Den nästan utraderade redaktören Björn Eklund på Ordfronts extrastämma 2004. (Foto: Författaren)
Fram till 1990 genomsyrade konflikten Kina – Sovjet nästan allt och förgiftade mycket. Dock ej det korta Falklandskriget 1980 då den gamla kolonialmakten Storbritannien motsatte sig Argentinas försök att ta tillbaka de nästan obebodda (ca 3000 inv) Falklandsöarna från Storbritannien. Detta lilla krig var ett försök av den argentinska juntan att skapa lite nationalistisk yra som avledning från en misslyckad och grym inrikespolitik. Att Storbritannien skulle anfalla med krigsfartyg och kanonsalvor tog man för helt uteslutet. Men där tog man fel. Det brittiska imperiet spelade upp hela sitt register. Det var väl en slags imperiereflex där Mrs Thatcher fick visa sin rättrådighet i drottning Victorias Rule Britannia-anda i en det stolta imperiets sista dödsryckning.
1980 utbröt även det långa kriget mellan Iran och Irak. Det varade i åtta långa år och var besinningslöst blodigt. Resultatet blev att båda länderna försvagades, vilket i högsta grad låg i USA:s intresse, som listigt stödde Irak den gången. Kanske man rent av kan se detta som ett US-amerikanskt proxykrig. Detta krig följdes av Kuwaitkriget 1990, där Saddam Hussein ansåg sig ha haft klartecken från USA för att lägga under sig det oljerika Kuwait. Men där bedrog han sig. USA vände honom ryggen efter anfallet och fick med sig FN på ”Operation Desert Storm”, ett våldsamt anfall med full Natokraft mot Saddams armé till Kuwaits försvar. Det blev ohyggligt blodigt.
Dessa två krig väckte mycket lite upprördhet i Sverige. Tidningarna skrev, även vänstertidningar, men de passerade relativt obemärkt. Omkring detta decennieskifte överskuggades nämligen allt av Berlinmurens fall och Sovjets påföljande kollaps. Dock var dessa krig en viktig orsak till den politiska islamismen, 11 september-dåden på Manhattan och de kommande krigen i Mellanöstern – ”The War on Terror”.
Jugoslavien
Efter murens fall började det även röra på sig i Jugoslavien. Etniska konflikter blossade upp mellan folkgrupper som gift sig över etniska gränser sedan 1918 då Jugoslavien konstituerades som kungarike. Efter 1945 och en blodig partisankamp mot Hitlertyskland utropades Folkrepubliken Jugoslavien under partisanledaren Tito.
Grupper som varit tillbakaträngda under Tito-tiden började åter få luft under vingarna. 1991 erkände Tyskland Sloveniens – i Jugoslaviens nordvästra hörn – självständighet. Därefter föll brickorna en efter en, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Kvar var till slut bara Serbien och Kosovo i det man kallade rest-Jugoslavien.
Slutskedet av denna mycket destruktiva stormaktsdrivna politiska och krigiska process, där serberna och dess ledare Slobodan Milosevic demoniserades som den enda onda kraften, inleddes med att Nato med FN:s godkännande startade bombningarna av Serbien för att även Kosovo skulle kunna frigöra sig. Så blev det och Kosovo i sydost blev också lossryckt från Jugoslavien (Serbien). Kosovo har nu erkänts av ett 100-tal USA-allierade länder, men är inte medlem i FN. Landet styrs av tidigare knarkhandlare och kriminella i UCK (”frihetskämpar”), som idag upphöjts till presidenter och ministrar. Kosovo är helt i händerna på USA som byggt en gigantisk militärbas Camp Bondsteel uppe i de kosovanska bergen.
Så fick USA sin stora militärbas på Balkan till sist, som man så hett eftertraktat, vilket alltså skulle varit otänkbart under Tito. Kanske var det själva meningen med upplösningen av det relativt välmående och välfungerande federativa Jugoslavien.
