Moberg eller SVT?

Året var 1970. I Sverige var världen nära och närmast var Vietnam. Demonstrationståg mot kriget i Sydostasien och försäljning av Vietnambulletinen fyllde gator och torg. De unga svenska FNL-arna kunde sjunga alla verserna av Befria Södern: ”Så svär soldat med dessa ord, i våra döda hjältars namn, att hämnas vår förödda jord, där fienden drog fram.” Om vi kunde alla verserna i den egna nationalsången var väl mer tveksamt, knappast ens troligt. Just i denna internationella våg kommer Vilhelm Moberg ut med två historieböcker om Sverige: Min svenska historia, berättad för folket.

Var det rätt bok men fel tidpunkt? Nja, boken sålde bra. Allt som Moberg skrev och gjorde drog publik. I samma veva som historieböckerna kom ut, lanserades även Jan Troells filmatisering av Utvandrarna. Också den blev en framgång.

Men det var ändå något som skavde hos Moberg själv. Han ville så mycket med sina historieböcker. Blev han nöjd? Kom hans historieskrivning att påverka synen på svensk historia hos den unga generationen, den som marscherade på gatorna? Jo då, men det skulle dröja. Vietnamkriget måste först ta slut innan de nya skribenterna, de som hade grott under Vietnamåren tog sig an den svenska historien. Men när det var dags, när kriget var slut 1975, då knackade de på.

Nu började det komma historieböcker som hade stora likheter med Mobergs radikala underifrånperspektiv (”berättad för folket”). I vänstertidningen Gnistan publicerades en mängd artiklar under rubriken Från träl till proletär. Där mötte vi skribenter som snart skulle bli erkända på olika sätt: Anders Björnsson, Janken Myrdal, Sven Wernström och andra (som för säkerhets skull skrev under pseudonym). Den gamle kommunisten Nils Holmbergs omtyckta serie om upprorsmannen Per Stigman kom i nytryck. Pål Rydberg och Annika Elmqvist tog sig an det ambitiösa projektet att rita och skriva Sveriges historia i samma stil som den klassiska Historieboken (med internationell prägel) hade haft. Nämnde Sven Wernström kom steg för steg ut med sina böcker om Trälarna.

Och, förstås, Sara Lidman, vietnamårens drottning, reste hem till sitt Västerbotten och inledde sitt gigantiska historieprojekt om Jernbanan.

De och många andra hade inspirerats av Mobergs Min svenska historia. Men då hade Moberg redan gått i sjön och fick aldrig uppleva vilken stor påverkan hans ansträngningar hade haft. Kanske hade vetskapen om att hans historieböcker blev vägledande för många unga författare kunnat hålla honom kvar? Han hade i alla lägen tyckt om att än en gång få vara den stora snöplog som banade väg för unga duktiga författare, som knatade efter på sina sparkstöttingar.

Mobergs historieböcker var och är en snöplog, de är en mycket stor kulturskatt. Och nu kommer de två böckerna äntligen ut i ett samlat praktverk. Det är Karneval förlag som är modig och ger ut Min svenska historia – berättad för folket. Nyutgåvan innehåller intressanta efterord av litteraturvetaren Ola Holmgren som skriver om Mobergs skogsgångarmotiv och historikern Thomas Magnusson som fördjupar sig i Mobergs historieperspektiv.

Är det rätt tid den här gången?

Är det rätt tid nu då? Det är svårt att säga. Men intresset för vår svenska historia har ökat, det fick ett lyft när SVT:s mycket påkostade och dramatiska Historien om Sverige sändes i 10 avsnitt år 2023. Detta lyft kan säkert spilla över till läsning av annat som är skrivet om vår svenska historia. Går det till och med att ana att TV-serien påverkats av Mobergs syn på Sverige och vår svenska historia. Nej, det gör det verkligen inte. Det är femtio år mellan de båda alstren; det är nya tider och nya perspektiv. Så låt oss syna de olika narrativen (som det heter nuförtiden).

Vad utmärker Mobergs bok?

Moberg hycklar inte med att han är subjektiv, detta är MIN svenska historia, säger han med hela sin resning, beredd att ta strid mot akademiska forskare eller vem det vara månde som ville gå i polemik. Detta ställningstagande, ”min historia”, betyder inte att han fabulerar och hittar på. Nej, det betyder att han tar allmogens, det arbetande folkets perspektiv: ”Om jag hade varit född i en annan miljö, i en annan folkklass, hade jag också skrivet en annan historia.” Denna ståndpunkt påverkar Mobergs metodval – historiematerialismen. Moberg ordade inte att han var marxist, det var han kanske inte, men hans historieböcker är historiematerialism förkroppsligad, inte proklamerad.

