Engagerade lärarstudenter i Umeå 1974


Håller på med slutputsen på boken Mitt politiska liv – ett halvsekel med FiB/Kulturfront. Den går snart till trycket. Minnen väcks till liv och jag ser att allt hänger ihop. Ett passerat halvsekel med sina stora omvälvningar träder fram. Av det blev det denna essä om minnen på ett mindre personligt plan. /Knut Lindelöf

Ett människoliv är en blinkning i historien. Ett halvsekel passerade i ett nafs. Men något hinner man se under denna lilla tidsglimt.

Hur allt förändrats är mycket påtagligt. Vi talar nästan alltid om försämringar som sker just nu. Tågen går inte i tid, skolan och sjukvården har blivit orättvis och inflationen urholkar vår köpkraft. Det är helt naturligt, vårt perspektiv bestäms mest av allt av livet här och nu – där vi befinner oss.

Men nuet är inte viktigare nu än vad dået var då. Nuet bestäms dessutom mycket av vad som var då. Allt hänger faktiskt ihop. Det vi kallar paradigmskiften eller revolutioner har alltid en förhistoria. Vi som kan blicka ett halvsekel tillbaka och erinra oss vad som hänt märker att inte mycket är sig likt – på gott, men mest på ont faktiskt – trots alltså att allt inte var bättre förr. Låt mig tråla runt lite i minnets labyrinter och se vad som fastnar.

Sveriges relation till världen

Nu har vi 2024. Ett halvsekel tillbaka hade vi 1974. Jag läser på Wikipedia bland annat att den 21 mars återupptog Sverige sina diplomatiska förbindelser med USA efter den kris som uppstod efter Olof Palmes kritik den 23 december 1972 av USA:s bombningar av Hanoi. Jag minns det mycket väl.

Olof Palme protesterar mot USA:s bombningar av Hanoi julen 1972.

Nu – i skrivande stund – bombar Israel Gaza urskiljningslöst sedan över 100 dagar. Samtidigt vet vi att USA står för huvuddelen av vapenarsenalen till dessa bombningar. Men ingen svensk regering protesterar mot varken Israel eller USA, för nu sitter Sveriges fjättrat i USA:s fasta grepp, och lyder väluppfostrat husses minsta vink. Ja sannerligen, tiderna har förändrats.

Den gången, alltså 1974, protesterade högern mot Olof Palmes och Vietnamrörelsens USA-kritik. Stora demonstrationståg mot kriget och bomberna gick regelbundet genom våra svenska städer och samlade allt mer folk. Socialdemokraterna var ännu ett parti med en mäktig medlemskår, som visade vägen för partiledare och andra förtroendevalda. Sverige (regeringen) var inte bunden av några militära samarbetsavtal eller allianser, utan kunde föra en självständig och neutral politik. Det här medförde att Sveriges regeringsparti (s) utan problem kunde samarbeta med det kommunistiska Kuba, stödja ANC i Sydafrika, ha normala diplomatiska relationer och förhandla med både Sovjetunionen och USA – medan borgerligheten gnisslade tänder.

Så kunde det vara då, trots att socialdemokraterna ända sedan 1920-talet gjort allt för att avskilja arbetarrörelsen från kommunisterna. Det utvecklades till ren kommunistskräck under det kalla kriget med start efter Pragkuppen 1948. Det här var Olof Palme och socialdemokraterna mycket bestämda med, ja de var mycket nitiska med att hålla reda på alla kommunister på arbetsplatserna, registrerade dem noga i hemlighet (tillsammans med SÄPO och IB) och såg till att de inte fick något inflytande inom arbetarrörelsen. Men Sovjet, Kuba och sydafrikanska ANC kunde man umgås och tala med, för en gemensam fiende hade man i USA.

Själva meningen med denna politik var att verka för fred och avspänning mellan de då två stora maktblocken, och detta menade man gjordes bäst genom att protestera mot självklara krigiska övergrepp och för avspänning genom aktivt arbete i FN.

Hade en sådan politik förts idag hade Sverige haft kvar allmän värnplikt och ett starkt territorialförsvar, inte ansökt om Nato-medlemskap, inte haft något DCA-avtal med USA, inte deltagit i USA:s Afghanistankrig, inte utbildat irakiska soldater, inte deltagit i Libyenkriget och inte deltagit i den stora Natomanövern som ska pågå till maj 2024 i norra Skandinavien.

Vad är det då som har orsakat denna helomvändning från en fredspolitik via FN och diplomati till en krigsaktivistisk politik under USA och Nato?

Det började efter Berlinmurens fall (1989), Sovjets upplösning (1991) och Warszawa-paktens upplösning (1991). Då trodde alla att vi befann oss vid historiens slut. När muren föll, 44 år efter andra världskrigets slut, trodde man att det var demokratins slutseger över kommunismen, nazismen och fascismen. Dessa tre ondskans främsta uttryck skickades till historiens stora sophög trodde man. Det här skedde i en slags euforisk anda som även fångade breda massor i Västvärlden.

Samtidigt infann sig tomheten inom den breda vänstern. Hela spelplanen förändrades mycket fort. Vad fanns nu kvar att sträva mot? Finns inte socialismen? Kan den inte ha ett mänskligt ansikte? Är demokrati oförenligt med ett socialistiskt folkstyre? Var allt bara en dröm som dränktes i blod? Kan den fria marknaden verkligen lösa alla problem? Finns inte monopolkapitalismen längre, eller har alla blivit progressiva? Ja förvirringen var närmast total och man talade åter om ideologiernas död.

Som en konsekvens av förvirringen kom så EU-inträdet (1995). Men EMU lyckades svenska folket ändå sätta stopp för i en folkomröstning 2003, det var en ljusglimt. Sedan dess har frågan varit nästan död.

Ja, omvälvningen har sannerligen varit omfattande. Det enorma Sovjetväldet kastades in i kaos, vilket inte bekymrade segrarna i Västvärlden. Ryssarna fick skylla sig själva. De enorma industriella och naturliga tillgångarna övergick i enskilda oligarkers händer. Vodkan blev alltför mångas tröst. Medellivslängden sjönk dramatiskt när alla sociala skyddsnät rämnade. Politiken var lika kaotisk. Ett lämmeltåg av västliga rådgivare strömmade till deras ”hjälp” och tjänade grova pengar i kaoset. 1993 sköt man t o m med kanon mot parlamentet (Vita huset i Moskva).

Det dröjde ända till december 1999 innan det stora landet fick en kompetent ledning med Vladimir Putin i spetsen, som började återställa ordningen, så att människor åter kunde arbeta och försörja sig och kunna se en liten ljusglimt där borta i framtiden.