I samband med Natos bombningar av Jugoslavien (Serbien) startades på initiativ av författaren Erik Wijk ett upprop bland svenska intellektuella emot dessa bombningar. I uppropet stod att läsa…
”ett flagrant brott mot FN-stadgans artikel 2:4 som förbjuder våldsanvändning […] ett brott mot folkrätten. […] Konsekvenserna av NATO:s folkrättsbrott är oerhörda. Om världsamfundet tolerarar detta finns sedan inget folkrättsligt hinder för NATO att angripa andra länder där etniska konflikter utspelas. […] NATO:s angrepp ökar med andra ord riskerna för storkonflikt i Europa. […] Kosovo 1999 får inte bli folkrättens sammanbrott och tröskeln till ett nytt världskrig.”
Detta krig och detta upprop öppnade ögonen för mig och många andra om den nya världsordning som nu tornade fram efter Berlinmurens och Sovjets fall. Men hos andra vänsterintellektuella var Natos bombningar en handling i humanitetens tjänst. Här inleddes ett helt nytt kapitel i vänsterns splittring. Men den stora uppgörelsen väntade…
När man idag läser dessa varningar från då… ”Om världsamfundet tolerarar detta finns sedan inget folkrättsligt hinder för NATO […] Kosovo 1999 får inte bli folkrättens sammanbrott och tröskeln till ett nytt världskrig” … framstår det klart att det var här den nya världsanarkin ”Rules based International Order” sjösattes med USA som en allenarådande världspolis med rätt att skjuta skarp på allt som går emot deras intressen. Redan då låg alltså Ukrainakriget och kraftmätningen mellan USA och Ryssland (Kina) i pipen.
Ordfrontsfejden
Sommaren 2003 lät Björn Eklund, redaktör för Ordfront Magasin (OM), publicera en intervju med författaren Diana Johnstone, som bland annat ifrågasatte äktheten i reportagefotot av avmagrade människor bakom ett taggtrådsstängsel och därmed avfärdade bilden som bevis för serbiska koncentrationsläger av nazityskt typ. Detta fick DN-journalisten Maciej Zaremba att – fyra månader senare – leverera ett häftigt angrepp med rubriken ”Ordfront förnekar folkmord”. Han menade att genom att betvivla bildens äkthet så hade både Diana Johnstone och hennes intervjuare Björn Eklund etablerat sig – inte bara som historierevisionister angående blodbadet på Balkan – utan också som ”brunvänster”.
För detta lade sig Ordfronts ordförande Leif Eriksson platt. Men Ordfront var en förening med medlemmar varav många förstås protesterade. Det hela avgjordes på Ordfronts väl riggade extrastämman i september 2004, där även jag deltog. Mycket folk var samlade i Södra Latins moderna aula (tror jag att det var), många helt nya medlemmar mobiliserade och betalande medlemsavgiften vid inpasseringen. Det blev en uppgörelse mellan en vänster under DN-paraplyet och en självständig och fritt debatterande vänster. Jag såg där den unga modiga historikern Åsa Linderborg i aktion för första gången i talarstolen och tänkte att med sådana ungdomar vänder vi snart den här skutan. Men tyvärr, så blev det inte.
Björn Eklund avskedades för ”bristande lojalitet” och ”samarbetsproblem”. Till min stora besvikelse svalde Uppsalavännen och författaren Kjell Eriksson detta solklara näringslivsknep för att bli av med en misshaglig medarbetare. Men han hade sin författarkarriär att vårda som en i Ordfrontstallen. Det blev till en tvist i arbetsdomstolen som Björn Eklund vann och fick ett ansenligt skadestånd. Med det startade han Karneval förlag, som nu tagit över mycket av Ordfronts utgivning av samhällskritisk litteratur, medan Ordfront tagits in under det politiskt korrekta DN-paraplyet. Det var en mycket sorglig historia.
Vi kan nu, 25 år senare, se att det blev som befarades i Erik Wijks upprop. Tröskeln till ett nytt världskrig passerades. Vi har nu Ukrainakriget som i praktiken är detta världskrig, fast ännu så länge utan kärnvapen.
