Min personliga valanalys – Vänstern och valet (4)

Den 9 september kommer allt närmare. Mindre än en månad kvar… Frågan om vem som ska få min röst i valet till riksdagen blir allt mer påträngande.

Rimligen bör man själv tänka igenom vilka politiska frågor i samtiden och inför framtiden man ser som allra viktigast och sedan ställa de valbara partierna mot dessa och sedan summera + och –. Jag ska försöka föra mitt resonemang här helt öppet och lite systematiskt, så får vi se var jag hamnar.

Tilläggas bör också att det för mig finns nyckelfrågor som jag inte kompromissar med, som helt enkelt kan omöjliggöra en röst på vissa partier. Det är frågorna om landets oberoende och frågor om demokratin.

Många anger klimatet som den mest akuta, särskilt efter Johan Rockströms senaste larm häromdagen. Men denna ödesfråga kan vi i Sverige göra mycket lite åt själva. Den stora klimatkrisen måste hanteras via FN. Det är därför en partiövergripande fråga som alla kommer att bli överens om trots allt. Inte något att käbbla om i valet alltså. Visserligen pläderar Björn Wiman i DN 8 augusti för att inte tysta ner klimatfrågan (antar att han menar i valet) och berättar förtjänstfullt om det väldiga fossilkonglomeratet Koch Industries som gör allt för att fortsätta eldningen av fossila bränslen. Men detta kommer säkert att, om inte lösa sig direkt så i alla fall, öppna för förändringar när dollarn och USA faller inom en snar framtid. Alltså inte en fråga att ställa i det svenska valet.

Jag är visserligen socialdemokrat i botten, och faktiskt sedan mer än 25 år medlem i partiet. Men jag har inte varit aktiv på länge. Jag har t o m intensivt bekämpat partiets politik här på bloggen, vilket är mitt sätt att vara lojal mot min socialdemokratiska grundinställning. Så komplicerat kan det vara idag.

I år är det dessutom mer som står på spel än på mycket länge p g a den parlamentariska kris vi står inför i och med de gamla etablerade partiernas (inklusive MP) sjunkande förankring i folkdjupet.

Vilka är då mina viktigaste frågor?

  1. Sveriges självbestämmande; EU-utträde/EU-avveckling, inte minst för att trygga folkförsörjningen i kris, krig och avspärrning.
  2. Demokrati och yttrandefrihet; Inga inskränkningar i yttrandefriheten genom lagar om organisations- och åsiktsförbud.
  3. Försvars-/utrikespolitik; Nej till Nato- och USA-samarbete, nej till Patriot-systemet, ja till ett territorialförsvar på djupet med värplikt och hemvärn. Ratifisera FN:s kärnvapenförbud, upprätta normala förbindelser med alla länder inklusive Ryssland, ta hem alla svenska soldater under Nato-befäl. Satsa på FN.
  4. Ekonomisk politik; Riksbanken ska ha monopol på att skapa pengar, nationellt ekonomiskt oberoende, nej till marknadisering av offentliga sektorn.
  5. Skolan; avskaffa friskolorna och det fria skolvalet inom grundskolan, skolan ska finansieras över statsbudgeten, närmaste skola ska duga åt alla.

Sedan finns förstås mängder av andra frågor som kan diskuteras och som är viktiga, men dessa fem punkter är avgörande för hur just jag kommer att rösta. Frågorna 1 och 2 är dessutom för mig essentiella, ja principiella. I dagens situation har jag svårt att rösta på att parti som vacklar här.

Var står partierna då i dessa frågor? + (instämmer), – (instämmer ej).

Tabellen visar tydligt att jag står långt utanför den svenska politikens huvudfåra. Alla riksdagspartier har i (nästan) samtliga dessa frågor en avvikande linje från vad jag anser nödvändigt.

Endast två partier; V och SD, får varsitt plustecken med tvekan. Och när det gäller de två för mig okompromissbara frågorna 1 och 2 är båda partierna mycket opålitliga. SD vet man inte vad de tycker, de ändrar sig stup i kvarten, och när det gäller V så är de svårt influerade av diverse anarkistiska och antidemokratiska idéer, de stöder t o m USA (via kurderna) i nordvästra Syrien och det svenska deltagandet i Libyenbombningarna.