Men som sagt, det här var inget som bekymrade den ”demokratiska” Västvärlden. Att det istället skulle växa fram nya spänningar mellan Väst och det enormt råvarurika Ryssland när de väl fått ordning på torpet igen, inrättat en kapitalistisk marknadsekonomi och återupprättat sitt försvar, det hade ingen en tanke på. Nej, man stängde helt enkelt ner samarbetet som börjat spira 1991, lockade Rysslands f d Sovjet-allierade in i Nato och inrättade nya USA-baser runt landets gränser, bland annat den jättelika Camp Bondsteel i Kosovo.

Så gick det som det gick. Spänningarna skärptes till bristningsgränsen och krig utbröt först på Balkan. EU (Tyskland) intrigerade och sådde splittring mellan folkgrupperna och snart var kriget igång och hela Jugoslavien bröts upp efter etniska skiljelinjer; kroater i Kroatien, bosniaker i Bosnien-Herzegovina, montenegriner i Montenegro, albaner i Kosovo, serber i Serbien samt makedonier och albaner i Nordmakedonien. Sedan expanderade Väst med intriger och färgrevolutioner vidare österut allt närmare det ryska kärnlandet ända tills Putin vintern 2022 såg sig tvingad att sätta stopp med militära medel. USA-världen trodde fortfarande att de kunde besegra alla andra ekonomiskt och militärt, därför backade man inte en tum för ryssarnas krav och önskemål om en ny europeisk säkerhetsordning. Men tiden för USA:s totala dominans visade sig vara förbi.

I detta ställningskrig mellan USA och dess motståndare ser det nu ut som att Sverige dragits med i USA:s fall från toppen av gödselstacken ner till osjälvständig klientposition. Ett halvsekel tillbaka var Sverige alliansfritt och bestämde sin egen utrikespolitik, nu är vi en osjälvständig USA/Nato-marionett som är med i uppladdningen för storkriget med Ryssland. Enligt regeringen, Försvarsmakten och medierna är detta en oundviklig utveckling.

Från jämställdhet till HBTQ-frågor

En motsägelse man har svårt att förklara är att Sverige skiftat från sund politisk pragmatism på alla områden, en tradition från beredskapstidens samarbete, alltid för landets bästa som första prioritet, till ren moralism, d v s ”värdegrundspolitik”. Alla med olämplig ”värdegrund” måste korrigeras. Vi fick t o m en ”feministisk” utrikespolitik och kämpar nu för ”global jämställdhet och respekt för flickors och kvinnors mänskliga rättigheter”, alltså över hela världen. Det stadfästes 2014 då Sverige fick en rödgrön regering med Margot Wallström som utrikesminister.

Grupp 8 demonstrerar för fri abort

Det var kulmen på en lång utveckling mot jämställdhet mellan män och kvinnor, som började på 1960-talet och förvandlades med åren till bisarr kamp mellan könen – könskamp. Kvinnor ställdes emot män. Forskare slog t o m fast att män var djur och övergav det självklara förhållandet att könsskillnader till stora delar är sociala konstruktioner. Så kallad könsdysfori spred sig bland framför allt unga flickor, varpå man i Sverige via skattebetald sjukvård började medicinskt behandla och t o m operera (könskorrigera) unga människor som upplevde att de hamnat i fel kropp.

Genusvetenskapens så kallade queerteorier bet sig fast och blev riktningsgivande för hela samhället. Men att kvinnorna allt mer dominerade skolans och vårdens anställda, ja blev totalt dominerande på många håll och att pojkar halkade allt mer efter i skolarbetet, bekymrade ingen, snarare tvärt om. Strävan efter jämställdhet mellan män och kvinnor förvandlades till en strävan efter kvinnlig dominans i stora delar av samhället.

Politik och religion

År 1974 prästvigdes de första kvinnorna i USA. I Norden var Danmark först, Sverige kom efter 1961, då Margit Sahlin och Elisabeth Djurle Olander prästvigdes i Stockholms stift och Ingrid Persson i Härnösands stift. I England skedde det inte förrän 1992, efter en intensiv debatt, som ledde till att många präster lämnade anglikanska kyrkan.

Britta Olén-Van Zijl får hjälp av domkyrkovaktmästaren Oscar Jönsson med att ta på de liturgiska kläderna inför prästvigningen i Lunds domkyrka 1963

Att detta är en fråga om tro och egentligen inte om politik är svårt att hantera. I de flesta västländer står över eftersom statens lagar över religiösa lagar (kanoniska lagar). Frågan om kvinnliga präster är därför svårt att se som en politisk jämställdhetsfråga, utan det blir en fråga för de troende. Frågan om kvinnliga präster är därför inte en politisk jämställdhetsfråga, utan en fråga för de troende, alltså en trosfråga. Det är lika lite en politisk fråga som att det förr i världen var ett kvinnligt privilegium att vara hemma med barnen. Alla hade inte råd med en sådan lyx.

Från religionens kulturella mönster ärvs en massa seder och bruk som vi inte längre anser funktionella i ett modernt samhälle. Att äktenskap var mellan man och kvinna kunde förr inte ifrågasättas, det var självklart. Att detta ändrats – även i kyrkans regi – kan man fundera på om det är så lyckat. Att människor ska kunna leva i vilka familjeförhållanden man själv väljer är självklart för oss. Men att homosexuella par ska få viga sig i just kyrkan har jag svårt att engagera mig för. Det borde vara en fråga för de troende i kyrkan och inte för icke troende politiker. Kyrkan och staten är ju åtskilda. Viga sig kan man ju hos kommunala vigselförrättare. Våra kristna teologer slingrar sig och menar att kärleken överträffar allt och måste erkännas i alla olika former. Men att bryta gamla kulturella mönster låter sig inte enkelt göra, det skapar motsättningar mellan människor. Att homosexuella människor kan vara troende kristna komplicerar saken dock en aning.

I 35 av världens 197 [FN:s 193+4 (Palestina, Kosovo, Taiwan, Västsahara)] länder är det lagligt med samkönade äktenskap. Alltså för en majoritet av världens religiösa samfunds människor är samkönade äktenskap fortfarande otänkbart.

Med det här följer att HBTQ-frågor, som ju är trosfrågor med djupa kulturella rötter i stora delar av USA-världen, blivit officiell värdegrund och därmed politik. Vi accepterar olika köns- och sexuella preferenser och variationer i våra samhällen. Men är det förenat med tolerans och förnuft att kriga för dessa ”värden” långt bort i världen? Liknar det inte mera medeltida tvångsdop eller 1800-talets koloniala missionerande. Är det inte varje troendes, eller trossamfunds sak, att avgöra vad som ska anses rätt och fel härvidlag? Hur klokt var det att försöka omvända Afghanistans befolkning till att tänka som vi?