11 september och krigen mot terrorismen
Jag jobbade 2001 på en skola i Uppsala med flera engelsktalande lärare i personalen, bland annat en självsäker amerikansk kvinna. Den 12 september när jag kom till skolan satt hon i personalrummet med ett antal gråterskor runt sig, som om hon personligen blivit angripen. Hon krävde att hela skolan skulle genomföra en tyst minut klockan 12 och att alla skulle ta upp gårdagens händelser i samtal i sina klasser på ett sätt som fördömde terrordåden och utmynnade i solidaritet och medkänsla med det angripna amerikanska folket.
Det blev emellertid inte så lyckat på denna skola, som bland annat hyste många palestinska barn. Efter några dagar började små spontana demonstrationståg uppstå på skolgården som uttryckte stöd för Usama bin Ladin istället för USA. Det satte vi förstås stopp för, men situationen bar tecken på att något trots allt var mycket ouppklarat.
Några dagar senare proklamerade George W Bush ”kriget mot terrorismen” – The War on Terror. På det följde snart anfallet på Afghanistan och 2003 på Irak. I februari det året tågade 100.000 i Stockholm emot det kommande kriget, som sedan brakade loss den 20 mars, varpå luften totalt gick ur denna proteströrelse. Triumferade gjorde det nakna hämndlystna våldet i både Afghanistan och Irak. Detta trots att Afghanistan inte hade något med 9/11 att göra eller att Irakkriget inleddes efter medvetna lögner om att Irak hade massförstörelsevapen. USA:s bärsärkagång runt om i Mellanöstern skapade däremot både al Qaida och ISIS. Al Qaidas ledare Usama bin Ladin var redan en USA-skapelse. Som militant islamist var han användbar redan i kriget mot Sovjet i Afghanistan.
De förfärliga förhållanden som skapats i Mellanöstern efter 9/11 bär enbart USA:s signum. USA har nu tvingats dra sig ur både Irak (2011) och Afghanistan (2021) på samma förnedrande sätt som från Vietnam 1975. Att USA-hatet är vitglödgat idag i stora delar av världen är knappast ägnat att förvåna. Trots att USA hade en svart, ytterst kultiverad och demokratisk president mellan 2009 och 2017 fortsatte krigen på samma sätt. ”There is something rotten in the state of…” (Sheakspeare)
Så kom krigen i Libyen och i Syrien 2011. Libyen blev en kort men i alla avseenden olaglig, misslyckad och blodig aktion från västmakters sida. FN proklamerade en flygförbudszon över landet där de inblandade gick långt utanför sina mandat ”för att skydda civilbefolkningen”. Även Sverige deltog. Det verkliga syftet var att röja Muammar Gaddafi ur vägen och öppna för opålitliga och kriminella rebeller och därigenom kunna kontrollera de stora oljetillgångarna. Den 23 oktober dödades Gaddafi i samband med en flygattack. En mer skamlig insats från ”den demokratiska världen” står knappt att finna. Ett väl fungerande land slogs på ett halvår bokstavligen i spillror till ett kaos som 12 år senare fortfarande består. ”För att skydda civilbefolkningen”?
Syrien kastades in i kaos 2011 efter att folkliga protester snabbt förvandlades till väststödda islamistiska väpnade upplopp. Men i Damaskus satt den sekuläre presidenten Bashar al-Assad förskansad med full kontroll på sina försvarsstyrkor och med stöd inom stora delar av befolkningen. Alla älskade sannerligen inte al Assad, men alternativen framstod för de flesta som mycket värre. Det hela uttryckes väl av poeten Adonis i en intervju han gav i april 2018:
”För detta [en revolution /KL] krävs ett program och en sammanhängande kritik. Hur uppstod den franska revolutionen? Kyrkan hade lagt sig i allt, precis som de religiösa institutionerna gör i arabvärlden idag. Sedan ägde revolutionen rum och de nya riktningarna för att skapa ett nytt samhälle tillkom först när kyrkan skildes från staten. Vi behöver en liknande process. Vi behöver skilja mellan det som hör till religionen och det som hör till det politiska, kulturella och sociala livet.”