Historiematerialism

Därför ägnar han många sidor åt att beskriva hur ”kampen mot stenen” skapade odlingen, hur människorna ”tog föda ur jorden”. Han berättar hur plogen och hackan utvecklades. Hur skäran var kvinnornas redskap, hur mortelstöten föregick kvarnen. Han berättar hur väderleken styr, hur väderförhållanden underlättar eller omöjliggör. Gärna berättar han om skogen. Skogen, som materiell grogrund för bönders uppror och enskilda individers räddning. ”Svensken är präglad av sin egenskap av skogsbo.” Men det är ingen mekanisk materialism där människan flyger som ett rö för vinden. Nej, det är människor som reser sig, det är människor som drar födan ur jorden, det är människor som betalar. Det är folket som gör historien. ”Det var folket, rikspyramidens bas, omkring 95 procent av invånarna. De betalade alla skatter och pålagor och gjorde alla dagsverken och uppbar på sina skuldror hela samhällsbygget.”

Ja, Karl Marx kunde inte ha uttryckt det bättre.

Med denna ståndpunkt som vägledning blir det följdriktigt att undersöka när folk stod ut och när de inte gjorde det, när de strävade efter samförstånd och när de gjorde uppror. Mobergs böcker skildrar de stora upproren: Engelbrekt, Dacke och andra uppror. Här håller han fast vid sin starka övertygelse att det är rätt att göra uppror, att ”makt sitter i spjutspetts ände”. Dacke gjorde rätt, även om en del klandrar honom för att splittra Gustav Vasas ambitioner för ett enat Sverige. Det är alltid rätt, menar Moberg, för en bonde i Småland att göra uppror om betingelserna för ett bondeliv hotas. Engelbrekt gjorde också rätt som gick emot fogdarna som hindrade folket i Bergslagen att handla fritt. Moberg beundrade drottning Margareta och hennes Kalmarunion, men ger ändå Engelbrekt rätten till upproret. Historia är sällan svart eller vit.

Kvinnorna

I detta folk spelar kvinnorna en stor roll. Moberg kanske är vår förste historieskrivare som med stark sympati målar levande bilder av livet som arbetande kvinna. ”De unga kvinnorna blev utsläpade gummor som bar sin vattenbörda på skälvande svullna ben. Men tystlåtna och stilla gick de med dem till slutet emellan brunnen och stugan /…/ över deras gärning är aldrig några minnesstenar resta.”

De samtida skildrarna, exempelvis i SVT-produktionen Historien om Sverige vill gärna profilera sig feministiskt, men de kommer aldrig i närheten av Mobergs solidaritet med de hårt arbetande kvinnorna. I TV-serien (för att inte tala om den nya filmatiseringen av Utvandrarna) liknar kvinnorna, gärna från överhet, influensers som sällan ses bära vatten ”emellan brunnen och stugan”. Nej, de är mest vackra och väna och leder folket i rituella danser. Det mest skrattretande exemplet är kanske den så kallade Tierpskvinnan. Ur några benrester från min barndoms skidbacke i Torslunda, i Tierp utmålas en amazon som tydligen skötte allt, från handelsvägar till vackra ritualer. Denna Tierpskvinna är bara ett fånigt hittepå. Men varje epok skall i TV-seriens ideologiska skimmer lyfta fram en kvinna. Och därför fick bronsåldern sin egen Tierpskvinna.

Moberg är en berättare

Moberg leder sina läsare likt en lokal guide som visar runt i kända kvarter och barndomstrakter. Genom alla historiska skeden, från trälar, genom vikingatåg, till kristendomens intåg, till ättestriderna på 1300-talet, till Gustav Vasa, vandrar han med den lokale guidens personliga självsäkerhet. Han kan peka på den ena eller andra stenen i muren, eller visa hur stigarna gick i skogen som att han själv och följarna är levande subjekt i den tusenåra historia som han vill berätta. Allt är liksom självupplevt. Det finns alltid trådar från förr som bär in mot Mobergs (och vårt) liv för hundratals år senare. Detta ger berättelserna i hans svenska historia både dramatik och auktoritet. Moberg använder, här som alltid, det han själv kallar ”inbillningskraft”; han gestaltar. Mobergs sätt att berätta är långt ifrån den nutida berättarkonsten. Nu går skådespelare omkring och ordar om sådant de inte riktigt bottnar i. Det är förvisso ett habilt och njutbart skådespeleri, men det märks att ämnet inte har omsatts i den egna personen. Det blir lite tunt. Detta om formen.

