ska krängas över resten av världen (t o m med militära medel). Jag frågar om detta inte är samma sak som de europeiska slavhandlande liberala kolonialisterna ägnade sig åt under 1700- och 1800-talen? Man tar sig rätten att ”civilisera” resten av världen – då som nu. Jag tror att denna urgamla dominansattityd vilar under ytan i även många av våra diskussioner här. En brist på respekt för ”det globala syd”, som ju utgör en majoritet av jordens befolkning, döljer sig här.

Var går skiljelinjen i debatten?
Efter ovanstående markeringar, som säkert också kan väcka debatt, vill jag gå vidare och teckna en bild av Ukrainakonflikten, som avviker från den medialt dominerande bilden.

Efter det ryska tillbakadragandet från den ”ryska provinshuvudstaden” Cherson till östra sidan av floden Dnepr får vi av SR:s reporter höra att orsaken till det ryska tillbakadragandet är att den ukrainska offensiven är så massiv och de ryska ockupanterna så svaga. Vidare hör vi reportage om hur användbara våra svenska vapen är i kriget mot ryssarna – som om mera vapen från Sverige skulle göra världen mer demokratisk. Ukrainska soldater berättar om känslan att sikta och träffa ryssar med detta lätthanterliga vapen. Genial marknadsföring för våra svenska vapentillverkare. Men den sidan av saken tycks inte bekymra någon mer än mig och några få andra. Den journalistiska aningslösheten är häpnadsväckande.

Frågan om varför ryssarna drar sig tillbaka – utan att ha förlorat slaget militärt – är alltså en ickefråga i den stora journalistiken. För att få en aning om svaret måste man söka andra källor. Jag lyssnar som vanligt på Alexander Mercouris på webbkanalen The Duran och får följande förklaring.

Ryssarna tog staden Cherson redan i mars, men för att kunna försvara den måste man kunna försörja sina trupper, vilket sker från öster via skakiga provisoriska broförbindelser, som dessutom är svåra att försvara och reparera efter ukrainskt artilleribeskjutning. Därför har man till sist beslutat dra sig tillbaka till östra stranden och befästa sina positioner där. Försörjningslinjerna måste ju fungera, annars kan man bli inlåst och nedkämpad.

Logistiken för ryssarna avgjorde tillbakadragandet

Ryssarna kan om de bestämmer sig för det, också förstöra den enda stora bron – Antonovskibron (kartan). För ryssarna innebär tillbakadragandet att vidare avancemang mot Odessa blir omöjligt. Dnepr flyter som ett stort brett hinder för alla truppförflyttningar och för all logistik. Kanske ger de upp Odessa, eller så lämnar de erövrandet av Odessa åt en obestämd framtid.

Tillbakadragandet ett nederlag
Naturligtvis är tillbakadragandet ett stort nederlag för ryssarna. De tvingas lämna huvudstaden i en ”rysk region”, vilket kommer att uppfattas som svaghet. Men att de skulle ge upp kriget och dra sig tillbaka helt är otänkbart. Snarare kommer kriget att flytta sig norrut till Donbass där fortfarande heta strider pågår. Ryssarnas mobilisering av 300.000 nya trupper pågår och kommer inom ett par månader att förändra strykeförhållandena dramatiskt. Vad som blir av detta kan ingen veta något om. Låt mig ändå gissa på en – enligt min åsikt – förnuftig och möjlig utväg.

Efter Ukrainas återerövring av Cherson kan Väst peka på att insatserna för Ukraina varit framgångsrika. Om fronten sedan stelnar runt Dnepr i söder kan Väst tvinga Zelensky till förhandlingar med Putin om vapenvila och en fredsuppgörelse. Det finns redan tecken på att sådant förbereds. Även från ryskt håll har framförts förslag om att man ska inleda samtal. Om förhandlingar inte kommer igång snart, riskerar kriget att ta fart igen i vår, Ryssland att göra nya erövringar i norr, Ukrainas befolkning förblöda ännu mer och Västvärlden att hamna i en ännu djupare ekonomisk kris 2023.

Vad jag nu vill fråga mina med-/mot-debattörer är om de tror att denna väg vore önskvärd och om den alls är trolig eller möjlig. Eller anser de att man endast ska ha ett mål för ögonen; total seger för Ukraina och ett störtande av Putin?


Vinjettbild: Från Google maps. Dnepr är en stor bred flod man inte enkelt överbryggar.

