Michel Onfray: Folkbildare, polemiker och ”häpen iakttagare”

– I –

Alf Ahlberg kallades på sin tid för Sveriges filosofilärare. Hans motsvarighet i Frankrike numera heter Michel Onfray. Jag berättade lite om honom i ett tidigare blogginlägg. Här kommer lite mer…

Onfray är inte helt okänd i Sverige. Men vår kännedom om honom är begränsad – eller i alla fall alldeles för ringa. Ett skäl är förstås språk och kultur. Vi svenskar står numera främmande för material som inte förmedlas till oss på engelska, av amerikaner. Ytterligare ett skäl tror jag är ideologiskt.

Flera av Onfrays böcker har översatts. Filosofihistorikern Onfray möter ett visst intresse, men ateisten Onfray möter ett något större. Men mannen av folket, folkbildaren, vänstermannen och polemikern Onfray, som just nu genom hård, kvick och kompetent kritik håller på att göra sig till fiende med både vänster och höger i Frankrike, honom hör vi inte talas om. Kriget mot Gud har väl bättre konjunktur i Sverige i dag än kamp för folket, tänker jag.

Filosofens verk är ett med dennes person och liv, säger Michel Onfray med en reverens till Friedrich Nietzsche. Hurdant är Onfrays eget liv undrar man då? Hur kom han till filosofin?

Han har i olika sammanhang omtalat en del viktiga förhållanden. Onfray kallar sig ”fils de pauvre”. Fattigmansbarn. Och ”fils de vieux”. Alltså barn till gamla föräldrar. Han föddes i byn Chambois i Normandie 1959. Pappan var lantarbetare och mamman hushållerska hos godsägaren i Chambois.

Gamla och fattiga var hans föräldrar alltså, men själv anser han sig vara en ”arvtagare”. Fadern ägde visserligen nästan ingenting, men han stod för något, en kontinuitet, ett kulturellt arv och en uppsättning normer och dygder som han överförde till sonen och som enligt Onfray har fortsatt värde och giltighet, trots eller kanske ännu mer tack vare IT-revolution och globalisering.

Onfray är delvis uppvuxen på ett katolskt barnhem och internat. Han hävdar att han sattes hos salesianorden på internatet i Giel därför att hans mamma inte orkade med honom längre. Han säger sig vara djupt präglad av detta. Men han säger också att han förstår sin mor.

Modern var själv barnhemsbarn och råkade mycket illa ut som liten. Blev ängslig och argsint. Den äldste av hennes två söner var helt enkelt för jobbig för henne. Hos salesianbröderna i Giel var Michel Onfray djupt olycklig, säger han. Salesianerna satte stort värde på övningar syftande till kroppens förkovran och härdning, på hantverk, idrott och kalla avrivningar. Skolan skulle förstås också skötas. Men man uppmuntrade inte till läsning och studier efter eget huvud.

Internatet var kallt och smutsigt och tarvligt på olika sätt, och Onfray hävdar att det i personalen ingick både sadister och pedofiler.

Det var dock här, i eländet i Giel, som han upptäckte skönlitteraturen. Den blev ett viktigt njutningskälla och flyktmedel. Men det var filosofin som räddade honom till livet, säger han; särskilt Nietzsche.

I sena tonåren ville han bli lokförare. Men det kunde han inte bli utan att först ”ta studenten”. En skolkamrat, en annan son av folket som inte heller borde ha gått vidare till studier, lockade honom med sig till universitet i Caen. Det var i Caen, hos professor Lucien Jerphagnon, hans ”maître”, som Onfray kom i kontakt med filosofin, som alltså blev hans räddning.

Vid knappt trettio hade han tagit akademisk examen, erhållit en lärartjänst vid ett tekniskt läroverk och debuterat med en bok om filosoferna och deras matvanor som blev mycket omtalad.

Tevejournalisten och programvärden Bernard Pivot hade honom som gäst i Apostrophes, en spännande och rolig programserie om personer och litteratur som drog stora tittarskaror på 80-talet. Onfray blev kändis. En firma i gourmetbranschen ville ge honom en massa pengar för insatser i reklamsyfte.

Men Onfray svarade med avhopp och återgick till vardagen som lärare, virveln av snabba händelser hade blivit för mycket för honom; han fick en infarkt som han själv säger att han egentligen inte borde ha överlevt. Han tycker därför att han fick livet till skänks. Han säger att efter den händelsen känner han sig stå som en häpen iakttagare till allt det underliga som händer honom i livet.

