Moberg eller SVT?
Året var 1970. I Sverige var världen nära och närmast var Vietnam. Demonstrationståg mot kriget i Sydostasien och försäljning av Vietnambulletinen fyllde gator och torg. De unga svenska FNL-arna kunde sjunga alla verserna av Befria Södern: ”Så svär soldat med dessa ord, i våra döda hjältars namn, att hämnas vår förödda jord, där fienden drog fram.” Om vi kunde alla verserna i den egna nationalsången var väl mer tveksamt, knappast ens troligt. Just i denna internationella våg kommer Vilhelm Moberg ut med två historieböcker om Sverige: Min svenska historia, berättad för folket.
Var det rätt bok men fel tidpunkt? Nja, boken sålde bra. Allt som Moberg skrev och gjorde drog publik. I samma veva som historieböckerna kom ut, lanserades även Jan Troells filmatisering av Utvandrarna. Också den blev en framgång.
Men det var ändå något som skavde hos Moberg själv. Han ville så mycket med sina historieböcker. Blev han nöjd? Kom hans historieskrivning att påverka synen på svensk historia hos den unga generationen, den som marscherade på gatorna? Jo då, men det skulle dröja. Vietnamkriget måste först ta slut innan de nya skribenterna, de som hade grott under Vietnamåren tog sig an den svenska historien. Men när det var dags, när kriget var slut 1975, då knackade de på.
Nu började det komma historieböcker som hade stora likheter med Mobergs radikala underifrånperspektiv (”berättad för folket”). I vänstertidningen Gnistan publicerades en mängd artiklar under rubriken Från träl till proletär. Där mötte vi skribenter som snart skulle bli erkända på olika sätt: Anders Björnsson, Janken Myrdal, Sven Wernström och andra (som för säkerhets skull skrev under pseudonym). Den gamle kommunisten Nils Holmbergs omtyckta serie om upprorsmannen Per Stigman kom i nytryck. Pål Rydberg och Annika Elmqvist tog sig an det ambitiösa projektet att rita och skriva Sveriges historia i samma stil som den klassiska Historieboken (med internationell prägel) hade haft. Nämnde Sven Wernström kom steg för steg ut med sina böcker om Trälarna.
Och, förstås, Sara Lidman, vietnamårens drottning, reste hem till sitt Västerbotten och inledde sitt gigantiska historieprojekt om Jernbanan.
De och många andra hade inspirerats av Mobergs Min svenska historia. Men då hade Moberg redan gått i sjön och fick aldrig uppleva vilken stor påverkan hans ansträngningar hade haft. Kanske hade vetskapen om att hans historieböcker blev vägledande för många unga författare kunnat hålla honom kvar? Han hade i alla lägen tyckt om att än en gång få vara den stora snöplog som banade väg för unga duktiga författare, som knatade efter på sina sparkstöttingar.
Mobergs historieböcker var och är en snöplog, de är en mycket stor kulturskatt. Och nu kommer de två böckerna äntligen ut i ett samlat praktverk. Det är Karneval förlag som är modig och ger ut Min svenska historia – berättad för folket. Nyutgåvan innehåller intressanta efterord av litteraturvetaren Ola Holmgren som skriver om Mobergs skogsgångarmotiv och historikern Thomas Magnusson som fördjupar sig i Mobergs historieperspektiv.
Är det rätt tid den här gången?
Är det rätt tid nu då? Det är svårt att säga. Men intresset för vår svenska historia har ökat, det fick ett lyft när SVT:s mycket påkostade och dramatiska Historien om Sverige sändes i 10 avsnitt år 2023. Detta lyft kan säkert spilla över till läsning av annat som är skrivet om vår svenska historia. Går det till och med att ana att TV-serien påverkats av Mobergs syn på Sverige och vår svenska historia. Nej, det gör det verkligen inte. Det är femtio år mellan de båda alstren; det är nya tider och nya perspektiv. Så låt oss syna de olika narrativen (som det heter nuförtiden).
Vad utmärker Mobergs bok?
Moberg hycklar inte med att han är subjektiv, detta är MIN svenska historia, säger han med hela sin resning, beredd att ta strid mot akademiska forskare eller vem det vara månde som ville gå i polemik. Detta ställningstagande, ”min historia”, betyder inte att han fabulerar och hittar på. Nej, det betyder att han tar allmogens, det arbetande folkets perspektiv: ”Om jag hade varit född i en annan miljö, i en annan folkklass, hade jag också skrivet en annan historia.” Denna ståndpunkt påverkar Mobergs metodval – historiematerialismen. Moberg ordade inte att han var marxist, det var han kanske inte, men hans historieböcker är historiematerialism förkroppsligad, inte proklamerad.
Historiematerialism
Därför ägnar han många sidor åt att beskriva hur ”kampen mot stenen” skapade odlingen, hur människorna ”tog föda ur jorden”. Han berättar hur plogen och hackan utvecklades. Hur skäran var kvinnornas redskap, hur mortelstöten föregick kvarnen. Han berättar hur väderleken styr, hur väderförhållanden underlättar eller omöjliggör. Gärna berättar han om skogen. Skogen, som materiell grogrund för bönders uppror och enskilda individers räddning. ”Svensken är präglad av sin egenskap av skogsbo.” Men det är ingen mekanisk materialism där människan flyger som ett rö för vinden. Nej, det är människor som reser sig, det är människor som drar födan ur jorden, det är människor som betalar. Det är folket som gör historien. ”Det var folket, rikspyramidens bas, omkring 95 procent av invånarna. De betalade alla skatter och pålagor och gjorde alla dagsverken och uppbar på sina skuldror hela samhällsbygget.”
Ja, Karl Marx kunde inte ha uttryckt det bättre.