SVT-narrativet

Vad beträffar innehållet så finns det också skillnader. Det postmoderna narrativet i TV-serien har en annan kompass än Moberg. Det är okej, men det är synd att TV-serien inte törs skriva fram vad som vägleder. Moberg deklarerar klart och tydligt sin ståndpunkt. Men TV-serien hymlar och smyger fram sin agenda. Den är ändå tydlig och präglas av identitetspolitiska ambitioner. Den handlar inte minst om att visa att invandringen är Sveriges väg från början till slut. Att det mellan den smältande isen och det nutida Sveriges faktiskt byggdes (av det arbetande folket) en nation och ett rike låtsas man inte om. Det är inte, som hos Moberg, folket som är hjältarna, det är snarare de som vandrar in. Man följer därmed Thor Heyerdahls tveksamma hypoteser om migration som grund för kulturspridning. Man följer även förre statsminister Reinfeldts mer vulgära ”historieanalys”: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

SVT:s postmoderna historieskrivning visar därför att de första ”svenskarna” som anlände till inlandsisens rand långt här uppe i norr kom raka vägen från Centralafrika, dock med blå ögon.

I serien är man, i enlighet med sin woke-ideologi, mån om att påstå att Sverige lade grunden till slavhandeln och Linné till rasbiologin och rasismen. Sverige förtryckte. Och långt in på 1900-talet förtrycktes de fem nationella minoriteterna, för att inte tala om de homosexuella. Med rätta uppmärksammas det som hände i Jönköping 1948, där en pöbel trakasserade en grupp resanden, men när islamska invandrarligor sätter hela stadsdelar i brand i s k Koranupplopp är man tyst.

Moberg var ofta väldigt kritisk mot skeenden i Sverige, men hans kritik vilade ändå på en stabil grund av tillit till svensk strävan. TV-seriens kritik vilar inte på en sådan grund, den är en del av den typiska värderelativismen som är följeslagare med woke-kulturen.

Det officiella Sverige (SVT) törs inte som Moberg skriva ”min svenska historia”. Man väljer i stället den utslätade och distanserade benämningen ”Historien om Sverige”.  Så valde även den förre kulturministern när hon inte kunde, eller ville, svara på frågan om det finns en svensk kultur i Sverige. Hon svarade genom att vända på ordföljden. ”Det finns kultur i Sverige”, underförstått – men den är knappast svensk.

Så gör de politiskt korrekta. Men så gjorde inte Vilhelm Moberg. Han ville berätta om det som var hans och han ville berätta om folket, för folket. Och han stack inte under stol med att det var det han ville. Detta är min svenska historia, skrev han. Den går säkert att diskutera. Då gör vi det!

Jamen, då gör vi det.

Vi läser nu det vackra bandet som nu ges ut av Karneval förlag. Och sedan diskuterar vi vår svenska historia. Den tål det.

Föregående artikelUpp och rör på dig Svensson! – Folkhälsan som disciplineringsinstrument
Nästa artikelÅSA LINDERBORG: RÄDDA MÄNNISKOR SLUTAR TÄNKA KRITISKT
Leif Strandberg
Leif Strandberg är pensionerad skolpsykolog, introduktör av den ryske pedagogen Lev Vygotsky, författare och skribent.

39 KOMMENTARER

  1. Sven A!
    I ditt första stycke finns tydligen en missuppfattning. Här i Nya Holland används faktumet, att kontinentens ursprungsnationer hade många språk och språkliga varieteter som argument för, att inga av dem kan traderas och nedärvas.

    Jag svarade på detta som du skrev: ”Jag [SA] har vuxit upp med två skånska dialekter, NV-skånska och Österlensdialekt, vilken 1800-tals-skånsk dialekt tänker du lära mig?” Alla medborgare har förmödrar och förfäder, som talade olika folkmål. Den mångfalden är ingen anledning, att avstå från, att återupplivande och vidmakthålla målen. Mitt svar vore alltså ”Båda, eller välj åtminstone en av dem.” Jag såg en likhet mellan vad folk sagt här i Nya Holland, och din svenska attityd till ”dialekter”.

