Mitt politiska liv… (del 12) – Antiimperialismen (I)

---

Allt började för min del i den mest intensiva Vietnamrörelsens tid omkring decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Nästan alla drogs med och resten förpuppade sig i sin USA-fixering. Alla påverkades. Att bära FNL-märke var ett ställningstagande och en stark signal om att man vänt sig bort från det USA-genererade ekonomiska uppsvinget och dess enorma kulturella inflytande efter andra världskriget.

Fram till dess var USA det stora oemotståndliga på alla plan. Tänk bara på Fred Astaire, Ginger Rodgers, Doris Day, Elvis Presley, Louis Armstrong, Bob Hope, Lauren Bacall, Humphry Bogarth, Marilyn Monroe, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr, Dean Martin, Delta Rythm Boys, John Wayne… Vi älskade USA!

Det här fick ett slut för min del när min äldre syster Marianne våren 1969 påpekade att ett land som bombar ett fattigt land tillbaka till stenåldern kan inte ses som demokratiskt. Där satt den!

Senare har jag också lärt mig att den liberale Thomas Jefferson, USA:s tredje president, revolutionär och den främste upphovsmannen till den amerikanska självständighetsförklaringen, samtidigt var slavägare. Det var något helt naturligt för den bildade överklassen. Det amerikanska skimret skingrades ytterligare något.

De glorifierade Förenta Staterna visade sig vila på krig och folkmord och inte bara på strävsamhet och hårt arbete. Det förekom förstås, men alla de där rättrådiga vita hjältarna och deras vackra vita kvinnor i långa kjolar och vitt krås i halsen var nog sällsynta. Men på bio uppfattade jag just dessa som den amerikanska ursprungsbefolkningen och indianerna som primitiva vildar utanför civilisationen. De vita snabbskjutande hjältarna var alltid huvudpersoner i våra vilda-västern-lekar.

Man läste då tillbaka om Koreakriget och inte minst om indiankrigen, varpå James Steward, John Wayne, Richard Widmark, Hoppalong Cassidy, Kapten Miki och de andra hjältarna plötsligt kom i annan dager, medan Sitting Bull, Crazy Horse, Red Clowd och andra indianhövdingar trädde fram ur dunklet. Erövringen av den nordamerikanska kontinenten från indianerna var en fasansfull historia. Alla avtal man ingick bröt man. Och med sin ekonomiska och militära övermakt ställde man till ett aldrig tidigare skådat folkmord på ursprungsmänniskonra. Man motiverade fälttåget med de vita bosättarnas ”Manifest Destiny”; en gudasänd rätt till hela den nordamerikanska kontinenten. Inte underligt att idag rätten till en egen puffra är lika viktig som yttrandefriheten.

Vietnamkriget blev ögonöppnaren. Kolonialismen hade utvecklats till imperialism. Lenins imperialismbegrepp ärvdes av FiB/K. Men tolkningarna skiftade. Efter USA:s nederlag 1975 splittrades antiimperialisterna (de f d Vietnamaktivisterna) i olika falanger, de som följde Kina, de som följde Sovjet och de som försökte förhålla sig oberoende av de stora kommunistländerna eller ägna sig åt något fattigt och exploaterat land eller någon dito region.

Sara Lidman och Jan Myrdal går skilda vägar

Den stora splittringen började redan sommaren 1974 då vietnamesernas seger tydligt började avteckna sig vid horisonten. Parisavtalet var undertecknat av Vietnams Le Duc Tho och USA:s Henry Kissinger, för vilket de tilldelades fredspriset. Men kriget fortsatte och ingen visste riktigt vart det skulle ta vägen. Att freden skulle komma var alla då fullt införstådda med, för utan USA-trupper på marken var de sydvietnamesiska trupperna chanslösa. Hur USA skulle agera, när och hur de skulle hitta sin utväg visste man förstås inte.

Sommaren 1974 visste ingen heller att 17 år senare skulle Sovjetunionen upplösas och järnridån falla, Berlinmuren rivas och Tyskland återförenas.

