Det var på en FiB-stämma, kanske var det 1973, eller 1974, möjligen i Örebro. I alla fall föll det sig så att författaren Sture Källberg, en i FiB/K:s grundargrupp, och jag gick tillsammans den korta promenaden till lunchen, som skulle intas i en lokal en bit ifrån stämmolokalen. Stämmoförhandlingarna hade just avverkat några motioner om hur vi skulle lägga upp försvaret av yttrande- och tryckfriheten, som då åter var under attack från riksdagens lagstiftare. Det var ett helt nytt grundlagsförslag det handlade om.
Sture var pessimist. Han målade för mig upp en dyster bild av den kommande medievärlden där TV och en kommande USA-styrd hemmavideoindustri skulle förlama och fördumma människor och att vår lilla tidning på papper var som en droppe i Atlanten mot allt detta.
Han var något viktigt på spåren, som de flesta av oss ännu inte hade perspektiv på. Det var alltså före hemmavideons genomslag på 80-talet, videovåldsdebatten, satelliternas intåg, mobiltelefonerna, paraboldebatten, Stenbeck, TV3 och TV4, hemdatorernas och Internets genomslag på 90- och 00-talen.
Jag skakade emellertid av mig detta dystra perspektiv och fördjupade mig istället i detaljerna runt tryckfrihetsförordningen, med lekmannajury, förbud mot förhandscensur, ensamansvar etc. Vi blev alla små tryckfrihetsexperter i FiB/K, inte bara journalisten Nils Funke, som då var med i FiB/K:s Mariestad-avdelning.
Vi följde FiB-juristernas icke sällan rätt snåriga genomgångar av läget om tryckfriheten som grundbult i vår demokrati. Namn bland FiB-juristerna jag noterade var Erik Göthe, Ingemar Folke, Jan Sandegren, Staffan Rylander, Lars-Gunnar Liljestrand, Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och kanske några till.
Grundlagsstriden 1973
Ett nytt grundlagsförslag lades fram 1973 av den socialdemokratiska minoritetsregeringen. Det var det första angreppen mot yttrande- och tryckfriheten vi tog oss an. Med förslaget ville regeringen åstadkomma en ny mera tidsenlig grundlag, sas det. FiB-juristerna gav ut broschyren ”Fri- och rättigheter – om ej annat stadgas i lag – om förslaget till ny svensk grundlag” som vi lusläste. Där lärde vi oss att i det nya grundlagsförslaget fanns alla de gamla skyddade områdena fortfarande uppräknade, fast med ett tillägg – om ej annat stadgas i lag. Alltså, om riksdagen t ex ville avskaffa mötesfriheten skulle de kunna stifta en särskild lag om just detta. Det var en juridisk innovation då, som jag minns det. FiB/K kampanjade och vi sålde FiB-juristernas broschyr på gatorna tillsammans med tidningen och förslaget fälldes – åtminstone i de delar som vi hårdbevakade – och tuppkammen växte en liten bit på oss alla.
I denna strid hade FiB/K och FiB-juristerna nära kontakter med äldre konservativa och principfasta jurister. Detta var ett tecken på att allt inte var enkelt höger eller vänster. Vår tryckfrihetsförordning – från 1766 – var för oss entydigt en vänstertradition med djupa folkliga rötter, som alltså efter drygt 200 år ännu försvarades av erfarna jurister, oavsett politisk hemvist.
Det var med förmågan att läsa i bok, som förvärvats genom minst ett sekel av husförhör (före 1766), och med tryckfriheten, som folket tog sig upp på barrikaderna, började informera sig och ta del i de offentliga samtalen. Därpå följde organiseringen och kampen för religionsfrihet, rösträtt och sociala reformer. Allt detta sitter djupt i svenskens rättsmedvetande.
Men, för många inom 70-talsvänstern borde allt gammalt och mossigt moderniseras. Och gamla borgerliga jurister skulle man absolut inte knyta an till. Det var snarare bevis på hur snett ute fibbarna var. För denna ”vänster” var grundlagsfrågan en storm i ett vattenglas. Man brydde sig mycket lite.
