Jan Myrdal avtackas på stämman 2008 för något av dåvarande ordförande Kenneth Lundgren. (Foto: författaren)
Ett konsekvent försvar för yttrande- och tryckfriheten har många gånger visat sig komplicerat. Särskilt förvirrat har det blivit när våra principer ska utsträckas över hela världen.
Tidigare höll sig stater och regeringar i vår ”demokratiska del av världen” till en strängare diplomatisk kod och var mycket återhållsamma med kritik av andra staters interna angelägenheter såsom till exempel bristande yttrandefrihet. Det ankom istället på oss fria medborgare och våra fria organisationer i demokratierna att sköta protesterandet mot sådant. Det gällde under juntatiden i Grekland, Salazartiden i Portugal och Francotiden i Spanien, under apartheidtiden i Sydafrika och under Sovjettiden i Ungern, Tjeckoslovakien och Polen – fram till Berlinmurens fall. Men därefter hände något. Återkommer till det.
Helt entydigt var detta dock inte. Sveriges socialdemokratiska regering började på 1960-talet vända sig emot apartheidregimen i Sydafrika. Den sågs som ett led i avkoloniseringen av Afrika. Denna opinion kom då i konflikt med Storbritannien och USA, som försvarade apratheidregeringen med stöd av icke inblandningsprincipen i folkrätten. De hade stora ekonomiska intressen i Sydafrika. Även svenska företag hade intressen där, vilket trasslade till det för vår regering. Det här var under det kalla kriget och då Sverige var alliansfritt. Det var ett ställningstagande för ANC (Sovjets linje) i Sydafrika.
Efter Sovjetunionens fall såg sig Västvärlden (med USA i spetsen) plötsligt som världspolis och demokratins enväldige globala förkämpe, med rätt att kritisera andra staters inre angelägenheter, ja till och med att invadera dem militärt vid behov (så kallade humanitära interventioner). Med detta vändes mycket upp och ner.
När idag USA-världens alla regeringar angriper Kina för att begå folkmord på uigurer, för förföljelse av Gui Minhai, ifrågasätter Kinas politik ”ett land, två system” (Taiwan) och fördömer Putin för inre repression och att ICC till och med utfärdar en internationell arresteringsorder mot honom, blir det plötsligt storpolitiska utspel mellan maktblocken i det nya kalla kriget. Visst förstår jag att förföljelser förekommer mot oliktänkande i både Kina och Ryssland. Men jag misstror samtidigt djupt all den nyväckta Västvärldsempati för deras fienders inre fiender. Denna hycklande upprördhet har blivit en stor destabiliserande faktor och ett vapen i ett ideologiskt kallt krig, som upptakt till ett ännu större krig.
Om dessa frågor har det på senare tid även uppstått stora motsättningar inom det lilla som finns kvar av FiB/K. Det har gällt kriget i Jugoslavien, i Syrien, i Libyen (inte i Irak dock), kritiken av interna förhållanden i Kina (Gui Minhai) och nu senast Ukrainakriget. Gamla trogna medlemmar har lämnat föreningen i protest, eftersom det visat sig omöjligt att tillsammans reda ut vad som hänt i världen efter Berlinmurens fall och som en följd av detta hur yttrandefriheten bör försvaras.
Hur tänker jag då om detta? Jo, att vi befinner oss i ett helt nytt världsläge, ett stort epokskifte? Det är hög tid att backa från att betrakta USA-världen (inklusive oss själva) som ledande i försvaret av någon slags universell demokrati? Vi måste åter börja kräva respekt för alla länders säkerhetsintressen och interna förhållanden (ickeinblandningsprincipen). Kanske ska vi främst använda vår yttrandefrihet till att bilda opinion inom vårt eget land i kampen för vårt eget självbestämmande och till att hindra vår överhet från att föra oss in på fel sida i det nya kalla kriget. Alliansfrihet är svaret på den frågan.
