april 1727 hade domprosten Jonathan Swift redan lagt Gullivers resor i malpåse och förberedde som bäst Ett anspråkslöst förslag. Där hemställer Swift, i den politiska satirens beskaste form, att särskilda slakterier för svältande spädbarn måtte inrättas på Irland för att garantera engelsmännen så aptitliga måltider som möjligt. Självklart borde också levande föda säljas över disk. På så vis kunde småbarnen serveras rykande färska likt helstekta grisar och sedan peppras och saltas enligt ko(n)stens alla regler. Ju fler småttingar som avåts, desto färre munnar att mätta på hungersnödens Irland. Alla bleve glada, nöjda och lagom dästa.
I april månad det nyssnämnda året hade Swift också privilegiet att för första och enda gången i sitt liv sammanträffa med litteratören, filosofen och levnadskonstnären Francois Marie de Voltaire.
De båda fann varandra och kände en äkta själarnas gemenskap. Voltaire lärde sig engelska genom att råplugga Gulliver och skrev senare fablerna Micromegas och Akakia med Swift som litterär förebild.
Till skillnad från den åldrige domprosten hade Voltaire hela livet framför sig, och alla hans kistbottnar var sprängfyllda med sekiner: vid fosterfaderns död, 1722, ärvde han närmare tio miljoner kr i dagens penningvärde, och han logerade vanligtvis i slott och herresäten. Men nu befann han sig i England, 33 år gammal, på flykt undan lagens frankiska armar; under sina elva månader i fängsligt förvar 1717–18 blev han rädd om sin livhank och hade därför flytt i nordvästlig riktning, till det fjärran Britannien, när marken än en gång började bränna under fotsulorna. Också Voltaire ägde en penna som dröp av gift, och han hade förstått att använda den.
Jag vågar nog ranka monsieur F. M. Arouet – med artistnamnet de Voltaire – som 1700-talets främste opinionsbildare och som en av filosofihistoriens allra märkligaste gestalter. Han var geni, arbetsmyra, författare, välgörare och herreman i en och samma skepnad, däremot långt ifrån övertygande i rollen som dygdemönster. Under sina 84 år på jorden skrev han ca 300 böcker plus 21.000 brev och kom att framstå som en av den stora revolutionens tongivande inspiratörer.
Själv föreställer jag mig Voltaire som en praktiskt taget omöjlig legering mellan Albert Einstein, Efraim Långstrump, Herbert Tingsten och Jonas Gardell: med den genuppsättningen varaktigt engagerad och ständigt på språng, blixtsnabb i tanke och handling, rustad med ett enormt patos, lika dubbelbottnad som distinkt och med en serie pantomimer som extranummer, kort sagt ett äkta kvicksilver bland idel tungmetaller. Rent fysiskt vägde han lätt som en fjäderpenna och bestod, som han själv påpekade, av ”skinn och ben påklistrade med skrynkligt pergament”.
Att läsa Voltaires privatbrev är på samma gång ett rent nöje och ett andligt reningsbad. När hans kära systerdotter, madame Denis, plötsligt blev änka en majdag 1744, postade Voltaire en trösterik epistel till henne med dessa slutord:
”Adjö. Mod! Filosofi! Livet är en dröm och vanligtvis en trist dröm, men lev för era vänner och för mig som älskar er av allt mitt hjärta.” Detta tema varieras ett år senare, då madame Denis än en gång nås av ovärderliga besked i skriftlig form: ”Ecco mia cara, hovet, hela världen, alla högdjuren – les grands – tråkar ut mig. Men min själ älskar er. Jag kysser er förtjusande stjärt och hela er underbara person.” Emellertid avlossade Voltaire betydligt skarpare ammunition mot sina fiender. Vid ett tillfälle blev en hr Mauppertius, som var det högsta hönset i Preussens vetenskapsakademi, skriftligt underrättad om filosofens sviktande livslust och vacklande hälsotillstånd: ”Om ni vågar er hit, så tänker jag slänga min pisspotta och min lavemangsspruta i skallen på er!”
Alltifrån 1750 till sin bortgång 28 år senare levde Voltaire tillsammans med systerdottern Denis under äktenskapsliknande former, vanligen i herresätet Ferney nära Genève på gränsen mellan Schweiz och Frankrike. Hans förra kvinna – den vackra markisinnan du Chatelet – hade dött i barnsängsfeber 1749 efter att en vecka dessförinnan ha slutfört översättningen av Isaac Newtons Principia.
