Minnen från Mejselns tid

Daniel Suhonen ”reformisterna” (Foto: Wikipedia)

MIN MAMMAS SOCIALDEMOKRATI är död. Det är något jag, nästan med en dåres envishet, slagit fast många gånger. Att den skulle kunna återuppväckas, något som Suhonen i August Palm-skägg och andra ”reformister” hyser förhoppning om genom drömmen om en ”vänstervridning” håller jag för uteslutet. 

Vi har att leva med den version av S som är dagens. Något modifierad i bästa fall. För att behålla regeringsmakten. Turerna runt statsministeromröstningen vittnar om detta.

Det finns ingen annan socialdemokrati. Bland de tidigare socialdemokratiskt röstande som söker sig till SD kanske hoppet närs om att de är dagens S. SD spelar också på detta. 

Dödsorsaken kan man ha olika uppfattning om. Frågar vi Kommunisterna, tidigare r:arna, i Göteborg är det väl ledarnas svek – ”pampväldet” – som skulle hävdas. 

Ingen ny förklaring, utan kan ledas tillbaka till Ilja Wechselmann och andra arbetarrörelseforskare som drev tesen att längtan efter det goda livet förklarar arbetarrörelsens ledare och deras anpassliga handlande för att komma in i värmen. 

De smörjer kråset vid köttgrytorna, så att säga. Och det har fjärmat dem från den vanlige socialdemokraten. Och stanna vid samma grytor vill de, förstås. Inget att moralisera över.

Macke Nilsson Bortglömd författare (en av två bilder på Internet)

Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok Hotet mot arbetarrörelsen (1970), föll mig omedelbart på läppen när jag läste den första gången för femtio år sedan. Genom sitt anförande att det är samhällsförändringen i efterkrigssverige som utgjort ett verkligt hot mot rörelsens idéer. 

En strukturell förklaringsmodell, skulle vi väl säga idag. Glöm svekfulla, makthungriga ledare. Försök istället att tänka sociologiskt. Vilket i och för sig inte legitimerar samma lednings sentida agerande vad gäller LAS, den offentliga sektorns privatisering och andra nyckelfrågor.

Socialdemokratin är det klassiska brukssamhällets barn, med en stor arbetsgivare dominerande på en mindre ort. Det genererade homogenitet och konformism. I Sandviken, där jag växte upp bland metallarbetare, var det otänkbart att vara något annat än socialdemokrat. 

Blott någon enstaka stack ut genom att vara kommunist. Och fick det svårt. Icke minst under 50-talet när LO jagade kommunister på arbetsplatserna. 

Vardagen var socialdemokratiskt impregnerad, från vaggan till graven. Man var fackligt ansluten, handlade i Konsum, många var med i SSU, försäkrad i Folksam, begravdes av Fonus. Det var bara så, självklarhetens hegemoni rådde. 

Kraft bodde i kollektivet, i den självförvaltningens skola man gick i som fackligt aktiv. Liksom boendet hos HSB tränade en i självförvaltning, jag växte upp i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Mejseln. Skolor i socialism, talade Marx och Engels om. Liksom pionjären Axel Danielsson.

Men så träder in på scenen arbetarrörelsens värsta fiende: den kapitalistiskt genomsyrade samhällsutvecklingen. Vardagens avpolitisering, med Lindhagen och Nilssons begrepp, sker. Jag minns hur det pratades bland de mina om hur man ”fick det bättre”. Fattigdomen reformerades bort.

egen hand kunde man förbättra sin tillvaro. Köpa bil, resa på semester, kosta på sig saker som aldrig tidigare. Lägg till en ökad social och ekonomisk trygghet genom olika reformer. Den viktigaste pensionsreformen 1957. 

Socialdemokratin, som aktivt verkade för det radikala avskedet till fattigsverige och förnedring, blev därmed ironiskt nog samtidigt sin egen dödgrävare. 

Utan att S kunde kontrollera vad som släppts löst. Revolutionen äter sina barn, brukar man säga. Socialdemokratins obestridliga framgångar åt sin egen skapare. 