    ”Språklig varietet” eller ”lekt” är en term uppfunnen för att undvika att säga ordet ”dialekt”.

    Om du vill diskutera frågorna med mig kan du skriva till jan.goetesson@gmail.com.

  2. För att dialekter ska uppstå eller överleva krävs att folk är isolerade kommunikationsmässigt. Jag gissar att rundradions utbredning under mellankrigstiden blev början på slutet för många dialekter. Nu har vi ju också ”migrationen”. Folk flyttar in (och ofta ut igen) från när och fjärran. Deras barn lär sig aldrig prata den lokala dialekten, särskilt inte om föräldrarna talar en dialekt med högre status, t ex rikssvenska.

    Man kan förstås beskriva amerikanska som en engelsk dialekt. Annars finns inga dialekter i Kalifornien med nästan 40 miljoner invånare. Däremot talas olika språk. Men jag tror inte något av ursprungsbefolkningens språk är riktigt ”levande”. Alltså att indianska familjer skulle använda sina förfäders språk som ”hemspråk”.

    Inte ens i USA, stort som Västeuropa, finns mycket av engelska dialekter. Man kan inte höra på talet om någon vuxit upp i Seattle eller Miami, vare sig engelsk- eller spansktalande (tror jag).

  3. Jag läser som vanligt bbc.com. De verkar ha en särskild kärlek till det ”nordiska”. Vad sägs om denna fest på Shetlandsöarna?

    Att klä ut sig och låtsas vara något man inte är utgör tydligen en enorm lockelse för många. Men inget ont om återkommande utomhusfester som midsommar, där vem som helst kan delta utan att betala inträde eller på annat sätt kvala in.

  4. Bengt S!
    Enligt den här undersökningen talar nästan 400.000 ett ursprungsspråk hemma i USA. Dessutom hävdar jag att det finns många engelska dialekter inom USA vilket är lätt att höra när någon från Sydstaterna, NYC eller Minnesota talar. De från Minnesota får ofta höra att de bryter på skandinaviska.

    Dessutom pratar enligt afroamerikanska vänner vita och svarta väldigt olika engelska. Som du säger, p g a en isolering som man inte märker av på samma sätt i Latinamerika där svart och vit pratar på samma sätt om de kommer från samma plats. Ursprungligen antagligen p g a att spansk och portugisisk kolonialism skiljde sig mycket från den brittiska som ofta skapade enklaver av britter medan den iberiska kolonialismen försökte skapa nya spanska och portugisiska provinser av ett litet befolkningsunderlag från iberiska halvön. Vilket ledde till ”ras”-blandning.

    I Latinamerika är det många som har ett ursprungsspråk som första språk och främst spanska och portugisiska som andraspråk. Enbart i Colombia talas 65 ursprungsspråk. Dessa språk tillhör olika språkfamiljer, inklusive:
    Arawak (t ex Wayuu)
    Chibcha (t ex Kogi, Arhuaco)
    Tucano (t ex Cubeo, Tucano)
    Carib (t ex Yukpa)
    Quechua (talas i södra Colombia)

    Och då pratar vi om språkfamiljer, inom dessa språkfamiljer talas ett flertal språk.
    Att de är i högsta grad levande språk har jag haft vissa problem med när jag p g a olika uppdrag intervjuat representanter från ursprungsbefolkningen. De pratar helt enkelt i många fall ingen fullständig spanska. I många regioner satsar man nu på att förstärka ursprungsspråken i skolorna vilket ofta leder till motstånd från föräldrarna som vill att barnen skall bli integrerade i majoritetssamhället. Å andra sidan har jag jobbat i regioner där läraren pratar spanska och bara några få elever förstår några ord på spanska. De sistnämnda får då fungera som tolkar. Föräldrarna tycker då ofta att de har bättre nytta av barnen i jordbruket och att det där med skolor är en onödig uppfinning.

    Utöver dessa språk så har vi en mängd spanska dialekter där man ibland har svårt att förstå varandra. Bergskedjan Anderna delar sig i 3 delar i Colombia vilket gör att det blir många dalar och berg och c:a 24 mikroklimat från öken till glaciärer. Det har lett till inte bara världens 2:a artrikaste land när det gäller flora och fauna utan också stora skillnader när det gäller dialekter.

