Min barndoms AGA-spis (1)

Kring företaget AGA ligger ett skimmer av uppfinnargeni och hög teknisk kompetens inom en rad områden. Det skall Henrik Linde berätta om i artikel 2. Artikel 3 handlar om arbetsförhållandena för fabrikens många arbetare. Men först hans erfarenhet av familjens egen AGA-spis.

När vår familj år 1941 flyttade till villan på Lidingö fanns där en AGA-spis i köket. Ständigt varm och skön att ta sin tillflykt till kalla vintrar, sittande på golvet med ryggen mot den varma ugnsluckan. I ett kök som inte hade någon annan värmekälla.

Först åtskilliga år senare har jag blivit medveten om vilken genial teknisk konstruktion denna spis var. Utförd som ett självreglerande system som ständigt höll de två stora kokplattorna, liksom bakugnen och värmeskåpet, på rätt temperatur. Endast två olika åtgärder krävdes för att hålla detta system igång. Påfyllning av koks två gånger per dygn genom en öppning i den ena kokplattan. Tömning av askan med den speciellt utformade skoveln när askmängden började bli för stor. Arbetsuppgifter som kunde anförtros åt oss barn allteftersom vi växte upp.

Vår villa låg på norra delen av Lidingön och södra delen av ön var för oss en främmande värld dit vi aldrig begav oss. Dit gick södra Lidingöbanan och jag tror aldrig jag åkte med den förrän mina föräldrar, som pensionärer, flyttade till Larsberg på sydsidan av ön. Där låg AGA:s fabriker, där vår spis en gång hade tillverkats, och dit gick en gång i tiden den första flottbron från Djurgårdslandet.

En av passagerarbåtarna till AGA-fabriken på Lidingö

Till sin arbetsplats kom många av fabrikens arbetare med båten AGA III som gick från Slussen och mellanlandade vid Tegelviken innan den nådde bryggan vid Larsberg. En dagsutflykt till Birka någon gång under folkskoleåren gick med just AGA III. Min första kontakt med AGA:s fabriker var annars ett försök att få sommarpraktik där. Men praktikplatserna gick förmodligen i första hand till de anställdas barn.

Det sägs att Gustaf Dalén under en järnvägsresa med hustrun Elma i början på 1920-talet sade: ”Nog har vi sett mycket omodernt, men de nuvarande köksspisarna äro rena antikviteterna, och här måste något göras!”

Efter sju års utvecklingsarbete kunde så AGA-spisen börja produceras, år 1929. Spisen var dyr i inköp men billig i drift. Stenkol fyllde ju på den tiden en viktig del av Sveriges energibehov. Försäljningen ökade snabbt och olika modeller av spisen fanns år 1932 i drift i tjugo länder. 1943 kom restaurangspisarna som installerades i de flesta stora Stockholmsrestauranger.

Så småningom konkurrerades AGA-spisen ut av de billigare elspisarna. År 1957 lades tillverkningen ned i Sverige, men spisen tillverkas fortfarande i England i en rad modeller med gas eller elektricitet som värmekälla. Det finns också en stor andrahandsmarknad för äldre AGA-spisar.

Del 2: Handlar om att det kring företaget AGA fanns ett skimmer av uppfinnargeni och hög teknisk kompetens inom en rad områden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.