Mina kontakter med svensk och tanzanisk polis

Gamla stenbron i Karlstad 1955, fem år innan Mats Parner blev stoppad av polisen på just denna plats.

En gnistrande kall vinterdag i slutet av 1960-talet knäppte jag mina händer, höjde blicken mot skyn och tog närmaste vägen över Gamla stenbron i Karlstad med Grå Stinget, min stilfulla militärcykel. På andra sidan bron fanns en bemannad trafikkontroll, och med polisiära gester som knappast gick att misstolka hejdades min framfart. Den uråldriga stenbron var, fick jag veta, bussförarnas exklusiva tummelplats i staden. Cyklister och annat oknytt hänvisades vänligt men bestämt till de ordinarie stråken.

Jag minns att det nyss beskrivna intermezzot inträffade fredagen den 13-e. Vidare kommer jag ihåg att mitt anstötliga genvägsbeteende kostade precis 50 SEK i böter, mycket pengar vid den tidpunkten.

Några få år in på 2000-talet hade tiden mognat för ännu ett flagrant lagbrott. Ånyo var jag cykel-buren, för övrigt i samma mellansvenska residensstad som ovan, och i sömngångaraktig fart nalkades jag trafikljusen mellan Sjömans- och Tullhusgatorna i den stjärnbeströdda augustiskymningen. Det var knäpp tyst som i graven, folktomt som i öknen, och allt andades frid; åtskilligt talade för att jag var den enda trafikanten i hela Värmland vid denna sena timme. Följaktligen negligerade jag de ettrigt röda ljussignalerna – och styrde rakt in i ännu en polisiär kontrollpanel.

Priset blev denna gång 700 SEK. En kvalificerad gissning är väl att de bägge vitesbeloppens storlek säger mera om penningvärdets fall under den gångna 35-årsperioden än om mitt eget moraliska förfall under samma period.

Mina erfarenheter av polisväsendet i unionsrepubliken Tanzania är ytterst begränsade men tyvärr inte odelat positiva – i det fallet heller. Låt mig förklara:

För noga räknat 43 år sedan – i november 1975 – hände det sig att jag överfölls på öppen gata i Dar es Salaam vid 22:30-tiden och rånades av två målmedvetna ynglingar i mittre eller övre tonårsåldern. De två slet av mig armbandsuret och stal min välfyllda axelremsväska med en snabbhet, som troligen hade fått våra dagars Usain Bolt att framstå som besvärande senfärdig. Smått motvilligt applåderade jag det perfekt genomförda brottet och insåg, inte utan samvetskval, att förövarna snart skulle känna sig minst lika bestulna och besvikna som jag: förutom något tiotal läroböcker i swahili innehöll väskan bara mina privata glosböcker på samma exotiska tungomål – ingenting annat.

Hur som helst uppsökte jag närmaste polisstation påföljande dag och rapporterade vad som inträffat i hopp om att, via den svarta ordningsmakten, kunna pungslå mitt svenska försäkringsbolag Trygg-Hansa på några ören.

Polisförhöret varade i sex-sju timmar. Det berodde i någon mån på språkförbistring men än mer på det faktum att den jourhavande konstapeln inte var ostafrikansk champion i maskinskrivandets ädla konst. En frekvens på, i runda tal, ett nedslag varannan minut vittnade entydigt om detta. Efter avslutad seans blev jag tillsagd att komma tillbaka nästa dag. Då skulle jag få obegränsad tillgång till samtliga relevanta försäkringshandlingar i ärendet.

Emellertid var förhörsdokumenten spårlöst försvunna vid min återkomst. Allt hade gått upp i rök under morgonruschen, varför förhöret måste repriseras. Det innebar att ytterligare sex à sju novembertimmar smälte bort i soldiset. När jag sedan återvände till polisstationen den tredje dagen, hade mina akter – tillsynes spårlöst – gått förlorade en andra gång o s v. Några försäkringspengar såg jag tråkigt nog aldrig skymten av. I gengäld tvangs jag leva uteslutande med hjälp av min inre klocka i mer än ett halvår, och det blev en nog så värdefull erfarenhet.

Mitt livs sammanlagt fjärde konfrontation med polismakten ägde rum torsdagen den 27 april i fjol.

Platsen för väskfyndet

Upprinnelsen var banal: helt nära trottoaren precis i korsningen mellan Hamn- och Järnvägsgatorna (se bild ovan) ca en kilometer norr om Mariebergsviken (som är en del av Vänern) upptäckte jag en större attachéväska i vidöppet skick mitt i eftermiddagsmyllret. Likt en svulten bläckfisk sög jag åt mig fyndet och granskade innanmätet, troligen med lystna blickar. Några läroböcker i swahili fann jag inte – däremot en övergödd plånbok med drygt 3.500 SEK, en bunt handskrivna brev, vidare nyckelknippa, mobiltelefon, bankböcker och en rad andra pinaler, bland annat en slät förlovningsring och ett dussin lika släta näsdukar – således ingenting av andligt eller kulturellt intresse. Följaktligen sökte jag upp det nya polishuset, beläget långt utanför Karlstads centrum, och överlämnade väskan med en kavaljersmässig åtbörd.

Precis som i Tanzania blev jag förhörd på stående fot, dock inte längre än i sex-sju minuter. Bland annat ville polisen veta, om jag ställde krav på någon hittelön. Ja, en symbolisk summa och ett uppriktigt tack vore, ansåg jag, fullt legitima krav. ”Normal anständighet bör rimligtvis uppmuntras i dessa bistra tider, men den rättmätige ägaren ska naturligtvis själv fastställa beloppet i enlighet med de individuella löne-principer som numera är ryggraden i vårt demokratiska samhällsbygge.”

Den förtappade väskmannen hörde emellertid aldrig av sig. Men jag har registrerat hans namn – ty det rör sig om en figur av hankön – liksom hans adress och telefonnummer både i hjärnbarken och på hård-disken. I en nära eller avlägsen framtid kan allt detta bli guld värt, i synnerhet som jag också känner till vilket politiskt parti han representerar.

Nere i Afrika värmde solen betydligt intensivare än vad 2017 års aprilsol någonsin gjorde i Karlstad. Jag har också en bestämd känsla av att den kriminella eliten i Tanzania var, och är, avsevärt hederligare än motsvarande elit hos oss i Sverige och definitivt av ett hårdare virke. Fondkommissionärer, individuella trend- och lönesättare, match-fixare, börshajar, ekonomijournalister och sverigedemokrater lyste med sin permanenta frånvaro på ett sällsynt välgörande sätt.

Dessutom var poliserna mycket snällare och inte alltid så nogräknade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.