Den 23 juni skrev Sara Lidman en artikel i Aftonbladet och kritiserade DFFG:s* ledning för att de skickat ut ett studiematerial om världsläget och om vad som var att vänta efter Vietnamkriget. Det ställde frågan om kanske Sovjetunionen var lika farlig som USA. Med facit i hand kan man kanske säga att det var aningen överdrivet med tanke på vad som skedde 17 år senare.

Nå, Sara Lidman, som var ”Sara” med alla FNL-are, var djupt engagerad i solidaritetsarbetet och hade varit obeskrivligt viktig för Vietnamrörelsen. Hon menade att DFFG skulle hålla sig till vietnamesernas officiella hållning (DRV och PRR), inte gå utanför denna ram och börja se sig om efter vad solidaritetsarbete skulle kunna inriktas på efter Vietnamkriget innan kriget var slut. Vidare menade hon att DFFG-ledningen var alltför styrd av Kina (SKP) som då var i allvarlig konflikt med Sovjet om vägen till socialismen. Eftersom Vietnam/FNL fick vapenhjälp från både Sovjet och Kina gick de en balansgång. Vietnam var mer knutet till Sovjet medan Kambodjas röda khmerer var mer Kinaanknutna. Så, Kina-Sovjetkonflikten gick rakt igenom det av USA angripna Indokina.

Jag minns var jag var den 23 juni, för Saras artikel var så omskakande. Jag står på en veranda i min systers och svågers hus på Långedrag utanför Göteborg med utsikt över gamla hamnen. Min svåger köpte Kvällstidningarna varje dag, och där låg de nu på bordet på verandan. Jag öppnade Aftonbladet, bläddrade som vanligt till kultursidan och där, Saras monumentala artikel. Mycket rasade då kändes det som, tankarna surrade i skallen. Det blev en stukad midsommar.

Det blev nu en veritabel debattstorm i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och i hela raden av vänstertidningar.

Knut Carlqvist (”en FNL-are”) svarade i Aftonbladet den 2 juli och skrev så här:

”Du (Sara) säger att vi ska ta hänsyn till vad ansvariga representanter för PRR och DRV anser. Det gör vi. Vi stöder Vietnams folk på dess egna villkor. Men det betyder inte att vi måste blunda för vad som händer utanför Vietnam. Vi har vårt ansvar och måste vara självständiga.”

Detta var kärnan i konflikten inom FNL-rörelsen och speglade även DFFG-ledningens hållning. Skulle man vara DRV:s och PRR:s förlängda arm i Sverige eller skulle man vara en självständig organisation som själv bestämde om sin fortsatta inriktning?

Så följde en lång rad inlägg från vänsterns olika falanger. De flesta ställde sig på Sara Lidmans sida, medan många FNL-are och organisationer där SKP hade inflytande ställde sig på DFFG-ledningens sida. En typisk rubrik från Ny dag (VPK) 28 juni var: ”Gnistangruppen demonstrerar öppet sin politiska bankrutt”**.

Juli och första veckan i augusti passerade utan att Jan Myrdal yttrat sig. FiB/K hade sommaruppehåll mellan 27 juni och 14 augusti. Men den 8 augusti kom han därför med en stor artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Vietnam och vi” och den 29 augusti med en Skriftställning i FiB/K med rubriken ”Den katastrofala vänstern”.

I DN tog han upp vad han menade var grunden för att den svenska Vietnamrörelsen blivit så stark och kunnat påverka svenska regeringens politik. Anledningen var att opinionen byggdes på att svenska folket i stödet till Vietnams folk indirekt också kämpade för sitt eget lands nationella oberoende. I FiB/K utvecklade han resonemanget vidare genom att sopa golvet med Karl Vennberg, som hade angripit honom för vad han skrivit i DN-artikeln. I ingen av artiklarna nämndes Sara Lidman. Att ge sig på henne hade varit oklokt milt uttryckt.

Kampucheafrågan

Kanske allra intensivast blev diskussionerna omkring Kambodja, som efter 1975 och Röda Khmerernas seger kallades Kampuchea.

Vad kan man då säga om Kampucheafrågan så här 48 år senare? Å ena sidan är den en fullt begriplig historia. Vi vet mycket om vad som hände och har till och med goda förklaringar till varför det hände. Det är egentligen mycket lite som är mystiskt eller ens unikt. Det är nämligen ingen nyhet att människor – trots goda intentioner – kan bete sig gränslöst grymt i extrema situationer.

