Foto: K Lindelöf


Den vanartige Jan Myrdal löd titeln på seminariet i ABF-huset utmed Sveavägen i Stockholm våren 2019. En långhårig, jag vågar närmast säga ovårdad, Myrdal signerade, med inte alltför stadig åldringshand, i anslutning till detta sin sista bok Ett andra anstånd. 

Skriftställaren är i denna bok mer hänsynslöst självgranskande än någonsin tidigare. Hudlös och ocensurerat uppriktig. Testamente riktat till alla hans läsare? Avskedsord, främst avsedda för honom själv? 

Jag kan inte låta bli att associera till dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död (2021) som jag har sett två gånger. Bilden av en ensam titan, kroppsligt orörlig och allvarligt sjuk, där i den egendomliga miljonären och trätobrodern Lasse Didings hus i Varberg. 

Den närgående skildringen av Myrdal, på det existentiella upploppet, väckte nästan medlidande. Jag höll på att skriva ”ömsinthet”. Aldrig tidigare har jag känt så inför Myrdal som jag läst sedan 60-talet och mitt politiskt radikala uppvaknande. 

Hans Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) har varit min vägledare livet igenom i strävan att vara en kritiskt tänkande samhällsvarelse.

Myrdal höll ett anförande efter att en ung herre vid namn Tobias Hübinette – som jag inte vet vad han forskar om men något åt ”rasism” är det, har jag förstått – hade hållit ett. 

Myrdals minst sagt kryptiskt, invecklat och svårbegripligt. Myrdal skrev ju bättre än han talade. När han var som bäst påminde han stilistiskt om en annan titan.

Vid samma tillfälle klev en pompös Jan Guillou upp i talarstolen, deklarerade med självbelåten min föresatsen att han skulle minsann inte falla in i hyllningskören till ikonen Jan Myrdal. 

Nu skulle vi få höra sanningen om idolen.

Efter det ett inlägg som var tandlöst. 

Platt fall kunde man säga, utan att vara elak. Insmickrande, om man så vill.

Om samma, välbesökta sammankomst skrev förre rödgardisten Peter Kadhammar – enligt egen utsago Sveriges bäst betalda journalist, varför behöver han meddela det? – hånfullt i Aftonbladet. 

Utan att ha varit närvarande. Inte noterade jag honom i alla fall. 

Men nog var det en smula, inte så litet heller, sorgligt med alla åldrade, grånade fyrtiotalister som samlats där i ABF-huset. En utdöende generation. Och vad kommer sedan, efter oss? Jag bävar. 

Hävdar med en dåren envishet att vi har varit, somliga fortfarande är, något extra. Knut Carlqvist (dock död sedan länge), Stefan Lindgren (med 8 dagar och Nyhetsbanken), Knut Lindelöf (lindelof.nu). För att bara nämna tre förgrundsgestalter.

När jag sökte mig mot toaletten i ABF-huset, snubblade jag över Mikael Wiehe. Kände mig föranlåten, vet inte varför, berätta för honom att jag hade uppsökt ”Affes”, Wiehe kallade honom så, grav i Göteborg. Alltid bemängd, ”översnöad”, med hälsningar av olika slag. Älskad var han, som hans ex Marianne Lindberg de Geer konstaterar i sin dagbokssammanställning Utan hänsyn (2022). 

Wiehes kommentar, med anledning av mitt avslöjande, uttryckte varken glädje eller något annat. Ansiktet under Strindbergsinspirerat skägg nollställt. Avundsjuk på den, folkkäre artist, om vilken han sjöng att han var den Wiehe ”kunde va”? (Dålig svenska.)

Jag har, i samband med att den allt starkare planen finns att flytta ner till Malmö och den medföljande närheten till Danmark och Tyskland, på nätet letat upp Wiehes adress i samma stad. 

Nära köpcentret Triangeln (inte långt därifrån Bo Widerbergs Plats, min favoritregissör, mannen bakom den bästa svenska filmen någonsin, Kvarteret Korpen). Söka upp den? 

Tja, eftersom Malmö lockar att slå sig ned där och området där Wiehe bor är tilltalande. Så, varför inte bege sig dit och sondera? 

Drömmen lever: en dag Malmö! Det Malmö som Östen med rösten besjöng (finns på YouTube). 

Jag vägrar, som den obotlige nostalgiker jag är, tro att det inte längre finns. Jag vägrar att sluta drömma. 

För som Bo Bergman skaldade: ”Utan drömmar är hjärtat armt.”

Mot Malmö!

Föregående artikelTankar om den nya härskarklassen ­– de moraliskt överlägsna
Nästa artikelDen största militära styrkan i mänsklighetens historia
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

2 KOMMENTARER

  1. Lasse Ekstrand citerar Bo Bergman: ”Utan drömmar är hjärtat armt.” Men detta är inte ett citat utan en förvrängning av en strof ur en av Bo Bergmans mest älskade dikter:

    ”Hjärtat skall gro av drömmar,
    annars är hjärtat armt.
    Liv, ge oss regn som strömmar.
    Liv, ge oss sol och varmt.

    Så blir det ax omsider,
    och med ett tack till allt
    gå vi mot skördetider,
    vemod och vinterkallt.”

    Det är poesi! I vår tid.

  2. Anders Björnsson!
    Jag citerade fritt ur minnet. Tack för påpekande och återgivande av dikten.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.