Efter dessa första år av intensiv kamp till försvar för yttrande- och tryckfriheten var vi fibbare som sagt ganska väl pålästa. Vi lärde oss citera den kända meningen ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”, som är ett citat av Evelyn Beatrice Hall såsom en kort sammanfattning ur skriften ”The Friends of Voltaire” (1906) av vad Voltaire framförde i skriften ”Traktat om toleransen” (1763). Ofta tillskrivs citatet därför Voltaire.
Den ena handen tvättar den andra
Även IB-affären var en strid om yttrandefriheten. Den utspelade sig som bekant 1973-74. Enligt FiB/K:s (inklusive Guillous) och Myrdals bedömning skulle IB-avslöjandet som kom i maj 1973 leda till en tryckfrihetsrättegång. I en tryckfrihetsrättegång prövas ju ska ju sanningshalteen. Är det som står i tidningen sant ska juryn fria den åtalade och fälla om det är ljug. Endast ansvarig utgivare kan åtalas och straffas. Och journalister och skribenter går alltid fria. Eftersom de ledande fibbarna var säkra på att det som skrivits i tidningen var sant räknade de med att i offentligheten kunna sopa golvet med brottsliga politiker och ämbetsmän.
Men så blev det inte. Palme och Co ägnade sommaruppehållet 1973 – efter första IB-numret – åt att smida planerna för hur att undvika en tryckfrihetsrättegång och valde spionerispåret, vilket ännu bara de kände till. I slutet av september (strax efter valet) återkom FiB/K med nya avslöjanden. Där återgav man bland annat uppgift ur Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet, dels om vilka länders signalkoder som FRA hade knäckt och uppgifter om att Palme hade hemliga tisdagsmöten med spionchefen Birger Elmér (sid 199 i boken).
Men Palmes tisdagsmöten var planterad desinformation från den osäkra källan ”Harry”. Detta var en fälla som FiB/K trampade i, vilket blev ett härligt köttben för Olof Palme. Detta lilla misstag gav närig till hans monumentala påhopp på Bratt och Guillou som ”de här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner”. I slutet av oktober häktades spiongossarna och IB-affären tog en ny vändning.
Men Jan Myrdal gav sig inte, utan han skrev sin provokativa artikel Den ena handen tvättar den andra med P O Ultvedts nu klassiska teckning av ämbetsmän som borstar varandra på ryggen (FiB/K nr 19-74). Där pekade han ut namngivna svenska ämbetsmän som brottslingar. Dåvarande JK, Bengt Lännergren, tvingades nu åtala och Jan Myrdal fick äntligen sitt tryckfrihetsmål. Och, den 31 november 1974 meddelade JK att FiB/K friades från åtalet. Seger alltså och stor upprymdhet. Problemet var bara att domen inte gällde IB:s brottsliga verksamhet, utan bara den där Myrdaltexten. Så den manövern ledde ingen vart i den stora sanningsfrågan.
Vid det laget hade IB-affären blivit mycket krånglig för oss vanliga aktivister och för folk på gatan. Visst försökte vi alla hänga med i de juridiska svängarna, men det var inte lätt. Och som sagt, vid det laget hade det blivit omöjligt att bilda opinion för IB-avslöjarna. Folk rundade oss på gatan, log vänligt avvärjande och köpte inte vår version längre. De trodde på Palme, gossarna hade förläst sig på spionromaner.
Rushdie-affären
En stor och svår strid för FiB/K kom 1989 då Jan Myrdal välformulerat villkorade författaren Salman Rushdies yttrandefrihet. Det gällde hans bok Satansverserna för vilken Ayatollah Khomeini utlyste en fatwa (dödsdom) mot författaren.
