Mikael Wiehe och Sara Beischer fick Jan Myrdals priser 2015

myrdalpris-2015

Mikael Wiehe och Sara Beischer

Jan Myrdalsällskapet har utsett årets vinnare av det stora och det lilla priset; Lenin respepektive Robspierre. Namnen har jag liksom många andra haft synpunkter på tidigare. Men det är väl som årets Leninpristagare Mikael Wiehe påpekar:

“Att Lars Diding, som står för fiolerna har gett det stora priset namn efter Lenin och det mindre namn efter Robespierre är naturligtvis en provokation! Och just provokationen är ju, som vi lärt oss av den senaste tidens fruktansvärda händelser i Frankrike, en omistlig del av demokratin och det öppna samhället.”

Erik Wijk skrev apropos detta på sin facebooksida bl a:

“… att Jan Myrdal och stiftaren Lasse Diding noga tänkt igenom hur det här priset kommer fungera. Som en provokation för att återigen skilja “rättrogna” från fiender och avfällingar. Dels genom alla reaktioner, dels genom att ställa pristagarna inför en delikat situation.

Pristagarna är vad jag vet allesammans skickliga och vettiga, prismotiveringarna därtill träffande och hedrande. Med priset tvingas de ta ställning mellan två närmast oförenliga traditioner – den i grunden liberala (som finns både till vänster eller höger) och den i grunden revolutionära, konfrontatoriska, mer oförsonligt klasskampsbaserade eller avantgardistiska.

Med priset kan Myrdal/Diding både lyfta fram och forma (radikalisera) den tradition de bekänner sig till. Idiotiskt? Nej, snarare smart. Jag har en känsla av att de är rejält nöjda med att årligen tvinga kulturvärlden att bekänna färg.”

Kanske till och med jag blir lite lagom provocerad för att följa saken vidare. Jag har till och med gått med som medlem i sällskapet.

Men! jag har aldrig varit Leninist. Däremot har jag sedan 70-talet befunnit mig i det politiska fält som Erik Wijk beskrev ovan, som jag ser som den lilla överlappningen mellan “en i grunden liberal (som finns både till vänster eller höger) och den i grunden revolutionära, konfrontatoriska, mer oförsonligt klasskampsbaserade eller avantgardistiska traditionen”. Bra att han skriver “närmast oförsonliga”, för jag har alltid haft goda kontakter i båda lägren. Det är också där FiB/Kulturfront befunnit sig hela denna tid, vilket så många utanför detta överlappande lilla skärningsfält haft så svårt att se.

Återigen bra val av pristagare. Grattis Mikael Wiehe och Sara Beischer! Prismotiveringar och mer information om årets priser på Jan Myrdalsällskapets hemsida.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  5 kommentarer for “Mikael Wiehe och Sara Beischer fick Jan Myrdals priser 2015

  1. Anders Persson
    2015-01-15 kl. 13:31

    Man skulle kunna säga att Erik Wijk visar sin okunnighet genom att skriva så här:

    ”Med priset tvingas de ta ställning mellan två närmast oförenliga traditioner – den i grunden liberala (som finns både till vänster eller höger) och den i grunden revolutionära, konfrontatoriska, mer oförsonligt klasskampsbaserade eller avantgardistiska.”

    Men Erik Wijk är en bildad man och väl inläst på Jan Myrdal, som vid upprepade tillfällen påmint om att det var just franska revolutionen som förde fram borgerligheten och med den liberalismen i blodig kamp emot feodalismen. Han har också, med en dåligt dolt grimas, påpekat att allt detta vill borgerligheten, väl vid makten glömma eller skjuta från sig.

    Att borgerligheten och liberalismen visst inte lagt ifrån sig våldsmedlen emot feodalismen kan vi se i de arabiska länderna och dess blodiga motsättningar mellan moderna muslimer och fundamentalistiska muslimer.

    Det trista med bloggsajter som denna och andra är att de blivit tillhåll för gamla vänstermänniskor som visst kallade sig ”leninister” när det begav sig men nu vill göra avbön.