Med denna ståndpunkt som vägledning blir det följdriktigt att undersöka när folk stod ut och när de inte gjorde det, när de strävade efter samförstånd och när de gjorde uppror. Mobergs böcker skildrar de stora upproren: Engelbrekt, Dacke och andra uppror. Här håller han fast vid sin starka övertygelse att det är rätt att göra uppror, att ”makt sitter i spjutspetts ände”. Dacke gjorde rätt, även om en del klandrar honom för att splittra Gustav Vasas ambitioner för ett enat Sverige. Det är alltid rätt, menar Moberg, för en bonde i Småland att göra uppror om betingelserna för ett bondeliv hotas. Engelbrekt gjorde också rätt som gick emot fogdarna som hindrade folket i Bergslagen att handla fritt. Moberg beundrade drottning Margareta och hennes Kalmarunion, men ger ändå Engelbrekt rätten till upproret. Historia är sällan svart eller vit.
Kvinnorna
I detta folk spelar kvinnorna en stor roll. Moberg kanske är vår förste historieskrivare som med stark sympati målar levande bilder av livet som arbetande kvinna. ”De unga kvinnorna blev utsläpade gummor som bar sin vattenbörda på skälvande svullna ben. Men tystlåtna och stilla gick de med dem till slutet emellan brunnen och stugan /…/ över deras gärning är aldrig några minnesstenar resta.”
De samtida skildrarna, exempelvis i SVT-produktionen Historien om Sverige vill gärna profilera sig feministiskt, men de kommer aldrig i närheten av Mobergs solidaritet med de hårt arbetande kvinnorna. I TV-serien (för att inte tala om den nya filmatiseringen av Utvandrarna) liknar kvinnorna, gärna från överhet, influensers som sällan ses bära vatten ”emellan brunnen och stugan”. Nej, de är mest vackra och väna och leder folket i rituella danser. Det mest skrattretande exemplet är kanske den så kallade Tierpskvinnan. Ur några benrester från min barndoms skidbacke i Torslunda, i Tierp utmålas en amazon som tydligen skötte allt, från handelsvägar till vackra ritualer. Denna Tierpskvinna är bara ett fånigt hittepå. Men varje epok skall i TV-seriens ideologiska skimmer lyfta fram en kvinna. Och därför fick bronsåldern sin egen Tierpskvinna.
Moberg är en berättare
Moberg leder sina läsare likt en lokal guide som visar runt i kända kvarter och barndomstrakter. Genom alla historiska skeden, från trälar, genom vikingatåg, till kristendomens intåg, till ättestriderna på 1300-talet, till Gustav Vasa, vandrar han med den lokale guidens personliga självsäkerhet. Han kan peka på den ena eller andra stenen i muren, eller visa hur stigarna gick i skogen som att han själv och följarna är levande subjekt i den tusenåra historia som han vill berätta. Allt är liksom självupplevt. Det finns alltid trådar från förr som bär in mot Mobergs (och vårt) liv för hundratals år senare. Detta ger berättelserna i hans svenska historia både dramatik och auktoritet. Moberg använder, här som alltid, det han själv kallar ”inbillningskraft”; han gestaltar. Mobergs sätt att berätta är långt ifrån den nutida berättarkonsten. Nu går skådespelare omkring och ordar om sådant de inte riktigt bottnar i. Det är förvisso ett habilt och njutbart skådespeleri, men det märks att ämnet inte har omsatts i den egna personen. Det blir lite tunt. Detta om formen.
SVT-narrativet
Vad beträffar innehållet så finns det också skillnader. Det postmoderna narrativet i TV-serien har en annan kompass än Moberg. Det är okej, men det är synd att TV-serien inte törs skriva fram vad som vägleder. Moberg deklarerar klart och tydligt sin ståndpunkt. Men TV-serien hymlar och smyger fram sin agenda. Den är ändå tydlig och präglas av identitetspolitiska ambitioner. Den handlar inte minst om att visa att invandringen är Sveriges väg från början till slut. Att det mellan den smältande isen och det nutida Sveriges faktiskt byggdes (av det arbetande folket) en nation och ett rike låtsas man inte om. Det är inte, som hos Moberg, folket som är hjältarna, det är snarare de som vandrar in. Man följer därmed Thor Heyerdahls tveksamma hypoteser om migration som grund för kulturspridning. Man följer även förre statsminister Reinfeldts mer vulgära ”historieanalys”: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
SVT:s postmoderna historieskrivning visar därför att de första ”svenskarna” som anlände till inlandsisens rand långt här uppe i norr kom raka vägen från Centralafrika, dock med blå ögon.
I serien är man, i enlighet med sin woke-ideologi, mån om att påstå att Sverige lade grunden till slavhandeln och Linné till rasbiologin och rasismen. Sverige förtryckte. Och långt in på 1900-talet förtrycktes de fem nationella minoriteterna, för att inte tala om de homosexuella. Med rätta uppmärksammas det som hände i Jönköping 1948, där en pöbel trakasserade en grupp resanden, men när islamska invandrarligor sätter hela stadsdelar i brand i s k Koranupplopp är man tyst.
Moberg var ofta väldigt kritisk mot skeenden i Sverige, men hans kritik vilade ändå på en stabil grund av tillit till svensk strävan. TV-seriens kritik vilar inte på en sådan grund, den är en del av den typiska värderelativismen som är följeslagare med woke-kulturen.
Det officiella Sverige (SVT) törs inte som Moberg skriva ”min svenska historia”. Man väljer i stället den utslätade och distanserade benämningen ”Historien om Sverige”. Så valde även den förre kulturministern när hon inte kunde, eller ville, svara på frågan om det finns en svensk kultur i Sverige. Hon svarade genom att vända på ordföljden. ”Det finns kultur i Sverige”, underförstått – men den är knappast svensk.
Så gör de politiskt korrekta. Men så gjorde inte Vilhelm Moberg. Han ville berätta om det som var hans och han ville berätta om folket, för folket. Och han stack inte under stol med att det var det han ville. Detta är min svenska historia, skrev han. Den går säkert att diskutera. Då gör vi det!
Jamen, då gör vi det.