Föregående artikelDa Doo Ron Ron
Nästa artikelHur skriver vi och vem skriver vi för?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

32 KOMMENTARER

  1. Knut L!
    ”Jag tror att denna urgamla dominansattityd vilar under ytan i även många av våra diskussioner här.”

    Man skall alltid tala ur skägget, Knut L. Var god hänvisa med namns nämnande till dessa ”många” artiklar och/eller kommentar i lindelof.nu som visar att sagda attityd vilar under ytan.

  2. Jan Arvid G!
    Nu drar du faktacheckandet för långt. Du får nog stå ut med att jag och andra ibland kan ana något med våra känsliga sinnen utan att kunna ange enkla referenser. Jag nämner förstås inga namn, därför att jag vill inte peka ut syndabockar. Det finns alltså inget skägg att tala ur.

    Min mamma hade inget emot Afrikas infödingar, men hon tyckte att engelsmännen gjorde sitt bästa för att civilisera dem. Tråkigt bara att de var så otacksamma. Hon var uppfostrad i denna anda (attityd), som hon aldrig kunde ta sig ur.

    Titta på säsong 5 av The Crown avsnitt 3 på Netflix om Mou Mou al Fayed. Den brittiska överklassens ”förädlande” av mänskliga relationer har haft (och har fortfarande) stor betydelse.

    En viktig komponent bakom Västvärldens attityd till Ukrainakriget är att civilisera (demokratisera) det mörka inre Asien. Denna attityd vilar (kanske omedvetet) under mångas argumenterande i Ukrainafrågan. Nykolonialism kan man kanske också kalla det.

  3. Den som hävdar att Rysslands SOM är olaglig kan ju fundera längs en annan linje, och ta fram det nu bortglömda (märkligt nog, eller hur?) begreppet R2P. Responsible to protect, alltså. Det var ju populärt för bara något årtionde sedan, när bland annat Libyen skulle ’protectas’. Från rysk sida kan man ju enkelt peka på det allvarliga hotet (som föranledde massevakueringar omkring senaste årsskiftet) mot befolkningen i Lugansk och Donetsk. Med tanke på Kievstyrkornas uppträdande var det ju inte ett hot som kunde avfärdas.

  4. Knut L!
    Det jag skrev har inget med faktacheckande att göra, utan rörde strid med blanka vapen.

    Ett antal personer har debatterat i denna tidning. Några saker som några av oss har skrivit har fått dig att ana att de skribenterna, kanske utan att vara klara över saken, i sin världsbild har en ”urgammal dominansattityd” och ”brist på respekt för ’det globala syd’” som är ”samma sak” som ”de europeiska slavhandlande liberala kolonialisterna ägnade sig åt under 1700- och 1800-talen”.

    Ett sådant misstänkliggörande skulle jag sätta namn på. Det kunde du ju göra när det gällde framlidna fru Lindelöf.

    Ordet ”syndabock” används fel. Den riktiga betydelsen är ”person(er) l. djur som utan grund får uppbära skulden för ngn annans (andras) försyndelser (för att ge intryck av att rättvisa skipas); äv. om förhållande l. omständighet som med orätt bedöms vara upphov till oönskad situation l. negativt resultat o. d.”

  5. Björn N!
    Vem är det du debatterar mot? En förnuftig människa är emot både att ”skyldighet att skydda” nyttjas som täckmantel för sådana saker som att anfalla Libyen, och att Ryssland börjar ett stort krig mot Ukraina.

    Man kan inte avfärda begreppet ”Skyldighet att skydda”, eftersom det nu finns i folkrätten, vare sig man vill eller inte. Då måste man alltså kämpa för att det inte används fel.

    Menar du att Rysslands krig mot Ukraina är lagligt enligt ”skyldighet att skydda”?

    När det gäller Libyen kan jag, lite avämnes, upprepa att Sverigedemokraterna visade sig vara riksdagens fredsparti i det fallet, medan de sju andra partierna visade sig vara krigspartier som tyckte att Sverige skulle anfalla ett land i Afrika. Sverigedemokraternas riksdagsman, som höll ett principiellt och intellektuellt högtstående tal för fred, är nu medlem i partiet Alternativ för Sverige.

  6. Knut L!
    En kommentar från ”någon”. Ja, det var mig du citerade när jag skrev ”önsketänkanden…”. Lite oklart för mig varför detta uppfattades som ovänligt, men det spelar mindre roll. Du skrev att det överlever vi. Åter lite oklar vilka som ingår i ”vi”.

