En mycket stor del av mitt politiska engagemang och politiska arbete har rört skolan. Redan 1986 skrev jag min första skolbok; Grundskola på grund. Då kände jag mig mogen att sammanfatta mina praktiska erfarenheter efter dels tio år som mellanstadielärare och nästan lika många års skodebatterande. Till min stora förvåning och glädje nappade förlaget Prisma den gången och en riktig lektör tog itu med mitt manus, som i sin första version var skrivet på vanlig skrivmaskin. Med detta kände jag mig som författare – nästan på riktigt.
Det jag och andra i den så kallade kunskapsrörelsen (som levde ett kort liv mellan 1979 och 1983) hävdade var att grundskolan var inne i en mycket farlig utveckling bort från fokus på kunskap mot psykologiserande individualism och ”trivsam förvaring”. Om detta skrev jag 2015 boken Kunskapsrörelsen – larmet gick redan 1979.
För min del innebar cirkusen runt kunskapsrörelsen mycket. Jag lärde mig skriva artiklar i tidningar, att framträda på möten och på debatter i olika sammanhang. Jag fick till och med boken Grundskola på grund antagen av Prisma förlag 1986. Den 10 oktober 1979 var jag en av två huvudpersoner i ett stort uppslaget reportage i DN. Journalisten Ann-Charlotte Samec med fotograf kom till skolan och svärmade runt mig en arbetsdag. Jag och min undervisning jämfördes med en annan lärares som helt anammat de då så kallade nya idéerna. En sak som slår mig när jag läser reportagetexten idag är att det fanns stora likheter i de två lärarnas hållning till grundfrågorna. Men reportaget byggde på polarisering, så nyanser var liksom inte vad man sökte. Utgångspunkten bestämde resultatet. I huvudrubriken frågades ”Vilken skola ska vi ha – Kunskap ur böcker eller leka, våga och jobba med andra?” Artikeln säger mer om tiden än om de två lärarnas grundläggande synsätt.
Artikeln satte även avtryck i svensk språkhistoria. Ord i sammansättning med ”flum”; flummig, flumpedagogik, flumskola m fl blev i slutet av 70-talet begrepp som bet sig fast. I ordboken Från rondell till Gräddfil – Nya ord i svenskan från 40-till 80-tal (1986) spåras första förekomsten till denna artikel där jag citeras: ”Bort från flummet och terapin i skolan … säger Knut”.
Så var tillståndet i skoldebatten då. Den vulgariserades än mer på andra håll, där vår uppfattning att skolan skulle vara skola och att lek – när eleverna blev lite större – ändå måste kunna ses som något annat. Jag ska inte orda mer om detta här. Jag har ju beskrivit det dels i Grundskola på grund (1986), och i artikelsamlingen Grundskola på grund II (2021).
Vänstern och skolan
1979 satt jag inte i FiB/K:s styrelse, men arbetade för att FiB/K som organisation skulle ställa sig bakom skoluppropet. Det blev till min förvåning politiskt bråk även om den här saken. Vännen Marie-Louise Persson berättade långt senare om de här bråken i styrelsen. Några tyckte att man kunde få tycka vad man ville om skoluppropet, andra tyckte det var viktigt att stödja uppropet för att hänga på opinionen för att rädda skolan, och ytterligare några – i alla fall inom SKP-fraktionen – ville absolut inte stödja det ”reaktionära” skoluppropet.
Visserligen var kulturrevolutionen över i Kina, men rödgardistiska tendenser fanns kvar lite varstans även i svenska SKP-kretsar.
Det slutade emellertid bra för min del. Tidningen började skriva om frågan, Arne Helldén och Gunnar Ohrlander skrev många bra artiklar och jag fick återkommande medverka med artiklar. Någon kallade mig en gång för FiB/K:s skolminister.
Men! det stora problemet var förstås inte FiB/K och SKP. Det stora problemet inom vänstern var socialdemokratin. De var lika splittrade som all annan vänster i skolfrågan. De hade varit med genom alla skolreformer från 1930-talet och har fortsatt med det ända fram till friskolereformen, kommunaliseringen och skolpengen på 2000-talet. Socialdemokraterna bär ansvar för allt, men tillsammans med alla andra riksdagspartier (utom sverigedemokraterna, som inte varit med mer är 20 år). Socialdemokraterna har haft en särställning genom att lojala sossar gjort karriärer inom skolans alla fält – utom som lärare i klassrummen. För dem har det, åtminstone det senaste halvseklet, varit viktigare att vara sosse än att veta något om skolan.
”Grundskolans fader”
Den mest framträdande socialdemokratiska skolideologen var Stellan Arvidsson, kallades till och med ”grundskolans fader”. Han och livskamraten Britta Stenholm hade nära förbindelser med universitetet i Greifswald på 30-talet och med DDR:s intellektuella elit i Greifswald efter 1945. I DDR uppsattes det utopiska målet att skapa den socialistisk människan, vilket säkert även nådde Greifswald.