Vi läser nu det vackra bandet som nu ges ut av Karneval förlag. Och sedan diskuterar vi vår svenska historia. Den tål det.
Leif Str!
Pluralis av ”resande” är ”resande”, inte ”en grupp resanden”. Neutrala substantiv har pluralisändelsen -n i standardsvenska (ett ärende, flera ärenden), men utrala substantiv som slutar på -ende har ingen pluralisändelse, eller en nolländelse om man så vill: en resande, flera resande.
Hej Lindelöf!
Det blir väldigt trist debattklimat här på bloggen när en återkommande person hela tiden går runt som någon skolfröken och ska rätta och mästra andra kommentatorers grammatik. Det är väl ändå ämnet som författaren av blogginlägget vi ska diskutera?
Tack Leif Strandberg för din analys och jämförelse mellan Mobergs Min svenska historia, berättad för folket och och SVT:s serie ”Historien om Sverige”.
Historieintresset har vuxit sig stort i Sverige och SVT:s satsning Historien om Sverige har många tittare.
Men då jag såg på avsnittet om medeltiden blev jag betänksam. Man får reda på att genom kristendomens införande och eller dess accepterande i Sverige, så förändrades tänkandet i vårt land. Allt blev bättre, odlingssätten, administrationen, utbildningen med mera. Inte att det var i huvudsak tvärtom, att människornas kamp för och arbete med produktionen tillsammans med klassernas kamp som var upphovet till tänkandet. Jarlen Birger framställs bara som en smart ledare som anlade Stockholm. Inget om feodalismens framväxt som Birger J var en exponent för. Att det var adeln i Västergötland som besegrade stormännen i Svealand. Slaget vid Sparrsätra år 1247 nämndes inte. Alsnö stadga 1280- då frälsets privilegier stadfästes sades vara adelns födelse. Men adelns privilegier och makt över bönderna fanns väl innan dess och upprätthölls med vapenmakt, Alsnö stadga var mera en bekräftelse på dessa förhållanden, men visst hade stadgan betydelse för frälset/adelns fortsatta utveckling som härskande klass, och kungamakten var en exponent för detta.
I programmet sades att i Bergslagen troligtvis var man först i Europa med masugnar. Detta måste vara ett stort tekniskt framsteg men kan knappast ha med kristendomen att göra, utan mera att göra med arbetet för produktionen. Borde inte några historiker kopplats in med en mer materialistisk bild av historien?
Andreas F!
Ja, det tror jag du har rätt i. Ditt påpekande når säkert fram till den som kan känna sig träffad 😉
Andreas F och Knut L!
Ni har fel. Kunskap är en del av folkets kultur. Vi skall icke deltaga i avbildningen av Sverige.
Andreas F och Knut L!
Jag tror ni har fel. Debattklimatet påverkas nog enbart i positiv riktning av sakupplysningar på konkreta punkter. Visserligen kan en reta upp sig på beskäftiga tillrättavisningar, men de hör ändå till en öppen och uppriktig debatt. Och vill en inte diskutera dem så kan man ju i stället göra enligt Andreas’ förslag; diskutera ämnet.
Själv har jag inte tittat på Karnevals nyutgåva än. Jag blev just i går uppmärksammad på den genom ett reklamutskick från förlaget och ska naturligtvis kolla in den senare i vår.
Däremot läste jag i höstas Mobergs sista roman, Förrädarland från 1967, en ur verkligheten i dag sett mycket intressant historia, från Smålands södra gränstrakter i 1520-talets början när det nya nationsbyggandet tog verklig fart under Gustav Vasas ledning. Befolkningen runt den gränsen hade under åren lärt sig att hålla fred och leva i sämja med varandra. Så bra att det inte var ovanligt med gränsöverskridande äktenskap och släktförbindelser. Nationsenandet satte dessa förhållanden under press när invant umgänge av statsmakten sågs som grogrund till förräderi. Och beivrade detta med inhyrda soldater.
Vi bör naturligen ställa oss frågan om det alltid är rätt att betrakta någon, som råkar befinna sig på andra sidan en ”gräns”, som en ”fiende”. Och den som talar väl om denne ”fiende” blir automatiskt ”förrädare”, enbart värd att kasta skit på vilket vi fick se på Uppsala stadsteater i höstas.
Jan Arvid G!
”Avbildning” är dubbeltydigt.
Knut L!
Du menar att ordet kan betyda både ”skapande av en bild av något” och ”minskad kunskap”. Jag skrev om det senare, det som Föreningen för kunskap i skolan var emot. Att skapa ”bilder av Sverige” i skrift, ljud och bild är dock vällovligt, liksom att kritisera missvisande sådana bilder.
Andreas Fredriksson!
Du har helt rätt. Viktiga och sakliga diskussioner hackas medvetet sönder av detta ständiga ordmärkande. Ibland tror jag rent av att det är avsiktligt sabotage av diskussionen. Trötta ut folk med meningslösheter istället för att delta med sakliga och faktabaserade argument i viktiga frågor tycks vara metoden.
Dessvärre tror jag att det lyckas också. Intresset för bloggen minskar och det finns anledning att fundera på hur meningsfullt det egentligen är att skriva här.
Dennis Z!
Intressant det där med nationsbyggandet. I spanskamerika kan man studera processen på ett historiskt sett kortare avstånd.
Steg 1. lokala eliter deklarerar sin självständighet
Steg 2. man skapar legenden om den stora befriaren med alla de rätta egenskaperna
Steg 3. den politiska eliten blir nästan beordrade att skriva moraliskt uppbygglig litteratur som ofta handlar om vilket hjältefolk som lever inom gränsen och vilka uslingar som lever på andra sidan gränsen
Steg 4 produktion av nationalsång, vapensköld, flagga osv.
Sen kommer svårigheterna, vissa befolkningar vet inte vilket land de tillhör och har aldrig hört talas om landets store ledare för de lever i vildmarken och är mer orienterade mot stamtillhörighet, och stammen finns på bägge sidor av gränsen.