Alltså, å ena sidan, det enda partiet som åtminstone nästan snuddar vid något jag ser som viktigt – stärkandet av landets oberoende – är SD. Men å andra sidan är de som sagt djupt opålitliga samt i grunden ett mörkblått högeralternativ (med skinnskalleförflutet), som per definition motarbetar allt övrigt jag håller för anständigt och hedervärt i politiken. Så de faller också utanför det valmöjligas gräns.

Men, invänder här vän av ordning: Det finns åtminstone ytterligare två partier som ställer upp i riksdagsvalet; Feministiskt initiativ (Fi) och Alternativ för Sverige (AfS). Jovisst, så är det. Men inget av dem har några större möjligheter att ta sig över 4%-spärren. En röst på dem påverkar därför inte valets krångliga parlamentariska efterspel. Och även om jag förstås är emot all sorts könsdiskriminering ser jag denna fråga som ett klart underordnat kampavsnitt i politiken idag. Fi verkar mest vara en plattform för Gudrun Schyman, så de faller direkt.

AfS däremot är ett vasst och målmedvetet uppstickaralternativ, en högerutbrytning ur SD. De vill massdeportera flyktingar ur landet och halvera antalet riksdagsledamöter t ex. De tror att talet om klimatförändringar är en konspiration och är oförblommerat elitistiska. Demokrati är för dem närmast ett skällsord, eller i alla fall något helt annat än det man sedan 100 år lagt in i begreppet demokrati. Mer behöver inte sägas om dem.

Så, eftersom demokratin trots allt måste försvaras, och att den endast kan utvecklas inom Sveriges gränser, så vill jag ändå visa att allmänna och fria val är en av grundbultarna. Därför vill jag åtminstone bidra till att höja valdeltagandet en smula. Alltså kommer jag – om inget oförutsett händer den kommande månaden – att lägga en blank valsedel i valurnan den 9 september 2018.

  18 kommentarer for “Min personliga valanalys – Vänstern och valet (4)

  1. Knut Lindelöf
    2018-08-15 kl. 13:42

    Att rösta blankt innebär att ta en blank valsedel (finns i vallokalen) och lägga i urnan – utan att skriva något på den. Den räknas som “ogiltig”, vilket betyder att den inte räknas med i mandatfördelningen, vilket i sin tur ökar partiernas %-andel en aning. Dock räknas rösten med i “valdeltagandet”. Alltså, valmyndigheten och länsstyrelserna redovisar vid den slutliga sammanräkningen hur många som röstat blankt.

  2. Anders Persson
    2018-08-16 kl. 11:45

    Jag börjar luta åt att Hedda har rätt och att jag borde revidera min tidigare kommentar. En blank röst sänder ut en signal om ogillande, men det står inte klart om blankrösten kommer från höger eller vänster. En röst på V eller SD uppfattas också som “proteströster” men med klara avsändare. Om nu Hedda röstar på V så tror jag att hon gör det utan några orealistiska förväntningar.

  3. Peter Pettersson i Hellvi
    2018-08-16 kl. 12:20

    Blankrösterna var 0,89 procent 2014.

    56.287 röster. Fler röster än något av de övriga 24 i riksdagen ej representerade partierna (exkl FI) och nästan lika många röster alla dessa övriga partier fick sammantaget.

    Om blankrösterna inte underkändes som ogiltiga skulle socialdemokraternas valresultat ha blivit 30,74 istället för 31.01%. Moderaternas 23.12 stället för 23,33%.

    Om detta haft någon inverkan vid fördelning av utjämningsmandat är mycket svårt att beräkna, då det är matematik i den högre skola jag ej behärskar. Men vilket som ändrar det ju inte det odemokratiska i tilltaget att underkänna det aktiva valet att inte rösta på något parti.

    (Det är ett jäkla personlighetsdrag för obildade som mig att aldrig rycka på axlarna och gå vidare när något inte begrips, utan starta kalkylprogrammet och räta ut frågetecknen. Det tar tid och är i de felsta fall oväsentligt, ökar enbart mängden oviktigt kunnande – men hindrar i vart fall att värre dumheter begås)

    En expert
    har kunskaper alla
    andra inte visste
    att de klarat sig utan…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.