Fullt så enkelt var det förstås inte, Stellan Arvidsson var ju framför allt socialdemokrat och en litterärt bildad man. Men pedagogiska idéer från DDR, där (socialistisk) fostran var viktigare än kunskap, fick förödande följder för socialdemokratisk skolpolitik de kommande åren. Detta och en stark betoning på individualisering, alltså att tillgodose varje barns individuella behov, blev en giftig pedagogisk soppa. För den intresserade kan jag rekommendera vidare läsning på sidorna 196–215 i min bok om Kunskapsrörelsen.
Hedersministern
Till sist i detta mycket summariska kapitel om min politiska skolhistoria vill jag nämna mitt goda förhållande med folkbildaren, socialdemokraten och skolministern Bengt Göransson. Han förkroppsligade mitt ideal av bildning, radikalism och vänsterhållning. Vi träffades några gånger. Han läste och kommenterade vad jag skrev flera gånger, till en början med avvaktande distans, men senare med förståelse för hur jag hamnade där jag gjorde i skolfrågan. Han fångade i några få formuleringar i en kort baksidestext till min bok om kunskapsrörelsen vad jag själv inte förstått: ”Lindelöf är är som samhällsdebattör inte helt vanlig. Han är inte besviken – han känner sorg. Och sorg är en djupare känsla än besvikelse. Den som känner sorg kan inte vända sig bort, avvisa eller fly. Hen måste leva vidare och bearbeta sorgen.”
Vi kan väl konstatera att de som gick ut skolan i början på 80-talet och fram till nu har upp till 30 års yrkeserfarenhet och bildar lejonparten av de nu yrkesverksamma.
Vore flumskolan så katastrofal så hade väl nationen brakat samman för länge sedan. Men skolan tycks ju ha kritiserats nu i årtionden.
Än längre kanske vården, kanske främst då inte för dålig kvalitet utan för att inte räcka till. Och på senare tid är det polisen som får kritik.
Jo, visst minns jag din bok, och din artikel i FiB, ”Fan Ta Sia!”. Den artikeln skapade konvulsioner, tydligen även inom SKP. Men sedan tog SKP tydlig ställning. Marxistiskt forum 1980 (?), den gröna, var ju en stadig produkt både för kunskap i skolan och nationellt självbestämmande (skolan skulle också vara en del av hemvärnet, jag minns särskilt träningsmoment med gummibåt).
Hudik-kuriosa
Stellan Arvidson var en bildad karl. Doktorerade på Tomas Thorild och skrev klokt om litteraturens stora (bland annat Selma Lagerlöf). En tid var han skolpolitiker här i Hälsingland (Hudiksvall). Professorn i tyska Birgitta Almgren var också hon väl insatt i DDR och skrev om Stellan Arvidson. I boken ”Inte bara spioner” anklagade hon läraren Marianne Ersson (Hudiksvall) för att vara Stasispion tillsammans med maken. Läs mer om att vara (eller inte vara) stasi-spion i min artikel om Christa Wolf här på lindelof.nu.
Kunskapen i öst
Det jag lärde mig under åren i före detta Sovjetunionen, arbetade med skolor och förskolor, var att de var rejält kunskapsinriktade. De påminde om min realskoletid. Så, inom ramen för ”den socialistiska människan” fanns nog en tydlig kunskapslinje. Dock med de censurbegränsingar som rådde, typ ingen Kafka, och det säregna att alla stora tekniska och naturvetenskapliga uppfinningar i väst redan hade uppfunnits i öst.
Ett hem
text: Stellan Arvidsson(1902-1997)
musik: Tommy Rådberg (1950-)
I en by på stranden
av ett nordligt hav
ställde jag min vandrings
enkla pilgrimstav
I en by vid havet
under stjärnors ljus
stod ett övergivet
fattigt Folkets hus.
Man har byggt ett bättre
längre inåt land –
detta hus var härjat
hårt av tidens tand.
För ett sprucket fönster
hängde kvar en duk,
trasig, tunn men ännu
röd och sidenmjuk.
Genom spruckna rutor
lyste stjärnljus in –
stjärndröm fyllde fordom
stugan som blev min.
Grå och oansenlig
har den minnen kvar
från Wicksells och Brantings,
Palms och Katas dar.
Ur mitt rum har stigit
ung och trosviss sång.
Och det sägs att Sterky
talat här en gång.
Här tog ordet mandom.
Här brann längtan stark.
Här begynte striden.
Här är helig mark.
Män från skog och åkrar
mötte havets män –
och i samma anda
hålls här rådslag än.
Huset, rest som värn mot
armod och förtryck,
blev mitt hem av något
sällsamt ödes nyck.
Och jag går här inne,
fylld av samma ljus
som de män, som reste
här sitt Folkets hus.
Än mot nöd och armod
förs i dag vår strid
under röda dukar
som på Sterkys tid.
Mycket har förändrats
här på femti år –
grunden är densamma
där min stuga står.
Och omkring den skymtar
än bland träd och blom
dina karga tegar,
svenska fattigdom!
