Mission: Impossible

3
231

Att svenska soldater dödas och skadas i Afghanistan beror inte på för få soldater, bristande säkerhet, för dålig materiel, för lite helikoptrar, för dålig utbildning eller för mycket talibaner och rörvarband i området. Det beror på att Sveriges makthavare självsvåldigt beslutat att gå i krig på USA:s sida, mot Afghanistans folk.

Sverige gick ut i detta krig utan egentligt riksdagsbeslut. I början förnekades att vi var i krig, det kallades konsekvent för en säkerhetsskapande FN-insats för att hjälpa civilbefolkningen. Att det är en FN-operation hävdar ingen längre – som vill bli tagen på allvar. Dock klamrar man sig fast vid att ”missionen” (direktöversättning av amerikanskans ”The Mission”) är till för att skapa ”säkerhet för civilbefolkningen” särskilt för flickor och kvinnor.

Men ingen frågar kvinnorna i landet om detta. De betraktas som så förtryckta att de inte kan förväntas ge ett begripligt svar. Hela folket är omyndigförklarat – utom Kabulklicken runt den hårdkorrumperade Karzairegimen. Det handlar i verkligheten om kontroll över olja och andra strategiska råvaror (inklusive narkotika). Det är en mycket lukrativ bransch där afghanska mellanhänder är tänkta att spela en roll och kunna vältra sig i de rikedomar som spiller över på dem.

I SvD idag påstår Stefan Olsson (fil dr och forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI) att opinionsundersökningar gjorda i Afghanistan visar att ”Afghaner vill ha utländsk närvaro”. Jag kollade lite på Olssons referenser. ICOS undersöker afghaners åsikter – eftersom stödet för insatserna i USA och ISAF-länderna verkar minska. I juni 2010 intervjuade man 552 afghanska män i provinserna Kandahar and Helmand, men jag finner inte någonstans stöd för vad Olsson påstår.

Det andra institutet, CSIS, finns på plats i Afghanistan och är skapat av två kända amerikanska opinions- och marknadsundersökningsinstitut. Alla förstår problemet med att nå representativa urval i denna miljö. På sin hemsida skriver de att de började med 500 intervjupersoner i Kabulområdet men når nu omkring 2000 ”slumpmässigt valda” i Kabul och lite runt om i landet. I sin senaste undersökning (mars 2010) frågades 1,534 afghanska vuxna från landets alla provinser. Man fann en ”anmärkningsvärd optimism om framtiden och ett starkt stöd för Karzai”, men också ett fortsatt starkt motstånd mot USA- och NATO-trupperna.

Olssons slutsatser verkar närmast gripna ur luften. De är grovt vilseledande. Men varje tänkande person måste efter en stunds eftertanke ställa sig frågan om det är möjligt att genomföra attitydundersökningar med någon trovärdighet i Afghanistan idag?

Nå, den här sortens politiska spel från stormakter, som vi nu så tydligt bevittnar i Afghanistan, kallas kolonialism i våra skolbarns historieböcker. Vi skrattade åt Jean-Bédel Bokassa, Idi Amin och andra marionetter på den tiden, men Hamid Karzai är tvivelsutan ett samma andas barn. Det är synnerligen elementärt, men skygglapparna sitter ännu hårt på våra svenska makthavare (inklusive lydiga medierepresentanter).

Nu efter att även Kenneth Wallin sorgligt blivit offrad i denna dödsdömda insats, skriver den anständige, liberalen och yttrandefrihetsvännen Håkan Holmberg på UNT idag bland annat:

”Att delta i internationella insatser är aldrig riskfritt och Sveriges insats i Afghanistan är en del av de ansträngningar som det internationella samfundet har bedömt som nödvändiga för att ge landet en möjlighet att ta sig ur decennier av krig och extremism.”

Han kommer att svänga från denna omöjliga ståndpunkt vad det lider. Det är lika säkert som att Sverige lockats in i ett ”Mission: Impossible”.

Läs också: Aftonbladet 2010-10-17, Expressen 2010-10-17, SvD 2010-10-17, Expressen 2010-10-19,

Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Föregående artikelÖsthammars kommun försvarar strandskyddet
Nästa artikelHögsvensk odling
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Jag har strävat efter att försöka behålla inte bara min egen stolthet som individ, utan även min nationella stolthet vilket blivit allt svårare. Vid en närmare eftertanke på Sveriges deltagande i kriget i eller ockupationen av Afghanistan så sätter sig stoltheten på tvären i halsen och jag skäms snarare än någonting annat.

  2. En bra granskning av opinionsinstituten. Bara man tänker efter – inser man ju att det måste vara i det närmaste omöjligt att genomföra vetenskapliga opinionsundersökningar i ett land i krig, under ockupation, utan fria media, en diktatur med extremt högt valfusk, men dessutom en befolkning med hög analfabetism som antagligen ofta saknar tillgång till media överhuvud taget. Förstår de som får frågorna överhuvud taget vad statistik och statistiskt urval är?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.