    Sitter på balkongen med två kvinnor vars pappor båda stred mot Hitlertyskland i det Stora fosterländska kriget och lyssnar till patriotiska ukrainska sånger, men även ryska sånger naturligtvis. Vi älskar ryska och ukrainska sånger.

    En nära släkting till min fru lyckades ta sig ut från rysk-ockuperat område och till min frus lägenhet i Kiev, där hon nu bor. Min fru pratar regelbundet med henne via telefon. Hon har berättat om fasansfulla övergrepp från de ryska soldaterna. Samma historier jag hört från Butja från en av min frus nära vänner.

    Så länge Ukraina inte tänker vika ner sig för moskoviterna så är mitt ställningstagande solklart. Det betyder inte att jag bryter med Ryssland. Imorgon har vi ryska vänner på middag (för tydlighetens skull, ryssar som faktisk bor i Ryssland och bara är på tillfälligt besök i Sverige). Påminner om att jag och min fru var de första på plats i Minsk för exakt 10 år sedan efter att Sverige och Vitryssland brutit diplomatiska relationer och träffade Vitrysslands högsta vetenskapliga företrädare.

    De vetenskapliga kontakterna fungerar när de diplomatiska bryter samman. Jag diskuterar med en kollega vad vi kan bidra med. Han är utländsk ledamot av den ryska vetenskapakademien, jag av den ukrainska. Just nu ser det emellertid dystert ut.

  7. Jan Arvid G!
    Vid närmare eftertanke uppstod R2P-bedrägeriet tidigare, under 1990-talet vid Natos krig mot Jugoslavien. Nu är mitt minne lite rassligt, men jag har en aning om att begreppet ’bombvänster’ uppstod ungefär samtidigt. En sorts människor som numera verkar ha invaderat i stort sett alla de gamla fina vänster- och miljöpartierna i Europa, och blivit springpojkar&flickor samt megafoner för Natopropagandan. Och de förefaller inte bry sig om när ’fel’ folk i Ukraina utsätts för ohyggligheter av direkta avkomlingar av andra världskrigets fascister, vilket man kunde förvänta sig av konsekventa R2P-are. – Jag har svårt att se ’bombvänstern’ som förnuftiga människor. Men p g a av dess agerande har ’förnuft’ börjat se ut som en bristvara.

  8. En bok som kan räta ut en del frågetecken om hur imperialismen har ändrat strategi är.

    Humanitär imperialism
    av Jean Bricmont
    Utgivningsår: 2007
    ISBN: 9789185703005

    Har försök få med en bild av boken utan att lyckas?

  9. Varför stöder jag Ryska federationen i Ukrainakriget. Det är för att USA genom sin världsdominans genom krigföring baser i hela världen dominerat och härskat med makt och vapenmonopol atombomben 1945 behärskat och bestämt över världens folk från fascistiska statskupper i Latinamerika kupper i Mellanöstern Iran 1950 talet byggt upp krigförande Israel att behärska Mellanöstern med vapen från USA. Startat 1900-talets blodigaste Indokina-krig med stor naturförstörelse växtgifter förgiftat foster i Indokina och Irak med smutsiga bomber använt två atombomber mot japanska folket 1945 startat en människoslakt i Nordkorea 1952. Startat en militärallians i Europa med syfte att attackera olydiga länder som exjugoslavien 1999 s k Kosovo kriget. Och nu senast underhålla Ukraina med vapen ägnade att störta Rysslands regering genom att låta ukarianare sköta det smutsiga jobbet. Allt USA tagit i har blivit krig och vapen fabriker för att gynna militärindustiella komplexet i USA. Förlorar Ukraina kriget förlorar USA sin position som krigsherre numro ett i världen och freden kan få chans.

  10. Björn N!
    Du har rätt att ”skyldighet att beskydda” har en förhistoria. Jag syftade på att begreppet i detta århundrade blev en del av FN:s normer och därmed blev ett folkrättsligt begrepp vars existens man inte kan argumentera mot. (Däremot kan man argumentera mot dess existensberättigande och mot dess tillämpning i skilda fall.)

    Att ”bombvänster” gjort fel vid tidigare krig är sant. Men du införde begreppet i denna diskussion om kriget i Ukraina. Om du vill säga något meningsfullt om ”skyldighet att beskydda” i samband med detta krig behöver du svara på detta: är Ryska federationens ingripande efter 24 februari försvarligt med hänvisning till rättsprincipen ”skyldighet att beskydda”?