Alltså, hur klokt är det att förknippa konkreta trosfrågor med de mänskliga rättigheterna? Riskerar det inte att krocka med religionsfriheten? Hur klokt är det att missionera (verka politiskt) med vapen i hand för lagstadgad jämställdhet, prideparader och samkönade äktenskap runt om i världen? Grundar det sig inte i att Västvärlden i realiteten ser sig som bättre och som en mer högstående civilisationen? Var det inte ett utslag av just detta som EU:s högste representant för utrikes frågor Joseph Borell faktiskt gav uttryck för i sitt tal till European Diplomatic Academy den 13 Oktober 2022, där han beskrev Väst som ”trädgården” och resten av världen som ”en djungel”? Kan detta skifte från idéerna om människors lika värde till gammal unken kolonialsim uttryckas tydligare?

1970-talets ekonomiska kris

År 1974 var Sverige ett land med högt skattetryck. Skola, sjukvård, daghem, åldringsvård, tågtrafik, postbefordran, pensioner och en massa annat drevs i offentlig regi. Så hade det varit sedan freden 1945 och man såg det som helt självklart att så skulle det vara i ett modernt välfärdsland. Men det var dyrt och skattetrycket blev ibland orimligt på vissa medborgare.

Finansminister Gunnar Sträng läser Astrid Lindgrens Pomperipossa-saga i Expressen.

Det visade sig när Astrid Lindgren fick en marginalskatt på 102 procent och skrev en artikel om detta i Expressen som skakade finansminister Gunnar Sträng och socialdemokraterna i grunden. Det hängde samman med att Sverige som industrination var på nedgång. De stora varven fick läggas ner för att de stora tankfartygen kunde produceras billigare i fjärran östern. Textilindustrin lades ner för att kläder syddes billigare i Portugal. De svenska multinationella företagen flyttade ut sin verksamhet till billigare länder. Staten hystade in skattepengar för att försöka rädda varven och teko-industrin, men utan framgång.

Sverige hade också problem med vilda strejker. Det började i malmfälten 1968 och fortsatte bland städerskor, skogsarbetare och i många småindustrier. Man slogs mot ackord och dåliga arbetsförhållanden, men också för högre löner, som inte längre hängde med inflationen. Som svar på detta genomfördes 1976 Medbestämmandelagen på Olof Palmes och socialdemokraternas initiativ. Århundradets demokratireform kallade Palme den, om jag inte minns fel. Men den skapade bara mer och krångligare byråkrati på arbetsplatserna där facket blev ännu mer lagomgärdat och en del av den offentliga apparaten.

Löntagarfonerna var socialdemokraternas sista försök att reformera samhället i socialistisk riktning. Men de stötte på massivt motstånd från de borgerliga partierna. En stor rörelse mobiliserades med SAF (Svenska Arbetsgivareförening) i spetsen. Den 4 oktober 1983 tågade 75.000 fondmotståndare från Humlegården till Kanslihuset i Gamla stan. Till sist kroknade socialdemokraterna och finansminister Kjell Olof Feldt bekände sin egen skepsis i dikten ”Löntagarfonder” som avslöjades i hemlighet.

Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.

En grundorsak till den ekonomiska krisen i hela västvärlden var oljekrisen 1973, som började i samband med Oktoberkriget i Mellanöstern mellan Israel, Egypten och Syrien. Oljestaterna drog ner sin produktion varpå oljepriset steg. USA beslutade stödja Israel med vapen, varpå flera viktiga oljestater slutade exportera olja till USA. Oljekrisen var då ett faktum.

Den långa högkonjunkturen efter andra världskriget var nu definitivt slut. Sverige hade inte längre råd med sin dyra offentliga sektor. Där fanns mycket pengar att hämta. Nedskärningarnas tid tog nu sin början.

Decentralisering och marknadsidéer

På 80-talet övergav socialdemokraterna det mesta av sin forna folkliga välfärdspolitik och nya (egentligen mycket gamla) idéer kom i svang. Vi hade också just genomlevt den stora kärnkraftsstriden, då stora delar av vänstern förvandlades till en ljusgrön våg, en livsstilsrörelse. Hemodlat, ekologiskt, energisnålt, tillbaka till naturen, kollektiv i glesbygd blev den nya vänsterpolitiken.

Bonden Torbjörn Fälldin

Centerpartiet fick stark medvind under och efter kärnkraftsstriden och lanserade sin decentraliseringsideologi. Allt skulle decentraliseras. Det storskaliga var fult och det småskaliga var vackert. Fortfarande fanns de revolutionära stämningarna från tidiga 70-talet kvar. Samhället skulle revolutioneras genom energisparåtgärder och en ny livsstil. Hur samhället medborgare skulle försörjas med jobb och hur landet skulle få energi till fabrikerna intresserade inte längre denna rörelse. Vänstern blev idealistisk.

Det här drabbade inte minst skolan. Den likvärdiga grundskolan, som till arbetarklassens fromma med stor möda reformerats fram efter andra världskriget, sågs plötsligt som en korvstoppningsapparat med auktoritära lärare i sina auktoritärt upphöjda katedrar. Psykologer och reformpedagoger tog makten i den enorma Skolöverstyrelsen och lanserade en ny pedagogik där lärarna skulle vara handledare och eleverna de verkliga lärarna (alltså de som lär sig). Katedrarna bröts bort i alla äldre skolor och klassrum och ämneskunskaper blev omodernt. Istället fick nya skolor öppna landskap med små grupprum runt om, temastudier, betygsfrihet och en armé av elevassistenter till en oavbrutet växande grupp diagnosbarn.

Det visade sig ganska snart att kunskapsresultaten sjönk – trots alla pedagogiska forskares insatser – till den grad att förtroendet för en allmän och likvärdig grundskola till sist gick i botten. Det ledde i sin tur till grundskolans kommunalisering, fritt skolval, skolpeng och skattefinansierade friskolor. På ett decennium slogs den likvärdiga grundskolans hela infrastruktur i spillror.

Idag läser, skriver och räknar elever mycket sämre än på 70-talet. Alla är överens också om att skolan blivit usel, men ingen förmår göra något åt problemen. Storkapitalet har slagit klorna i den gamla hederliga grundskolan och med hjälp av skattemedel förvandlat den till en lönsam marknad (för ägarna). De låter sig inte rubbas i första taget.

Av Sveriges alla 570.666 skolelever läsåret 2022/23 (förskoleklass till gymnasium), gick 477.941 (84%) i kommunalt drivna skolor och 89.541 (16%) i enskilda skolor (olika icke offentliga driftsformer) (Källa SCB). Varje elev genererar 75.000–130.000 till sin skola. Det betyder att – om man för enkelhetens skull räknar med 100.000 per elev – enskilda skolor får ca 9 miljarder av skattekakan – varje år. Det är ett betydande kap av smarta entreprenörer de senaste två decennierna.

