Sedan början av 1970-talet har jag kallat mig antiimperialist. Det kommer sig av att FNL-arna bekämpade imperialismen, för då var USA den självklara imperialistmakten. Jag minns att jag ryggade för ordet i början. Det lät i mina öron nästan som det farliga ordet kommunism. FNL-rörelsen var framför allt, som jag beskrivit tidigare, inspirerade av Lenin, vilket för mig inte hade någon större betydelse. Var man som vi var då, för parollen USA ut ur Vietnam, blev man antiimperialist.
Det har skrivits många tjocka böcker om detta och teorier har utvecklats för att finna de mönster och de politiska mekanismer som leder till att ett land tar sig rätten att förslava ett annat land (eller flera) och dess folk. Långt före Lenin fanns de europeiska ländernas kolonialism, som sträckte ut sina bläckfiskarmar runt hela jorden. Vad var det om inte imperialism? Storbritannien styrde i sitt världsimperium i över 100 år.
Drivkrafterna som leder till imperialism synes mig alltid vara ekonomiska. Det är jakten efter strategiska råvaror, kontroll över handel och handelsvägar som driver imperialismen. Lenin skrev våren 1916, när han befann sig i Zürich, pamfletten Imperialismen är kapitalismens högsta stadium, vilket var en enkel formel som genast ledde tankarna till att: om man avskaffar kapitalismen försvinner grunden för imperialismen. Det här har emellertid ingen lyckats bevisa i praktiken, och framför allt har inget land klarat sin egen försörjning utan ett stort mått av fri marknad, alltså kapitalism.
Men trots att imperialismen ändrat karaktär är och förblir den lika hänsynslös mot människors liv och egendom som den varit sedan européerna koloniserade världen på 1800-talet. Folkmorden har följt i dess spår.
Frågan är ändå – efter att både Ryssland och Kina blivit kapitalistiska – om även de ska ses som imperialister. I den frågan råder allt annat än enighet.
Efter USA:s nederlag i Vietnam har vi diskuterat imperialismen utifrån de krig och konflikter som med ojämna men alltför täta mellanrum härjat, dödat och skövlat.
De krig/konflikter/statskupper jag kan hämta ur minnet är: Ungern 1956, Kubakrisen 1962, Vietnamkriget 1965–1975, Sexdagarskriget 1967, Tjeckoslovakien 1968, Chilekuppen 1973, Vietnams/Kampuchea 1977–1979, Kina/Vietnam 1979, Iran–Irak-kriget 1980–1988, det sovjetiska Afghanistankriget 1979…, Falklandskriget 1982, Balkan-kriget och Kuwaitkriget på 1990-talet, det US-amerikanska Afghanistankriget 2003…, Irakkriget 2003…, Libyenkriget 2011, Syrienkriget 2011–2020, Jemenkriget 2015… och Ukrainakriget 2014/2022…
USA och Kina mot Sovjet
Men innan jag fördjupar mig något i allt detta måste jag göra klart att det som länge styrde våra olika analyser och ställningstaganden – och kanske i viss mån gör det fortfarande – var den stora ideologiska konflikten mellan Sovjetunionen och Kina.
Efter Stalins död 1953 vägrade Kina underordna sig Moskva som centrum för världskommunismen. Folkrepubliken var bara fyra år gammal då. På 60-talet blev brytningen total dem emellan. Kina kritiserade Sovjets militära ingripanden i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Afghanistan 1979. Som jag beskrivit i del 1 splittrades också det gamla svenska kommunistpartiet SKP 1967 efter samma grundlinjer. Och eftersom vi i Sverige inte har enpartisystem, som man hade i både Sovjet och Kina, fick vi snart två och senare även tre och fyra olika kommunistpartier. De två viktigaste var det gamla SKP, som 1967 fick nytt namn VPK (Moskvakopplat) och utbrytarna KFML (Kinakopplat), som några år senare bildade nya SKP.
Vid Ungernrevolten 1956 var jag ett barn. Jag hörde och minns namnen på huvudpersonerna man talade om i radio: Mátyás Rákosi, Imre Nagy, Ernö Gerö och János Kádár. Har fortfarande en känsla kvar i kroppen att Imre Nagy tillhörde den goda sidan. Men hur de hängde samman och vad de olika gubbarna stod för begrep jag inte då och har det inte klart för mig idag heller.
Jag minns också att en liten ungersk man ringde på dörrklockan hemma hos oss i Göteborg. Han hade en stor brun koffert full med textilier med utsökta spetsbroderier, som han lade upp på stolar och bord hemma för försäljning. Dessa koffertgubbar som knackade dörr runt i Göteborgs hyreshus var flyktingar från Ungern, sas det. Varifrån alla dyrbara textilier kom fick jag ingen förklaring på.
Kubakrisen 1962 förstod jag aningen mer av, om än helt utifrån ett brittisk-amerikanskt perspektiv i mitt hem och från min skola. Jag var 17 och var rädd för kärnvapenkriget. Men eftersom Chrustjov vek sig och stoppade sina robotfartyg på väg mot Kuba fick president Kennedy en extra starkt lysande gloria medan kommunismen förlorade. Att sanningen var mer komplicerad, det vill säga att USA gått med på att avstå från utplaceringar av robotar vid Sovjets gränser, fick vi reda på långt långt senare.