Plötsligt kom den toleranta Voltairehållningen i gungning. Diskussionerna i och utanför FiB/K blev intensiv. Myrdal skrev i Svenska Dagbladet 22/2 1990 att imamens dom möjliggjorde…
”för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde, de västliga intellektuellas – och deras medlöpare i tredje världen – nuvarande uppträdande i Rushdieaffären uttrycker blott deras tjänande roll som maktens hjon.”
Det här var svårsmält. Frågan skar även rakt igenom Svenska Akademien, som då hade principen att inte göra uttalanden av politisk natur, vilket en majoritet godtog. Efter detta lämnade Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Werner Aspenström sina stolar, som länge stod tomma.
Minst sagt knepigt alltså. Varför skulle inte Rushdies yttrandefrihet försvaras och Ayatollahns fatwa fördömas? Ska hans yttrandefrihet ställas emot ”de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa”? Tar dessa massor i och med fatwan verkligen ”medveten ideologisk strid för sitt människovärde”? Ska de ”västliga intellektuellas – och deras medlöpare i tredje världen” protester mot fatwan tas som ”uttrycker blott [för] deras tjänande roll som maktens hjon.”? Frågorna hopade sig, men förblev obesvarade.
Visst var frågan om Irans rätt till frigörelse från gamla kolonialherrar i USA och Storbritannien viktig. Det var den frågan Jan Myrdal valde att sätta främst. Plötsligt krockade två av våra tre paroller och stod emot varandra; det nationella självbestämmandet (antiimperialismen) och yttrandefriheten. Hans val var kanske begripligt, men allt annat än självklart och trasslig att försvara. För mig fanns ingen självklar sida att välja i den debatten. När Myrdal och hans närmaste talade om detta, var jag tyst. När Myrdalkritikerna gick igång försvarade jag hans rätt att uttrycka sin mening.
Kanske man ändå i efterhand kan motivera Myrdals ståndpunkt med påståendet att ”utan nationellt oberoende ingen rätt (eller möjlighet) till nationell utveckling”. Vilket i sin tur grundar sig i uppfattningen att det nationella oberoendet är en förutsättning för demokrati, vilket sannerligen inte är en självklarhet varken i höger- eller vänsterkretsar i vårt land.
Faurisson-affären
1990 brakade nästa strid lös. Den gällde om den franske akademikern och ”Förintelseförnekaren” Robert Faurisson skulle få besöka Sverige och lägga fram sina forskningsresultat, som alltså gick ut på att revidera delar av de mest etablerade uppfattningarna om nazisternas massmord av judar i Europa 1940–1945.
Även denna gång var det Jan Myrdal som drog in FiB/K i stridens hetta genom att försvara Faurissons rätt att lägga fram sina forskningsresultat offentligt i Sverige. Bland annat hade Faurisson ”fört i bevis” att gasningen i Auschwitz inte tillgått på det sätt man i allmänhet påstår. Myrdal skrev i DN 3/5 1981:
”Professor Faurisson har hävdat att gaskamrarna icke är belagda; att offren dog på annat och mer traditionellt sätt. Det som gjort frågan så komplicerad är att ett antal franska historiker förklarat att den frågan står ovan all diskussion; ifrågasättanden är otillåtna. Detta uttalande skapade en ohållbar situation. Då såpass mycket av det som skrevs – och vittnades – om gaskamrar i tyska koncentrationsläger åren just efter kriget sedan visade sig vara oriktigt och fick föras bort ur seriös debatt (men inte ur massmedia) skapade historikernas barocka uttalande inför professor Faurissons frågor ett intryck av att hela saken var sjuk. Processen tycktes bekräfta detta. Det är alltså nödvändigt att ta upp frågorna. Folkmorden var verkliga. Exakt hur gick de till? Det är möjligt att det kommer att visa sig – jag håller det för troligt – att gaskamrarna existerade men spelade mindre roll i verklighetens massavlivande än i filmernas och romanernas mytisering.”