En liknande utveckling har sjukvården genomgått. Offentliga sjukhus såldes ut och privata vårdbolag växte upp som svampar i den nya myllan. Hur man nu ska hålla samman verksamheterna mellan regionstyrda och privata vårdgivare verkar olösligt. De privata plockar russinen ur kakan med förmånliga avtal och skickar räkningarna till regionen och mjölkar på så sätt regionerna på resurser.

Även barn- och äldreomsorg gick samma väg. Och tala inte om den nya assistansbranschen och alla små assistentbolag som hjälper ”funktionsvarierade” (smaka på nyspråket), eller vårdhem för barn och ungdomar med olika slags problem. Skattepengar rinner även här iväg utom all kontroll.

Jag säger inte att alla i dessa branscher är bedragare, jag menar bara att utrymmet för bedragare och lycksökare har ökat explosionsartat med alla privata entreprenörer som tagit över tidigare offentligt drivna verksamheter.

Inte har det hela blivit sammantaget billigare heller. Mer skattepengar än någonsin går till skola, vård och omsorg (till kommuner och regioner). Vårdbehövande människor driver samtidigt omkring på gatorna som aldrig förr och den ekonomiska nöden har inte på 50 år varit mer påtaglig än nu. Decentraliseringsidéerna gick ut på att det skulle gå att spara skattepengar, men så blev det rakt inte. Istället ökades kostnaderna, nya miljardärer uppstod plötsligt, medan samhället delades i vi och dom.

Hårdare tag mot invandrare och kriminella

På 1960-talet beslutades att införa ett permanent statligt bistånd för att minska fattigdomen i världen och skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Sedan dess har vi debatterat det så kallade 1-procentsmålet, alltså att satsa 1 procent av statsbudgeten varje år i internationellt bistånd.

Radarparet med hårda nypor

Vi har sedan lång tid också haft en relativt human invandringspolitik, men det var inget stort problem så länge inte så mycket flyktingar sökte sig till Sverige. Efter andra världskriget fram till 70-talet hade Sverige en betydande invandring från Finland, Italien och Jugoslavien, men det skapade mycket lite problem medan Sveriges industri expanderade och behövde arbetskraft.

Med de stora krigen med början i Jugoslavien på 1990-talet och sedan i Mellanöstern blev invandringspolitiken ett tungt sänke på Sveriges idealistiska invandringspolitik. Inget av de gamla politiska partierna begrep problemet, utan bekämpade alla som talade om problem med stor invandring, först mot Ny demokrati och sedan mot Sverigedemokraterna. Efter den stora vågen 2015 svängde successivt alla de gamla och hakade motvilligt på Sverigedemokraternas politik. Men då var det så dags. Då hade SD redan erövrat folkligt stöd och fått ett stabilt säte i Sveriges riksdag. Idag styr de elegant regeringen som ”underlagets” största parti, utan att själva sitta med i regeringen och behöva ta ansvar.

EU:s fria rörlighet av kapital, varor och människor, alltså avskaffande av EU:s inre gränskontroller inom det så kallade Schengenområdet började tillämpas fullt ut 1995. Efter det här har en jättemarknad skapats för den organiserade brottsligheten. Vapen, svarta pengar och brottsaktiva personer kunde plötsligt röra sig fritt i stora delar av Europa. Efter Balkankriget beväpnades denna brottslighet närmast utan inblandning från svensk tull och polis. Efter flyktingvågen 2015 samlades 100.000-tals sysslolösa män i våra svenska storstadsgetton och blev förstås lätta att fiska upp och organisera i gäng runt framför allt ”branscherna” narkotikahandel och människosmuggling. Det är detta vi nu skördar frukterna av med ungdomar som skjuter ihjäl varandra på gatorna i gangstergängens revirkamp.

När jag ställde frågan en gång om ovanstående till en politiker, alltså om inte dessa förhållanden förklarar mycket av den ökade gängbrottsligheten, att EU-medlemskapet och Schengenavtalet destabiliserat och skadat Sverige. Svaret uteblev. Politiker och den svenska eliten var vid det laget djupt troende på att EU i grunden var ett fredsprojekt, som skulle återskapa fred, god ekonomi och välstånd.

Nu återstår endast att jaga brottslingarna med allt brutalare medel, skärpa straffen och bygga ut fängelser och polisväsendet, trots att det strider mot allt Sverige stod för 1974.

Demokratins förfall

År 1974 försvarades tryckfrihetsförordningen mot ett försök av regeringen att ”modernisera” hela grundlagen. Dock infördes en bestämmelse om att grundlagen alltid gäller ”om ej annat stadgas i lag”. I kapitel 7, § 2 i regeringens proposition kunde vi läsa:

”… Om ej annat stadgas i lag, skall svensk medborgare ha frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela uppgifter och framföra åsikter, rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar, frihet att anordna och att deltaga i möten…” (så följde hela rättighetskatalogen).

Lagboken från 1766

Alltså, med enkel lagstiftning kan de demokratiska fri- och rättigheterna avskaffas. Några sådana lagar har inte införts vad jag känner till, men möjligheten finns. Det var ett första steg mot försvagning av demokratin som lades fram av Palmeregeringen 16 mars 1973, några veckor före första IB-avslöjandet.

Under IB-affären avslöjades att regeringen var ansvarig för olaglig verksamhet genom den så kallade Informationsbyrån, som ända sedan Tage Erlanders dagar spionerat på allt som regeringar ansåg måste övervakas, alltså mot svenska medborgare och organisationer. Vidare hade olaglig åsiktsregistrering och spioneri i utlandet bedrivits på ett sätt som stred mot Sveriges officiella utrikespolitik. Regeringen Palme lyckades den gången skylla ifrån sig på journalisterna så att de blev dömda för spioneri. Det var ännu ett steg mot en försvagning av demokratin.

Den 28 februari 1986 sköts statsminister Olof Palme på Sveavägen mitt i Stockholm. Mördaren smet iväg trots att det fanns flera vittnen som såg vad som hände. Jakten på mördaren missköttes av polisen och myndigheterna så till den milda grad att fallet aldrig löstes och förmodligen aldrig kommer att lösas. Det här blev traumatiskt för det välfungerande demokratiska Sverige, som skapade sår av ovisshet, misstänksamhet och sorg.