Nästa svårighet uppkommer när kriget kommer med gränsförjusteringar. Plötsligt måste en del av befolkningen lära nya legender och om vilka som är lägre stående varelser och vilka som tillhör hjältefolket. Efter några krig så lär sig folk det där, en bekant från Ecuador deltog i ett av de många krigen mellan Ecuador och Peru. På bägge sidor om gränsen visste de att de var samma så när julen kom bjöd soldaterna från Ecuador över de från Peru som de visste hade snålt med proviant. Efter julen gick var och en över till sin respektive sida och började skjuta igen. Händelsen kom till militärledningens kännedom och bestraffning utdelades.
I min värld är vi alla ganska lika, vi äter, skiter, älskar, tar hand om våra barn, bygger hus, festar, sjunger, berättar och arbetar. ”Kulturen” är ofta en tunn fernissa som när man skrapat bort den visar hur lika vi är. Den nationella kulturen är ofta svår att särskilja från övriga nationers kultur när man granskar den och inom den nationella kulturen finns skillnader som bara syns om man slutar låtsas att man är ”lika”.
Jag som skåning har bara en gemensam historia med Sverige under ett par hundra år, jag blir inte förstådd i vissa delar av landet, äter inte samma ”nationella” rätter, har enligt mitt DNA närmare koppling med England (p g a de danska vikingarnas besittning i England?) o s v. Ändå måste jag sitta och nicka när någon pratar om hur viktigt det är att bevara ”vår” svenska kultur.
Debatten handlar om två bilder: å ena sidan en ”woke” och tjänande bild av Sverige och dess historia, å andra sidan en underifrån skapad bild av hur det arbetande folket byggt Sverige, och har drivit fram de formella och informella samhälleliga strukturer, som tillsammans med det ekonomiska välståndet gör livet drägligt för folkets flertal. Den förra bilden tjänar till att dölja den senare bilden; så uppfattar jag debatten. Den tjänande bilden underlättar nedmonterandet av folkhemmet och det globalistiska nedmonterandet av konungariket Sveriges suveränitet.
Så långt är det gott och väl med den historiesyn, som utmärker parollen ”folkets kultur”. Men där finns ett problem: det Sverige, som Leif Strandberg vill försvara, alltså resultatet av moderniseringen av Sverige, blev ju ett olevbart och närmast totalförstört land! Läs icke bara Min svenska historia utan även ”Mordet på landskapet” i Otrons artiklar av Vilhelm Moberg. Det blev bara skräp av alltihopa, inklusive det standardspråk som jag skriver på nu. Hela millionprogrammet är felbyggt, både lägenheterna och mexistenvillorna. Sverige gjorde inte ens en så elementär sak som att lagstadga den japanska ”genkan” i varje bostad, så Sverige är fortfarande ”Lort-Sverige”. Boken Lort-Sverige är förresten skräckläsning, eftersom boken handlar om att riva det riktiga, knuttimrade och korsvirkesbyggda Sverige, och ersätta det med flyktingläger, som ger centralvärme och varmvatten, men inget annat.
Svenska folket har tyvärr, genom sina representanter, främst men inte enbart socialdemokraterna, samarbetat med exploaterande kapitalägare och åstadkommit ett land, som är lika förstört som Warszawa 1945, och som Suorvamagasinet genom Stora Sjöfallets nationalpark.
Leif Strandbergs misstag är att tro, att vi kan finna en användbar bild av hur ”folkets Sverige” kunde vara, genom att upphöja existerande texter till kunskapskällor och föredömen. Visst finner man användbara fragment hos Vilhelm Moberg och andra. Den omnämnde Anders Björnsson ser jag däremot som en förhärligare av det olevbara nationalstats-Sverige. Ett levbart Sverige återstår både att beskriva och att bygga.
”Dacke, Nils, var enligt Gustav Vasas uppgift en danskfödd man från Blekinge”. När jag gick i folkskolan var det självklart upprorsmakarna som väckte vår fantasi och sympati. De hade flytt till skogs undan den svenska överheten, liksom vi gömde oss i skogen undan vuxenvärlden. I norr fanns Dackegrottan och i väster, längs gamla riksfyran vid infarten till Sölvesborg, Snapphaneeken, där de brukade hänga snapphanar.
Ett romantiskt skimmer vilade över dessa förlorare. Dacke står staty på torget i Virserum och har en minnessten uppsatt i Vissefjärda. En snapphaneledare står staty i Lönsboda, en annan i hembygdsparken i Hässleholm.
Själv är jag bleking och svensk vad det nu innebär. Har väl något med kultur ”i Sverige” eller rent av ”svensk kultur” att göra.
Anders Å!
Jag tycker att det är meningslöst, att du klagar, utan att ha några förslag till förbättring, och att du hotar med att lämna diskussionen, om du inte menar allvar med hotet. Låt mig hjälpa dig! Du tycker alltså, att den värdefulla publikationen lindelof.nu förstörs av texter skrivna av mig, som antingen är undermåliga eller avsiktligt saboterande. Skriv då till redaktören, och föreslå, att mitt medarbetarskap begränsas eller förbjuds. Tala om saken med andra skribenter, och försök samla namn för din uppfattning. En publikation är förvisso ingen demokrati, och redaktören är enväldig, men förslag är tillåtna, vare sig de publiceras eller skickas privat.
En annan fråga är denna: Varför skulle det mindertal av mina kommentarer som är avämnes (off-topic) vara mer förstörande än andra skribenters utvikningar, skämt och småprat, som allt som oftast förekommer i lindelof.nu? Alla läsare av alla tidningar hoppar över ointressanta texter, efter att ha läst tio ord. Jag anar, att du ogillar mina åsikter när jag håller mig till de ämnen, som vår värderade redaktör publicerar mest om, som kriget i Ukraina, och därför varder du extra vred på mina avämnes kommentarer.