Alltså, den sekuläre al-Assad var för de allra flesta ett bättre alternativ än islamisterna. Kriget fick till sist ett slut, efter att al Assad kallat på flygstöd från Ryssland för att trycka tillbaka ISIS, USA och dess allierade. Nu har även kurderna i norra Syrien tvingats dra sig tillbaka. Allt pekar nu på att al-Assad snart har kontroll över hela sitt land.
Tack för den genomgången. Min första reaktion på morgonen 11/9 2001 var att det måste vara en olycka. Men några minuter senare kom det andra planet… Skolan där jag arbetade skickade hem barn och lärare, men nästa dag var vi igång igen. Soldater ställdes på Golden Gatebron och ”konservativa” människor menade att det var helt onödigt. Terroristerna skulle aldrig anfalla en ”liberal” stad som San Francisco. Kanske var det början på den förvirring om vad som är höger och vänster (eller dess irrelevans?) i politiken, som vi ser idag. Kuriositet: Fredagen den trettonde juli av alla dagar hade vi med åtta amerikanska barn och ungdomar på väg hem från ett Sverigebesök bordat just den United-avgång från Newark till San Francisco, som ca två månader senare skulle kapas. P g a datumet var planet nästan tomt. En mycket bekväm resa i turistklass!
Lite annorlunda historia, det som fick heta ”Restjugoslavien” var Montenegro och Serbien som höll ihop i ett statsförbund ett antal år men nu upplösts.
Kosovo och Vojvodina hade en autonomi Serbien, ett arrangemang av Tito för att Serbien inte skulle bli för stort i statsbygget Jugoslavien. Den tändande gnistan i Kosovo som i stor utsträckning befolkas av Albaner blev när Milosevic upphävde Kosovos autonomi.
Men hela statsbygget Jugoslavien var nog dömt att kollapsa med jättelika ekonomiska skillnader. Den rikaste delen Slovenen hade en 10x eller 1000 procent starkare ekonomi jämfört med det fattiga Kosovo. I Sverige lär det vara ca 20 procent skillnad mellan Stockholm och Gotland. Ett aktningsvärt försök till fred mellan Serbien och Kosovo med ömsesidiga landutbyten godkändes av Serbien men inte av Kosovo som i stort sett lever på hjälp utifrån.
Den aktuella gängkriminalitet vi förfäras av i Sverige lär vara i stort sett beväpnad med vapen som härrör från Jugoslavienkrigen där väldiga vapenförråd kom i orätta händer.
Nu när bloggredaktörens funderingar kring det antiimperialistiska arbetet allt mera närmar sig nutiden kan vi konstatera att han har helt rätt. Och faktiskt ännu mer rätt än han riktigt kan föreställa sig.
Det märks särskilt på två små detaljer i tredje delen av hans opus kring den alltmer intensiva kampen om världsherraväldet.
För det första, frågan om bilden av jugoslaviska ”koncentrationsläger”, vilken gav Björn Eklund den geniala titeln på artikeln: ”Ljugoslavien”. Den har helt klart i efterhand visat sig vara INIFRÅN det stängslade området på de stackare, som sökt sig dit i hopp om överlevnad. På det sättet vrängs vår världsbild till sin motsats av imperialistiska kolportörer. Helt i takt med den bild av Ukraina-kriget som hela tiden visas av våra dagars medlöpare från ett i stort sett väl sammanhållet band av propagandister för det amerikanska herraväldet i världen. Inklusive fanatiskt hat av allt ryskt och alla ryssar och böjlighet för fascistiska våldskårer och statskupper.
För det andra, påståendet om att al-Assad skulle vara ”sekulär”. Vore han det vore hans maktposition i Syrien helt otrolig. Han är fast grundad i islamismen i likhet med hela hans familj och ledarskapet i den syriska militär som har ett fast grepp om makten i landet. Om detta finns ganska mycket skrivet på svenska. T ex Aron Lunds utmärkta och faktatäta studier om Syrien.
Knut Lindelöfs artikelserie är berättelsen om Den Allförklarande Övertygelsens uppkomst.