Det här var kärnan i det han skrev. Läs mer på projekt Runeberg. Problemet var att ingen ville diskutera Faurissons uppfattningar i sak. I Frankrike, där Förintelseförnekande sedan 2012 är förbjudet i lag, hade han länge fördömts och förföljts för sina åsikter om Förintelsen.
Den etablerade versionen är så fyllt med fasansväckande detaljer och av närmast obeskrivlig ondska att om något i detta skulle ifrågasättas riskerar hela magin runt det exceptionella med Förintelsen att upplösas. Den samlade upprördheten blev ogenomtränglig även i Sverige. Kollektiva fördömanden och beskyllningar mot alla som var på Myrdals linje tystades effektivt. Det var otäckt.
Myrdals skriverier om just Faurisson har, tillsammans med vad han tidigare skrivit om Kampuchea och Pol Pot, blivit de paradexempel som ”bevisade” Jan Myrdals urspårning under 80- och 90-talen. Medan nu etablissemanget fortsätter att bygga Förintelsemonument och museer i enlighet med den officiellt fastställda versionen, lämnas frågan till nynazisterna att sprida kritiken mot makthavarnas ”ljugande kring Förintelsen”. Vilket i längden är mycket värre.
Kalle Hägglund och Karolina Matti
Ytterligare två men mindre strider om yttrandefriheten var då förläggaren Kalle Hägglund gav ut Adolf Hitlers Mein Kampf på svenska 1992, och när sociologen Karolina Matti 1998 bjöd in den svenske nazisten Dan Berner för att förklara sin åskådning för Mattis studenter i Umeå universitets lokaler. Båda händelserna ledde till rättegångar där ingen vann helt och fullt. Bäst gick det för Kalle Hägglund som vann på en viktig punkt i Högsta Domstolen och fick tillbaka sina beslagtagna böcker. Dan Berner dömdes i tingsrätten för att i sin föreläsning begått ”hets mot folkgrupp” och Karolina Matti för medhjälp. Domarna fastställdes efter överklagan av hovrätten.
För mig var Mein Kampf-affären ett självklart fall som täcktes av vår gyllene regel ”jag håller inte med…”, men någon stor opinionsfråga blev det inte. De flesta brydde sig inte om att någon på delstaten Bayerns uppdrag hade brutit sig in hos Kalle Hägglund och lagt beslag på en restupplaga av Hitlers Mein Kampf.
I backspegeln ter sig försvaret av Karolina Matti något dunkelt. Att bereda plats åt en nazist för att redogöra för sina åsikter borde visserligen vara tillåtet enligt grundlagen, men att det skulle kunna bli ”hets mot folkgrupp” borde vi ha insett på ett tidigt stadium.
Knut L!
Robert Faurisson var tokig och ointressant i de flesta frågor, som har med fakta och analys att göra. Att försvara hans yttrandefrihet och mötesfrihet, var självklart. Frågan är, varför Jan Myrdal gick längre än så, med en pinsamt undermålig tänkare som RF. I första hand frågar jag, varför JM inte tog avstånd från RF, när det var tydligt för alla, att RF var tokig. I ett inledande skede var det viktigt att försvara yttrandefriheten, och det såg kanske ut, som om RF hade något litet intressant att komma med. När det var tydligt, att han inte hade det, kunde JM ha ändrat sig om RF som forskare. Varför gjorde han inte det?