– II –

Onfray hoppade av från sin lärartjänst 2002 och var med och grundade det så kallade Folkuniversitetet i Caen (UPC) där han är en av flera som ägnar sig åt filosofi. Hans egen kurs är ett slags filosofihistoria. Han kallar den en ”kontrahistoria”.

Han går kronologiskt till väga. Granskar tänkare och teser, ur egen synvinkel. Tar parti. I regel för epikurister, stoiker och materialister. Och i regel mot idealister och kristna.

I november 2008 hade han hunnit fram till 1800-talet. I en exposé över seklet förklarade han att i filosofin är 1800-talet massans och individens århundrade. Och ”den stora personlighetens”. Han nämnde och skyndade förbi de allmänt vedertaget stora namnen för att komma fram till sådana av tänkarna som ägnat sig åt livsfilosofin, hur man bör leva sitt liv. Han tog upp Hegel, Carlyle, Emerson. Han tog upp den även i Frankrike okände Jean-Marie Guyau; enligt Onfray ett snille och en föregångare och inspiratör till Nietzsche. Han behandlade sin favoritfilosof Nietzsche utförligt och med entusiasm under elva föreläsningar.

Men den av 1800-talets tänkare som han bestod den mest utförliga skildringen var Sigmund Freud. Våren 2009 höll Onfray hela nitton föreläsningar om Freud. De sammanställdes till en bok. Boken gavs ut 2010 och vållade en intensiv och stundtals hätsk debatt i franska massmedier.

Han har med hetta bestridit anklagelsen att hat drev honom att ta itu med Freud. Han var inte fientligt inställd varken till Freud eller psykoanalysen, hävdar han. Inte från början. Han gjorde bara som han brukar: Han läste ”allt”. Även kritikerna. Och han fann att kritikerna hade rätt.

Varför gjorde Onfray så stor sak av Sigmund Freud? Jo, Freud är ”incontournable”, hävdar Onfray. Det går inte att bortse från Freud. Särskilt inte för den som gör en kritisk genomgång av filosofins historia. Freud blev en av 1800-talets och kanske i än högre grad 1900-talets stora personligheter. Men han blev det oförtjänt och på falska meriter, anser Onfray.

Freud var filosof. En filosof i den vitalistiska tanketraditionen. En lärjunge till Schopenhauer och Nietzsche. Men Freud var en dålig lärjunge och en dålig filosof, menar Onfray; en dålig filosof som förkastade filosofin, all filosofi, med pretentionen att det han för sin del sysslade med var något högre och bättre, nämligen vetenskap.

Kritik har det förstås funnits hela tiden. Men kritiken har med framgång förpassats till marginalen. ”Utdefinierats”, skulle vi kanske säga idag. Författaren Leon Daudet var en tidig motståndare till Freud i Frankrike. Freud är död, skrev Daudet, när Freud avled 1939. Och snart, hävdade Daudet, kommer Freuds idéer att vara lika döda som mannen själv. Men Daudet var katolik och konservativ, och hans Freudkritik viftades bort. Varför bry sig om kritik när den kommer från fel person?

2005 utkom i Frankrike ett kritiskt verk som i tongivande kretsar bemöttes på samma sätt. Titeln var Psykoanalysens svarta bok. Författarna var fackfolk, inte traditionalistiska katoliker. Men de misstänkliggjordes på samma sätt som Daudet, som neurotiker, antisemiter, fascister… En liten debatt uppstod, men även den var snart undanviftad.

Onfray berättar att han till att börja med hade en starkt positiv uppfattning om Freud och psykoanalysen. Han blev bekant med Freud första gången under självstudier som tonåring. Hos Freud lärde sig tonåringen att sexualiteten inte är syndig och skamlig. En viktig, ja riktningsgivande upplevelse. Sedan var Freud och psykoanalysen skolämne i många år. Onfray mötte och arbetade med materialet som elev, student och till sist som lärare. Han bibringades en positiv uppfattning om man och verk. Men det var också en självklarhet för honom att läsa även kritikerna när Freud skulle läggas fram som kursmaterial på UPC.

Och det Onfray fann när han läste ”allt” var att kritikerna hade haft rätt i långa stycken: Freud hade ljugit om sin person, sitt arbete och sina resultat. Han hade hävdat, med orätt, att han kunde behandla och bota patienter. Han hade sökt ära och rikedom mera än sanningen, och han hade uppbyggt en myt omkring sin person som fått honom att framstå som en ensam och snillrik, men illa motarbetad upptäckare av en ny vetenskap, psykoanalysen.