  11. Heder åt Mats Larsson som ser skillnad på politik och vetenskap. Idag råder ju en fanatisk antiryskhet utan gränser, allt från sångare till konstnärer ska dissas.

  12. Flamma stolt mot dunkla skyar …. , Fädernas kyrka … , Söner av ett folk som dött …, Sverige…fosterland …, tänker jag på, när jag ser orden ”patriotiska sånger”. I ett skarpt läge skulle kanske ”Blåsippan ute i backarna står” också falla in under kategorin. Jag undrar, Mats L, vad handlar ukrainska patriotiska sånger om? Vad skiljer dem från ryska patriotiska sånger?

  13. Låt oss börja med vår redaktörs ena fråga, om vad som är troligt och möjligt, och bortse från den andra frågan, om vad ”önskvärt” är, för stunden.

    Jag börjar min analys med att ”Väst” fortfarande är en stark världsregion. Ett ungefär lika stöd för Väst finns dessutom bland folk och statsledningar i Globala Syd, som Syds stöd för de östliga stormakterna. Väst har merparten av världens militära kraft och bruttonationalprodukter. En icke ringa samarbetsförmåga finns i Väst. Ekonomiska och sociala kriser tycks inte hindra Väst från att hanka sig fram. Västs förmåga att projicera makt i Ukraina-området är hög. Stödet till Ukraina är tekniskt och organisatoriskt på högsta nivå.

    Ryssland har inte visat förmåga att slå Ukrainas styrkor, när Ukrainska styrkor är rustade, organiserade och har ett erforderligt mått av fortlöpande väststöd. Ryssland har ej heller visat förmåga att hindra det västliga stödet från att strömma in. Ryssland kan öka sin krigsansträngning, har mina meddebattörer påpekat. Men den enda strategiska ökning som står till buds är att slå sönder Ukrainas civila försörjning. Och det var olagligt, när Förenta staterna gjorde det i Irak, som skrivits i lindelof.nu. (Jag bortser från nukleär upptrappning.)

    I fråga om Rysslands förmåga finns en konstighet i det som Knut L (och hans källor) hävdat under krigets lopp. Ryssland skulle ju vara militärt starkt. Om så vore fallet skulle det naturliga steget ha varit att skydda Kherson genom att koncentrera kraft i brohuvudet på Dnipros västra strand, och sedan flytta frontlinjen hundra kilometer mot nordväst! Då bleve det ju ingen ukrainsk artilleribeskjutning. Men förmågan saknas.

    Knut L:s ord att Ryssland retirerar ”utan att ha förlorat slaget militärt” är fel. Hans lägesbeskrivning ”försörjningslinjerna måste ju fungera, annars kan man bli inlåst och nedkämpad” är en beskrivning av oförmåga att ta mer ukrainsk mark, som beror på militär otillräcklighet, och militär otillräcklighet är samma sak som att ”förlora slaget militärt”.

    Kherson ligger i Ryssland enligt Rysslands nya lagar. Ryssland saknar alltså förmåga att hindra ett litet, enligt denna tidnings skribenter nationalsocialistanstucket grannland från att ockupera delar av Ryssland. Man kan väl knappast tänka sig ett viktigare politiskt mål än att hindra att en regim, som enligt denna tidnings skribenter är en fortsättning på Hitlertyskland, ockuperar delar av Ryssland? Har man detta synsätt borde man fråga sig hur man skall bedöma Rysslands ledning, som utlämnar människor till fascismen och i praktiken avträder delar av Ryssland till fascistväldet.

    Rysslands största problem är bristen på män som kan och vill slåss. Många som kunde och ville är döda eller skadade till stridsoduglighet. Att fylla luckor med mobiliserade män (Volkssturmsartad ovillig milis) skapar inte offensiv förmåga.

    Sedan kriget började har jag bedömt att Väst tidigt beslöt att stödja Ukraina fullt ut (jag har källa på det inom militär administration). Nyligen skrev jag att Ukraina kommer att kunna taga tillbaka vissa områden. Knut L menade att det var mindre troligt, och KL lutar nu mot att i nästa skede kommer Ryssland att avancera i öster och norr. Nå, KL har ändrat sig från att Ryssland slutseger redan har skett, till att Rysslands slutseger är oundviklig, och i denna artikeln till att ingen vet huruvida ”en vinnare så småningom kommer att finnas”. En tredje omvärdering från KL:s sida blir nödvändig, tror jag, när Ukraina blir mer lik en segrare än Ryssland.

