Frågan om den svage BUN-ordföranden D löste sig inte. Partiets interna successionsordning (köbildningen) var viktigare än att få ordning på partiets kommunala skolpolitik. De styrande bland Östhammars socialdemokrater var oförmögna att ens se problemet.
Men de kan inte heller ses som ensamma ansvariga för ovanstående. Partiet på riksplanet hade stor skuld till att inget hände. De hade ju sedan lång tid en mycket dålig skolpolitik, som i korthet gick ut på att med förskolepedagogik äntligen göra slut på den förhatliga pluggskolan. Det fick allvarliga följder för skolan över hela landet och förstås även för partiet i Östhammar.
Denna politik företräddes entusiastiskt av D och Norénarna. Frågorna om ”fritt skolval” och friskolor såg man lokalt som ovidkommande. Östhammarssossarna följde snällt partitoppens signaler. Möjligen fanns en viss skepsis mot allmänt skolflum, men någon diskussion om en skolpolitik som innebar andra prioriteringar än den befintliga fanns inte.
För socialdemokratiska skolpolitiker var kommunaliseringen det stora klippet som givit dem kontroll över skolans jättebudget. Det gav möjlighet att ge mera svängrum för barnomsorg, socialtjänst eller fritid. Eftersom lärarna var så många, blev slutsatsen att ett antal tjänster alltid kunde kapas bort med naturlig avgång. Skolan fick betala. I början av 90-talet var det där det fanns pengar.
Sedan lång tid hade många lärare lämnat partiet. Vi var mycket få kvar. Däremot hade antalet förskollärare och fritidspedagoger hela tiden ökat, och blivit de skolpolitiskt drivande. Det självklara för dem var att följa partiets centralt fastslagna linje.
Året 1995 var också tiden för antagande av kommunala skolplaner. Majoriteten i nämnden ansåg att den gamla planen, ett hopplöst intetsägande dokument som tagits fram fem år tidigare, var okej. Jag ansåg att vi socialdemokrater borde lägga fram ett bättre förslag. Därför sökte jag ett samarbete med två yngre partikamrater i BUN och skrev ett synopsis till vad jag tyckte en kommunal skolplan skulle innehålla.
Samtidigt sipprade konstiga uppgifter ut skvallevägen om att sjukskrivne D tillsammans med sin sambo studierektor G och hennes dotter var bortresta för att vila upp sig. Ingen visste hur länge de skulle vara borta. D:s ersättare F var osäker i sin roll och ängslades för att gå bakom ryggen på D. Men F hade ordentlig aptit på att snabba upp sin partikarriär.
För mig att komma till tals med nämndens sossar om skolplanen blev därför svårt. F höll mig på avstånd. De övriga var osäkra och tvekade inför mina helt öppna påstötningar om att föreslå bordläggning så att vi skulle få tid att diskutera. Ingen vågade föreslå detta. Nämnden var uppenbart handlingsförlamad av de socialdemokratiska interna konflikterna.
Då blandade sig Birger Norén i frågan och propsade på en snabb behandling av skolplanen på närmast förestående AK-representantskap, ett möte med flera andra stora frågor till behandling och prominenta gäster som Gunnar Hofring och Edvin Tallberg (Birger Noréns företrädare som S-ledare i kommunen) närvarande dessutom. Det var i januari. Jag ville ta upp frågan som motion på årsmötet i både S-föreningen och på AK-årsmötet senare på vårvintern för att förankra och få diskussion bland medlemmarna.
I början av mars skrev Centerns regionala gratistidning Upplands Nyheter om en härva som uppstått på gymnasieskolan i Gimo. Det hade framkommit att studierektor G varit på ”studieresa” till Island på gymnasieskolans bekostnad, med D som betalande sällskap. Räkningen för resan hade attesterades av G:s underlydande på skolan. Kommunens skolchef hade inte ens informerats om resan. Samma underlydande hade på G:s uppdrag skrivit på räkningar för sammanlagt 130 000 kr, bland annat för en så kallad färganalys på nära 1 000 kr.
Kommunrevisorerna har kopplats in. Birger Norén citerades i artikeln och påstod att de de har ”svårare frågor att brottas med på gymnasieskolan än de där räkningarna”.
Samtidigt pågick rekrytering av en ny gymnasierektor. Studierektor G hade sökt tjänsten. Efter offentliggörandet av de konstiga räkningarna fick Birger, som var ordförande i personalutskottet och därmed hade sista ordet i alla viktiga tillsättningsärenden, frågan om G fortfarande var med i konkurrensen om rektorstjänsten. Birger svarade att han inte alls uteslöt att G kunde få jobbet. Rykten surrade om att saken klarats upp i samförstånd. G hade trätt tillbaka mot en ersättning på två extra månadslöner. D var fortfarande sjukskriven för ”koncentrationssvårigheter”. Det här sista var alltså rykten, vars sanningshalt jag inte kan gå i god för. Men att snacket gick var illa nog.
Nå, härvan aktualiserade många och stora frågor för mig: Hur länge kan D sitta kvar som BUN-ordförande? Hur länge kan BUN:S S-ledamöter tyst och lojalt sitta där utan att säga något eget? Hur länge kan Birger Norén lojalt stödja D och G? Hur kan det komma sig att socialdemokrater är så tysta om D:s bravader. Finns det möjligen generande hållhakar mellan ledande politiker, som lett till hemliga uppgörelser, som hindrar dem att offentligt avslöja varandras lik i garederoben. Till exempel: Vad kan D och G säga om Birger Norén om denne slutar stödja D i BUN? Sist men inte minst: Hur påverkar allt det här förtroendet för politiker i allmänhet och socialdemokrater i synnerhet?
I slutet av mars hade jag ett ärende till kommunkontoret. I en korridor mötte jag kommunens skolchef. Han var en frispråkig och glad person från fattig bakgrund, folkskollärare i botten med en lång karriär bakom sig och några få år till pension. I min bok Grundskola på grund (1986) hade jag skrivit om hans kreativa sparknep, vilket vi tillsammans skrattat åt senare.
Han haffade mig, tittade åt olika håll för att förvissa sig om att ingen lyssnade. Så sa han lågmält: Skolplanen kommer att återremitteras till ny beredning. Det vill säga, nämnden hade enats om att liggande förslag var alltför dåligt. Det kändes som en seger och bekräftade att det hade lönat sig att kämpa.
Ingen verkade kunna greppa frågan om en kommunal skolplan just nu. En lite glugg öppnades. Jag började själv skriva på ett förslag till skolplan.
Det hann bli sommarlov innan skolplanefrågan dök upp igen i partiet. Jag kallades faktiskt till en träff med BUN:s S-ledamöterna för att diskutera saken. Emellertid mötte jag en slags ängslighet för att ha en skolmänniska – en lärare för kunskap i skolan – i lokalen, den typiskt socialdemokratiska sortens skolförakt. En yngre man från Österbybruk tog som sin uppgift att gå emot allt jag sa. Mina försök att poängtera vikten av att lärarna får en bara och lugn arbetssituation mötte ingen förståelse.
Det blev ett märkligt första möte där avgrunder öppnade sig mellan partivänner. Jag hade tänkt mig en serie av diskussionsträffar, men så blev det inte. Jag inbjöds inte fler gånger. En ny lika intetsägande kommunal skolplan hastades fram av hela nämnden tillsammans, utan inblandning av utomstående S-medlemmar eller andra, och antogs hastigt på hösten 1995 av fullmäktige.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Socialdemokraterna, Östhammar, kommunalpolitik, Birger Norén