Vi måste tänka oss för, så att inte vårt försvar av yttrandefriheten blir till ett stöd för USA-världens hyckleri i dessa frågor. Paradfallet på detta hyckleri är behandlingen av Julian Assange, som man gjort sitt allra yttersta för att knäcka under mer än ett decennium. Den nya svenska lagen om utrikesspioneri och nedstängningen av ryska RT-kanalen på nätet är andra exempel på hyckleriet. Ropen om riskeerna för ökade ryska hybridkrigsattacker och stoppandet av Huawei och Tiktok är mest en speglingar av all övervakning och allt spioneri som idag sker från USA-världen mot Ryssland och Kina. Att hänvisa till säkerhetsintressen har blivit legio i alla sammanhang. Men när Ryssland krävde respekt för sina säkerhetsintressen i december 2021, var det iskalla handen. Det här är inte längre varken rimligt eller hållbart.
Jan Myrdal och FiB/K
Varje gång – ända sedan starten 1972 – som Jan Myrdal dragit på sig kritik för kontroversiella skriverier har även FiB/K dragits med i den turbulensen. Trycket utifrån har varit starkt, vilket påverkat klimatet internt och fått medlemmar att gå till storms mot Jan Myrdal på olika vis, och mot redaktionskommittén (de som producerar tidningen) eller styrelsen. Motioner har skrivits till stämmor. I de flesta fall har den demokratiska kvarnen malt fram ställningstaganden antingen till förmån för vad Myrdal skrivit, för Myrdals rätt att skriva det han skrivit i FiB/K eller till stöd för redaktionskommitténs eller styrelsens beslut. Varje gång detta skett har ett antal medlemmar och prenumeranter hoppat av i protest, utan att nya tillkommit i samma utsträckning. Denna process har pågått länge och gjort FiB/K till en allt mindre och allt mer ålderstigen skara.
Det har alltså inte fungerat som i vanliga tidningar med fasta kolumnister som skriver vad de vill inom vida ramar, medan tidningen står för sig själv. Trots försök i den riktningen har redigeringen alltid varit mer eller mindre beroende av vad Jan Myrdal skriver och tänker – som en informell ledare (i dubbel bemärkelse). Det är också en följd av organisationens demokratiska uppbyggnad, som även omfattar tidningens redigering [se Guillous kritik ”Mitt politiska liv… (del 9) – Kampen om kulturen (II)”].
Minns en gång på sena 70-talet (tror jag) då Myrdal varit mer frånvarande från FiB/K än tidigare. Då väcktes ett förslag av en av våra mest aktiva fibbare om att Jan Myrdal skulle utses till hedersordförande (vad som nu menades med det). Jag minns hur jag instinktivt reagerade negativt på detta förslag. Jan var ju en vän och FiB-medlem bland alla oss andra. Att sätta upp honom på en piedestal på detta vis fann jag obehagligt. Att tala emot förslaget var omöjligt av flera skäl. Dels vågade jag inte och dels hade det bara skapat dålig stämning. Och Myrdal verkade ganska förtjust, som jag minns det. Smicker är alla mottagliga för.
Uppenbart har det varit ett problem att FiB/K och Jan Myrdal av alla utomstående betraktats som en enhet – och faktiskt också i praktiken varit en enhet. Därför, med Myrdals successiva och skamliga utstötning ur offentligheten på 2000-talet trycktes FiB/K med ut i isoleringen. FiB/K har varit för litet och för svagt för att omfamna den store Myrdal. Han var en institution i sig själv, med FiB/K som ett litet (men demokratiskt) utskott.
Det här märktes inte de första åren. Men med åren blev det allt tydligare när tidningens läsekrets inte ville växa, utan minskade sakta (efter IB-affären) ända till idag. Den trogna och alltmer begränsade läsekretsen har emellertid varit trogen. Och medlemskåren har varit generös och skjutit till pengar så att utgivningen har kunnat fortsätta, om än som månadsmagasin istället för som veckotidning, som var den ursprungliga planen.