  14. Nej Jan Arvid G!
    Orden om rysk reträtt ”utan att ha förlorat slaget” är rätt i meningen att ryssarna undvek det stora slaget p g a att de bestämt sig för att dra sig tillbaka. Det var också ett strategiskt beslut att i detta område inte avancera väster om Dnepr. Staden Cherson väster om Dnepr kunde inte försvaras till ett acceptabelt pris.

    Men, visst kan man se det som du beskriver, som ett ryskt nederlag. Och det är verkligen ett ryskt militärt nederlag att man förlorat ryskt territorium till fienden.

    Att jag skrivit att Ryssland redan segrat kan jag inte minnas. Det verkar konstigt. Däremot har jag flera gånger skrivit att jag tycker man snarast möjligt bör förhandla fram vapenvila och fred, alltså innan någon står som totalsegrare i denna kraftmätning.

    Att jag förändrat mina positioner efter hand är varken konstigt eller något jag skäms för. Jag trodde inte att kriget skulle bli en så jämn kamp. Väst har verkligen mobiliserat enormt med resurser för att hålla kriget igång och t o m lyckats åstadkomma flera militära delsegrar för Ukraina. Men utgången är fortfarande oviss, inte främst angående vem som mest kommer att kunna ses som vinnare, utan vilket förhandlingsresultat som kommer ut av ett kommande fredsavtal. Att Ryssland skulle avstå från landförbindelsen till Krim tror jag inte på. Kanske släpper de Mykolaiv och Odessa, vilket säkert blir svårsmält för Ryssland.

  15. Bengt S!
    Du ställde en mycket intressant fråga. Vad är skillnaden mellan ryska och ukrainska sånger? Jag tog upp frågan under kvällens middag med ryska vänner, men med ukrainska rötter. Svaret var att de ukrainska folksångerna är mer melodiska, medan de ryska är mer tungsinta. Någon av ”ryssarna” som har en annan åsikt?

  16. Knut L!
    Korrekta referat av andras texter är en nödvändig del av yttrandefrihetens tillämpning. Därför tar jag upp din invändning ”Att jag [KL] skrivit att Ryssland redan segrat kan jag inte minnas.”

    Ett korrektare referat vore som följer. Din bedömning har ändrats i tre eller fyra steg. Den 14 juni skrev du utan förbehåll att Ukraina kommer att förlora, och att slutstriden verkade pågå.

    Den 27 juni, i artikeln ”Avblås kriget, inse att det redan är förlorat”, skrev du att du ”skrev i ett tidigare inlägg att kriget snart är slut, men det var en något förenklad bild.” Jag tyder detta som att du hade väntat dig Ukrainas förlust (=Rysslands seger) i de mellanliggande två veckorna.

    Den 23 augusti skrev du: ”Nu har det gått ytterligare två månader och kriget är ännu inte slut. Men det är förlorat!”

    I ovanstående artikel skriver du att ingen vet huruvida en krigsvinnare (och därigenom en förlorare) kommer att finnas.

    I min sammanfattning i en tidigare kommentar beskrev jag din första position som att ”Rysslands slutseger redan har skett”. Korrektare vore ”Rysslands seger är säker och slutstriden pågår”.

  17. Som en sista kommentar vill jag säga följande:
    Jag ser ingen annan realistisk lösning på konflikten utan ena sidan vinner på slagfältet. Innan 2014 lovade Ryssland att inte anfalla Ukraina. 2014 anföll Ryssland Ukraina och erövrade Krim men ”lovade” då att inte annektera fler delar av Ukraina. I februari 2022 erkändes Luhansk och Donetsk som självständiga, eller defakto en del av Ryssland, men Ryssland gjorde inget anspråk på andra delar av Ukraina utan ”enbart” på Donbass. I september i år så annekterades även regionerna Zaporiga och Cherson. Givet detta, samt Putins tidigare uttalanden om att Ukraina inte är en riktig stat, förstår Ukraina att de naturligtvis inte kan lita på Putin även om han lovar att inte erövra mer av Ukraina. Därför kan ju Ukraina, bara acceptera en fred som innebär att de är skyddade från framtida ryska angrepp och enda möjligheten för det är ett Nato-medlemskap. Att Putin skulle gå med på detta känns helt uteslutet då att hindra Natos utvidgning officiellt var en av krigets huvudorsaker enligt Ryssland.