Raden av nya repressiva lagar som införts på senare år är lång. Mest iögonenfallande är kanske Lagen mot utlandsspioneri som började gälla 1 januari 2023. Tre nya brottsrubriceringar införs: utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Det betyder ändringar i både tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, som bland annat innebär: ”att utlandsspioneri samt de former av obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift som har sin grund i utlandsspioneri även blir kriminaliserat som tryck- och yttrandefrihetsbrott. Lagändringarna innebär även begränsningar av meddelarfriheten och anskaffarfriheten, alltså rätten att meddela och anskaffa uppgifter för publicering i grundlagsskyddade medieformer.” (Källa: www.riksdagen.se) Detta är ett resultat av hela utvecklingen som lett till Sveriges DCA-avtal och Nato-medlemskapet, som nu också tycks bli verklighet.

Alla nya repressiva lagar om övervakning, visitationszoner mm ingår också i regeringens antidemokratiska politik. Stort ansvar för detta faller på socialdemokratins ledning. Man har jamsat med det nyliberala lämmeltåget som predikat att marknaden löser alla ekonomiska problem, privatiseringar förbilligar och utvecklar välfärden och försvaret av nationen inte längre behövs eftersom vi är med i EU. Det här har de gjort genom att kapa partiet i två delar horisontellt och skurit av alla kommunikationer nerifrån och upp. Medlemmarna har gjorts onödiga för politiken, de behövs endast som dekoration. Den siste folkrörelsesossen på ministernivå var Bengt Göransson.

Det här är inte unikt för socialdemokratin, denna utveckling har skett i alla partier och skapat en egen liten politikerklass för sig. Partieliterna lever numera alla på skattepengar helt oberoende av sina medlemmar, ja medlemmarna är mest till besvär numera.

Allt hänger samman

Ett människoliv är som sagt en blinkning i historien. Ett halvsekel passerar i ett nafs. Att allt förändrats är för oss äldre mycket påtagligt, vårt perspektiv bestäms inte bara av livet här och nu – där vi befinner oss. Nuet bestäms mycket av vad som hänt det senaste halvseklet. Allt hänger ju ihop.

Svensken som sätter sig emot överheten (Ingvar Hirdvall i Lars Molins Tre kärlekar)

Vi är idag så långt bort från det relativt trygga och demokratiska folkhemmet för 50 år sedan att många nu vuxna människor inte känner någon förbindelse med det. Den tiden framstår för dem lika främmande som andra världskriget framstod för mig när jag var 29 (1974). Andra världskriget tillhörde en passerad generation och hade blivit historia och därmed distanserade jag mig.

Jag minns att min föräldrageneration, som var i 30-årsåldern under andra världskriget, var ovilliga att tala om den tiden. Det berodde på allt hemskt som utspelat sig och om svåra personliga och politiska konflikter som man äntligen kunnat lägga bakom sig. Man ville därför bara blicka framåt.

Så är det knappast idag. Tiden nu liknar mer förkrigstiden omkring 1910-14 eller 1933-38 då stormakterna höll på att omgruppera och rusta för krig. Många slog då – som nu – dövörat till och försökte tänka på annat och roa sig bäst de kunde.

Men så var det alltså inte 1974. Då blev krigen och nöden i världen – som inte direkt drabbade Sverige – istället en angelägenhet för en ung generationen. Men inte bara det, även orättvisorna och de stora omvälvningarna i vårt eget land grep tag.

Men, ännu kan vi glädja oss åt Public service’ fyra bestående skildringar från denna tid: Keve Hjelms (Ivar Lo Johansson) Godnatt jord, Bengt Bratts Hem till byn, Sven Delblnacs Hedebyborna och Lars Molins Tre kärlekar. Där finns glimtarna av det förflutna halvseklet och lite till, det som nu är i grunden förändrat, då ungdomar engagerade och organiserade sig för att förbättra världen. De var inte skit, som Göran Sonnevi diktade.


Ladda ner som pdf.

Föregående artikelHomage till ett köldtåligt släkte – pimpelfiskarna
Nästa artikelVajrar och gupp som vetenskapliga motbevis
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

38 KOMMENTARER

  1. Felläsning. I engelskspråkiga Wikipedia står: ”As of 2024, marriage between same-sex couples is legally performed and recognized in 35 countries”.

    Knut L skrev motsatsen: ”I 35 av världens 197 [FN:s 193+4 (Palestina, Kosovo, Taiwan, Västsahara)] länder är det fortfarande olagligt med samkönade äktenskap.”

  2. Tack Jan Arvid G!
    Det är inte felläsning, det är felskrivning. Jag trodde jag skrivit som du. Kommer att ändra genom att ta bort o i olagligt.

  3. Jag menade inte, att min lilla rättelse skulle publiceras, utan rättas i tysthet, som redaktören ofta gör. Mitt kärva ”Knut L skrev motsatsen” låter som klander, vilket ej var meningen.

  4. Knut L!
    Du skriver ”därför backade man inte en tum för ryssarnas krav och önskemål om en ny europeisk säkerhetsordning”

    Kan du utveckla vad det var för önskemål Ryssland hade om en ny ”Europeisk säkerhetsordning”?

  5. Knut L!
    Tack för länken. Dock tycker jag tyvärr inte den ger svar på min fråga så om du kunde förtydliga och mer konkretisera vilka ”ryssarnas krav och önskemål om en ny europeisk säkerhetsordning” var så vore jag oerhört tacksam.

  6. Christian N!
    17:e december 2021 publicerar Ryska federationens utrikesministerium de två avtalsförslag som två dagar tidigare överlämnats till USA och Nato. Här följer länkar till dokumenten i engelsk översättning: Länk till 1 och länk till 2.

    Efter USA:s och Natos avvisande svar 26 jan 2022 följer så utrikesminister Lavrovs brev till utrikesministerierna i USA, Canada och ett antal europeiska länder, bl a till vår dåvarande utrikesminister Ann Linde.

  7. Tack för det. Jag har föga att invända. På 70-talet tog jag ämneslärarexamen. Det var inte så lätt att få jobb, efetrsom det fanns gott om lärare. Staden Hamburg hade inrättat ett rekryteringskontor i Göteborg, speciellt för matte- och fysiklärare. Själv blev jag under några år lärare i Tanzania.

    Sverige exporterade alltså lärare på den tiden. Undervisningsspråket på sekundärskolorna var engelska, men man siktade mot att övergå till det inhemska swahili.

    Nu är det Sverige som måste importera lärare. Deras obefintliga kunskaper i svenska medför att allt färre svenska barn och ungdomar undervisas på sitt modersmål. Detta medför enligt all pedagogisk forskning försämrad inlärning.

    De flesta av mina kurskamrater var de första i sina familjer som tagit studenten och läste vidare. Det talades om ”ståndscirkulation”. Vad har det blivit av den?

  8. Knut L!
    Mycket minnesvärt och tänkvärd text. Ett tidsdokument som sammanfaller väl med min egen upplevda, utifrån en annan livsresa.