För decennier sen övertygade KL sig om att ”USA-världens” maktpolitik vore huvudorsaken till allt dåligt i världen. Det är gott och väl, att många medborgare ser Förenta staternas politik som världens största problem. En sådan opinion behövs för att kompensera för västliga liberalers bristfälliga opposition mot det dåliga och brottsliga i Förenta staternas politik.
Men felet med KL:s och hans åsiktsfränders opinionsbildning, är att allting måste pressas in i USA-hegemon-teorin. Inga liberala läsare kan påverkas av deras ensidiga argumentation.
Även små ifrågasättanden av teorin avfärdar KL. Ett exempel. KL skrev: ”Detta trots att Afghanistan inte hade något med 9/11 att göra”. Nja, det är ju en liten komplikation att attackerna 11/9/2001 leddes från Afghanistans territorium; Afghanistans regering hade därmed något med saken att göra. Ett proportionerligt, begränsat ingripande från Förenta staterna på Afghanistans territorium skulle inte självklart ha kunnat förkastas som olagligt. Förenta staterna bedrev ett långt förödande krig i stället. Men det är ett tankefel att gå baklänges, från sitt fördömande av det långa kriget, till att hävda att Afghanistans ledning inte hade något med dådet 11/9 2001 att göra.
KL:s ordval ger intryck av en biografi om trosvisshet och troskriser. Det är påfallande, hur ofta KL skriver så här:
”Två helt förvirrande småkrig utbröt plötsligt till allas vår förskräckelse.”
”Dessa händelser var chockartade för många av oss. Vi förstod ingenting. Det kändes som ett stort svek”
”Detta krig och detta upprop öppnade ögonen för mig och många andra”. (”Öppnade ögon, Herre mig gif”, skrev psalmisten Lina Sandell, min farfars brors hustrus faster.)
KL har skrivit om hur drabbande det var för honom, att Ryska federationen gick till anfall 24 februari 2022. Men efter en tids heltidssysselsättning med att läsa och lyssna på den putinist-xíistiska gemenskapens analyser, fick KL mark under fötterna igen. Detta liknar hur Jehovas vittnen bearbetar sin förvirring, när profetiorna slår fel.
Tack Knut L för en kunnig genomgång av krigen efter Vietnamkriget. Det har verkligen inte varit fred därefter. Knappast en dag av fred. Men den starka antikrigsrörelsen (med röda förtecken) under Vietnamkriget splittrades och blev ”ras och religion” som Richard Wright förutspådde redan 1955.
Fyra kommentarer:
1. Under Kosovokrisen arbetade jag i Serbien och Republika Srpska (i ett NGO-projekt för förskola och skola för s k Internally Displaced Persons). Natos agerande skapade ett vulkanutbrott av serbisk nationell självkänsla. Av en kollega fick jag en bok om Brecht med förord av litteraturforskaren Ratko Mladic, sedermera utsedd till Bosniens bödel.
2. Knut L, jag gillar ditt uttryck under det korrekta DN-paraplyet. Var det i samband med Ordfrontstriden som DN övergick till att bli megafon för NATO och vurmen för att välkomna alla (No Borders, No Nations)?
3. Intressant att ordfrontstriden ledde till att Karneval skapades. Det visste jag inte. Här på lindelof.nu recenseras (inte minst av mig) böcker från detta spännande förlag.
4. Jag minns att jämtländska Lundhagskängan fick ett rejält uppsving under Falklandskriget. De flesta brittiska soldaterna på marken bar dessa tåliga kängor.
Jan Arvid G!
Tack för Lina Sandell
Psalm 129 är en av de vackraste vi har i vår svenska psalmbok.
Lyss bara:
O vilken kärlek, underbar, sann!
Aldrig har någon älskat som han.
Tack för denna intressanta tillbakablick om ett mycket händelserikt historiskt förlopp att reflektera över och som binder samman en ganska kort period på den världspolitiska arenan. Tveklöst ett förlopp som dessutom påverkat med stora konsekvensers på dagens världspolitiska arena.