  2. Knut Lindelöf
    2015-01-15 kl. 17:40

    Anders P!
    Uppfattar du mig som en avfälling som gjort avbön? Jag är bara lite nyfiken.

  3. Anders Persson
    2015-01-15 kl. 21:11

    Knut!
    Du skriver att du aldrig varit leninist. Hur kan du vara säker? Göran Persson skulle, om tillfrågad försäkrat att han ”aldrig varit muslim”. Men nu tillfrågades han om sina religiösa föreställningar. Och det han uttryckte då utgjorde, i stort sett, om man nu kan tro Jan Guillou, grunden för den muslimska trosuppfattningen.

    Vem eller vad som är ”leninist” eller ”muslim” är ytterst dunkelt, men åtminstone är i formell mening tillhörigheten till en organisation eller samfund som utger sig för att vara ”leninistisk” eller ”muslimsk” det minst tvetydiga kriteriet vi har.

    Själv är jag, om ni inte berättar för någon, en inbiten stalinist. Jag följer i allt jag gör det han skrivit i sina ”Samlade Verk”. Men så länge jag inte talar om det för någon (och det är därför jag vill att det stannar mellan oss) tar folk mig för en ovanligt klok och insiktsfull person med en lite torr humor.

    När jag vill vara lite full i fan brukar jag dock ta de sista tre sidorna ur hans tal på 19:e partikongressen 1952, göra några små kosmetiska ändringar som att byta ut ”dollar” emot ”euro” och sedan skicka in texten till någon landsortstidning undertecknad med ”Josef S. Tahlin, pensionerad meteorologassistent”. Den har alltid blivit publicerad på insändarsidan, som uttryck för stämningar från de svenska folkdjupen!

    Så eftersom du Knut är en klok och vettig människa skulle jag inte alls bli förvånad om du ändå, trots vad du bedyrar, kanske är leninist ändå? Men du är leninist som pensionerad lärare i Uppsala, inte som nyanländ exilpolitiker på Finlandsstationen i Petrograd under brinnande krig.

  4. Anders Persson
    2015-01-16 kl. 14:16

    För er som inte har Stalins samlade verk på nattduksbordet, följer här slutet av hans tal 1952 som det, något redigerat, återgavs under pseudonym på insändarsidan i Ystad Allehanda 5 november 1990:

    ”Förr i tiden tillät sig borgarna att spela liberala, de försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populära hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk ‘personliga friheten’.

    Personlighetens rättigheter erkänns nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras.

    Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna. Den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den minoritet som exploaterar, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna.

    Den borgerligt, demokratiska frihetens fana har kastats överbord. Det ankommer på oss EU-motståndare att höja denna fana och föra den framåt, om vi vill samla folkets majoritet kring oss. Det finns ingen annan som kan höja den.

    Förr i tiden betraktades borgarna som nationens överhuvud. De försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem över allt annat. Nu finns inte ett spår av den ‘nationella principen’. Nu säljer borgarna vårt lands rättigheter och oavhängighet för dollar och euro.

    Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att det är vi, EU-motståndare som bör höja denna fana och föra den framåt, om vi vill bli den ledande kraften i Sverige. Det finns ingen annan som kan höja den!”

    Ingen anade då (1990) vilken politiker som låg bakom insändaren. Idag skulle man tro att man visste, men inte att det var Stalin utan någon annan på ”S” …

  5. Knut Lindelöf
    2015-01-16 kl. 16:06

    Anders!
    Jag ska svara med hjälp av vad du skrivit tidigare i ett blogginlägg här med rubriken ”Var ‘vi’ någonsin kommunister?” Du skrev:

    ”Den växande skaran av ‘vietnamaktivister’ fann jag, kanske orättvist, religiöst överidealistiska och den växande skaran av ‘vänsteraktivister’ ganska dogmatiska och testuggande. Men jag var för Vietnams frihetskamp tillräckligt mycket för att på min arbetsplats, där somliga satte en ära i att aldrig ha handlat på Konsum, vara tillräckligt kontroversiell för att bli kallad ”socialist” eller något mycket värre.