Under sexdagarskriget 1967 var jag 22 och hade fortfarande det mesta om världen från samma perspektiv. Men då funderade jag för första gången på vad det var som faktiskt hände där nere i Mellanöstern, vilket jag berörde i del 2. Små insikter om att bakom Israel stod USA med sina stora oljeintressen att försvara i Mellanöstern stack upp som små Tussilago en tidig vårdag vid vägkanten. Det var kanske en bra början. Att jag själv hade diffusa judiska rottrådar (min mormor var halvjudinna), visste jag inte ens om då.
Året därpå i augusti (1968) invaderade Sovjet Tjeckoslovakien, vilket stämde väl överens med mönstret. Alltså, Sovjet var odemokratiskt och höll alla sina lydstater i ett fast grepp bakom järnridån. Vad som egentligen fanns där bakom visste jag mycket lite om. De få bilder därifrån som fanns visade i blek gråskala dåligt klädda, ledsna och plågade människor, stora hemska hyreskaserner och mycket lite biltrafik. I Paris var det däremot färgstarka studentuppror, i Stockholm ockuperades kårhuset och Vietnamdemonstrationerna blev längre och längre för varje gång.
Under många år uppmärksammade vi i FiB/K 21 augusti som en solidaritetsdag för det våldtagna Tjeckoslovakien. Intresset för detta var klart begränsat inom VPK, som fortfarande härbärgerade många Moskvatrogna. FiB/K och jag följde då KFML(Kina)-linjen. I mina ögon var nu Sovjet lika imperialistiskt som USA, som fortfarande slickade såren efter nederlaget i Vietnam.
1973 kom så Chilekuppen. Den gav upphov till en stor proteströrelse i Sverige. De så kallade Chile-kommittéerna fick ett stort genomslag i studentkretsar, men bara inom den icke-maoistiska vänstern. Många politiskt förföljda chilenare kom som flyktingar till Sverige och togs väl emot i svenska vänsterkretsar. I samband med Davis Cup-matchen i tennis 1975 mellan Sverige och Chile i Båstad mobiliserades stort. Bussar från studentstäderna fylldes med målmedvetna demonstranter ackompanjerade av Mikael Wiehes – Hoola Bandoolas låt Stoppa matchen!.
Men fibbarna var i allmänhet inte med – trots att det var glasklart att Chilekuppen orkestrerats från Washington och CIA. Orsaken var att Kina inte uttryckte några starka protester mot kuppen, förmodligen av hänsyn till sina nyupprättade goda förbindelser med USA – i konkurrensen med Sovjet.
Det sensationella Nixon-besöket i Kina och upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Kina och USA efter 25 års iskyla och Pekingkinas intåg i FN och Formosas (Taiwan) uttåg, hände året innan. USA:s mål med denna nya politik var säkert att strö ytterligare salt i relationssåret mellan Sovjet och Kina, vilket lyckades väl.
Alltså, även i lilla Sverige fick det här betydelse. Chilekuppen passade som hand i handske i den mer Moskvaanknutna vänsterns syn på imperialism, medan den Kinainfluerade vänstern, dit FiB/K hörde, tonade ner Chilekuppen. Det märks tydligt om man parallell-läser Gnistan (Kina) med Ny Dag, och Norrskensflamman (Sovjet) från den tiden. Följaktligen blev skriverierna om Chilekuppen i FiB/K alltid pliktskyldigt och halvhjärtat. Skillnaden mot de stora reportagen från Vietnam av Folke Isaksson och Jean Hermansson 1974 i FiB/K var påtaglig.
Ännu en kuriositet var den återhållna entusiasmen från den Kinainfluerade vänstern 1989 i samband med Nicolae Ceaucescus fall i Rumänien. Denne gamle kommunistledare, valde redan efter sitt makttillträde 1965, en mer självständig väg gentemot Moskva. Han förde i övrigt en bisarr politik på många områden som han genomförde med hugg och slag med hjälp av sin överdimensionerade och fruktade säkerhetsapparat Securitate. Han sågs alltså som ett mindre ont än alla övriga strikt Moskvatrogna ledarna i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Ungern och Tjeckoslovakien i våra kretsar.
Allt förändrades efter 1975
Efter den stora segern 1975, då USA tvingades lämna Saigon hals över huvud, kom urgamla motsättningar i dagen också mellan Kina och Vietnam och mellan Kambodja och Vietnam. De hade legat dolda under ytan så länge man hade den gemensam fienden USA och varit osynliga för Vietnamrörelsen i Sverige. Så, hur det nu skulle gå var ovisst.