Just Jugoslavens sönderfall gav USA möjligheter att än mer befästa sin ställning i Europa, är mycket intressant. Och i sammanhanget med konsekvenser att ställa ut Serbien som den onde förtryckaren. Ett djupt sår och ett förhållande som den enskilde Serben än i dag indirekt blir påmind om och dessvärre måste leva med. Vill mena att ansvaret till detta krig bär ett så mycket större perspektiv.
För övrigt: att ta del av denna serie, ”Mitt politiska liv”, sammanfattningsvis lämnar en mycket intressant bild om en viktig tidsperiod som ”vi” hoppades skulle utvecklas i en human socialistisk riktning med miljön o klimat som oumbärliga centrala frågor.
Vore dessutom intressant om dessa mycket läsvärda ”artiklar” kunde ge till följd att bilda en bok, liknande ett historiskt dokument. En verklighetsbeskrivning att fånga som en ”Tanke från roten”.
Tråkigt att KL:s öppna samtidsdiskussion avfärdas så arrogant – och okunnigt!
Mycket är ännu oklart om planeringen av 9/11 men att den leddes från Afghanistan/av Afghanistans regering är ändå obelagda påståenden. Ett nätverk kring Usama bin Laden av i huvudsak saudiska sammansvurna är den mest sannolika hypotesen.
Och att USA:s makteliter är världens främsta anstiftare till krig och elände är åtminstone i mina ögon en väl grundad hypotes.
Käre Jan Arvid G!
Jag får efter en del kanske något grälsjuka inlägg från min sida, ändå ge dig en eloge för din helt konsekventa ideologikritiska linje. Här har du faktiskt en alldeles tydlig poäng, även om jag inte är särskilt trakterad av din egen propagandistiskt anknutna argumentation med sådant som ”putinist-xíism” t ex. Känner mig inte alls träffad av detta även om jag i övrigt är en av dina förhatliga ”meningsfränder” till Knut L.
Möjligen är det för att jag inte alls var särskilt förvånad när Vietnam angrep det ”demokratiska Kampuchea” och sedan själva blev angripna av folkdemokratiska Kina i slutet av 1970-talet och framför allt inte för ett år sedan när Ryssland helt nödvändigt (enlig min mening) satte ner foten och inledde en avnazifiering av Ukraina, som svar på den USA-ledda offensiven i grannlandet, för övrigt öppet och tydligt offentliggjord i noter och uttalanden sedan flera månader. Vi är ju överens om att anfallet i och för sig stred mot åtaganden i FN-stadgan, men jämfört med USA:s ständiga manövrerande och agerande för att säkra sin plats överst på den kapitalistiska dynghögen är det närmast att betrakta som en nullitet. Om än helt nödvändig som renhållningsåtgärd, som jag ser det.
Huruvida Ryssland lyckas med så stora delar av sin målsättning så att vi kan tala om ”seger” är än så länge oklart. Vad som dock är alldeles klart är att Ukrainas folk är de stora förlorarna och att detta beror på den undermåliga ledning landet har skaffat sig efter Zelenskis helt lögnbaserade seger i senaste presidentvalet. Detta skedde dock efter statskuppen 2014, vars ryska svar blev införlivandet av Krim i den ryska förbundsrepubliken.
Utan att den ordningen och vattenförsörjningen helt säkras för framtiden kommer inte något kärnvapenhot i konflikten att kunna bortses från!
Nån skrev ”Tankar från Roten”
om den ideologiska skroten
Gläntar på minnets dörr
från det som var förr
med alla egna skott i foten
Jan Arvid G!
”berättelsen om Den Allförklarande Övertygelsens uppkomst”. Vilken elegant och suggestiv sågning!
”Västliga liberaler”, vilka är nu det? ”Liberaler” kan liksom ”socialister” betyda vad som helst i dagens värld. Jag undviker därför ofta dessa uttryck. Jag är i någon slags lite antikverad mening också en ”liberal”, trots att jag haft mina organisatoriska svängar i flera olika ”vänsterorganisationer” (FiB/K, SKP och S).