Och jag har hängt med hela tiden genom alla strider och konflikter. Men striderna och konflikterna och allt det andra har varit lärorika. FiB/K är en liten värld för sig, med en egen inre kultur, som är helt unik. Trots att de flesta känner varandra ganska väl, har genomlevt alla dessa kriser, varit oense och blivit ense igen… så mal arbetet på utan avbrott. Men rätt som det är kommer det in ett nytt ansikte som ställer sig upp på stämman och sjunger tidningens lov på ett sätt vi gamlingar inte längre förmår. Vi blir då påminda om att vi trots allt gjort nytta i den svenska offentligheten under drygt ett halvt sekel. Så vi är inte skit (Sonnevi).
Visst vore det kul om Jan Myrdal reste sig från graven (så här i Uppståndelsens tider) skakade jorden av sig och röt till:
”Men ser ni inte att det som händer nu är precis som 1131, på kyrkomötet i Skänninge, det finstilta i kapitel 3, det är bara gå till källorna… jag hittade dem här under jorden… gräv där ni står och ni skall finna… men nu har jag inte tid med er… katten ska ha mjölk… och förresten, det den där Leif Strandberg skrev om mig och Gun om linoleumtryck av blomsterkvast är ju bara verbiage.”
Jo, jag saknar Jan Myrdal.
Haha! Glad fortsättning på påsken!
FiB var Jan Myrdal och Gun Kessle. Deras tankar dominerade FiB, jag var med i styrelsen när Gun var ordförande. Hon och ett par till kunde stämma av vad som var bra och mindre bra. Jans krönikör förstod inte alla inklusive mig, men det viktigaste var att entouraget runt (inklusive mig som inte alltid förstod) förstod krönikorna.
Jan G hade liknande position och Stefan Lindgren på sin tid, d v s mer makt än vad som var bra. Det är så i alla organisationer. Några är viktigare än andra. Demokratiska diskussionen i FiB skedde på stämmor där medlemmar kunde/kan säga sitt med hopp om att folk hakar på talarens åsikter. Men att Jan M hade sån makt över tänkandet i FiB var att han ”tänkte rätt” i de större frågorna. Sist och slutligen är det medlemmarnas åsikter som gäller inte ens JM kunde komma med ”vad som helst”, men visst kunde JM:s inflytande varit mindre och det är lätt att vara efterklok. Vi människor följer ledaren flockdjur är vi t o m.
Knut L!
Du skriver: ”Men när Ryssland krävde respekt för sina säkerhetsintressen i december 2021, var det iskalla handen.”
Rysslands ”säkerhetsintressen” är enbart en omskrivning av att den ryska statsledningen ville få till stånd en justering av intressesfärerna i Östeuropa.
Jan Myrdal har inte varit en tillgång för FIB/K. Snarare ett sänke. Det verkar som FIB/K sakta tynar bort enbart saknad av ett fåtal äldre sörjande. Det grundläggande problemet är att tidningen inte på ett meningsfullt sätt griper in i den svenska och internationella verkligheten. Det grundläggande problemet är INTE de tre parollerna även om den första är för inskränkt och de två andra tvetydiga. Det är snarare så att de personer som har haft ett dominerande inflytande inte förmått att skapa en intressant tidning.
Först ett stilla påpekande, bäste Knut. Valet av Jan Myrdal till hedersordförande i FiB/K ägde rum 1985 eller -86. Vill minnas att Hans O Sjöström föreslog honom. Tyckte att det kanske var lite onödigt men även lite kul. Såvitt jag minns blev han vald med acklamation. Vid den tiden var JM och Gun Kessle fullt upptagna med att sammanställa ”Mexico. Dröm och längtan”. (Åtta resor blev det.) Utkommen efter stor fördröjning på Fischer & Co 1996. Rätt liten upplaga, inget nytryck. Synd!