Det som komplicerade frågan extra just i Sverige var att de Röda Khmererna – de utopiskt antisovjetiska barfotakommunisterna – kom oss särskilt nära på grund av att vi hade en så stor och inrikespolitiskt betydelsefull FNL-rörelse, där kontakter med de Röda Khmererna ingick. Via FNL-rörelsen skapades till och med rent personliga band mellan svenskar och kambodjaner. Jan Myrdal och Gun Kessle blev under dessa år personliga vänner med Ieng Thirith (död i augusti 2015), som var gift med Ieng Sary (död 2013) och vars syster var gift med Saloth Sar (alias Pol Pot, död 1998). Marita Wikander i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea gifte sig 1971 med kambodjanen Someth Huor, som tillsammans fick sonen Jesper Sereika Huor, som i sin tur 2006 skrev boken Sista resan till Phnom Penh om sina föräldrar. En mycket gripande historia. Det kanske fanns fler personliga förbindelser, men dessa är de jag känner till.

När de Röda Khmererna så småningom alltmer framställdes som lika bottenlöst människoslaktande som vilken dj-a diktaturregim som helst, uppstod en djup klyfta mellan de som efter 1975 fortsatte stödja de Röda Khmererna och de som stödde vietnameserna i konflikten mellan Vietnam och Demokratiska Kampuchea. Det var förstås också mycket en spegling av världsläget och av kampen mellan den tidens supermakter.

Bilden av detta blev inte tydlig förrän efter 1979. Men ju mer som kröp fram om grymheterna, desto mer splittrades de gamla FNL-aktivisterna. Frågan skar djupt i mångas samveten eftersom de i någon mening kände sig medskyldiga.

Den lilla Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var ingen mystisk sekt. Det var en samling ideellt kämpande personer som lät sig fångas eftersom de hade sina speciella och starka band till Kampuchea. Föreningen bedrev till exempel under flera år ett framgångsrikt antimalariaprogram med SIDA-pengar under ledning av doktor Johan Brohult.

Jag var också med. Jag var aldrig med i Kampuchea-föreningen, men ändå med på en liten kant. En gång var jag till och med på ett möte, ordnat av föreningen, i Uppsala studentkårs kursgård Norreda torp i skogen utanför Uppsala. Det bör ha varit på våren 1979 (efter att Vietnam tågat in i Kampuchea).

Jan Myrdal var där och talade samt några andra som jag inte kände namnet på. Det enda jag egentligen minns var att stämningen var både lite exklusiv och lite hemlig. Man rullade upp en stor karta där man detaljerat kunde peka ut befriade områden och måla en ganska hoppfull bild av hur motståndet mot Vietnameserna bedrevs, en bild som inte stämde med den dåvarande gängse mediebilden.

Ska detta möte göra att jag känner mig vilseledd, förblindad, sekteristisk och skuldtyngd? De mest drivande företrädarna gör/gjorde säkert det. Efter vietnamesernas invasion julen 1978 och den brittiska filmen The Killing Fields, som kom redan 1984 (byggd på en roman från 1980) blev pressen på den lilla föreningsgruppen enorm. Det pågick under många år och kulminerade i samband med utställningen Middag med Pol Pot på Forum för levande historia 2009 (en hel generation senare) och i samband med utgivningen av Jesper Huors och Peter Fröberg Idlings böcker.

Hur de Röda Khmererna kunde bli som de blev, gjorde Idling fullt begripligt i Pol Pots leende, och om det skrev jag följande 2012:

”…Röda khmerernas revolution var mycket speciell. Den byggde på maoistiska idéer omformade i ett khmerkulturellt sammanhang. Efter segern 1975 krävde situationen att alla arbetade stenhårt för att få fram ris för att hålla svälten borta. Partiets ledning var en intellektuell elit som satt på hela makten. Enkla one-liners var vägledning för alla – utan undantag. Dessa skulle upprepas av alla som bevis på lojalitet och hängivenhet. Arbete och testuggande var metoden. Med detta trodde den isolerade eliten i Phnom Penh (eller i ett djungelläger) att de styrde.