Två helt förvirrande småkrig utbröt plötsligt till allas vår förskräckelse. Först anföll Vietnam Kampuchea 1977 för att stoppa de Röda khmerernas framfart. De lyckades driva ut dem från Phnom Penh och andra städer och ut i djungeln, där de etablerade sig och började bygga sitt nya Kampuchea, samtidigt som de förde ett gerillakrig mot de invaderande Vietnameserna. Det andra var ett kinesiskt anfall på Vietnam i norr den 17 februari 1979 som ett stöd för de Röda khmerarna, som hade alla emot sig. De drog sig emellertid tillbaka efter att ha mött kraftigt vietnamesiskt motstånd efter ett par veckor.
Dessa händelser var chockartade för många av oss. Vi förstod inenting. Det kändes som ett stort svek; att Vietnameserna gjorde mot sitt grannland vad de själva utsatts för av USA under många år.
I det läget blev det naturligt att ta Kampucheas parti som den anfallna parten. Men då var redan diskussionerna om Pol Pots grymheter i fullt svang, men det var ännu möjligt att diskutera. Både Stefan Lindgren på Gnistan (tillsammans med SvD-reportrar) och Jan Myrdal med delegationen från vänskapsföreningen besökte Röda khmerernas basområden i djungeln och rapporterade om vad de såg. Självklart visades inga grymma avrättningar eller tortyrfängelser för dem, men de hade intressanta samtal med de kända ledarna, som framstod som pålästa och högst civiliserade personer, fast mitt ute i djungeln.
Situationen blev smått bisarr. Den ledde till en kanonad av propaganda över Röda khmerernas blodtörst och grymhet, som vore den nedstigen från skyarna, utan någon förklaring. Det var den ondskan (kommunismen i sin renaste form) som nu äntligen fick ett ansikte.
USA, som tidigare stöttat de Röda khmererna diplomatiskt – emot Vietnam och Sovjet – drog sakta bort detta stöd. Sovjet och Vietnam gick förstås på samma linje. Kvar stod Kina, men de låg också lågt för att inte störa sina nu förbättrade diplomatiska förbindelser med USA. De internationella relationerna runt Vietnam och Kambodja efter 1975 var mycket tilltrasslade. Det var till slut bara Jan Myrdal, Stefan Lindgren, Noam Chomsky och några till som stod fast och försökte förklara en situation som alla för länge sedan gömt långt ner bland andra skamliga minnen, som alltså ingen ville höra.
Alla som hade haft något försonande att säga om de Röda khmererna fick det hett om öronen. Till exempel råkade Birgitta Dahl illa ut. Under en debatt i Sveriges Radio hösten 1976 hade hon sagt:
”Alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation. Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender.” (Källa: Radiodokumntären Tystnaden i Phnom Penh från 1979).
För detta tvingades hon under galgen att backa i en artikel på DN-debatt 29 augusti 1997 (18 år senare).
”Problemet var att jag – och andra – samtidigt ändå trodde oss veta att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn eller spekulation. Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant. Det finns därför några uttalanden av mig som jag ångrar djupt. Sedan den förfärliga sanningen stod klar för mig har jag plågats av att jag inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter. […] Jag är och har alltid varit en övertygad demokrat och reformist. Denna min övertygelse står, och har alltid stått, i motsatsställning till förtryckarregimer av alla slag. Under min tid i Vietnamkommittén gällde mitt engagemang att sätta stopp för kriget och de lidanden människor utsattes för.”
Nyckelmeningen här är: ”Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts.” Frågan är emellertid fortfarande om det verkligen var så felaktigt. Men säkert var hon själv övertygad om att hon blivit förd bakom ljuset.
Kanske som en kulmen på denna dragkamp invaderade Sovjet 1979 Afghanistan för att säkra sina strategiska intressen mot Indien och Kina, men under förespegling att hindra de afghanska mullorna att införa medeltida förhållanden för kvinnor och till förmån för ett modernt sekulärt styre enligt maxismen-leninismens principer. Det är för övrigt samma motivering som USA/EU/Nato haft för sitt långa krig mot Afghanistan efter 2003. Med en hårfin skillnad, ”maxismen-leninismens principer” har bytts mot ”demokrati och mänskliga rättigheter”.
En utmärkt artikel, att taga avstamp i, för fortsatt debatt!
I dag har vi två världspolitiska block: Det som leds av Förenta staterna, och det Eurasiatiska blocket, med Folkrepubliken Kina och Ryssland. Man må använda orden ”imperier” och ”imperialism”; de är inga fula ord, utan neutrala analytiska begrepp. När imperialistiska krafter verkar, begås brott.
Att i dag med själ och hjärta taga parti för imperier i deras övergrepp, vore ju lika konstigt, som att på 1800-talet heja på Förenade kungariket eller Ryssland. Men något sådant gör putinist-xíisterna, på lindelof.nu och i Folket i Bild/Kulturfront.