Du är nästan komisk i din karaktäristisk av mina senaste skriverier här, med tanke på vad du ofta framhåller som viktigt. Jag kommer att tänka på Jan Myrdals finurliga uttryck; ”blott verbiage”. Men det bekräftar väl bara ”berättelsen om Den Allförklarande Övertygelsens uppkomst”.
Kul att vi ändå kan enas om att ”Förenta staterna bedrev ett långt förödande krig” i Afghanistan i alla fall.
Knut L!
Det är intressant att läsa historien om ditt politiska liv. Genom historien har vänstern alltid förökat sig genom delning, så är det tydligen fortfarande. För mig är det intressant att läsa din version av historien.
Jag nöjer mig med att kommentera två av de konflikter du nämner. Jugoslaviens sönderfall efter Tito var förväntat av de flesta såväl inom öst- och västblocket. De kontakter jag hade inom de kommunistiska partierna på östsidan var mest förvånade över att det tog över tio år innan det blev krig mellan de olika delarna av Jugoslavien. Enligt mina serbiska vänner var Slobodan Miloševiks drömmar om ett ”storserbien” som var den utlösande faktorn för självständighetsförklaringar och krig.
Natos bombningar var naturligtvis ett brott men utan tvekan var det dessa bombningar som fick slut på krigshandlingarna i området.
När du skriver ”Kuwaitkriget 1990, där Saddam Hussein ansåg sig ha haft klartecken från USA för att lägga under sig det oljerika Kuwait.” undrar jag varifrån den uppgiften kommer. När Desert Strom startade satt jag nätterna igenom och tittade på CNN tillsammans med Iraks militärattaché i Warszawa. Han var min granne och fullständigt på Saddams sida. Men någon moralisk support från USA ansåg han inte att Saddam hade fått. Vi hade väldigt många intressanta diskussioner om det kriget. Som bekant var de mesta av Iraks vapen från östblocket och enligt honom var förlusten att hänvisa till dessa vapens dåliga prestanda.
Om Iraks militärattaché i Warszawa, efter att hans land nyligen gett upp ett förödande krig mot Iran, trodde att det kunde ha besegrat USA & Co eller ens fått till en förhandlingslösning om det haft lite bättre vapen i kuwaitkriget, ja, då levde han i drömmarnas värld.
Knut L och Dennis Z!
”Nästan komiska” är säkerligen mina skriverier – om man ser dem från KL:s politiska ståndpunkt. Men ”förhatliga” är meddebattörerna icke. Alla här är rättskaffens medborgare, som analyserar världsläget efter sina förutsättningar.
Det intressanta är de vitt skilda resultaten. Våra kommentarer blir de senaste kapitlen i KL:s artikelserie!
KL tycker ”västliga liberaler” är otydligt. Det blir lätt otydligt, när jag kämpar för att hålla kommentarer kortfattade. Jag menar den stora grupp i väst som i stort sett stöder det västliga status quo: marknadsekonomi, formellt fria val till en statsledning med verklig makt (”formell” är inget förklenande ord!), och en västallians med Förenta staterna som centrum. Denna grupp omfattar alltså många socialdemokrater.
Bengt S!
Ja så kan man tolka det. Glöm inte att själva invasionen av Kuwait visade Iraks överlägsna armé… Baghdad-Bobs uttalande var väl ännu mer positiva till utgången av kriget.
Min tolkning var att han trots de många whiskydrinkarna var han Saddams officielle man. Lever man i brutal diktatur är man väldigt försiktig med kritiska uttalanden om ledningen.
Vi hade en hyfsat god kontakt med en armlängds avstånd, främst eftersom jag i mitten på 80-talet hade bott och jobbat i Irak. Jag har full förståelse för att han inte kritiserade Saddam. Vi svenskar i Irak nämnde aldrig Saddam vid namn. Vi kallades honom ”den lille grabben”.
Att sätta ett skott i fota
eller låta det ske i huvud-klota
kan kanske kvitta oss lika,
om vi, Moder Jord tänker svika
med nukleära medel, klimatet skrota