    Men som du säger så jämnar intern migration och TV och radio ut skillnaderna. När jag växte upp i Helsingborg hörde vi skillnader på kvartersnivå och definitvt skillnader mellan de som bussades in till stans skolor från byarna runt stan. Ibland dök det upp någon enstaka stockholmare som vi både behandlade och betraktade som invandrare.

  5. Bengt S och Sven A!
    Bengt S skrev: ”För att dialekter ska uppstå eller överleva krävs att folk är isolerade kommunikationsmässigt.” Nu och i framtiden är talspråk ett val, liksom allt annat i folkets kultur. Jag valde att inte tala engelska med mina barn i huset varest vi bor i Canberra, sedan de föddes 1999 och 2001. Därmed blev deras hjärnor utrustade med ett talspråk som INTE berodde på att de vore isolerade kommunikationsmässigt. På samma sätt kan älvdalska eller sydsamiska ha ett fäste i Kalifornien eller Colombia – om några väljer det.

  6. ”Jag valde att inte tala engelska med mina barn i huset…”. Just det, det var du som valde, inte dina barn. Jag gjorde likadant. Men ska deras svenska överleva in i vuxen ålder krävs mycket mer än de allt glesare samtalen med mig eller att bara lyssna på mitt begränsade ordförråd.

    Språkets makt och maktens språk borde diskuteras mer och i en egen artikel.

  7. Jan Arvid G och Bengt S!
    ”På samma sätt kan älvdalska eller sydsamiska ha ett fäste i Kalifornien eller Colombia – om några väljer det”

    Visst kan älvdalska få fäste i Colombia om några väljer det, helst mer än en. Men som Bengt S säger vad blir det för ordförråd? Jag har gjort samma val som ni båda d v s jag har pratat med mina barn på svenska p g a de råd som språkforskarna gav när mina barn föddes mellan 77 och 97, d v s talet innehåller inte bara ord utan röstläget uttrycker känslor. Och man uttrycker bäst känslor på sitt modersmål. Risken som Bengt pekar på är att det blir ett halvspråk, ett familjespråk som är tillräckligt inom familjen men vars ordförråd inte täcker behoven som uppstår i den övriga tillvaron. Dessutom blir det lätt ett muséespråk med ett ordförråd från den tid då föräldern lämnade sitt ursprungsland ofta med låneord från den nya språkmiljön. Det blir ofta komiskt när de bägge uttrycksätten möts.

    Vet inte hur jag skulle bli bemött om jag idag åkte tillbaka till Stockholm och sa ”skaaaalan” eller hanba, honba och denba?

  8. Tack, Leif Strandberg för din intressanta artikel.

    Sven A!
    Tack även till dig, också läsvärt.

    Angående dialekter enligt mitt minne – årgång 1944 – kunde det skilja sig något även på ett kort avstånd i en relativ liten Stad. Och då tänker jag på ”vår stad” Helsingborg, där det fanns/finns en uppdelning mellan norr och söder med Trädgårdsgatan som markerade skiljelinje. Till viss del talades det lite ”finare” skånska på norr och då framför allt när det gäller stadsdelen Tågaborg.

    Numera vill jag mena att denna dialektala skiljelinje är mer eller mindre är borta, medan ett annat uttalat mönster kan framträda och då vad avser individer med utländsk härkomst i förhållande till vår, sedan barnsben ”vackert klingande” skånska.

    På tal om utländsk härkomst och språkets uttal har jag minnen från ett radioprogram som sändes med anledning att fritt välja skola. Där i sammanhanget blev en förälder intervjuad om vad hon om ansåg möjligheter att kunna göra fria skolval och svaret blev; inget bra för ett sammanhållande samhälle. Vidare under intervjun framgick det att nära intill där hon bodde med sina barn, fanns en kommunal skola i ett invandrartätt område. Reportern undrade då om hennes barn gick på den skolan. Nej, det gör dom inte, blev svaret, eftersom jag vill inte att dom skall komma hem och tala med samma svenska uttal som barnen i regel gör på den skolan. Sant eller falskt om det kan bli så? Jag vet inte, men det ställer en del frågor om hur vi tillsammans bygger en likvärdig skola för livet och ett icke uppdelat samhälle.

    Då tänker jag; vilken betydelse har det privata valfrihets-begreppet med påföljd av en allt mera uppdelad samhällsstruktur?

    Trist nog vill jag mena att detta påverkat i negativ mening och därmed kan det bli en ytterst sorglig historia.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.