En nykter analys leder till slutsatsen, att Förenta staternas allians icke har planer på att projicera makt in över Ryska federationens gränser av 1991. Öster om Lettland och norr om Ukraina finns ett erkänt, orubbligt och kärnvapenbeväpnat Ryssland, med Pskov, Novgorod, Moskva, Belgorod. Ginge Väst till anfall, på ena eller andra sättet, slöte Folkrepubliken Kina än kraftfullare upp på Rysslands sida. Jämvikt råder mellan blocken. Den enda strategi, som kan skönjas i Väst i dag, är att hantera den oundvikliga förändringen, att Västs andel av global maktprojiceringsförmåga minskar.
Att Förenta staterna skulle ha en doktrin, att allvarligt rubba de Eurasiatiska stormakterna, är en sekteristisk putinist-xíistisk trosartikel, som putinist-xíisterna utvecklar och vidhåller, genom att läsa och lyssna på varandras alster på världsvida väven.
Kriget är ett proxykrig. Men det betyder inte, att det är Förenta staternas proxykrig mot Ryssland. Knut L är oförmögen att förstå, att ordet ”proxykrig” kan ha en annan betydelse än att ”den som Knut L ogillar går till anfall”.
Krigets främsta drivkraft är Ryska federationens irridentism i förhållande till områden, som tillhörde Socialistiska rådsrepublikernas union. Kriget behövs ej som försvar av Ryssland. Droge Ryska federationen tillbaka sina styrkor, uppstode ingen fortsatt kris, utan fred: en balans garanterad av Folkrepubliken Kina, med ett av Väst ohotat Ryssland.
Jan-Arvid G skriver:
”Att Förenta staterna skulle ha en doktrin, att allvarligt rubba de Eurasiatiska stormakterna, är en sekteristisk putinist-xíistisk trosartikel, som putinist-xíisterna utvecklar och vidhåller, genom att läsa och lyssna på varandras alster på världsvida väven.”
Jag försöker ta detta påstående på allvar och rannsakar mig själv som den vilsegångne sekteristen. Istället för att misstro våra ledande medier och konsumera alternativ ute på nätet, det finns många alternativ, borde jag lita på Jan-Arvid G:s omdöme och börja inse att våra stora medier ger den minst förfalskade bilden av världsläget och Ukrainakriget.
Men det är inte bara svårt att överge sin väl uppbyggda förskansning, utan faktiskt svårt att bortse från den verklighet som råder i själva kriget. Västsidan pratar och propagerar om offensiv och framgångar. Den ryska sidan handlar först och verkar inte bry sig så mycket om vad som rapporteras i medierna.
Visst kan man anta att ryssarna trodde de på kort tid skulle knäcka Ukraina våren 2022. Men nu kan man ana att västsidan minst lika flagrant missbedömt ryssarnas militära förmåga att göra vad de föresatt sig.
Jag medger gärna att mina skriverier anfäktas av en god portion helig och känslomässig avsky för krigets fasor och att jag förmodligen har det gemensamt med många andra ute på gator och torg. Att däremot bara styras av ideologi och känslor aktar jag mig för efter bästa förmåga. Jan-Arvid G:s iskalla analyser finner jag däremot höra mer hemma i krigsstaberna än ute bland vanliga människor på gator och torg.
Alltså, vem kan man lita på?
Också den som har åsikter om Nato
kan konstatera ännu ett ryskt Da Capo
Även deras krigiska lista har blivit lång
Många här gör samma fel än en gång
inget tycks ha ändrats till dags dato
Knut L! Du skrev:
”Istället för att misstro våra ledande medier och konsumera alternativ ute på nätet, det finns många alternativ, borde jag lita på Jan-Arvid G:s omdöme och börja inse att våra stora medier ger den minst förfalskade bilden av världsläget och Ukrainakriget.”
Nej, jag uppmanar ingen att ”inse att våra stora medier ger den minst förfalskade bilden”. Man kan inte godtaga någons helhetsbild. ”Våra stora medier” i Väst har ju haft det stora felet i två eller tre mansåldrar, att inte tillräckligt motarbeta de sämsta delarna av Förenta staternas politik.
Man får försöka informera sig ur alla källor, även de alternativ som du länkar här på lindelof.nu, och skapa sig egen bild.
Det är flera och viktiga frågor som tas upp i del 13 när det gäller hur antiimperialister bedömde världen. Knut L, liksom jag och säkert många som läser detta påverkades av vad Jan Myrdal skrev. JM drev på 70-80-t en närmast extrem antisovjetisk linje, kan jag tycka idag. Invasionen av Afghanistan var och förblir ett allvarligt övergrepp men JM menade att antiimpperialister skulle slå vakt om Nato mot USA:s hot att dra sig ur Europa/Nato. Läs Skriftställningarna i FiB nr 22/-77, nr 3 & 11 -78!
I en liten insändare i FiB/k nr 5/-78 skriver JM att om Sovjet drog bort sina trupper skulle Husak och Honecker dingla i närmaste lyktstolpe. Motsvarande skulle inte hända om USA drog bort sina trupper från Västtyskland. Jag tog upp detta med JM 1-2 år innan han dog och frågade varför han ändrat uppfattning när han då nyss skrivit att Östtyskland var det bättre av de två Tyskland. Han svarade inte på frågan och jag hade inte då citatet tillhands så jag kunde konfrontera honom med exakt citat.