Jag tror, att svaret finns i en nyckelpassus hos Jan Myrdal, varest han kritiserade den västliga allmänhetens föreställningar om ”nazisterna”. JM menade, att Tysklands statslednings folkmord (pluralis) i Östeuropa inte skedde genom att ”nazister” i sprättuniform och ridbyxor gick omkring och bedrev massmord på ett sätt som lämpar sig för Hollywoodfilm. JM ville, att skeendet skulle vara mera traditionellt kolonialt. Han ville ha mindre historieskrivning av Schindler’s List-typ, mindre av gaskammare, mindre av dödsläger, och i stället ville JM se en historia av koncentrationsläger, av tyfus, och av slavarbete till döds, som huvudlinjen i Tysklands lednings brott, som i judarnas fall kanske ledde till sex eller fyra eller två millioner judiska dödsfall, som JM skrev. Men JM hade fel. Nazistsprättarna fanns, och bedrev ett gasmassmord på ungefär hälften av de sex millioner mördade judarna. Den intelligente JM gjorde samma fel, som du Knut L gör i andra frågor: han utgick från sin övergripande syn (i JM:s fall att tyskarna bara gjorde i Europa vad europeiska kolonisatörer gjort på andra kontinenter), och sedan lät han sin övergripande analys styra urvalet och tolkningen av fakta. Dessutom var JM fascinerad av Paul Rassiniers analys (sidan 243 i KL:s länk till Projekt Runeberg ovan), och JM ökade därför koncentrationslägerdelen och minskade dödslägerdelen i sin bild av Tysklands lednings brott.
JM skrev, att han var mer intresserad av fascister än av snälldum vänster. Inget fel i det; man skall vrida och vända på saker, och leta efter korrekta fakta och användbara analyser, där andra icke letar. Men JM:s stora intellektuella kapacitet förledde honom att tro, att där låge något rimligt i det orimliga, bara för att han hade tänkt det orimliga.
Jag skriver inte ”Förintelsen” med stort F, och inte ”the Holocaust”. Där har du och JM rätt. Jag vill ha saklig utforskning och analys av ”massmorden på judar i Europa” (en saklig beteckning). JM och andra rörde sig bort från sakligheten. Erik Göthe sade i Lund att ”Bevisläget är besvärligt när det gäller gaskamrarna.” Det är det inte.
Du säger att där finns en officiellt fastställd version av massmorden på judar i Europa. Vilka är de största felen med den etablerade versionen, enligt din mening?
Knut L!
Vilken slalombana du skriver fram. Ingen kan åka genom alla dessa portar utan poängavdrag. Ja, det skulle vara Jan Myrdal då, med nyinköpta trickskidor. Jag förstår att hans älsklingsdikt var ”An die Nachgeborene” av Brecht. Dikten där Brecht ber de efterkommande att hysa stor fördragsamhet med alla misstag som gjordes i de tunga striderna.
Jag minns att FiB engagerade sig i dessa frågor till 110 procent. Det var nog lite too much. Detta nördiga sökande efter mycket finstilt juridisk logik (i enlighet med parollen om antiimperialism) blev ofta löjeväckande. Jan Myrdal tjatade hela tiden om att fatwan måste förstås inom ramen för islam – och då blir den rätt (hoppsan!).
Det där är ju ungefär samma ”logik” som att förklara för att ”förstå” Corleones dödande av andra maffiabossar i New York med att det är en gammal siciliansk princip (som måste förstås om man ö h t ska vara med och resonera). Eller att som gråterskorna gör när Shottaz skjutit ihjäl någon från Dödspatrullen i Rinkeby: ”Vi måste förstå dem. Dom gör så här.”
Nej, urknäppa argument var det. Och mest knäpp var Jan Myrdal men som jag minns det kom Erik Göthe in som god tvåa.
Det hade varit bättre om FiB med större likgiltighet endast rapporterat att Karolina Matti fick kicken, och Bayern ville hämta hem sina böcker, och Rushdi lever under dödshot, och en forskare i Frankrike hävdar att gaskamrar knappast existerade…
Bara så där. Inget överhettat engagemang alltså. Snarare lite likgiltighet, som barnläkaren sa till den överengagerade modern, ”lite likgiltighet skulle noga göra susen.”
Jan Arvid G!