    Putin har som jag nämnde tidigare nu annekterat 5 ukrainska regioner, inklusive Krim. De skall därför enligt Putin betraktas som ryskt territorium. Att för Putin acceptera ett fredsfördrag där han ger upp ”ryskt territorium” hade inneburit stora risker för hans regim, och verkar därför osannolikt. Min bedömning är att så länge det inte finns en klar segrare på slagfältet så finns det ingen möjlighet till en förhandlingslösning som båda parter kan acceptera. Ukraina hade möjligen kunnat acceptera att släppa Krim om de fick gå med i Nato samt behålla sitt övriga territorium. Detta känns omöjligt för Putin att kunna acceptera, innan han är besegrad militärt.

    Ryssland hade möjligen kunnat acceptera en fred om de får behålla de 5 annekterade regionerna. En sådan uppgörelse hade dock Ukraina enbart accepterat om de var besegrade på slagfältet, om den inte också innebar ett Nato-medlemskap. Anledningen är, som jag nämnde tidigare, att Ukraina vet att en fred med Ryssland som inte innebär 100 procent trovärdiga garantier att Ryssland inte kan angripa igen i framtiden, inte är värt särskilt mycket, och kommer därför enbart att accepteras om de besegrade militärt.

    Min gissning är att fronten snart kommer att stabiliseras och sedan kommer ett lågintensivt krig att följa. Vinnare kommer den sidan bli som ”vågar” satsa mest. Kommer Putin att tvångsinkalla ytterligare soldater och/eller allokera allt mer av Rysslands resurser för kriget? Eller kommer väst att börja ge tyngre vapen i form av ännu mer avancerat artilleri, stridsflygplan och stridsvagnar. Svaret på dessa frågor kommer att avgöra kriget.

  18. Jan Arvid G!
    Ditt omformulerade alternativet av min första position ”Rysslands seger är säker och slutstriden pågår” ligger närmare det jag ansåg tidigare i kriget. Det hade jag nog inte haft anledning att markera emot.

  19. Christian N!
    Tack för svar på mina frågor (om du tror att förhandlingar nu vore önskvärt och om det alls är troligt eller möjligt. Eller anser de att man endast ska ha ett mål för ögonen; total seger för Ukraina och ett störtande av Putin).

    Du svarar: ”Jag ser ingen annan realistisk lösning på konflikten utan ena sidan vinner på slagfältet”, alltså att Ukraina (Väst) besegrar Ryssland. Du motiverar det med en rad välkända argument från Rysslands motståndare, som du uppenbarligen tror på och håller för vederhäftiga. Men, alternativet att Ryssland i ett långt utdraget krig till slut besegrar Ukraina och genom detta knäcker Europas ekonomier (och delvis USA:s) verkar inte finnas i din tankevärld. Kriget är ju inte bara militärt. Det är också ett gigantiskt ekonomiskt krig och ett likaså jättelikt informationskrig (av vilket vi är en liten del).

    Min (möjligen något naiva) förhoppning är att båda sidor sansar sig nu och inser att man måste göra eftergifter för att inte förlora ännu mer eller till och med allt. Jag tror det finns krafter på båda sidor om fronten som verkar i denna riktning, och att dessa måste uppmuntras och lyftas fram.

  20. Kort fråga till Knut L. Du utgår från att konflikten måste sluta med förhandlingar och fredsavtal. Varför? Kunde inte ytterligare ukrainska framryckningar leda till ett läge varest Ukrainas statsledning är nöjd, och den frontlinjen blir en avtalslös defaktogräns med lågintensiva fientligheter ”för evigt”?

  21. Christian N resonerar som om USA/Nato inte agerat alls sedan 2014. Allt som har hänt är Rysslands fel.

    Alla som intresserar sig för vad som händer i verkligheten vet att motsatsen är det som har hänt. Kuppen 2014, pratet om Ukraina som Nato-medlem och den exempellösa beväpningen av Ukraina sedan dess är tillsammans med beskjutningen av civila i Donbass krigets verkliga orsaker.

    Tanken att endera sidan måste segra på slagfältet blir troligen sanning om USA/Nato fortsätter att trappa upp konflikten och låter Ukrainas folk helt gå under. En förlust för Ryssland är svår att se utan att det eskalerar till världskrig. För Ryssland handlar det om nationell säkerhet och den striden lär dom knappast ge upp.