Du karakteriserar mig så här: ”Trötta ut folk med meningslösheter i stället för att delta med sakliga och faktabaserade argument i viktiga frågor tycks vara metoden.” Men när jag försöker ”delta med sakliga och faktabaserade argument i viktiga frågor” skriker du FAKTARESISTENS! (Se diskussioner 2022-11-27, 2023-07-26, 2024-04-14, 2024-12-15, 2024-12-25). Att säga ”faktaresistens” om slutsatser och analyser är orimligt. Politiska uppfattningar kan aldrig vara exempel på ”faktaresistens”. Det är bara på faktanivån som man kan vara faktaresistent. Jag har inte framhärdat med en påvisbart felaktig eller osannolik utsaga i någon faktafråga någon gång under mina sju år som skribent här.
Sven A!
Tack för ditt intressanta vidareförande av diskussionen utifrån spansk-amerikanska exempel och förhållanden. Nationsbyggande är ju en komplicerad uppgift och den underlättas inte av befolkningar som är av två (eller i svarare fall flera) kulturella bakgrunder, oavsett om det är av historiska orsaker eller andra (politiska eller personliga) förhållanden.
Se t ex på de allra mest nutida motsättningarna som dykt upp på t ex Kanarieöarna. När vi tvingas till samlevnad i moderna samhällen uppstår alltid möjligheter till konflikter och hur vi lyckas (eller misslyckas) att lösa dem riskerar alltid att bli längs problemkantade vägar. Inför det aktuella presidentskiftet i USA kan vi säkert se fram emot att få flera av dessa problem i blixtbelysning på den politiska spelplanen.
Med anledning av sidodiskussionen om ”ovidkommande” sakupplysningar undrar jag om inte en starkt bidragande orsak till några debattörers hätska utfall är en mindre upplysande del av Jan Arvids inledande kommentar, nämligen begreppet ”utral”. Jag googlade på detta och fick ett flertal träffar, vilka samtliga ställde mig lika frågande som före googlingen. Min fråga till Jan Arvid blir därför vad han själv lägger in i ordet och på vilket sätt det skiljer sig från ordet ”neutral”, vilket är betydligt vanligare i våra diskussioner?
Dennis Z!
Standardsvenska har två grammatiska genus, utrum eller den-genus, och neutrum eller det-genus. Substantiv har neutralt eller utralt genus.
Ordet har en skojig historia. Sedan gammalt fanns ordet neutrum i latinsk grammatik, som betyder intetdera, varken maskulinum eller femininum. Ne-utrum betyder ”ingen av de två”, så utrum betyder ”en av de två”. Ett filologiskt skämt, tror jag.
Svenska hade maskulinum, femininum och neutrum som tyskan, men i standardsvenska slogs maskulinum och femininum ihop till utrum. Se min artikel ”Lista över feminina ord i svenska språkliga varieteter”.
Jag skrev ”två grammatiska genus”, men en god politisk motståndshandling är att alltid böja ordet så här: ”ett genus, flera genera”.
Att offentligen böja ord på klassiskt vis är med brottsbalkens ord ”ägnat att väcka förargelse hos allmänheten”. Om någon invänder, hänvisa till att filosofie doktorn i zoonotisk ekologi och epidemiologi Johan Stedt skriver ”ett flertal virus, bland annat flera genera av Arbovirus”. ”Alltid retar det nån, sa kusin Åke, röstade med di röe” – ett ordstäv i min mors familj.
Till skillnad från böjningar som ”ett schema, flera schemata”, som bara är förargelseväckande, kommer böjningen ”ett genus, två genera” dessutom att avbryta varje samtal om ”genus” – genialiskt! Utsagan ”Där finnes blott två genera” bleve dessutom en dubbelträff.
Jan Arvid G!
Apropå ”Lort-Sverige” så var jag i mitten av 1980-talet på en Föreläsning om Lort-Sverige av Dan Korn. Anordnad av Borås Föreläsningsförening där jag var aktiv medlem och anordnade studiecirklar i litteratur.
Dan Korn var inte nådig i sin kritik av Lubbe Nordström som utan vidare trängde sig in i folks hem och kränkte deras rätt att leva som dom gjorde.
Lubbe hade bacillskräck och överdrev i sina beskrivningar. Här lite information om Dan Korn.
Tommy S!
Dan Korn har tyvärr försvunnit från offentligheten genom att umgås med fel människor. När jag läste Lort-Sverige fäste jag mig främst vid att Lubbe ville riva Sveriges kulturarv, men kritiken du anför är också befogad. Eftersom jag är rättvis vill jag tillägga, att Lubbe inte enbart kränkte folks ”rätt att leva som dom gjorde”, utan också påvisade missförhållanden som berodde på socialt och ekonomiskt förtryck. Han hade också rätt i att kritisera familjefäder, som inte byggde badrum vid nybyggnad. Att löga sig är en rättighet, och bastuns utdöende i Sverige var en katastrof, vilket jag berör i artikeln Julbad. Den svenska bastupropgandan) var en berömvärd folkrörelse, som har haft hundraårsjubileum utan det firande, som rörelsen hade förtjänat.
Jan Arvid G!
Bastuns utdöende gick hand i hand med badrumsbyggandet i nya hus. En dag i veckan (eller varannan?) kommenderades skoleleverna till byns badhus/bastu. Pojkarna först och sedan flickorna. Bastu följd av kall dusch. På med kläderna och ut. Hus som byggdes efter kriget brukade ha WC, köksvask, vedspis och vattenburen centralvärme. Men inget badkar. Det kom 10 år senare med oljepanna och varmvattenkran liksom elspis. Därmed försvann efterfrågan på kollektivt badande och bastande. Bastun lades ner en bit in på 60-talet.
Bengt S!
Tack för en mycket intressant och viktig kommentar! Det ursprungliga svenska bastubadandet dog ut från 1600-talet fram till 1800-talet, och överlevde inom Sveriges gränser blott inom finnbygder. Samuel Ödmanns skildring från Värend är ett av få pålitliga vittnesbörd från bastuns nedgångstid.