    ”Var blev ni av ljuva drömmar”; ett välkänt citat som inte sällan återkommer tillsammans med icke uppfyllda målbeskrivningar. Ordens mening är som bekant från året 1976 när Sverige var på väg mot något ännu bättre, rättvisare och mera jämlikt samhälle.

    Kanske uttryckte orden, när dom skrevs 1976, en längtan efter en grundad utvecklingsoptimism vars rötter är att söka hos en 1920-30 tals generation? Utedass och i övrigt mycket enkel levnadsstandard präglades deras liv för att efter andra världskriget uppleva en mycket påtaglig välståndsutveckling. Denna tillväxande levnadsstandard efter kriget inledde en stark framtidsoptimism där arbetarrörelsens sammanhållande drivkraft sannolikt var avgörande för den allmänt goda utvecklingen.

    Dessutom påbörjades en omtalad klassresa delvis för dom aktiva äldre samt inte minst gavs det mycket goda möjligheter för deras barn att studera på läroverk för att ”bli något” som så klart upplevdes vara något oerhört stort. Kommer ihåg, min mor kunde uttrycka i några sammanhang; ”ja tänk, han har blivit ingenjör”. En ambitiös och kännbar utveckling där rörelsens ledord var stor bärighet ”från mörkret stiga vi mot ljuset”.

    Och nu är vi här, inbegripna i en annan verklighet där klassamhället återigen tagit ett stadigt fäste som lämnar hårda svar på en alltmer uppdelad samhällsordning. Segregerande boendeområden och ett konkurrensutsatt skolsystem som blivit utslagsgivande i ett flertal avseende, samt därtill ökade ekonomiska klyftor. Även löntagarnas intresseorganisationer har förlorat inflytande i mening att vara en viktig påverkansröst. Detta i motsats till näringslivet och ekonomiska marknadsaktörer som tar ett allt större utrymme inom den politikiska beslutsordningen, vilket i förlängningen påverkar samhällets framtida vägval.

    Även i övriga socialt gemensamma värden inom folkrörelsens Sverige har man inte samma ideologiska riktmärke och saknar därmed förmåga att påverka rådande maktordning. Vi ser att detta sker när en tidigare jämlikhetssträvan, uppbyggd tillsammans, förlorar på bekostnad för privata intressen.
    Bit för bit nedmonteras vad som varit hållbart och består nära nog numera enbart av en bräcklig stomme, vars bärande delar också är hårt ansatta, liksom söndervittrade grundstenar där putsen släppt och visar armeringsjärnens sammanhållande betydelse.

    En känsla av förtvivlan uppstår så klart för dem som varit med och bidragit till ett fantastiskt välfärdsbygge, vilket nu raseras av privata marknadsintressen där syn för den gemensamma välfärdsutvecklingen är underordnad.

    Kan vi förvänta oss att en ny folkrörelse tar form i gemensam socialpolitisk anda som förmår utmana och hämta näring från dom gamla frihetliga jämlikhetsidealen?

    Samtidigt befinner sig människan under ett svårt tillstånd när jag tänker på vad den själv ställt till med, i fråga om våra ovissa livsvillkor i ett framtida perspektiv på denna Planet vad avser klimatet. Förmodligen den mest svåra uppgift mänskligheten någonsin blivit ställd inför att bemästra om vi fortsättningsvis skall bibehålla vårt tärande levnadsmönster där behovet av råvaruresurser är ändliga.

    Som bekant ”när krubban är tom, bits hästarna”.

  9. Jan-Peter Stråhle!
    Tack för länken

    Knut L!
    Om det är detta som du kallar ”Ny Europeisk säkerhetsordning” och som du tycker man borde ha infört så är det ju något oerhört. Ryssland kräver här är USA skall godkänna att vissa staters suveränitet beskärs. För sanna anti-imperialister så är iallafall staters suveränitet helig.

    Dessutom är det ju i övrig bara en rad krav som Ryssland har som de kräver att USA går med på utan att Ryssland själva går med på några eftergifter. Hade Ryssland till exempel förbundit sig att inte invadera Ukraina, samt att dra tillbaka sina styrkor från alla de områdena som de olagligen ockuperar, så är det möjligt att en förhandlingslösning hade kunnat hittats.

  10. Christian N!
    Om det vore oerhört att tycka att Västvärlden inte borde ha blånekat varje kontakt om Rysslands önskemål då, vet jag inte. Men vi hade med stor sannolikhet kunnat undvika ett krig med snart en miljon döda människor. Inga inskränkningar finns i folkrätten om att skriva avtal angående att inte ingå militärallianser. Att en alliansfri stat skulle ha mindre självbestämmande än stater som ingår i t ex Nato kan jag inte heller se. Respekt för varandras säkerhetsintressen kan inte utgå från att en stormakt (läs Ryssland) är en skurkstat.

  11. Knut L!
    Du skrev: ”Inga inskränkningar finns i folkrätten om att skriva avtal angående att inte ingå militärallianser.” Nej, där finns ej heller någon inskränkning i folkrätten mot att skriva avtal om, att ens egen suveräna stat skall upphöra att existera. Det viktiga är HUR en stat förmås att skriva under något. Jag bedömer att Polen, för att taga ett exempel, har blivit medlem i OTAN (Nato) och i Europeiska unionen i enlighet med djupt känd politisk övertygelse i folkdjupet. Visst skulle större stater ha kunna ingå avtal med Ryssland över huvudet på Polen om att förvägra Polen medlemskap med hänvisning till stora staters säkerhetsintressen (det vill säga intressesfärer). Men det skulle ha minskat Polens valfrihet.

    I ordvalen syns dina åsikter. Du skrev ”lockade Rysslands f d Sovjet-allierade in i Nato”. Men självständiga stater började själva på 1990-talet att försöka komma in i OTAN. Ditt ordval ”Sovjet-allierade” motsvaras i verkligheten av att självständiga stater ockuperades av Socialistiska rådsrepublikernas union, och påtvingades diktatoriska styren, som väl aldrig i något fall hade majoritetsstöd, till priset av tusentals dödade medborgare.

    Du skrev: ”Att en alliansfri stat skulle ha mindre självbestämmande än stater som ingår i t ex Nato kan jag inte heller se.” Det är en irrelevant truism. Som sagt ovan, ett minskande av självbestämmande skulle vara, om alliansfrihet vore påtvingad genom stormaktsbeslut.

  12. Jan Arvid G!
    Det gick lite snabbt där, det medges. Jag tror emellertid att du och andra förstår vad jag menar, nämligen: Att en stat som väljer militär alliansfrihet gör det med fullt stöd i folkrätten. och att en alliansfri stat har mer självbestämmande än stater som ingår i t ex Nato. Dina bedömningar om varför forna Warszawapaktsmedlemmar valt Natomedlemskap speglar också dina åsikter.