    Bollen ligger hos Washington. Det är där dom drivande krafterna för fortsatt krig finns. Om USA säger till sin nickedocka Zelensky att förhandla så kommer han att tvingas göra det också.

    Ryssarna har antagligen insett att det var ett misstag att invadera Ukraina och tar nog gärna emot en rimlig chans att avsluta konflikten.

    Ekonomiskt ser Ryssland ut att segra stort, men ett utdraget krig frestar naturligtvis på även deras ekonomi.

  22. Jan Arvid G!
    Krig brukar sluta med förhandlingar och fredsavtal. Att det skulle kunna sluta med att Ukraina är nöjda med något mindre än att man kastat ut ryssarna även från Krim tror jag inte på. Men det kanske kan bli som i Korea. I denna omvälvande tid kan oväntade saker hända.

  23. Jan Arvid G!
    Ursäkta sent svar på din fråga 12/11. Jag får inga epostbesked längre om postningar på bloggen, så jag ser inte direkt om någon har några synpunkter ex.vis på vad jag skriver.

    Hur som helst: om vi bortser från min uppfattning (den har ingen betydelse, nämligen) så kan Ryssland eventuellt få rätt inför en opartisk – notera alltså, opartisk! – domstol i ansvarsfrågan. Ett antal miljoner människor i Donbass var direkt till liv, egendom och hälsa hotade av Kievs Nato-dopade krigsmakt. Hotet bör också gälla Krim. Kiev hade också, vilket tidigare presidenten Porosjenko öppet erkänt, medvetet saboterat Minsk-avtalen från 2014/2015. (Den politiken låter som något som den kände avtalsbrytaren USA tutat i öronen på Kiev-ledarna för övrigt.) I bakgrunden har vi också tilltaget att utsträcka Nato ända till Rysslands gränser efter 1991, där ett muntligt avtal bröts.

    (Nu får du i alla fall e-postmeddelande om nya inlägg. Det är kollat. /Red)

  24. Cherson har evakuerats, över 130.000 har lämnat. Rysslands tillbakadragande var en taktisk militär strategi och ingen vinst för Ukraina. Ryssland väntar på att marken skall frysa. Det är i nuläget omöjligt att köra in med stridsvagnar etc. De skulle sjunka ner i leran/jorden. Så fort marken frusit kommer det stora ryska angreppet och vid den tidpunkten kan det röra sig om en halv miljon och kanske ännu fler.

    Ukraina behöver energi, alltså olja och el, och de har inget av det. Ryssland har hur mycket som helst av olja, gas och alla förnödenheter. Stora delar av Ukraina ligger i mörker, utan el och vatten eller bränsle för sina fordon.

  25. Anders Å!
    Min uppfattning är att du begår ett stort misstag när du kallar Zelenskyj en ”nickedocka”. Jag märkte när jag pratade med den ryske astrofysikern Slava (verksam i Tyskland) under vistelsen i Sydafrika att han har en enorm respekt för Zelenskyj. Slava har lärt sig ukrainska och lyssnar regelmässigt till ukrainska nyhetssändningar.

    Första gången som jag hörde talas om Zelenskyj var våren 2019, när jag och min fru hade besök av en mycket rutinerad ukrainsk journalist med familj. Han hade extremt negativa synpunkter på en presidentkandidat vid namn Zelenskyj. Jag lyssnade men hade inga egna åsikter. Ett val i Ukraina är inte min sak, jag är inte medborgare i landet. Jag har förvisso haft uppdrag i Ukraina, men dessa uppdrag är väl definierade och sköts professionellt.

    Jag vidhåller att segern i slaget om Cherson är en stor seger för Ukraina. Samtidigt den största förlusten för Ryssland sedan man tvingades överge Lvov 1915, i samband med den katastrofala reträtten från Galizien.

    Tyvärr tvingas jag också notera att samtliga rektorer vid ryska universitet i en skrivelse till Putin ställt sig bakom kriget. Det betyder att det kommer att bli extremt svårt att återetablera de vetenskapliga relationerna mellan Sverige och Ryssland. Personer som jag och min fru hade på besök för en drink innan middag på restaurang för fyra år sedan kan vi inte längre träffa. Samma gäller de högsta företrädarna för den ryska vetenskapsakademien.