Ja, murfallet 1999 och Sovjetunionens upplösning 1991 var i sanning geopolitiska jordbävningar, förutsedda av få. Ur SSSR:s ruiner bildades 15 nya stater. I december 1989 skrev jag tre artiklar i Gotlands tidningar (20/12, 22/12, 29/12) där jag försökte bena upp det då flytande läget inför DDR:s förestående undergång och den krackelerande Warsawapakten. Fick rätt i märkligt mycket vad gäller de växande nationella rörelserna i Balticum, Ukraina, Georgien och Vitryssland (nu Belarus).
Samt betydelsen av Jaques Delors idé om att skapa ”concentriska cirklar” för EG/EU:s kommande dominans över de östeuropeiska ekonomierna och deras befolkningar. Såvitt jag förstår; var jag den ende fibbare som såg den skriften på väggen.
Våren 1992 skrev jag en text om faran med att hunsa ett stukat, styckat ”Weimar-Ryssland”. I längden skulle det enligt min mening slå tillbaka med en ny ledare efter den svajige (i fler än en mening) Boris Jeltsin. Medborgarna författigades, medelivslängden minskade under en klassisk chockterapi dirigerad av bl a. finansminister Chubais och dåvarande ekonomirådgivaren Anders Åslund. Allt medan ett mycket litet fåtal f d. centralt placerade funktionärer korpade åt sig enorma tillgångar i den då nästan stillastående industrin. Med känt resultat. Det djävliga är att jag ej hittar texten i arkivet. Den är troligen begravd i någon gammal dator. Förbannelse!
Hur som haver, 1992-95 sökte detta rådbråkade ”Wiemar-Ryssland” kontakt, samförstånd och ekonomiskt stöd från det segrande Västerlandet, särskilt USA. Med tämligen klent resultat. Iraq-och Afghanistankrigen var viktigare. Där gick en stor möjlighet förlorad. Liksom även det bräckliga Wiemar-Tyskland 1920-23 vädjade till de dåvarande Västmakterna. Alls ej identiska skeenden, dock i stor utsträckning parallella. Båda staterna var förlorare, behandlades då därefter som växelmynt av omvärlden. Något vi i FiB/K missade. Inte minst risken med vad som kunde komma.
Så sent som i början av 00-talet sökte V. V. Putin ett närmande till EU och Nato. Han lade t o m ut vaga trevare om eventuell rysk anslutning. Men de försöken föll pladask på hälleberget, Ryssland efter Jeltsin med svag ekonomi och en krigsmakt i förfall sågs av Väst som ointressant. Ett element av förakt fanns nog också. Putins tal vid G8-mötet i Geneve 2007 där han dels hävdade att Sovjets sönderfall var den största geopolitiska katastrofen på 100 år, dels önskade någon form av samarbete med Västvärlden föll än en gång på döva öron. Betydelsen av hans tal underskattades totalt. Även av oss i FiB/K, Myrdal inkluderad (och mig!).
Därefter vände sig Ryssland allt mer inåt, inte helt olikt NEP (Ny Ekonomisk Politik) 1921-1928 i dåvarande SSSR. Ekonomin förbättrades, liksom även allmän levnadsstandard. Oligarkerna fick hållas, så länge de höll sig från politik. Om inte, åkte de av vagnen. Resten är historia – av allt mer lugubert slag.
JM:s direkta inflytande på förening och tidning var för det mesta litet, periodvis obefintligt. Däremot hade hans skriftställningar stort indirekt genomslag. De drog från tid till annan igång såväl debatter som gräl i styrelse och redaktionskommitté. Motsättningen mellan redaktionell demokrati och föreningsdito löstes aldrig helt. En emellanåt svajig balansgång som då och då försvårades av de där myrdalska texterna. Möjligen utan att han var helt medveten om den effekten. Trots dessa besvärligheter – nog saknar även jag gubben, han var ett salt!