  13. Knut L!
    Det kan knappast tolkas som ”önskemål” från Rysslands sida, utan krav, dessutom utan att Ryssland erbjuder några eftergifter själv. Suveränitetsprincipen innebär bland annat att en stat är fri att själva besluta om sina mellanstatliga förehavanden, där ibland ingåendet i militärallianser. Därför är Rysslands kvar ett brott mot suveränitetsprincipen. Om inte ”skurkstat” hur vill du då benämna en stat som Ryssland som på ett folkrättsvidrigt sätt invaderar ett annat land, dödar dess befolkning och annekterar delar av dess territorium.

  14. Knut L!
    Ja, ens åsikter speglas i vad man skriver. Men vi behöver sträva mot faktagrundad analys. Om man finner empiriskt stöd för sin uppfattning, då minskar inslaget av ”åsikt” i det man skriver.

    Man kan till exempel stödja sig på Centrum Badania Opinii Spo?ecznejs opinionsundersökningar om att Polens medborgare så gott som man- och kvinno-grant stöder Polens Nordatlantpaktsmedlemskap. Och man kan tvärtom ange, varför man tycker att Centrum Badania Opinii Spo?ecznejs opinionsundersökning vore missvisande.

    Man kan hävda sin åsikt, att utvidgning av Nordatlantpakten har skett genom odemokratiska metoder: att mindre staters ledare och massmedia har förrått sina fosterländer till Förenta staternas imperialism, och manipulerat folkmajoriteten. Jag avvisar icke manipulationsförklaringar till att folkopinioner haft fel. Jag tror, att den knappa majoriteten 2002–2003 bland Förenta staternas medborgare, för att Förenta staterna skulle anfalla Iraq (bästa stavning på svenska), skapades genom informationstryck mot medborgarna. Men jag tror icke, att den stora majoriteten för medlemskap i Nordatlantpakten bland Polens medborgare kunde vidmakthållas genom manipulation. I stort sett måste man, menar jag, släppa den marxistiska uppfattningen, att den västliga demokratin är ett bedrägeri under kapitalistklassens diktatur.

    Du skrev ”att en stat som väljer militär alliansfrihet gör det med fullt stöd i folkrätten”. Den truismen är så självklar, så att den inte går att diskutera. Det ”fulla stödet i folkrätten” består ju i, folkrätten inte säger, och inte kan säga, något om huruvida en stat inte skulle kunna välja att vara alliansfritt. Att gratulera en främmande statschef, till exempel Vladimir Putin, till senaste valsegern, har också ”fullt stöd i folkrätten”, liksom att önska främmande stater gott nytt år.

    Du skrev ”att en alliansfri stat har mer självbestämmande än stater som ingår i t ex Nato”. Det är en annan truism, att avtal med andra stater minskar en stats valfrihet. Nordatlantpaktsfördraget är dock, till skillnad från EU-avtalen, skrivet så, att medlemmars statsuveränitet minskar minimalt, eller icke alls. Skulle bara fattas annat, när världshistoriens största suveränitetsöverlåtelsevägrare, Förenta staterna, är inblandat!

    Det är Sveriges statslednings politiska linje som avgör Sveriges öde, inte Nordatlantpaktsmedlemskapet i sig. Sveriges ledning kan skadligt binda sig till en stormakt under alliansfrihet. Likaså kan Sveriges ledning föra en självständig linje, och undvika äventyrligheter och krigsinblandning, som medlem i Nordatlantpakten.

    Men det skulle ha varit bättre, om Sverige och Finland i god tid hade topprustat sig till regionala alliansfria militära stormakter, med tusentals stridsvagnar och stridsflygplan.

  15. Christian N!
    Jo, Ryssland har brutit mot folkrätten och Rysslands ”önskemål” kan man uppfatta som krav. Men även Ryssland har legitima säkerhetsintressen och krav kan förhandlas. Hur hade USA reagerat om Ryssland installerat robotbatterier på Kuba? Det vet vi efter Kubakrisen 1962. Man måste förhandla och sluta avtal där stormakterna ingår. Att tro att man ska kunna besegra Ryssland via Ukraina är en illusion.

    Så Christian, din indignation gör dig blind för realiteterna. Ukrainarna håller på att förlora det konventionella kriget mot Ryssland. Att inte inse det är att stoppa huvudet i sanden. Att tro på en rysk förlust – ens i det långa loppet – är önsketänkande. Även propagandakriget kommer Ryssland till sist att vinna. Inte för att Ryssland är ett rättfärdigt land i alla avseenden, utan för att USA/EU/Nato agerar så aggressivt (ända sedan Berlinmurens fall). Ju längre detta krig hålls igång, desto djupare sjunker Västalliansens länder ner i kaos. Se på Tyskland – EU:s f d ekonomiska motor.

    Att Sverige nu kommer med i Nato gör ingen skillnad. En militärallians som provocerar fram krig som man sedan förlorar har ingen framtid. Mot bakgrund av allt hetsande om Sveriges upprustning och det överhängande hotet av ett anfall från Ryssland på resten av Europa framstår talet om ökad trygghet med Natomedlemskap som rent absurt. Denna ryska aggression är ett rent påhitt. Inse att detta krig mot Ryssland inte kan vinnas.

  16. Jan Arvid G!
    Du låter vederhäftig, men resultatet är magert. Jag håller med om din sista mening – ”Men det skulle ha varit bättre, om Sverige och Finland i god tid hade topprustat sig till regionala alliansfria militära stormakter, med tusentals stridsvagnar och stridsflygplan.” – fast sista delen ”topprustat sig till regionala alliansfria militära stormakter, med tusentals stridsvagnar och stridsflygplan.” är en löjlig överdrift. Kan vi inte stanna där?

  17. Knut L!
    Stater kan lämna Nordatlandpakten (artikel 13: ”any Party may cease to be a Party one year after its notice of denunciation”). Vilka antal stridsvagnar och stridsflygplan för alliansfria Finland och Sverige vore INTE en ”löjlig överdrift”?

    Är Förenta staterna en skurkstat?

  18. Jan Arvid G!
    Så bra att medlemmar kan lämna Nato. Men har det hänt? Jag kan inte påminna mig det.

    Jag gillar inte att stater benämns som skurkstater – inte ens USA.

  19. Frankrike gick ”halvur”. Landet brukade ha en egen färg på allianskartor. NATO blått, Warszawapakten rött, Frankrike grönt.

    Bortsett från benämningar, är Förenta staterna världens skadligaste stat?