Dessa JM:s skriftställningar, tillsammans med vad Knut l skriver om Chile etc. borde undersökas, dokumenteras och diskuteras för att belysa dagens debatt om Ryssland, Ukraina m m.
Jan-Arvid G!
Det är ju det jag gör, men vi kommer till olika slutsatser. Du tror inte på kärnvapenkriget. Jag vågar inte avstå från att tro på det. Med politiker som Putin och Biden är ingenting säkert.
För mig som länge intresserat mig för hur ganska många på vänsterkanten gjort så väldiga tankevurpor är det mycket intressant läsning, och jag tackar för den. Min bild av att Marx var relevant för sin tid men sedan raskt förlorade sin betydelse, samtidigt som hans tolkning paradoxalt vann större inflytande kräver nyansering har jag känt en tid.
Jag hoppas hinna återkomma med längre kommentar, men olyckligtvis förvaltar jag i marxistisk anda mitt eget produktionsmedel, och måste därför bygga vidare på mina valkar…
En bekant till mig tycker, att mitt inlägg ovan var bra i och för sig, men att jag inte för diskussionen framåt. Jag ställer upp en analys; en annan person, i detta fall Knut L, har en annan analys. Det vore bättre, sades det mig, att ställa konkreta frågor.
Alltså: Är den ryska federationens nuvarande status, territorium, oberoende, faktiska ekonomiska självstyre och allmänna funktionsduglighet hotade av yttre imperialistiska krafter, och i så fall hur?
En allmän hänvisning till existensen av en ”Wolfowitz-doktrins” duger ej som svar.
Jan Arvid G!
Vi har snurrat kring denna fråga många gånger det senaste året. Jag tillhör den del av mänskligheten som (möjligen aningen naivt) tror att människor (oberoende av egna ekonomiska resurser) har förmågan att tänka själva och dra slutsatsen att krig är en kortsiktig desperat lösning på strukturella ekonomiska problem som kräver långsiktighet. Världsopinionen är i vår del av världen så snedvriden av medier i Wall Streets marionettgarn att vad som helst kan hända. Demokrati är en metod för ”regime change”, eller hur? I dagens ekonomiskt uppskruvade värld fungerar i princip USA och Ryssland på samma sätt. De slåss båda för sin överlevnad (som världsmakt). Kina lurpassar i vassen, vill inte ha krig. Oddsen är sämst för USA att undvika en ekonomisk och moralisk kollaps. Men det är kanske så att alla trots allt försöker undvika kärnvapen i den sista striden.
Knut L!
Jo, men det ju just påtvingad ”regime change” i Ryska federationen som är omöjligt. Landet är för stort. En annan regim än Vladimir Putins diktatur kan kanske komma, men en rysk ledning som skulle låta andra styra och ställa i landet, och låta utlänningar lägga beslag på landets resurser, är omöjligt. Därför skulle ingen risk för världen uppkomma, om Ryssland tvingades retirera ett stycke.
Jan Arvid G!
Nu fällde du åter ditt vanliga påstående! Följ din gode väns råd och börja ställa frågor istället.
Ceaucescu var ju helt speciell eftersom han ansågs stå upp för en självständig linje utan att lyda Moskva. För detta fick han stor uppskattning i väst och fick del av många förtroenden allt enligt principen ”min fiendes fiende…”.
Efter fallet med tillgång till arkiv i Bukarest och sedan Moskva avslöjades att C spelat under täcket, de förtroenden som gavs vidarebefordrades till Moskva och i efterhand framstod de västmakter som delat med sig till C som grundlurade.
Men för C gick det ju inte så bra när folket sa sitt, närmast komiskt är ju sista talet på balkongen när folk börjar ropa i protest, C svarar med att lova höjda barnbidrag, höjda pensioner, höjda minimilöner och hade väl fortsatt om inte säkerhetsfolk ryckte tag i honom … dags att sticka.
Men mycket förblev obesvarat… vad var det för krafter som inte ville ha en offentlig rättegång och vem ville dölja vad?
Jan Arvid Götesson 20 april 12:43
Du frågar ”Alltså: Är [Ryssland hotat] av yttre imperialistiska krafter, och i så fall hur?”
Men det här har ju förklarats grundligt av flera kommentatorer i dessa spalter. Det har tydligen för din del varit meningslöst, men det finns ju också andra som läser här.
Jan-Arvid G!
Du skriver: ”En nykter analys leder till slutsatsen, att Förenta staternas allians icke har planer på att projicera makt in över Ryska federationens gränser av 1991.”
Det kan stämma om man inskränker det till att det inte handlar om direkt väpnad attack. Men för mig är det obegripligt att man kan undgå att avläsa USA:s intentioner givet agerandet i Ukraina. Den oblyga, ja öppet provocerande inblandningen i landets inrikespolitik. Någon annan avsikt än att ”stir things up” och sabotera relationerna med Ryssland? Vilken i så fall?
De amerikanska strategerna visste fuller väl att ukrainska konflikten skulle spilla över gränsen, oberoende av vem som styrde i Kreml.