Det som du skildrar är den målmedvetna RENÄSSANSEN för bastubad från 20-talet, 30-talet och framåt. Denna renässansbastu var mycket riktigt kollektiv. Svenska folket skulle bli rent. När jag gick i Urshults skola hade vi bastu på skolschemat varje fredag i bastun i skolans gymnastiksal. Gymnastiksalen byggdes väl runt 1960, men den allmänna tvagningen av alla barn fanns kvar som en relikt från ”bastupropagandans” tid. Mina länkar ovan ger hela historien. Den andra av de två länkarna har ett fel, länken skall vara https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Ottosson_(bastupropagandist)
Nyligen skadades gymnastiksalen i Urshult av en brand, som började i dambastun. När en ny gymnastiksal byggdes, fanns inga bastur med på ritningarna. Vilket föranleder mig att sjunga min vanliga klagovisa: svenskarna är kulturlösa, och har inte ens förstånd att bevara arvet från folkhemmets genombrottstid.
Jan Arvid G!
Vilka fel personer har Dan Korn umgåtts med?
Lubbe ville inte bara undersöka lorten utan han ville också undersöka den andliga lorten.
Här kan man lyssna på Lubbes radioserie i 10 delar.
Lyssna till Lort-Sverige
Publicerat 2019-10-27av Dick Claésson
”Mest känd”, skriver Lotta Lotass i sin introduktion om Ludvig Nordström, ”blev Lubbe Nordström för sin närmast linneanska resa genom ett fattigt, smutsigt och nödlidande Sverige. Den sju veckor långa resan runt svenska landsbygden gjordes 1938 som ett radioreportage – ’Med Ludvig Nordström på husesyn’ – och erfarenheterna, skildrade i såväl text som teckningar, samlades i boken Lort–Sverige samma år. Nordström längtade, skriver han, efter att få ’Människo–Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss’. Statare och torpare intervjuades, Nordström skrev och avbildade allt vad han såg av elände och umbäranden. Resultatet blev ett reformivrigt och skarpsynt reportage från trettiotalets fattig–Sverige, om än med viss barlast av nedlåtenhet och förakt. Med sin skildring väckte Nordström våldsam debatt om landsortens sanitära och sociala förhållanden och satte därmed ljuset på flera samhälleliga brister vilka sedermera kom att stå i fokus för omdaningar och reformarbete.”
Boken, som Nordström publicerade, kan du förstås läsa hos Litteraturbanken. Och nu, tack vare Sveriges Radios outtömliga arkiv och vänliga tillstånd, kan du också lyssna till de 2 timmar och 37 minuter som finns bevarade i SR:s arkiv. Spellistan som följer ger dig tillgång till de tio avsnitt som sändes ut mellan den 10 oktober och den 12 december 1938. Här lyssnar vi till det Sverige som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och andra gav litterär form. Och det är alldeles nyss.
Tommy S!
Etablissemanget tycker att sverigedemokrater, Oikos och Bulletin är fel umgänge.
Jan Arvid!
Oikos och Bullentin vad är det för sla?
Tommy S!
Tankesmedjan Oikos skapad av Mattias Karlsson och den misslyckade tidningen Bulletin.
Jan Arvid G!
Mattias Karlssons kulturförening Gimle är roligare. Kom ihåg ett gott skratt förlänger livet!
Sven A!
Tu far nu mycket wille; du tager grundligt miste. Att kulturföreningen Gimle försöker göra något åt Sveriges katastrofala kulturella tillstånd är inget att skratta åt. Något tålte de skrattas åt, men hedras mera ändå.
Jag har noggrant rett ut inför mig själv, varför jag inte kan rösta med sverigedemokraterna. Men även sverigedemokrater har stundom rätt. De var de enda i riksdagen, som konsekvent röstade mot Sveriges krig i Libyen och Afghanistan.
Du begriper inte att vi svenskar är kulturella folkmordsoffer, både offer för överhetens kulturella våld, och självförvållat kulturella autogenocidoffer; självfolkmordsoffer. Sverigedemokrater, och Mattias Karlsson själv, må ha vissa frånstötande utsagda och förtigna åsikter. Det är tondövt eller avslöjande att välja samma namn som Vidkun Jonssøn Quisling valde åt sitt residens, ”Gimle”. Men med sina fel och brister är de det enda partiet som försöker göra NÅNTING åt Sveriges kulturella undergång. När Mattias Karlsson vandrade genom bygden i Värend i porträttdokumentären för några år sedan, och talade om att han trivdes och kände sig hemma där, slog det mig, att han var den ende rikspolitiker som jag kunde känna någon samhörighet med.
Du säger att du kommer från Skåne. Vi skulle kunna talas vid, så skulle jag visa dig att du inte ens kan tala ditt eget tungomål, med hjälp av böcker som Skånemålens böjningslära av Gillis Lech, och De sammansatta ordens accentuering i Skånemålen av Mathias Strandberg. Du inget skäl att skratta åt kulturföreningen Gimle.
Historia, ett viktigt och intressant ämne om människans livsvillkor sedan urminnes tider då hon som enskild individ förstod betydelsen av att samarbeta. Ett lyckosamt förhållande i flera avseende under organiserade former i relativt små samhällen för att alltmera utvecklas och sedermera möta andra likvärdigt sinnade över allt större landområden.
Och nu är vi ett enda stort samhälle över olika kontinenter med ökade kommunikationsmöjligheter där allt fler skall dela på vad vår planet förmår att gränslöst erbjuda oss alla. Ett förhållande som ter sig inte helt enkelt, där några tillsynes ser sig mer kallade än andra, där konkurrens tar allt större plats framför samarbete.
Och blir det alltför trångt bland menigheten, och då inte minst för att tillgodogöra sig dom mest basala behoven, uppstår inte sällan en kamp för livet där nödvändiga värden för en civiliserad social ordning prövas på sin hållfasthet.