Resultatet av hennes mödor landade på bokhandelsdiskarna först 1966 efter 217 års karantän…
Voltaire är i sitt hemland erkänd som nummer ett i den stjärnkonstellation som allmänt benämns ”les philosophes”, filosoferna, dit även Diderot, Helvétius, Condorcet, Holbach och d’Alembert kvalificerat sig och strålade av egna krafter. De bekämpade med skilda metoder politisk och religiös ortodoxi, och de förde envetna kampanjer mot sociala orättvisor, rättsövergrepp, korruption och bedrägeri.
I sin framfart litade de påfallande ofta till ”sunda förnuftet”, med andra ord till en kvalitet, som tyvärr är ganska sällsynt även bland mänsklighetens stora.
Dock hade Voltaire knappast sin egentliga styrka som banbrytande Filosof; i den branschen fanns rätt många som gjorde honom äran stridig. Den som hänförs av etiketter borde väl snarare marknadsföra honom som energisk mångsysslare, osannolikt produktiv författare och inte minst Historiker. Voltaire närde ett djupt rotat intresse för tider som flytt; bland annat sysselsatte han sig livet igenom med vår krigarkonung Karl XII:s stövelbeklädda liv och leverne i gröt-, hård-, regn-, ytter- och överrock.
Den ambitiösa levnadsteckningen av kung Karl utkom redan 1731, men gavs ut på nytt i upplagor som ideligen reviderades. Än i dag används den som lärobok – i nutidsfranska! – i Indien och Iran. Voltaire behärskade sitt ämne och kände sina löss på gången: själv träffade han och intervjuade gestalter som nödmyntsminister v. Görtz, legationschef André Sicre, ryske tsaren Peter I och marskalken/fältherren Moritz av Sachsen (Aurora von Königsmarcks ättelägg). Författaren hade själv utnyttjats av preussisk, fransk och brittisk underrättelsetjänst i åtskilliga ärenden och var ingen politisk dununge, fastmer ett slags politisk broiler.
I likhet med tolfte Karl hade Voltaire asketiska böjelser och förnam en viss, om än motvillig, beundran för den unge dunder-guden. Samtidigt erkände han att denne ”närmade sig tyranniet” under de sista årens maktinnehav. Det var också Voltaire som kunde avslöja att 1718 års slutliga offensiv mot Norge ytterst syftade till att skeppa över 10.000 man svensk trupp till Skottland för att på det viset kullkasta engelsmännens planer och bereda väg för huset Stuart.
Vid sidan av den majestätiska Karls-biografin är Voltaire, åtminstone i Sverige, mest bekant för verket om den troskyldige Candide (1759), också det en studie som fortfarande är värd att läsa. Det är bitvis en ganska morbid skildring av krigens förbannelser och militärlivets brutalitet, alltihop interfolierat av personagernas – Candides, Kunigundas, Pangloss – neurotiska kringflackande i de gamla och nygamla världarna. Trots sin muntra klangfärg är boken en satir av det amprare slaget och en kraftfull dementi av matematikern G. W. Leibniz (1646–1716) trångsynta lärosats att ”vi lever i den bästa av världar”.
Faktum är att man kan läsa Candide som en enda lång illustration av ”Arthur Schopenhauers princip”, till yttermera visso utformad närmare 30 år före Schopenhauers födelse. I enklaste form lyder denna maxim, som också kallas ”principen om det ondas vikt”, som följer:
Det som är allra ondast här på jorden, det totala fördärvandet, tillintetgörandet och ödeläggandet av mänskligt liv, det kan aldrig kompenseras av något som är gott – till exempel andra människors lycka, skönhetsupplevelser, kärleksäventyr eller intellektuella fröjder.
Sant, övermåttan sant! Denna grundsanning genomsyrar inte bara Candide; den borde också vara ett centralt inslag i varje politisk ideologi värd namnet, inklusive den socialistiska.
De flesta av oss känner nog till Voltaires bitska utfall mot den katolska kyrkans skenhelighet: Écrasez l’infâme – krossa den skändliga – och föreställer sig antagligen orosanden som övertygad ateist. Den slutsatsen är felaktig.
I hela sitt vuxna liv trodde Voltaire på Gud, eller snarare på ett högre väsende, men han brännmärkte de stora systemen, kristendomen såväl som judendomen och islam.
Han uppträdde oupphörligt som svuren motståndare till vidskepelse, fanatism och intolerans. En sekt kan aldrig ha monopol på sanningen. De olika religionerna är i grund och botten politiska verktyg som kan användas, och som ideligen utnyttjas, för att organisera, manipulera och diskriminera människor. Religiösa idéer är alltså potentiella maktinstrument. Det existerar, menade Voltaire, ”inte några delar av Europa, som inte den kristna religionen uppfyllt med blodbad”.
