in far Gunnar Stenberg föddes 1904 i Göteborg. Han var en stark kommunist och ryssvän. Hade han haft möjlighet att emigrera hade han säkerligen gjort det. 1954 fyllde han 50, men det återkommer jag till. Vi tar det från början.
Efter sex år i Böskolan började han arbeta vid Göteborgs då största arbetsplats (1919), Sävenäs Brädgård. För att vara femton år var han stor och stark. Han uppmanade till strejk för 10 öre mer i timmen! De äldre arbetarna kallade honom för pojkspoling och sa att han riskerade att dom alla skulle ”få lappan” (avsked) om dom strejkade. Dom hade stora familjer att försörja!
Men Gunnar gav sig inte och det blev strejk och tio öre mer i timmen. Han blev uppkallad till patron, som sa att det var han som var uppviglare till strejken och att han nu skulle få lappen. Om inte, skulle han få ”dra upp möser ur åa” som låg intill – där nu SKF:s fabriker ligger. ”Möser” var gamla rötter och skit som låg i ån. ”Då tar jag lappen”, sa Gunnar, ”tjänis med dig!”
Gunnar blev tävlingscyklist på elitnivå, hemma hade vi ett skåp fyllt med pokaler. Varje gång det var bråk sopade han ner pokalerna i en säck och gick hem till sin morsa, som han älskade mer än sin hustru (min mamma)!
Förflutet i en adelsfamilj
Jag hade ingen aning om min pappas förflutna. Inte förrän en dag när jag var femton år. En dag när pappa kom hem från arbetet, jag var i rummet intill, hörde jag honom säga. “Idag har jag mött alla mina tre pojkar”. Tre tänkte jag, vem var den tredje?
När jag var ensam med mamma frågade jag. Jo, det var så att han hade varit gift innan och hade en son. Men vad mamma inte sa var att han varit gift med en adelsdam av familjen Månesköld på Tjörn! Pappa och en av hans bröder drev tillsammans ett åkeri med en lastbil. Hans svärfar sa åt honom att skaffa ett riktigt arbete som gav mer pengar.
Nå, ingen kunde säga till Gunnar vad han skulle eller inte skulle göra. Han läxade upp gubben och sa vad han tyckte om både det ena och det andra. Och därmed var det slut på äktenskapet och pojken fick stanna hos mamman och morföräldrarna!
En glad fyr
Pappa var social och rolig, gillade att prata med folk och helst damer! Uttryck som han hade: “Följa fröken hem det passar väl sig inte, bäddat för två har ni väl inte tänkt på?” Haha… “Kom in kom in, inträdet är så lågt så man får krypa in, knivarna slipas vid ingången, ambulanserna kör var tionde minut, kom in kom in!”
Han växte upp intill Vidkärrs gård och var mycket där och lekte. Senare, när det inte bodde någon där fick farmor och farfar hyra där. Det var genom pappa, som var känd inom Göteborgs Idrottskretsar och kamrat med Göteborgs f d kommunordförande Thorsten Henriksson, vars pappa var någon typ av arrendator på Vidkärrs gård, som det skedde. Thorsten var ju socialdemokrat.
Vid ett tillfälle sa han till pappa när han skulle in på herrgården för att träffa godsägaren i något ärende. ”Gunnar du som har talets gåva kan du inte komma in och tala om hur fattigt och eländigt vi hade det på den tiden.” Då svarade Gunnar, “Nej fan heller, jag är ju kommunist, jag vill inte stå och tala för en massa socialdemokrater!”
Sån var Gunnar, min far, när han på äldre dar gick på spårvagnen vid Centralstationen sa han med handen kupad över munnen och med en röst som en general. “Och så fortsätter vi framåt i mittgången!” Kärringar och gubbar började knö sig framåt! Eller så sa han “Det var biljettkontroll här!” och kärringarna började rota efter biljetten i väskorna! Haha…
Femtioårsdagen
Så var det dags att fylla femtio! På den tiden var det stora kalas. Mamma stod och gjorde mat i flera dar. Det var inte lätt utan kylskåp, men det var i mars månad, så kassar hängde utanför fönstren i mängder.
Det började på morgonen att bröderna (fem stycken) satte en vevgrammofon utanför dörren och spelade skivan med Sigge Fürst:
“Det är dej vi skall hylla och ära det är dig vi i gullstol skall bära, det är för din skull hej hopp, som vi hissat opp alla vimplar och flaggor i topp, vi girlanger av blomster skall bida idag för det är din dag ja din dag i dag…”
Den skivan och “Extra tilldelning” med Edvard Persson spelades sedan hela kvällen. Extra tilldelning handlade om att Edvard Persson var hos myndigheterna och bad om extra tilldelning för han skulle fylla femtio år. Då kunde man nämligen ansöka om extra tilldelning av brännvin. Det var ju motbok på den tiden! (Den skivan kan avlyssnas här, scrolla ner så finner ni titeln.)
Brännvinet flödade, en faster sa, ”hade jag vetat att det var så mycket brännvin hade hon inte kommit”.
Men kalaset fortsatte. En av gästerna, en karl, visste inte att vi hade dass på gården, så han öppnade närmaste garderob och ställde sig och pissa där!
Gästerna droppade av till slut. Det var då bara pappa och två svågrar till honom kvar, mamma hade för längesedan gått upp och lagt sig med mina bröder hos mormor, som hade en plats vid chiffonjén, där vi fick ligga på golvet när det var bråk hemma! Dit gick pappa aldrig. Fast han visste att vi var där.
Nu satt pappa i bara undertröjan med sina svågrar. “Var e brännvinet?” ropade han och tog i dukens ena hörn, drog av den så mat, sill och allsköns röra hamnade på golvet. Sen tog han tag i sin lille svåger Egon. “De e du din djävul som tagit brännvinet!” och tog den lille och kastade honom ut mot dörren! ”Nu ringer jag polisen”, ropade jag, och sprang uppför Lundgatan till telefonkiosken. Det kostade två tioöringar. Jag tänkte att först ringer jag till ”den lea”, mamma kallade henne så, det var hennes svärmor (min farmor). Jag ringde och hon svarade “Ring inte polisen, jag skickar två av pojkarna!”
Jag sprang tillbaka till kalaset. När jag kom in satt pappa och gråt ångerfullt. “Jag har alltid varit snäll mot dig Ulla, aldrig slagit dig.” Till slut kom hans bröder och allt blev tyst.
Det var femtioårskalaset som jag aldrig glömmer!
Bilderna nedan är från ett senare kalas, kanske 60-årsdagen 1964.
Tack för det, Ulla-Britt!
Jag önskar fler ”vanliga” människor hörde av sig med med berättelser om sin ”vanliga” uppväxt. Den måste ju inte vara lika dramatisk som Ulla-Britts.