En hållfasthet som har sina rötter i människans utvecklingsprocess som lagt sin grund på just förmågan att förstå betydelsen av samarbete där vi utvecklas som individer för det gemensammas bästa.
Det är därför betydelsen av att förstå vår historia, som leder oss tillsammans mot den bästa framtiden.
Om inte annat så är enbart detta en mening i sig, som att vara föräldrar för barnens bästa.
Jangoetesson!
Åtminstone jag kan inte hålla mig för skratt när jag ser videon och jag tvivlar starkt att den beskriver ett kulturarv som någonsin existerat. Det blir som nationalromantikens beskrivning av vårt kulturarv, färgat av ideal och nationalism snarare än stödd på vetenskap. Under 1800-talet, särskilt i samband med nationalromantiken, började man idealisera och romantisera den svenska landsbygdens kläder som symboler för en ”ursprunglig” svensk kultur.
Det skapades förenklade och stiliserade versioner av äldre klädstilar, ofta med syftet att stärka nationell identitet. För mig får Mattias Karlsson gärna klä sig i påhittade svenska folkdräkter och leka påhittade lekar. Han är ju en slags karikatyrsvensk med lite tyska drag. Glömmer aldrig hur han stolt beskrev hur den uniformerade stationspersonalen gjorde givakt när hans tågkupè passerades. Det får mig att tänka på Heinrich Himmler som också försökte skapa en ny tysk kultur och religion som baserades på hans egen fascination för germansk mytologi, esoteriska traditioner och pseudohistoria. Och vill Mattias Karlsson skapa sitt eget Ahnenerbe eller Wewelsburg så varför inte, kanske t o m med statsbidrag nu när pengar blivit över från det nedlagda presstödet för oppositionella tidskrifter. Kanske kan Mattias likt Heinrich hitta sin egen finska etnolog likt Yrjö von Grönhagen och bedriva pseudovetenskapliga studier om ”arisk” historia och kultur. Kanske kan Lohikoski ställa upp?
Låter spännande att du vill visa att jag inte ens kan tala mitt eget tungomål. Jag har säkert mycket att lära av Gillis Lech och hans bok från 1925. Åtminstone tror jag att jag skulle inse att så pratar ingen i Skåne om de vill göra sig förstådda. Jag har vuxit upp med två skånska dialekter, NV-skånska och Österlensdialekt, vilken 1800-tals-skånsk dialekt tänker du lära mig? Jag hade ofta problem att förstå min farfar, gruvarbetare från Hyllinge och nu skall du få ge mig den första lektionen. Vad menade han när han sa: ”dair har jau vad å borad”.
Sven A!
Din och min åsiktsskillnad om kultur är av samma magnitud som Proletärens och Svenska Dagbladets åsiktsskillnad om klasskamp. Därför intressant att debattera!
Problemet är att du både skämtar och åberopar ”vetenskap”. Därför vet jag icke, huru jag skall svara.
Jag skulle kunna tramsa som du. Jag skulle kunna säga, ”Kom, låt oss skratta åt lindelof.nu-skribenten PeO Österholm, för att han kämpar för den kromatiska nyckelharpan”.
Martin Aagård brukar retfullt säga att ”elgitarren är äldre än nyckelharpan”, vilket är sant om den kromatiska nyckelharpan. Vad tycker du, spelar PeO Ö ett påhittat instrument? Hans texter om nyckelharpa är vederhäftiga, men det faktum att han deltager i nyckelharperörelsen underlättar ju skapandet av ett ”kulturarv som [inte] någonsin existerat” och ”nationalromantikens beskrivning av vårt kulturarv” och ”nationalism”.
Men det är inte meningsfullt att vi talar om detaljer, eftersom vi har olika tankar om livets mening. Du vill – tycker jag! – ha ett olevbart tråk-Sverige, medan jag menar, att spillror och rekonstruktioner måste fiskas upp ur tidens brunn för att nuet skall varda levbart.
Du nämner en farfar från Hyllinge, som du stundom hade svårt att förstå. När man föds med privilegiet att ha en sådan farfar, är första prioriteten att lära sig hans språkliga varietet, i stället för att slå sig till ro med att ”ofta [ha] problem att förstå”.
På din fråga om vad han menade, kan jag bara antaga, att han sade ”där har jag varit och borrat”. Jag är icke expert på Hyllingemålet, men det intressanta är VARFÖR jag inte härifrån mitt skrivbord kan analysera din farfars yttrande i detalj: ingen har inte tillgång till RIKTIGA svenska grammatikböcker och ordböcker, eftersom den riktiga svenskan (de riktiga svenska språkliga varieteterna) är dåligt beskriven. Jag klistrar här in ett förkortat avsnitt av mitt kapitel i FiB/K-boken Vad folkets kultur är och kan vara:
Det största hindret för en återupplivad folkets kultur är svenskarnas tvångsmässiga modernism. Huset skall rivas eller vandal-renoveras; folkmålet skall läggas bort.
Ett annat problem är att sverigedemokraterna genom sin blotta existens blir inblandade i detta.
Vi kan inte undvika att stora delar av en förutsättningsfri diskussion om ”folkets kultur” kommer in på områden varest sverigedemokraterna är aktiva. Låt mig citera Kulturutskottets betänkande 2018/19:KrU13 : Frågor om konstarterna och film. Där kan man läsa detta:
Dialekter. Utskottets förslag i korthet
Riksdagen avslår ett motionsyrkande om en ordbok över Sveriges dialekter. Jämför reservation 8 (SD).
Motionen
I motion 2018/19:1912 av Aron Emilsson m.fl. (SD) anförs att arbetet med att ta fram en ordbok över Sveriges dialekter som länge har bedrivits vid Institutet för språk och folkminnen bör återupptas.