Jag kan vara skeptisk till den officiella versionen av ”massmorden på judar i Europa” utan att ha gjort egna undersökningar av saken, alltå bara genom att jag vet att det finns olika bedömningar på olika håll. Min motfråga är: hur du kan vara så bergsäker på att inte Hollywoodbilden av Förintelsen är överdriven åt ”’nazister’i sprättuniform och ridbyxor [som] gick omkring och bedrev massmord på ett sätt som lämpar sig.” och ”historieskrivning av Schindler’s List-typ”? För mig är just detta inte världens viktigaste fråga. Men det sätt som Myrdal behandlades på – för att han drev denna fråga – var skamligt. Alltså, det är och förblir för mig en fråga om revision eller inte av Votaires syn på motståndarens rätt att säga sin mening.
Jag har faktiskt haft en liten diskussion med Faurisson som medverkade i radio Islam i ett telefonväkteri. Minns inte så noga men det handlade mest på hur han såg på sin ankomst till Stockholm. Det var lite bryskt när det kastades ägg och annat mindre önskvärt på honom. Men nej han hävdade att han hade blivit långt sämre mottagen på annat håll och Stockholmarna hade generellt varit mycket trevliga.
Han verkade mycket positiv och trevlig när han hävdade att han absolut inte hade något emot att det fanns divergerande åsikter och det var helt i sin ordning att ifrågasätta det han förde fram.
Men lägren med industriell människohantering fanns ju där som ett historiskt faktum. En av många absurditeter var när man räknade ut den optimala bränsleförbrukningen vid kremering, den var när man samtidigt stoppade in en välnärd nyanländ, en utmärglad lägerfånge och ett barn!
Och faktiskt fanns det tyskar som protesterade mot transporterna, nämligen generaler som klagade att det tog kapacitet från de militära transporterna som hade svår brist på lok och vagnar.
Så till Mein Kampf, jag har läst lite av den, den tid den var tillgänglig på nätet. Och fann den tröstlöst tråkig och illa skriven, bör med god marginal vara den sämsta bok som spridits i så stor upplaga. Men i boken står så gott som allt som komma skulle och vad som genomfördes.
Hade folk bara läst den så kanske, vem vet.
Men hur ska man kunna förstå en rörelse om man inte får läsa dess dokument?
Jag minns hur framlidne vännen och legendariska FIB-ordförande Nils Gärdegård en gång sa: ”Ibland var det helknäppt på redaktionsmötena. Jan och Gun lade ut texten att den ena av två linoleumtryck föreställande blomkvast var folkets kultur, medan den andra var uttryck för en fientlig bildsyn. För mig och de flesta andra var det två likadana blomsterkvastar. Men vi publicerade den ena, men inte den andra.”
Ja, ibland hade det nog varit bättre att tagga ner och i stället unisont sjunga den fina svenska vårpsalmen nummer 198.
”Likt vårdagssol i morgonglöd” av den store folkbildaren Grundtvig med musik av Nathan Söderblom
Med denna psalm önskar jag er alla en Glad påsk.
Tack för den vårpsalmen. Som ung hade jag en annan favorit.
När jag gick I skolan fick man lära sig att tre mljoner judar mördats av nazisterna. Nu accepterar jag att det är sex miljoner som gäller, eftersom det talet är vad folk som lagt ner en massa arbete på att räkna har kommit fram till. Tre eller sex miljoner är viktigt för historikerna, men det ändrar inte på min dom över nazismen. Samma sak med Faurison. Jag minns bråket och att jag fann det ointressant. Det vill säga, Faurison var ointressant för mig.
”My Struggle” letade jag upp i en amerikansk bokhandel för många år sedan och ställde mig att tjuvläsa. Jag hade väntat mig något snärtigt och medryckande, men fann en tegelsten skriven av en inte särskilt begåvad byråkrat. Var det inte bland annat en lojal, disciplinerad och välorganiserad byråkrati som gjorde Hitlers folkutrotning möjlig? ”om något i detta skulle ifrågasättas riskerar hela magin runt det exceptionella med Förintelsen att upplösas”. Men detta politiska massutrotningsprojekt i industriell skala var ju exceptionellt. Där finns ingen magi som kan lösas upp.