Mitt läsande liv

Kjell Alinge – en ostyrig guide genom galaxen

---

Häromdagen köpte jag Anna Hedenmos biografi, med den särdeles passande titeln Solitär (2023) om Annette Kullenberg. Köpte som e-bok, jag läser knappt några pappersböcker längre, bekvämt ha e-böcker i datorn tillsammans med manus och annat. All in one place.

Det tog emot att skaffa den här boken. Nyfiken är jag på den vilda och galna – ja, vad ska man annars säga, om inte det? – Kullenberg. Men den beskedliga, försiktiga Hedenmos insatser i SVT har inte imponerat. Tvärtom. Det luktar pk och anpassning. Sådant tuktar stilen.

Och de recensioner jag snubblat över skickade mig inte snabbt som ögat att köpa boken. Att Hedenmo inte kan tävla med Kullenberg som stilist, inte så mycket att säga om. En onödig anmärkning. Men nog lockar Hedenmo mig till att ge mig i kast med Kullenbergs texter i Aftonbladet, Vecko-Journalen och Vi på nytt.

Nå, boken inhandlades för en för en pensionär överkomlig penning från Adlibris, laddades ner och sträcklästes under en gräsänklingsdag. Livet som gräsänkling är bildande, skriv upp det! Poker spelar jag inte. Till skillnad från Stig Järrel enligt Povel Ramel i The Gräsänkling blues (1951). Scandal beauties får vara. Den frånvarande hustrun är vacker så det räcker och blir över.

Undan gick det med den journalistiskt skrivande Hedenmo. Jag är en snabbläsare. Ibland måste jag säga till mig själv på skarpen att läsa långsammare. 

Det händer dock att jag från första sidan läser slow as a turtle, för att inte göra slut på boken ifråga. Framförallt när jag umgås med min stora favorit, österrikaren som hatade sitt nazi-anstrukna fosterland och aldrig stack under stol med det, Thomas Bernhard. Vilken grabb! 

Åh, att kunna skriva som han.

Goethe myntade (?) begreppet valfrändskaper, man söker sig till den man vill eller känner sig vara vän med. Kullenberg ingen sådan vad mig beträffar. Kanske, ändå. Ty nog känner jag igen mig mer än väl i hennes spontana, aggressiva utfall mot det ena eller andra puckot.

Så där kunde jag också hålla på, framförallt med hojt i kroppen. Impulsivt fräsande elak. Ågren efteråt.

Hennes ensamhet – som ingen kunde lindra. En absolut ensamhet, om sådana finnes. Solitärens ensamhet. Var det inte en annan solitär, Gunnar Ekelöf, som diktade om hur han trodde på den ensamma människan?

Och Jan Myrdal underströk hur han avskydde tidsödande kallprat, viktigare ägna dyrbar livstid åt det ensamma skrivandets arbete. Jag är likadan. Umgås inte bara för att det skall umgås. 

Hellre bokstavligt döda vänner, än levande döda sådana.

Jag har för femtionio spänn, inte dyrare än ett paket Bregott dessa vansinnets dagar, köpt en bok som Ejebys förlag – den sympatiske Bo Ejeby som jobbade på Bokförlaget Korpen känner jag, finns ingen bättre, nagelfarande redaktör – givit ut som e-bok. Kjell Alinge författare. Puss heter boken. Samma som den anarkistiska tidskriften med Hillersberg och Svedberg (fan, vad jag saknar dem i slätstrukenhetens, fega offentlighet). Kanske titeln en tillfällighet, det visar sig när jag väl börjat läsa. Och det snart. 

Watch out, Ejeby!

Glömmer aldrig hur jag i pojkrummet på Smedsgatan i Sandviken om aftonen med släckt lampa lyssnade till detta radions geni, Alsinge. Halsbrytande, milt uttryckt. Vilken ordbegåvning! En sentensernas ekvilibrist.

Mamma kunde titta in och undra varför jag skrattade så gott. Inte gick det att förklara!

Jag håller just nu på med en e-bok av Claes Hylinger, han dokumenterar i Färdaminnen (2018) en resa i Norge bland författarkolleger och höga fjäll. Rena turistguiden. Jag brukar njuta av Hylinger, han är så förbaskat originell. Men denna gång ligger ordet ”tjatig” på tungan. Och ”långtråkig”. Trodde aldrig att  jag skulle undslippa mig det om Hylinger. Kanske mig det är fel på. Rastlöshet och leda styr läsarblicken. 

Man är ju aldrig samma läsare. Ett som är sant. Det är som att resa till Berlin, aldrig samma Berlin trots hundra resor dit. För jag är inte densamme. Bara att med öppet sinne beträda upptäcktens obanade väg!