Inte svårt att identifiera dragen i den mot socialdemokratin fientliga samhällsutvecklingen; atomisering och medelklassifiering, var och en sin egen lyckas smed. Den förborgerligade, samtidigt krympande arbetarklassen ”behöver” inte längre socialdemokratin. 

Det som var otänkbart för en arbetare i Sandviken, rösta på moderaterna, är det inte längre. Det beror inte på att densamma blivit ”höger”. 

Och underklassen – numera etnifierad. Utlämnad till en anställningsotrygghetens arbetsmarknad. 

Man kan byta ut ledarna, kasta ut en sådan som särlingen Juholt som partieliten provocerande verkade knyta an till de idémässiga rötterna och pionjärerna, men man kan inte byta verklighet. 

Att idag köpa en lägenhet i Mejseln kostar summor som mina föräldrar knappast skulle haft råd med. Det berättar om den samhällsutveckling som Lindhagen och Nilsson för ett halvt sekel sedan var insiktsfulla om. 

En utveckling som S kanske inte ”såg komma”, för att citera en avgående partiordförande. 

... är läst 1118 gånger!

  12 kommentarer for “Minnen från Mejselns tid

  1. Björn Backengård (enfaldig) skriver:

    Åh, Lasse Ekstrand igen!

    FÖRRA GÅNGEN 25 NOVEMBER

    Då skrev du ”Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet.”

    Du hade aldrig formulerat dig på det sättet om du inte, innerst inne och omedvetet, föraktar den allmänhet som går och röstar.

    Ordspråket ”Varav hjärtat är fullt talar munnen” är säkert gammal visdom grundad på iakttagelser.

    Eller är det medvetet?

    Gör lite djupintervjuer med dig själv och försök efter bästa förmåga ta reda på sanningen om vad du egentligen står för.

    OCH NU 1 DECEMBER

    Du skriver: ”Vi har att leva med den version av S som är dagens. Något modifierad i bästa fall.” Du tycks vara nöjd med att vara en som förklarar för oss att inget hopp finns.

    Det känns underligt att behöva påminna om att parlamentarismen var ett stort steg framåt, och att den innehåller möjligheter. Man KAN göra som Reformisterna, och det GÅR att bilda nya partier.

  2. Bertil Carlman skriver:

    Ja Lasse E, det är illa.
    Du skriver ”Vi har att leva med den version av S som är dagens. Något modifierad i bästa fall. För att behålla regeringsmakten. Turerna runt statsministeromröstningen vittnar om detta.” Jag tänker dessutom på hur många politiker, från olika partier, vägrar att ens samtala med de som har stöd av en femtedel av Sveriges befolkning, däribland många arbetare som inte längre anser att S för en politik som gynnar dem. ”Dom är bruna!” heter det. Skulle en femtedel av Sveriges befolkning vara brun? För min del är det största hotet från dem som t ex vill skicka ut svensk ungdom i krig mot Ryssland eftersom USA och EU stup i kvarten lovar kuppregimen i Ukraina allt stöd. Stöd till en regim som verkligen är full av ”bruna” och som vägrar förhandla med motståndsrepublikerna Donetsk och Lugansk i östra delen av Ukraina, förhandlingar enligt avtal som skrevs under i Minsk redan 2015 och som fastställts av FN. Vår försvarsminister har inga problem med verkligt bruna, och jag antar att han har hela partiledningen med sig i detta. Han verkar faktiskt ha alla riksdagspartier med sig, även SD; har det kommit någon opposition mot hans uttalande från dem? (Undras vad ”reformisterna” har för uppfattning?)

    Sedan har de senaste turerna också visat att den nu tillträdda statsministern har en komiker som idol, och det skulle ju kunna vara trevligt. Hon följer Groucho Marx råd ”Dessa är mina principer. Passar de inte så ha jag andra!” ”Detta är socialdemokraternas budget. Passar inte den kan vi regera med borgarnas!” Som du skriver Lasse, ”För att behålla regeringsmakten”. Jag förstår om du inte finner detta vara lustigt, du har en annan klassbakgrund än jag. Jag är liksom Knut L född med en silversked i munnen. Tillsammans måste vi dock arbeta med folkupplysning. Det finns för mycket kunskapsmörker i Sverige.

