Hettan var nästan subtropisk och solen arbetade för högtryck. En flock vildhästar bet i gräset nere vid stranden, medan några svanpar majestätiskt gled förbi på floden Isis’ blanka vattenspegel. Vinden suckade förföriskt inne bland lövträden; sommaren hade äntligen kommit. Även almanackorna gav entydigt besked: 4 juli 1862.
Plötsligt lösgjorde sig en roddbåt från vassbeståndet intill strandkanten. Två herrar i vita kostymer höll i årorna och tre unga mamseller – 10-12 år gamla – kramade varsitt orangefärgat solparasoll akterut. Männen hette Duckworth och Dodgson, den förre dämpat återhållsam, den senare tvärtom välsignad med en aldrig sinande svada och uppenbarligen på sprudlande humör. Fripassagerarna visade sig i sin tur vara de tre fröknarna Liddell med namnen Tina, Alice och Edith, mer kända som den oskiljaktiga trion Prima, Sekunda och Tertia.
Denna dag hamnade Miss Alice oförmodat i centrum. Sin vana trogen hade hon uppmanat den glade Mr Dodgson – Mr Charles Lutwidge Dodgson – att berätta något extra spännande under det stillsamma kajkandet på flodvattnet, och denne var genast med på noterna. I ett nu trollade han fram en rödögd kanin ur sitt välsorterade sagolager till systrarnas oförställda glädje. Men den arma kaninen betedde sig egendomligt; den föreföll väldigt stressad och nästan sjukligt beroende av fickuret i sin ena västficka. Lilla Alice, förklarade Dodgson, blev omedelbart gripen av kaninens tillsynes så dystra belägenhet och rusade efter, rätt ner i kaninhålet.
I sin egenskap av alldagligt kaninhål var öppningen definitivt av det djupare slaget. Den mynnade först på andra sidan jorden, ända ner i ”antipatierna”, och den intet ont anande Alice föll oavbrutet i hela 42 minuter – som ju är normaltiden för det fria fallet tvärs genom den planet som vi bebor.
Ja, precis så gick det till. Historien om Alice i underlandet, ibland kallad världens mest populära saga, föddes i en skranglig roddbåt helt nära Oxford för närmare 154 år sedan och tillägnades fröken Alice Pleasance Liddell, näst äldsta dotter till dekanen Henry Liddell och dennes hustru.
Charles Dodgson (1832-1898) torde vara en av de mest besynnerliga gestalter som slagit sig till ro på floden Isis’ spegelblanka vattenyta. I själva verket sönderföll han i två olika existenser.
Rent professionellt var Dodgson en ytterligt kreativ matematiker och logiker. I drygt 27 år undervisade han mer eller mindre obildbara studenter vid universitetet i Oxford, dessvärre utan stående ovationer från sina adepter: dels stammade han svårt, för övrigt i likhet med alla sina tio syskon, och dels framstod han som hopplös pedant utan minsta tillstymmelse till humor. Det är ingen överdrift att han fastnat i rollen som det anrika universitetets personifierade torrboll.
Men som författare skar han betydligt större lagrar. Han sände ut rader av matematiska och filosofiska arbeten, däribland flertalet läroböcker, och satte betecknande nog symbolisk slutpunkt med Symbolic Logic (1896). Inne i hans privata bibliotek trängdes omkring 5000 volymer på de bastanta teakhyllorna. Dodgson var en arbetande intellektuell.
Som jag redan påpekat ägde Charles D emellertid två existensformer. I privatlivet gjorde han rent hus med både tråk- och döddansarstämplarna. Ja, surpuppan försvann med sommarvinden, och in i lustiga huset fladdrade en sprallig nattfjäril. Faktum är att den inbundne principryttaren i ett enda slag förvandlades till en ovanligt sinnrik komiker med tindrande ögon och en ständigt växande repertoar av tankenötter, paradoxer, ord- och bildgåtor, allmänna tidsfördriv och synnerliga hyss.
Sina berättelser om lilla Alice, om Snarkjakten och om en massa annat lät han utge under pseudonymen ”Lewis Carroll”. Ty i drömmarnas förlovade riken ägde Charles Dodgson ingen hemortsrätt.
Till bilden hör att denne skojfriske mångsysslare helst umgicks med barn i nedre tonårsåldern, i synnerhet med flickor, som han vanemässigt skämde bort med alla upptänkliga medel – och som han nästan aldrig underlät att fotografera. Som stilbildande porträttfotograf hade Dodgson få övermän under den viktorianska eran, men inte heller som bysnille och teknisk nydanare var han lätt att överträffa.
Men denne soignerade medelålders herre förevigade alltså, med kameran som redskap, 10- och 11-åriga jäntor i parti och minut under sin fritid. Det är möjligt, rent av troligt, att hans sexuella böjelser var just sådana. På den punkten har litteraturhistorikerna inte kunnat enas. Möjligt är väl också att Dodgson/Carroll hade problem med sina studenter och med vuxenvärlden av det triviala skälet att han stammade så illa bedrövligt – något som inte bekymrade småttingarna det minsta. De behandlade honom som en vuxen, och den erkänslan gengäldade han.
Det har också sagts att Dodgson förmodligen led av något slags autismspektrumstörning, till exempel Aspergers syndrom. Jag är inte legitimerad psykiater och tänker inte bidra med en egen diagnos. Hypotesen kan vara sann men också osann.
Alice Liddell har inte oväntat lämnat bestående fotavtryck i sanden: I 20-årsåldern förälskade hon sig i prins Leopold, drottning Victorias fjärde son, men de nykära tilläts aldrig gifta sig, inte med varandra. Miss Liddells blod höll nämligen inte (rätta) färgen. I stället skiftade hon ringar med den stenrike ”Regi” Hargreaves i Westminster Abbey, fick tre söner, femton tjänsteandrar och ett tämligen bekvämt liv, långt bekvämare än i kaninhålet.
Vid 73 års ålder blev Mrs Hargreaves änka, och i den vändan gjorde hon ett oförlåtligt misstag – genom att sälja den vackert handskrivna version av Alice’s Adventures in Wonderland som hon fått i present av författaren mer än 60 år tidigare. Marknadspriset på denna litterära dyrgrip uppgick till fabulösa 150 000 dollar 1932. Samma år inbjöds Alice, nu 80 år gammal, till Förenta Staterna, där man under pompa och ståt firade hundraårsminnet av Dodgson/Carrolls ankomst till världen. Alice fick sin beskärda del av hedern och den ovanskliga äran genom att, vid Columbia University, promoveras till hedersdoktor.
Onekligen klokt – eftersom livet vore mycket dystrare och litteraturen betydligt fattigare utan Alice, kålmasken, ödlan Bill, falska sköldpaddan, vita knekten, röda drottningen, Humpty-Dumpty, Tweedledum och Tweedledee.