Detta är ju knappast någon hemlighet. Brzezinskis tes om att Ukraina utgör nyckeln till att slutgiltigt knäcka – kanske inte den ryska staten – men i vart fall dess ambitioner att utgöra en geopolitisk konkurrent.
Det nuvarande kriget är väl precis vad man önskat sig i Vita huset. Det ryska angreppet innebär rimligen ett politiskt nederlag för Ryssland, även om den ”militära specialoperationen” skulle vara lyckosam. Torde bli förödande för den nationella sammanhållningen förutom de enorma materiella kostnaderna. Själv trodde jag inte att Putin skulle gå i fällan. Jag följde händelserna 2014 ganska noggrant och noterade att han agerade rätt försiktigt. Lyckades neutralisera de mer hårdföra ryska nationalisterna som krävde ett ingripande på Natomaner med hänvisning till R2P.
Talet om stöd till något maktpolitiskt block tycker jag vi kan lämna därhän. Förmodligen lika irrelevant för fibbare idag som beskyllningarna mot Afghanistanaktvister på 80-talet att vi stödde Reagan.
Angående en detalj här, nämligen titeln på Lenins skrift. Enligt uppgift någonstans ifrån skulle han först ha kallat den ”Imperialismen, kapitalismens sista stadium”. Sedan ändrades det till ”högsta stadium”. Jag minns inte att Lenin skrev vad det skulle innebära, men som jag ser det så finns efter toppen bara vägen utför. Systemet tappar fart, bärkraft, urartar. Men eftersom somliga stater är tidigt ute, medan andra kommer sent som imperialister, får man räkna med en rad av ”högsta stadier” som följs av utförsbackar, och man får räkna med konfrontationer mellan de gamla och de nya makterna.
Eftersom en nyckelfaktor i imperialismen är kapitalexport är det väl den man skall titta på om man funderar över om nykomlingar som Ryssland, Kina, Indien och några andra skall räknas som imperialister.
Knut L, Mats D, och Björn B!
Knut L hade rätt att jag (2023-04-20 klockan 15:16) åter skrev en analysslutsats, inte en fråga. Jag gjorde så för att svaret på min fråga (2023-04-20 12:43) fortfarande är oklart för mig. Hur skulle Västvärlden VILJA och framför allt KUNNA dominera Ryssland?
Mats D:s svar visar hur ni tänker. MD skrev att jag kan ha rätt att Västvärlden inte kommer att projicera makt in över Ryska federationens gränser av 1991, om vi bara talar om en direkt väpnad attack. MD fortsatte: ”Men för mig är det obegripligt att man kan undgå att avläsa USA:s intentioner givet agerandet i Ukraina.”
MD syftar på vänsteranalysen att där finns andra sätt att införliva länder i imperier. Förenta staterna och andra västländer har kontrollerat många stater med ekonomiska och andra icke militära-militära medel.
Debattens kärnfråga är: Är detta slag av västdominans möjlig över Ryssland inom överskådlig framtid? Nej! Vad som än kommer efter Vladimir Putins diktatur, kommer Ryssland inte att inordnas i Förenta staternas sfär. Ryska federationens resurser kommer att kontrolleras av patrioter, och landets territorium kommer informellt att garanteras av det eurasiatiska stormaktsblocket, och direkt av Rysslands kärnvapen.
Före en gångs skull har uttrycket ”röd linje” en mening. Ryska federationens gräns av 1991 är en röd linje, som Västvärlden inte kan överskrida.
Jag menar alltså, att detta faktum gör Rysslands krig mot Ukraina onödigt som preventivt försvarskrig. Mats D invänder mot min tes, och hänvisar till ”Brzezinskis tes om att Ukraina utgör nyckeln till att slutgiltigt knäcka – kanske inte den ryska staten – men i vart fall dess ambitioner att utgöra en geopolitisk konkurrent.”
Om det kan två saker sägas. Ryssland kan inte vara Förenta staternas konkurrent om topplatsen i världspolitiken. Det är Folkrepubliken Kina som är det. Men självfallet har Förenta staterna en vilja att störa Rysslands geopolitiska förmåga, och därigenom förbättra Västvärldens relativa läge för stunden.
Den andra och viktigare invändningen mot tesen om Förenta staternas ”agerande i Ukraina” är att Ukraina inte är Västs marionett. Kloka kineser, som inte har Vladimir Putins panslavistiska Anschluss-syn på Ukraina, kan säkert se, att det är en rörelse inom Ukrainas medborgarkollektiv, som närmar Ukraina till väst. Västlig inblandning är inte en tillräcklig förklaring för Ukrainas vägval.
I Ukraina finns förvisso miljoner medborgare, som är rysksinnade och sovjetsinnade. De måste enligt folkrätten följa med på färden in i framtiden inom staten Ukraina. De är inget skäl att föra krig mot Ukraina. Stora delar av det gamla Kina har erövrats av Ryssland; som gränserna blivit, har de blivit. Kloka människor i det eurasiatiska blocket förstår detta. Det bästa för det eurasiatiska blocket, och för Brasilien och andra som inte vill ha statunitensisk världsdominans, hade varit om Ryssland inte hade satt i gång kriget.