    Clartéisten Hans Isaksson, liksom många personer och organisationer, har också svårigheter med det bruna i Sverige. Men jag skall inte förhäva mig. Vad som egentligen är vad, och hur det ena övergår i det andra allt efter de ekonomiska och politiska processernas utveckling, har naturligtvis även jag emellanåt svårt att greppa, som till exempel frågan om nationalism.

  3. Bengt Berg skriver:

    En både läs- och tänkvärd artikel runt ett ämne som verkligen framstår som aktuellt i dessa dagar. Det ligger mycket i den trevande analysen av socialdemokratin – om hur att samhällsutvecklingens positiva utveckling (att folkflertalet fick det materiellt bättre efter kriget och även på andra sätt) per automatik ledde till att argumenten för fortsatta krav och kamp för rättvisa inte var lika brännande när levnadsstandarden steg. Att den egna välfärden kom att betyda mer än ”det allmänna bästa” kan exemplifieras med den av Björn Rosengren lanserade ”folkaktien”. Och så vidare …

    Men det är väl också så att klasskampen fortsatt – fast på motsatt sida! Att de framsteg som gjordes på arbetarklassens planhalva och säkert sved i ägandeklassens skinn gjorde att det med tiden multinationella kapitalet kunde utveckla och omforma sin styrka. Dagens situation vittnar om att det krävs nya strategier och analyser från den sida som vill skapa ett samhälle à la Internationalen? Gramscis tanke om hegemonin hos den härskande klassen är ett bra verktyg för att förstå, men det behövs fler!

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Varför har det gått som det gått för socialdemokraterna? Jag vill komplettera Lasse Ekstrands bild med en annan bild från de vanliga människornas Sverige.

    Lasse E tecknar en bild av en strukturellt stark socialdemokrati som i stort sett genomförde ett förnuftigt program. ”Socialdemokratin är det klassiska brukssamhällets barn”, skrev Lasse E. I många bygder var den samhällstypen inte dominerande. Där fanns stora områden i Sverige varest socialdemokratin var strukturellt svagare.

    I mitt sociala ursprung, i mina hembygder i södra Sverige, hade jag inget samband med kapitalstarka människor. Varenda människa i mina kretsar hade en normal inkomst, en normal bostad, och i bland en blygsam sparad slant. Men socialdemokrater har jag inte känt några, utom genom skolan.

    I min ärvda världsbild är de politiskt aktiva socialdemokraterna inte ortens klokaste, utan de revanschhungriga (grevens oäkta son), de påstridiga, de ointellektuella, de inskränkta. Klokare och intressantare arbetande människor höll sig borta från sossarna. Handla sämre varor på Konsum i stället för riktiga varor på ICA var ett konstigt beteende. ”Partibok” var ett föraktat ord.

    Inget parti kan varaktigt få över 50 procent (utom Franz Josef Strauss’ CSU i Bayern), men socialdemokraterna var svagare än de 45 procent de hade i valen, eftersom de skapade en sådan motvilja bland många icke-socialistiska vanliga människor. Detta har kanske bidragit till socialdemokratins minskade betydelse. En under lång tid uppbyggd motvilja får utlopp. Intellektuellt vill jag ha fungerande välfärdslösningar. På en lägre nivå i min hjärna vill jag flina:
    – Hej på er alla gamla dryga SSU-are! Lasse å Ingvar å va ni nu heter! Hur känns det att tillhöra ett maktlöst småparti?