    Om du har en så utvecklad uppfattning om erforderlig storlek på hypotetiskt Nato-lämnande alliansfria Finlands och Sveriges försvar så att du kan beteckna en annan debattörs åsikt som ”löjlig”, då måste du väl kunna delge oss din egen åsikt?

  20. Jan Arvid G!
    Konstaterar åter att vi är överens om: ”Förenta staterna världens skadligaste stat”. Vad är det vi käbblar om – år efter år?

  21. Knut L!
    Ett långt svar från din sida tyvärr utan att berör innehållet i mitt inlägg. Som sagt, Rysslands krav går emot suveränitetsprincipen och bör därför avfärdas av alla sanna anti-imperialister. Dessutom börjar man kompromissa om mindre staters suveränitet och territoriella integritet är man på ett sluttande plan, vilket 1930-talet säger allt om. Sen fick jag inte heller svar på min fråga vad du tycker stater som Ryssland som folkrättsvidrigt invaderar andra länder, dödar dess befolkning och annektera deras territorium skall benämnas som?

  22. Christian N!
    Du biter dig fast i en omöjlighet. Till slut kan det bli katastrof om man inte inser realiteterna. Jämförelsen med 1930-talet håller inte. Den förutsätter att Putin och Ryssland är dagens Hitler och Nazityskland.

    Men jag vet, de som nu hurrar för det svenska Nato-medlemskapet och förordar fortsatt stöd (pengar och vapen) till Ukraina biter sig fast i denna jämförelse.

  23. Knut L!
    Jag vet inget som vi är överens om. Men om du inte vill käbbla om samma saker år efter år, svara då på denna nya, av dig väckta fråga: Jag har en enligt dig en löjlig åsikt om hur rustade Finland och Sverige behöver vara om vi blir alliansfria. Vad vore en icke löjlig styrka på Sveriges och Finlands försvar, om statsledningarna förde en självständig politik? Du måste ju ha en uppfattning, eftersom du riktade in dig på just denna punkt.

  24. Lyft blicken mina herrar! Både Ryssland och USA bryter emot internationell lag. Folkrättens principer är därför i all praktisk mening tomma ord.

    Sannolikt har utvidgningen av Nato inte skett genom öppet tvång och många före detta Warszawapaktsstater ville fullt förståeligt försäkra sig om att aldrig mer hamna under Moskvas kontroll. Likafullt är Natos utvidgning ett hot mot Ryssland.

    Om syftet är att skapa en fredlig värld byggd på respekt och fria handelsförbindelser så är det en självklarhet att undvika militära hot mot andra stater.

    Redan 1992 skrevs den ökända Wolfowitzdoktrinen som klart fastslår att USA:s syfte INTE är att skapa en fredlig värld, utan att skapa en värld där inga länder kan växa sig tillräckligt starka för att utmana USA:s hegemoni över världen.

    Där hittar vi själva grundorsaken till att Nato släppte in nya medlemmar. Nato, styrt av USA, ville skapa en grund för att hålla Ryssland på mattan och för att i värsta fall angripa Ryssland.

    När Putin lyckades skapa ordning i Ryssland och stoppa västvärldens och oligarkernas plundring, så blev läget akut för USA. Ryssland höll på med precis det som Wolfowitzdoktrinen skulle förhindra. Rysslands styrka byggdes upp igen och tillsammans med bra handelsförbindelser med Tyskland riskerade Ryssland att bli en ännu värre konkurrent till USA än vad Sovjetunionen var.

    Nu kan vi tydligt se hur USA använde Ukraina som murbräcka för att stoppa den utvecklingen.

    Rysslands invasion i Ukraina måste fördömas ur rättslig och humanitär synvinkel, men USA:s statskupp och cyniska utnyttjande av Ukraina måste fördömas minst lika hårt.

    Den amerikanska imperialismen och exceptionalismen är grunden till nästan alla krig i dagens värld. Den tvingar länder som Ryssland och Kina att satsa makalösa summor på militär upprustning och provocerar fram krig som det i Ukraina.

    Att hävda att Rysslands invasion är imperialistisk är att blanda bort korten till USA:s fördel. Invasionen är olaglig och brutal, men inte imperialistisk. Den är tvärtom ett försvar emot imperialismen.

    Så länge imperialismen består kan det aldrig bli fred på jorden och för alla som vill ha en civiliserad värld måste motståndet mot imperialismen vara den viktigaste frågan på dagordningen.

  25. Jan Arvid G!
    Jag är för ett starkt svenskt försvar byggt på allmän värnplikt – under svenskt befäl. Det får räcka som svar på din fråga?

  26. Knut L!
    Nej, det räcker av anständighetsskäl inte som svar på min fråga, eftersom du betecknade min åsikt som en ”löjlig överdrift”. Då är du moraliskt skyldig att ge ett ungefärligt svar på vad som icke vore en löjlig överdrift.

  27. Din formulering: Att ”topprustat sig till regionala alliansfria militära stormakter, med tusentals stridsvagnar och stridsflygplan” är löjligt provokativa formuleringar – enligt min åsikt. Ett starkt svenskt försvar byggt på allmän värnplikt – under svenskt befäl, är en klokare formulering. Det är nämligen inte bara fråga om eldkraft, utan också om folkförankrad försvarsvilja.

  28. Knut L!
    Du skriver ”Du biter dig fast i en omöjlighet.” Syftar du då på vikten av staters suveränitet och den anti-imperialistiska kampen?

    Jämförelsen med 1930-talet håller i allra högsta grad. Att du inte ser det/vill se det, beror ju på att den går helt emot ditt narrativ, där du försöker framställa aggressorn Ryssland som offret. Precis som Hilter också försökte göra. På 1930-talet var det vissa som försvarade Tysklands agerade med: Områdena som annekteras där bor det ju mest bara tyskar. Vad Tyskland gör är ju inget i jämförelse med vad England och Frankrike har gjort. Tyskland måste gör som de gör för att undvika att bli inringade av sina fiender. Dessa argument känns kanske bekanta?

    Sen kan du fundera över vad Hitler, Putin och Alfons Åberg har gemensamt. Jo alla ”skall bara”. Putin skulle 2014 ”bara” ha Krim. Putin skulle i februari 2022 ”bara” ha Donetsk och Luhansk. Putin skulle i September 2022 ”bara” ha Zaporiga och Cherson. Så om vi nu ger Putin det han vill ha av Ukraina (Tjeckoslovakien) så lovar han väl att inte kräva ytterligare territorier?

  29. Din beskrivning utesluter helt misstag från USA/EU/Nato, som om deras ambitioner sedan Berlinmurens fall endast varit demokrati och frihet för hela världen (med alla sina krig). Synnerligen enkelspårigt. Befria dig från det transatlantiska tvångstänkandet (försök tänka själv)!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.