Om Ryssland hade fortsatt att bara hålla territorium i Georgien, Krim och Transnistrien, då skulle läget för det eurasiatiska blocket ha varit mindre riskabelt. Världen skulle ha fortsatt att tolerera Rysslands intressesfärspolitik. Den stora risken skapas i stället av Rysslands krig. Det skapar en risk för en stor motgång för det eurasiatiska blocket och för BRICS. Det var INTE Förenta staternas och Västs alliansbyggarframgångar i östra Europa som var ett hot, eftersom Väst redan hade nått den yttersta gränsen för sin möjliga allianssfär, när Ukraina blev västorienterat.
Att ”väst” inte skulle VILJA bryta sönder Ryssland är inte samma sak som KUNNA. Viljan finns. Rutin finns. Jämför med när Jugoslavien höggs i bitar, så kan det gå när ”väst” bryter ner en stat som vill ha sin egen dagordning. Irak, Libyen och Syrien kan vara intressant i det här sammanhanget, samt de äldre uppdelningarna av Korea, Tyskland och Vietnam. Möjligen är motståndet för stort när det gäller Ryssland.
Angående Ryssland och misstänkta ombud för ”väst”, se Free Nations of Russia. Det handlar om att lokala grupper önskar bryta sönder den Ryska Federationen, och ersätta den med en mängd mindre stater. Jag antar att det är underförstått att deras resurser skall överlämnas till ”väst”, att de ”reformeras” enligt vad Internationella Valutafonden och Världsbanken bestämmer (läs: ”vad USA bestämmer”), och att de i övrigt får kriga med varandra eller ägna sig åt inbördeskrig bäst de gitter. De två Tjetjenienkrigen kan ses som en varning och förövning.
Björn N!
Du skriver: ”Eftersom en nyckelfaktor i imperialismen är kapitalexport är det väl den man skall titta på om man funderar över om nykomlingar som Ryssland, Kina, Indien och några andra skall räknas som imperialister.”
Så vitt jag förstår är detta en hänvisning till Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium från 1916 och då närmare bestämt punkt 4 i hans utvidgade definition som lyder:
”Kapitalexporten får, till skillnad från varuexporten, särskilt stor betydelse”.
Ditt grundläggande fel är att du har missuppfattat Lenin.
• Lenins definition av imperialism i broschyren Imperialismen som kapitalismens högsta stadium är INTE en definition av imperialism i allmänhet.
• Lenins definition av imperialism i broschyren Imperialismen som kapitalismens högsta stadium är INTE en definition av kapitalistisk imperialism.
• Lenins definition av imperialism i broschyren Imperialismen som kapitalismens högsta stadium ÄR en beskrivning av den kapitalistiska imperialismens EKONOMISKA KÄNNETECKEN i början av 1900-talet.
Lenin behandlar inte heller den kapitalistiska imperialismens politiska och ideologiska kännetecken. Med detta sagt borde det vara klart att Lenins definition av den kapitalistiska imperialismens ekonomiska väsen inte var avsedd för att fastställa om en stat är imperialistisk eller ej.
Härmed inte sagt att det skulle vara ointressant att beskriva olika stormakters kapitalexport.
En intressant genomläsning om tid där det finns många världspolitiska händelser väl bevarade i mitt minnes bank.
Vad som utspelade sig i Ungern 1956 har jag ganska tydliga minnen från vad mina föräldrar beskrev om detta och berördes starkt över att Ryssland tog sig friheten att bestämma det Ungerska folkets självklara rätt att välja sin egen utveckling.
Samma gäller 1968, när liknande hände i Tjeckoslovakien, vilket också var ett övergrepp på detta folks frihet att själva forma sitt lands utveckling.
Jag tror inte min unga generation hade en annan uppfattning i frågan än denna. Därtill var vi i allmänhet influerade av det stora ”frihetsälskande” landet i väster som starkt bidragit till att besegra Nazityskland. Så var den gängse bilden och för att tillägga bidrog denna starkt positiva USA-bild genom president Kennedys positiva framtoning som i allmänhet gavs av våra medier.
Och den bilden av USA som alla godas tillskyndare kom sedermera att förändras med Vietnamkriget och det var framförallt vänsterrörelsens studerande ungdom som lade grunden till denna mera kritiska hållning. Vi som tillhörde den unga generationen på verkstadsgolvet var ganska passiva i det avseendet.
För övrigt att nu betrakta vad hände historiskt med ständiga krigiska förlopp i ett annat perspektiv, så där efter många år med en annan distans väcker oroväckande framtidsfrågor som jag hoppas att det uppväxande släktet sköter med en annan human värdighet.
För livet om människans ovissa öde
så viktigt av historien lära,
utifrån tidens ständiga flöde
med vördnad, alltid bära
och höja ett varningens ord,
när svåra omvärlds farhågor,
råder på vår sargade Jord,
om miljö och nukleära frågor.