Bakgrund
Institutet för språk och folkminnen … arbetar med två långsiktiga ordboksprojekt, Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖD) och Svenskt dialektlexikon (SDL). SDL planeras omfatta ETT (min emfas) band och behandla ett urval av ord ur det centrala dialektala ordförrådet …
Utskottets ställningstagande
Utskottet avstyrker med hänvisning till Institutet för språk och folkminnens uppdrag och pågående arbete motion 2018/19:1912 (SD). [slut citat ur betänkandet]
Sverigedemokraterna vill alltså att riksdagen besluter att Institutet för språk och folkminnen skall återupptaga arbetet med Ordbok över Sveriges dialekter (OSD), som avstannade efter att tre häften med orden från A till Back utgivits 1991–2000. Jag instämmer; en förutsättning för att vi skall kunna återuppliva den svenska språkliga varieteterna – som är grunden för folkets kultur – är givetvis att orden är tillgängliga. Men de sju andra partierna är emot att den viktigaste svenska ordboken, Ordbok över Sveriges dialekter, alls skall komma ut, med den hånfullt obildade motiveringen att Institutet för språk och folkminnen någon gång kommer att publicera Svenskt dialektlexikon, som bara kommer att omfatta ett band.
Ordbok över Sveriges dialekter vore faktiskt också, om verket fullbordades, en alltför knapphändig källa för att tjäna som grundval för att återuppliva Sveriges och svenska Finlands samtliga svenska sockenmål, men bättre än enbandsverket Svenskt dialektlexikon, som inte ens kommer att omfatta Finland. Vi borde vara ännu mer ambitiösa. Men det viktiga i detta sammanhanget är att bara sverigedemokraterna ville göra något underlätta för dem som vill återuppbygga grundvalen för folkets kultur. Så illa är det. [slut på bokutdrag]
Du skrev: ”Jag har vuxit upp med två skånska dialekter, NV-skånska och Österlensdialekt, vilken 1800-tals-skånsk dialekt tänker du lära mig?” Detta argument, att det finns så många språkliga varieteter, och att alla moderna människor härstammar från olika bygder, är ett löjligt och avskyvärt argument som jag ofta möter här i Nya Holland. Jag skriver denna kommentar i en paus från arbetet på en ordbok för guugu yimithirr.
Jan Arvid G!
För det första en applåd, du tolkade rätt min farfar som hade varit runt NV Skåne och borrat brunnar. Sen blir det mer problematiskt när du skriver att ”argument, att det finns så många språkliga varieteter, och att alla moderna människor härstammar från olika bygder, är ett löjligt och avskyvärt argument”. Det värsta är att jag inte förstår ditt argument eftersom du också talar dig varm för SD:s förslag på en dialektordbok. Finns det eller finns det inte ”språkliga varieteter”?
Eftersom du citerar SD så kan vi väl fortsätta med att diskutera kultur utifrån deras program. Så här definierar man kultur:
”Kultur är ett mångtydigt begrepp, men används primärt i betydelsen själslig odling eller socialt överförda levnadsmönster. Det är framförallt den sistnämnda av dessa betydelser som vi menar har en helt central politisk funktion. Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system”
Låter bra men vad innebär det? Du hävdade tidigare t ex att jag inte behärskar mitt eget tungomål. Betyder det att jag är kulturlös? Eller skall jag ta fasta på vad som SD skriver d v s att kultur är ”socialt överförda levnadsmönster”. Jag är född 1955 i Helsingborg så de ”socialt överförda levnadsmönster” t ex språk och dialekt som präglat mig är den jag växte upp med. Jag med det säkert mycket fattiga språket överlevt i 70 år och alla i min ursprungsmiljö förstår mig utmärkt. Skulle jag istället prata enligt dina litteraturrekommendationer från 1925 (som säkert befinner sig på en högre bildningsnivå) så är jag inte säker på att jag skulle gjort mig förstådd i Helsingborg. Du förordar alltså en museikultur som vi har all anledning att bevara fastän främst på museum.
SD säger vidare i sitt program att: ”kulturen förändras långsamt och dessutom utifrån en redan befintlig nationell och kulturell särart. Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram” och vidare ”samspelar med det biologiska arvet (i tidigare versioner av detta program beskrivet med termen nedärvd essens).”
Här förefaller det som man är mindre intresserad av den reellt existerande svenska kulturen idag. utan försöker definiera bort alla som inte har samma biologiska arv och sedan årtusende formats av vår ”natur och klimat”. Jag är enligt mitt DNA 46 procent engelsman, 44 procent skåning och 10 procent östeuropé. Jag har vuxit upp i den sydligaste av Sveriges 5 klimatzoner med en natur som domineras av slätter och lövskog. Mina barn har förutom svenskt DNA en del från Tyskland, Chile, Peru, Costa Rica och Colombia. Jag orkar inte presentera listan på alla de skärvor av DNA som det innebär från mapuche till aztekas till Afrika och Sydeuropa. På mig förefaller SD:s syn på kulturen som ett resultat av biologiskt arv, klimat och natur som väldigt likt nazisternas tro på en koppling mellan det ariska folket och den tyska jorden, som byggde på en mytologisk och romantiserad syn på blod och jord (på tyska: Blut und Boden).
Sammanfattningsvis så är det en väldigt statisk syn på kultur. Det är en kultursyn som inte beskriver vad som faktiskt är en levande existerande kultur utan en konstruerad muséikultur med syfte att bestämma vilka som ingår och vilka som inte ingår.
Det kulturarv jag tror mig bära på är skånska, socialism, rockmusik, helochren-klädsel, ärlighet, jämlikhet, ateism och stolthet över min arbetarklasstillhörighet.
De som vill bevara musik med nyckelharpa eller klä ut sig till vikingar med horn m m eller utöva asa-tro förtjänar all respekt, men det är inget jag känner att det är en del av mitt kulturarv. Men vi verkar vara överens om är att den kultur du beskriver är en ”återupplivad folkets kultur” med andra ord en död kultur. Och frågan är om vem som helsingborgspågarna Björn Söder och Richard Jomshof förstått bäst, min helsingborgsskånska eller Gillis Lech läroboksskånska från 1925?