    För den som vill försöka bryta sig loss från den i denna tidnings förhärskande stereotypa uppfattningen om Ukraina så finns en bok på Stockholms stadsbibliotek, ”Ukraine’s Maidan, Russias’s war, A Chronicle and Analysis of the Revolution of Dignity. With a forward of Serhii Plokhy”. Eftersom boken finns på ett folkbibliotek i Stockholm antar jag att den är tillgänglig utan kostnad även på andra folkbibliotek i Sverige. Den är på engelska och subjektiv, men ger ett perspektiv bortom denna tidnings stereotypa uppfattning.

  26. Tack Björn N för tydligt svar. En opartisk domstol skulle kanske, om den ginge på linjen att Ryssland kunde ingripa i Ukraina enligt rättsprincipen ”skyldighet att skydda”, ändå finna att ingripandet vore oproportionerligt och hade för stora skadeverkningar.

    Ett annat hinder för ett godkännande av Rysslands ingripande som varande i enlighet med ”skyldighet att skydda” är att ingripandena skall vara kollektiva.

  27. Mats L!
    Zelensky valdes på löften om fred, men vägrade implementera det redan underskrivna Minskavtalet, som utan tvekan hade kunnat skapa just fred. Han hade lätt kunnat undvika det här kriget, men fick order om att göra motsatsen.

    Han är president i ett land där statyer av judemassmördaren Bandera byggs och han tillåter öppna nazister att integreras i armen.

    Förklaringen till detta synes uppenbar. USA, som i praktiken styr Ukraina ville inte ha någon fred med Ryssland och dom har inget emot att stödja nazister och terrorister om dom bara jobbar mot samma mål som USA.

    Allt tyder på att USA:s agerande fortfarande styrs av Wolfowitzdoktrinen och att således försvagande av Ryssland har högsta prioritet.

    Zelensky agerar helt i USA:s ledband och låter sitt eget folk slaktas i massor i USA:s krig emot Ryssland.

    Jag kan inte tänka mig någon mer motbjudande nickedocka än Zelensky. Han måste vara den sämsta president något land någonsin har haft. T o m USA:s galna krigarpresidenter har månat om sitt eget lands välmående, men inte så Zelensky.

    Utan USA finns inget kvar av Ukraina och med tanke på USA:s historia av att överge sina s k allierade så kan man misstänka att det som nu ser ut som en möjlig öppning för en förhandlingslösning mellan Ryssland och USA kan sänka Ukraina totalt.

  28. Knut L!
    Jag avsåg att min kommentar skulle bli den sista men då du verkar påskriva mig åsikter jag inte har så känner jag mig tvungen att bemöta dina påstående. Du skriver:

    ”Men, alternativet att Ryssland i ett långt utdraget krig till slut besegrar Ukraina och genom detta knäcker Europas ekonomier (och delvis USA:s) verkar inte finnas i din tankevärld.”

    Jag har aldrig påstått att Ryssland inte kan vinna kriget. Tvärtom de har fortfarande en god chans till det. Om Ryssland bestämmer sig för att mobilisera ytterligare resurs och/eller om EU/USA drar ner på/upphör med sitt stöd till Ukraina, så kan naturligtvis Ryssland besegra Ukraina på slagfältet. Dock hade detta förmodligen inneburit att Ukraina hade övergått till gerillakrigföringen och hur det sen hade slutat är svårt att säga.

    Det är du som, enligt mig i brist på bättre vetande, kategoriskt avfärdat att Ukraina kan vinna kriget. Det jag däremot har sagt är att a) kriget såhär långt har gått dåligt för Ryssland och inte alls som de hade tänkt sig och b) den ryska krigsprestationen de senaste 120 åren har knappast imponerat på någon.

  29. Göran G!
    Du sällar dig dig till de försvarare av detta stormaktsövergrepp som säger att den stora strategiska upptrappningen skall kunna ske enligt krigets lagar, med stridsvagnar, soldater som angriper soldater och dylika renhåriga medel. Men den upptrappning som står Ryssland till buds är brottsliga angrepp mot Ukrainas civila befolknings försörjning, liv och hälsa. När stormakter trappar upp, som Förenta staterna i Vietnam, blir det alltid så. En sådan avsikt är brottslig, som Förenta staternas kritiker skrivit om Förenta staternas angrepp i Irak.

    Du skrev ”att stora delar av Ukraina ligger i mörker, utan el och vatten”. Avbrott i försörjningen beror på Rysslands anfall mot folket i stället för mot militära mål.

    Att det skulle misslyckas Ukraina och Ukrainas allierade att föra in erforderliga mängder fossila bränslen i Ukraina har jag inte läst. Var finns sådana uppgifter att läsa?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.