En skada människan försöker hantera,
genom mer av dödlig väpnad pakt,
för miljö och fred, med kanoner leverera
till militärens förödande makt.
Så trist det där, med sådant stridbart svar,
försöka bygga en trygg och säker värld
när vi borde äga en bättre tanke klar,
och därmed vara mera klok och lärd.
Arne N!
Nå, jag fattar väl illa då. Fast vidhåller att om vi slarvar med ekonomin – eller om vi kallar det ’den materiella grundvalen’ – så missar vi kärnan i Lenins ögonblicksbild av epoken från slutet av 1800-talet och fram till 1914. Processen fortgår efter 1914, nödvändiga nya undersökningar behövs hela tiden, och det går förmodligen att komplettera Lenin i olika avseenden. Det reser intressanta frågor framöver, av typen ’hur kommer världen efter imperialismens nedgång och den multipolära världens uppgång att se ut?’ – Men grunderna från Marx och Lenin kommer vi nog inte undan ändå.
Tar man bort den materiella grundvalen som bas för undersökningar av imperialismen kan vad som helst kallas imperialism. Då lutar det till att snarare bli en moralisk frågeställning: den där staten gillar jag inte, så jag kallar den imperialistisk.
Och det här handlar väl inte mycket om redaktörens artikel som utlöste den här diskussionen? Ber om ursäkt för det.
Björn N!
Du skriver:
”Fast vidhåller att om vi slarvar med ekonomin – eller om vi kallar det ’den materiella grundvalen’ – så missar vi kärnan i Lenins ögonblicksbild av epoken från slutet av 1800-talet och fram till 1914.”
Delar din uppfattning ”att om vi slarvar med ekonomin” missar vi en väsentlig del då det gäller att beskriva verkligheten. Men det räcker inte med att ha pejl på den ekonomiska utvecklingen. Vi måste även begripa oss på politik och ideologi.
Du skriver vidare:
”Men grunderna från Marx och Lenin kommer vi nog inte undan ändå.”
Delar inte din uppfattning att man skall placera Marx och Lenin under samma äppelträd. Lenin menade bland annat att en minoritet skall ta makten när det är möjligt och sedan med alla till buds stående medel kämpa för att bibehålla makten.
Du skriver vidare:
”Tar man bort den materiella grundvalen som bas för undersökningar av imperialismen kan vad som helst kallas imperialism.”
Delar inte alls din uppfattning. Min utgångspunkt för att definiera imperialism är att det främst är stormakter som är intresserade av att flytta fram sina positioner i förhållande till andra stater. Därför anser jag att följande definition av imperialism är meningsfull:
Imperialism är statlig politik, utövandet eller förespråkandet, för att utvidga makt och herravälde, särskilt genom direkt territoriellt förvärv eller genom att få politisk och ekonomisk kontroll över andra områden, ofta genom att använda hård makt (ekonomisk och militär makt), men också mjuk makt (kulturell och diplomatisk makt).
Detta knyter även an till folkrätten såsom den formulera i artikel 2.4 i FN-stadgan:
”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”
Min definition av imperialism ligger även i linje med Bandungkonferensens slutdeklaration från 1955:
1. Respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och för ändamålen och
principerna i FN-stadgan.
2. Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet.
3. Erkännande av alla rasers jämlikhet och alla nationers jämlikhet, stora och
små.
4. Att avhålla sig från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre
angelägenheter.
5. Respekt för rätten för varje nation att försvara sig, var för sig eller gemensamt,
i överensstämmelse med FN-stadgan.
(a) Att avhålla sig från att använda förberedelser till kollektivt försvar att
tjäna de särskilda intressena hos någon av stormakterna.
(b) Att varje land avhåller sig från att utöva påtryckningar på andra länder.
6. Att avstå från handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot
något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
7. Lösning av alla internationella tvister på fredlig väg, som förhandling,
förlikning, skiljedom eller rättslig uppgörelse liksom andra fredliga medel
enligt parternas egna val, i enlighet med FN-stadgan.
8. Främjande av ömsesidigt intresse och samarbete.
9. Respekt för rättvisa och internationella åtaganden.
Avslutningsvis vill jag erinra om att Lenin påpekade att det fanns rysk militär-feodal imperialism och att Romarriket bedrev imperialism. I dessa två fall blir det nog mycket svårt att hitta någon kapitalexport.
Ulf Nilssons inlägg är intressant. SKP-familjens ökenvandring åren runt 1980 är uppenbarligen fortfarande en öm tå som de flesta inblandade inte vill tala om. Själv var jag med i Clarté på den tiden men lessnade fullständigt 1980 och höll mig borta från politiken i 20 år. Jag uppfattade det så att man slaviskt följde Kinas linje och försökte omsätta och teoretisera den i Sverige vilket ledde till den ena absurditeten efter den andra. Hela rörelsen imploderade ju fullständigt. Det lilla som överlevde var bara spillror och kräftgången har sen bara fortsatt. Någon nyrekrytering har sen inte skett.