    Först vintern 1971-72 satte jag på mig FNL-märket och började delta i demonstrationer och annan ”vänsteraktivitet”. Då hade det gått så långt i USA:s krigföring att alla mina reservationer framstod som bagateller. … sammanfattningsvis så sålde jag olika tidningar utanför olika Systembolag, gick i olika demonstrationer, deltog i olika möten och sprang i en massa trappor.

    Vi som gjorde allt detta gällde då, och gäller ännu (om vi inte gjort grundlig och total avbön), för att vara eller ha varit ”kommunister”. Men var ”vi”? Jo, vi läste, skrev och talade om socialism, kommunism, marxism (med eller utan – leninism), men så här i efterhand undrar jag om större delen av oss inte var annat än ”borgare” och ”småborgare”, klassmässigt och mentalt.”

    Jag har egentligen mycket lite att invända mot denna beskrivning annat än i små detaljer. Jag sålde bara en enda tidning FiB/Kulturfront, aldrig Gnistan, Proletären eller andra ”kommuistiska” publikationer.

    Är jag, eller har jag då varit stalinist, leninist eller kommunist? Mellan 1976 och 1980 kan man förstås säga att jag var det, eftersom jag de åren var medlem i SKP. Jag gick med i samband med att familjen flyttade från Umeå till Östhammar för att genom det få kontakter med politiska vänner. Det visade sig ganska magert, närmaste ”sympare” fanns i Gimo och några meldemmar (de kunde räknas på en hands fingrar) fanns flera mil söderut i Halllstavik och Norrtälje. Vi träffades på några möten de där åren, men utvecklade ingen nämnvärd aktivitet tillsammans. Vi diskuterade aldrig varken Stalin, Lenin eller Mao. Och jag har aldrig läst något av Stalin. Köpte Lenins valda, i 3 blå band när Oktoberbokhandlen lade ner i Umeå och sålde ut sitt boklager billigt. De har stått olästa sedan dess. Maos lilla röda har jag bläddrat i några gånger.

    Men min mycket begränsade erfarenhet av detta parti och min instinktiva motvilja mot de ”dogmatiska och testuggande” man mötte på gatan och på demonstrationsförhandlingar i Umeå gjorde mig mycket skeptisk till alla dessa kommunistvarianter. Värst var först KFML(r) som sedan överträffades av trotskisterna. Även VPK och S var sekteristiska och dogmatiska. SKP var i detta avseende mönstergilla. De jag samarbetade med var både lyssnande, verklighetsförankrade och demokratiskt sinnade. SKP representerade för mig då motsatsen till vänsterdogmatism. Därför gick jag med de där åren. Sedan gick det som det gick i alla fall. Eftertänksamma idealister var vi däremot alla, och det har jag aldrig skämts för.

    Stalinist, leninist, maoist och kommunist var jag alltså rent formellt – utan att ha läst urkunderna och alltså i grunden djupt okunnig om kommunismen, Stalin, Lenin eller Maoismen. Det låter kanske ruskigt, men det ska förstås ses i sitt historiska sammanhang menar jag. Men var ”vi” verkligen kommunister, stalinister, leninister och maoister? Det beror förstås på vad man menar. Levde jag i en politisk diktatur skulle jag kanske kunna fällas för politiska brott. Men som väl är har vi fortfarande åsiktsfrihet i Sverige. Möjligen är jag ändå en smula maoist. “Maoism” ser jag som en slags vänsterfalang i västvärlden som då faktiskt bar på en del intressant idégods, som jag fortfarande identifierar mig med i någon mån.

    Nej, stalinist, leninist eller kommunist har dock jag aldrig varit om man frågar mig. Men det kräver kanske lite förklaring. Alltså Anders, så här i efterhand undrar jag liksom du om du och jag inte “hörde till dem som var ‘borgare’ och ‘småborgare’, både klassmässigt och mentalt”. Men någon avbön för vad jag gjort politiskt har jag inte gjort och tänker inte heller göra. Det är bara löjligt.

    Jag har också en bestämd känsla av att de som gjort stor sak av sina kommunistiska ”ungdomsförvillelser” är de som var de mest ”dogmatiska” och ”testuggande”. Jag skulle kunna ge exempel, men det avstår ifrån.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.