Men eftersom bristande lojalitet (även ouppfyllda mål) straffades hårt – ofta med döden – uppstod ett rövslickarklimat av sällan skådat slag. Eftersom inget annat än uppfyllda mål och framgångar var tänkbart fick högsta ledningen endast sådana rapporter.

De lokala ledarna skötte sina revir och såg till att hålla ordning och rent från all obstruktion. Förhållandena i olika provinser var mycket olika. Endast retoriken var gemensam. Här och var kunde förmodligen den kommunistiska idyllen iscensättas och där kunde utländska gäster visas runt utan bekymmer.”

Jan Myrdal gjordes till syndabock

Vi tog förstås alla intryck. Den ende som inte rubbades en millimeter i sin grundhållning var Jan Myrdal. Därför blev han tacksam måltavla för alla ångerfullas avsky. Inte främst för vad han faktiskt sa och skrev, utan för att han vägrade gå med på att de Röda Khmerernas revolution löpt amok. För detta fick han klä skott och blev cyniskt utnyttjad av personer i medierna som funnit det perfekta exemplet på att kommunism i grunden är diktatur och terror. Så växte klyftan mellan ”Myrdal och hans khemerer”***, alltså oss fibbare, och resten av den gamla FNL-rörelsen och till slut med hela det svenska samhället. Den här konflikten har blivit permanent, ja nästan klassisk.

Visst ansvar bär förstås Jan Myrdal själv. Han var dålig på att hantera dessa ständigt återkommande frågor, lät sig gång på gång provoceras att säga det som alltid uppfattades som ett försvar av Pol Pot-regimen med den outtalade undermeningen att den inte var så blodtörstig som alla påstod. Så här skrev jag om detta 2012:

”Häromveckan satt Jan Myrdal i TV-programmet Min Sanning och blev intervjuad om sitt 85-åriga liv. Pol Pot blev åter den stora frågan. Han lyckades enligt min mening inte förklara sina tvivel på att vi fått fram sanningen om vad som skedde i Kampuchea 1975–1979. Han fastnade på journalistens metkrokar varpå även mina tvivel i frågan kvarstår som närmast illegala.”

Det större sammanhanget doldes

Det som i Kampucheafrågan fortsatte att skava hos mig var främst att det förblev helt omöjligt att i offentligheten förorda en tidsmässigt utvidgad undersökning – ända från slutet av 1960-talet – för att sätta det som hände under de Röda Khmererna regering i ett större sammanhang. Sådant stämplades rätt och slätt som Pol Pot-kramande, trots att det helt självklart var högst väsentligt för hur man skulle tolka alla hopsamlade skallar och benknotor som visades av vietnameserna för hela världen.

Det förlängda tidsspannet komplicerade förstås bilden av hur man räknade döda och framför allt vem som var värsta massmördaren, Pol Pot eller Henry Kissinger. Men, de som ville belysa det bredare perspektivet tystades effektivt.

Kampucheafrågan är – som jag inledde med – en i stora stycken begriplig – om än en förfärlig – historia. Lika förfärlig som historierna om Irak, Libyen och Syrien, för att ta några exempel närmare i tiden. Alla har/hade grymma envåldshärskare (diktatorer om man så vill) som dock försvarade sina länders rätt att existera under ytterst svåra förhållanden och inte minst mot militär aggression utifrån. Jag kan inte bortse heller från detta perspektiv.

Likheterna med Ukrainakonflikten idag finns där. Putin är boven. Men varför boven är som han är och agerar som han gör undviker man aktivt att tala om. Förspelet till invasionen anses inte höra till saken. På samma sätt var det med Pol Pot. Han var den blodtörstige skurken, som iscensatte ett folkmord på sin egen befolkning synbarligen utan anledning. Bakgrunden förtegs aktivt.

Den svenska Kampucheadebatten har många gånger varit mycket obehaglig och i långa stycken en ren politisk vendetta mellan enskilda personer som efter 1975 hamnade i olika gamla vänsterfalanger.

---

* De Förenade FNL-grupperna
** ”Gnistangruppen”, ett förminskande epitet för SKP
*** Citat fritt ur minnet efter Jan Guillou

Hela serien här