Mina läroår i några plugg av den gamla skolan

Skolpojken Mats Parner något av de tidiga skolåren.

Jag växte upp i en liten stad med stora minnen och ett vederstyggligt namn – Skänninge – och ansågs väl kvalificerad för den relativt nybyggda Lindbladsskolan vid sju års ålder. Det var så det hela började och sedan bara fortsatte.

I Lindbladsskolan, som namngivits efter tonsättaren och Skänninge-sonen Adolf Fredrik Lindblad, blev äkta makarna Karin och Gunnar Rörby mitt unga livs första auktoriserade färdledare i sin egenskap av små- respektive folkskollärare med trestjärnig seminarieutbildning på sina meritförteckningar. Under sex läsår, två plus fyra, hade jag inga andra lärare än Karin & Gunnar om vi bortser från energiknippet Harald Dernevik, som lärde oss engelska i årskurserna 5 och 6, samt den tillfällige historievikarien och urtidsanden Laban, en man kemiskt fri från allt vad pedagogisk talang heter.

Paret Rörby var strävsamma och respektabla medtrafikanter under min bildningsresa från sju upp till tretton. De två var helt införstådda med tidens didaktiska modenycker, därmed i fullständig harmoni med sitt professionella värv, och de måste ha uppfattat läraryrket nära nog som ett kall – i synnerhet Gunnar. Men som idealistiska dunungar vägrar jag att klassificera dem. De befann sig, omkring 1950, bara på halvtannat decenniums distans från ålderspensionen och hade, som vallonättlingar, pliktuppfyllelsen i blodomloppet. Som innerligt troende kan de utan överdrift beskrivas. Man kan säga att den vackra 1200-talskyrkan intill rådhuset, ”Vår frus andaktssal”, fungerade som deras andra hem.

Följaktligen blev jag spränglärd i såväl kristendom som biblisk historia. De psalmverser jag inte kunde utantill gick i princip att räkna på ena handens tummar, men av den sortens färdigheter var jag på sin höjd svagt till måttligt intresserad. Dock sörjde de många ’by heart’-läxorna för att jag blev i stånd att lagra precis hur många fotbollstabeller som helst på hårddisken i min sportsliga hjärnbark. Avsikten A fick således ge vika för behovet B.

Gunnar Rörby kan utan vidare betecknas som en hedersman. På sin ålders senvinter gav han plötsligt ut en fängslande bok om ”Skänninges lokalhistoria” och ytterligare en om bygdens alla skolhus under de senaste 500 åren. Då var han redan 86 på sitt 87-e.

Antagligen är det till stor del Gunnar R:s förtjänst, eller fel, att jag kom att uppfatta läraryrket som en betydelsefull, vördnadsvärd och allmänt respektabel mission. Då världen ännu var ung, lärde han mig dagligen ABCD och stundligen VXYZ under totalt åtta höst- och vårterminer under några av mina allra formbaraste 1950-talsår. Att sådana omständigheter sätter sina spår är väl tämligen självklart.

En augustidag 1957 var tiden inne för vaktombyte, och jag tog klivet in i Rosenlundsskolan, som till all lycka är belägen alldeles intill Lindbladsinstitutet. Från och med nu siktade jag på realexamen och nya oskattbara lärdomar (låt vara i omvänd ordning). Inne på Rosenlund tillbringade jag de skolår som jag bevarar i mitt varmaste och mest tacksamma minne. Katederlejonet Hästen, som f ö travade ända till 95 års ålder, gjorde omedelbar succé i engelska, något senare även i tyska och franska. Tvålen fick oss att älska och hata matteböckerna med samma arma själ, och Johnssons Frestelse, 25 på sitt 26-e, satt och sprattlade med benen framför svarta tavlan under religions-lektionerna. Den blide och blyge Inge Hartmann förgyllde historielektionerna, medan paret Wirsén, Carl och Margareta, lärde oss precis allt om klassisk musik och korgboll, dock inte samtidigt.

Ändå värdesatte jag lektionerna i svenska högre än allt annat. Där hade vi en utmärglad, energisk och uppenbarligen ovanligt beläst adjunkt vid namn Bo Johansson, alias Torrbollen, en gentleman som på fullt allvar tvang mig att fingranska det svenska språket i alla dess befintliga vinklar och vrår. Till detta kan läggas att Torrbollen omfattade den för oss elever okända storheten Fredrik Böök med ett förakt, som inte var av denna världen och som han gav daglig näring åt. Numera tror jag mig begripa att Bo J positionerade sig ett gott stycke till vänster om den politiska mittlinjen.

På gott och ont uppfattade Torrbollen vårt språk som ett strikt regelsystem. Skrev vi uppsats, så tilläts vi till intet pris börja en sats med ”och” eller ”men”, och vi blev påtvingade de ålderdomliga formerna hava, taga, skall och skola, som var ur bruk redan då. För varenda liten kommateringsskavank delade Torrbollen ut en skovel fylld med ovett, några gånger rentav två. Betyg på uppsatserna portionerades ut enligt ett system, där felen betydde nästan allt och själva innehållet knappt ens ett ruttet lingon.

Då och då brukar jag ögna igenom de sällsynt infantila uppsatser jag producerade under mina fyra år på Rosenlundsskolan. Något så formellt korrekt och samtidigt förödande torftigt och andefattigt har, förhoppningsvis, aldrig hamnat på pränt sedan dess i vare sig Europa eller på andra kontinenter.

Men Torrbollens missionerande utövade ett bestående inflytande på mig. Delvis är det nog tack vare honom som jag, på cirka 60 års behörig distans, fortfarande är road av att skriva. Alltjämt värdesätter jag formen i alla slags skriftliga alster, både egna och andras, minst lika högt som innehållet.

Och än i dag vägrar jag kategoriskt att inleda en sats med bindeordet ”och”, eftersom det i mina öron låter så ohemult flåsigt. Några som helst problem med glosorna hava, taga, skall, skola och/eller men har jag dock inte numera. Där är jag helt normal och ett barn av det moderna tänkandet.

Sina gamla lärare bör man nog snarare hedra än håna. Deras djupa fotavtryck lever sitt eget liv överallt på sandstränderna, i hängmattorna, på körbanorna och i de kalla snödrivorna under vintern. Det kan ingen bestrida. Även om spåren ibland förskräcker.

  2 kommentarer for “Mina läroår i några plugg av den gamla skolan

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-08-24 kl. 4:26

    Torrbollens förbud måste hava gällt att inleda en mening med konjunktionen ”och”. Att undvika att inleda satser med ”och” torde vara ogörligt, just eftersom ”och” är en samordnande konjunktion. Så innehåller ju texten ovan också flera satser som inledas medelst ”och”, utöver den huvudsats som Mats Parner skämtsamt inleder med ”och”: ”Och än i dag vägrar jag kategoriskt att inleda en sats med bindeordet ’och’…”

  2. Bengt Svensson
    2018-08-28 kl. 17:37

    Nja. Barn (och vuxna) tenderar ju att berätta “andlöst” om spännande ting: “Och sedan kom det en gubbe. Och Pelle skrek gubbjävel efter honom. Och då blev gubben förbannad och sprang efter oss. Och vi sprang över spåret. Och gubben efter och snubblade. Och då kom tåget och körde ihjäl honom…”

    Jag tror det var för detta evinnerliga ochande, som vi uppmanades (minns inget förbud) att inte inleda en mening med och.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.