    En annan sak: det är lustig med den ständigt upprepade frasen om folkhemmet: ”från vaggan till graven”. Eftersom folkhemmet varade kortare tid än ett människoliv, hände det faktiskt aldrig att någon föddes in i folkhemmet, gick i jämlik skola, arbetade med god lön och betald semester, bodde i modern lägenhet, fick god pension och äldreomsorg, och begravdes av Fonus som gammal, obekymrad om hur barnbarnen skulle få det. De som dog i folkhemmet föddes i Gammalsverige, och de som föddes i Folkhemmet dör i det avreglerade Sverige.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    Redan Marx på sin tid såg profetiskt marknadens och marknadstänkandets styrka. Hur denna upptäckt, som är långt äldre än idéerna såväl om kapitalism som socialism, impregnerade de samhällen där dess krafter kom att till fullo släppas lösa.

    Och det är ju en lysande idé. Tänk att jag själv (och min familj) kan forma min egen verklighet här och nu och det redan i dag. Köpa det jag behöver och sälja det jag inte har nytta av längre. Att kunna röra sig fritt runt om i samhället blev en verklighet under 1950- och 1960-talet när bilägandet slog igenom med full kraft då en liten ”folkvagn”, nazismens skapelse, kostade under 10.000 kr. Ny och direktlevererad från bilhallen i kvarteret.

    Det finns litteratur som borrar i detta på ett fruktbart vis. Jag rekommenderar Lena Anderssons romaner om folkhemmets framväxt och sammanbrott, ”Sveas son” (2018) och ”Dottern” (2020). Vill man ha en något mer teoretisk läsekost rekommenderas Nils Karlebys ”Socialismens inför verkligheten”, som redan 1926 spådde hur det skulle gå. Och där den tänkande läsaren kan ana att detta inte kommer att bli förverkligat utan att människorna förändras i kollektiv riktning. Detta gick ju inte ens i de realsocialistiska länder som uttryckligen hade detta som målsättning. Hur omöjligt blev inte detta i samhällen under ständig marknadspåverkan från ett samhälle som varje dag upplever kapitalismens oemotståndliga produktivkrafter?

    Vi som drömmer om den kollektivistiska lösningen glömmer lätt att denna förutsätter frihetens fjättrande och att detta räcker för en tillräcklig ”borgerlig” majoritet i folkets breda lager.

  6. Bo Persson skriver:

    När Bunny Ragnerstam i ABF:s regi var i Piteå för att tala om sin bok Slutet på ett sekel var min fru och jag två av de tre som kommit för att lyssna på honom.

    Idag är framtiden att satsa på statssuveräniteten. Hur många gör det?

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    Mycket bra fråga, Bo P!
    Ännu bättre är kanske att ställa frågan om statens roll och karaktär för just ”nationell” suveränitet och klassrelationer inom och utom staten. Hur många gör verkligen det?

  8. Bo Persson skriver:

    Dennis Zackrisson!
    Jag hade räknat med att du skulle försöka få bort min fråga.

  9. Dennis Zackrisson skriver:

    Inte alls, Bo P!
    Den är viktig att vrida och vända på. Men diskussionen skulle bli bättre och olikheterna tydligare om vi vet vad vi pratar om. Stater har det ju funnits ganska länge i historien och likaså nationer, men nationalstater är en relativt ny uppfinning, i praktiken bara knappt två sekel. Om den absoluta staten och dess ursprung under europeiskt 1300-1400-tal skrev Perry Anderson utomordentligt för knappt 50 år sedan.

  10. Bo Persson skriver:

    Till Dennis Zackrisson!
    Ja, så ung är den inte. Dess första framträdande är på 1600-talet i Westfaliska freden efter det 30-åriga kriget. Och idag har alla stater skrivit under på den. Jag tänker alltså på FN-stadgan och i FN är ju alla stater med.

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Till Bo P!
    Bortsett från det Schweiziska Edsförbundet då, men de kanske rättat in sig i ledet på sista tiden?

  12. Dan Kotka skriver:

    När det gäller Suhonen läste jag idag i det närmaste ett försvar för nya regeringen. Jag kan inte minnas att han nämnde att sossarnas makthunger är så ingjuten i blodbanorna att man inte drar sig att regera på oppositionens budget som han som skjutsar mor sin till mordkliniken. Och Magdalena är allt igenom en slagkraftig kvinna. Vad blir kvar av reformisten Suhonen, ingenting bara en ordproducent.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.