Lennart P pekar på något intressant. Man kan ju se skolan ur ett ”överhetsperspektiv”. Vad behöver eleverna lära sig för att som vuxna kunna administrera och driva vidare vårt nuvarande samhälle? Hur många behöver ”hårda” kunskaper i matematik och naturvetenskap bortom det mest rudimentära för att vidareutveckla vår industri? Är det f ö inte billigare att importera läkare från Irak eller Ukraina än att själva utbilda dem? Behöver stockholmsungdomar begripa danska eller tyska? Vad är det för nytta med att Jöns Jönsson kan läsa Voltaire på originalspråket?
Kanske funkar landet bättre med ett ”obildat” folk.
Visst har dagens ungdomar en bredare teoretisk kunskap efter 9 års grundskola plus 3 år gymnasieutbildning, än min 40-tals-generation inte sällan enbart 8 års folkskola. Förvisso var det en del som tog realen och den dåvarande studentexamen. Vill påstå att den äldre generationen gjorde ett alldeles utmärkt samhällsbygge som dom unga borde förvaltat på ett mycket bättre sätt med tanke på deras förutsättningar.
Jag vill mena att allt hänger ihop från grunden i vad man gör.
Ett litet exempel! Om ett arrangemang i föreningsliv skall fungera måste alla länkens delar vara
sammankopplade och hållbara. Inget arbete är egentligen mer värt än något annat.
För att publikan skall få plats måste stolar ställas fram. Högtalare och strålkastare vara på plats och fungera. Dessa generellt oglamorösa jobb är inte särskilt statustyngda och har därmed generellt (kanske omedvetet) ett mindre värde, men ack så viktiga.
Jag tror att vi har utbildat oss i en utsträckning som leder oss till att praktiskt arbete är inte ”fint nog”. Kanske har vi inte plats till alla teoretiskt utbildade på vår arbetsmarknad och då kanske leder detta till att en del av dessa jobb blir en typ av ”påhittade” tjänster.
Jag tänker bland annat på kommunernas kommunikatörer som blir allt fler, medan utbildad skol- och vårdpersonal är svåra att rekrytera.
I min lokaltidning läste jag att där fanns ett tjugotal chefstjänstemän som befann sig på ett lönespann från 80.000 till 200.000 sek/mån.
Som tidigare arbetare på bygge och industri då det begav sig tänker jag när vi löste svåra och stora problem på ”golvet”. Typ av problem som sällan hamnade i något konferensrum eller på något byggmöte utan man pratade och löste många problem utan några större åthävor.
Fungerar säker så idag också i många fall men jag vill mena att synen på det praktiska arbetat borde tillmätas ett större värde såväl i börsen som av samhället betraktat.
Olle P!
Så rätt så rätt.
Jag säger som Majakovskij:
Vakna Lenin.
Olle P!
Från och till lyssnar jag på Ring P1 för och byta perspektiv
och i dagens upplaga var det intressanta inlägg om skolan.
Cancervård, elstöd, skolgång 30 min
–
Idag kl 09.30
Ring P1 från Luleå om bland annat cancervård, elstöd, och hur
lärarna bäst hjälper eleverna.
Programledare: Pekka Kenttälä,
ansvarig utgivare: Anders Bäckström.
https://sverigesradio.se/avsnitt/cancervard-elstod-skolgang
Min första association gick till Noam Chomsky som i en
annan tråd citerades att han tyckte att ” vanligt folk”
hade kloka synpunkter i ett radioprogram.
Han tyckte också att professorerna på MIT ( Massachusets
Intstitut of Technologity) det var bara vanligt kontorsarbete.
N.C. är själv professor i lingvistik.
Han var mest imponerad av bilmekaniker som kunde
plocka isär en bil och sätta ihop den igen.
Här kommer två filmer om skolvärlden.
Blackboard.Jungle.1955 ( Vänd dem inte ryggen)
Manus av Ewan Hunter ( Ed McBain)
En bieffekt av filmen blev att den medelmåttige rockartisten
Bill Hailey fick en världshit med ” Rock round the clock”
som spelades in första gången 1951 utan succé.
https://ok.ru/video/36278569631
Tal: engelska
Text: svenska+ turkiska?
———————————————————————————-
To Be and to Have (Être et avoir) 2002 [Nicolas Philibert]
Tal: franska
Text; engelsk
https://ok.ru/video/1674101262958
Att vara och ha – En lovsång till livet
Original title: Être et avoir
Lära för livet. Det är utgångspunkten för läraren Georges när han
undervisar sina elever i den lilla byskolan på den franska landsbygden.
Prisbelönt film som kärleksfullt skildrar lärandets stora konst och
all den dramatik som utspelas i en skolsal fylld med barn mellan 4 och 10 år.
Hittade en intressant dokumentär på Filmarkivet.
Bekämpa byråkratin (1969) 24 minuter
Ett dokument från striden om universitetsreformen UKAS-PUKAS 1968. De protesterande studenterna såg universitet och utbildning som en del av samhället. Därför protesterade de inte bara mot en utbildningsreform utan mot det kapitalistiska samhälle som låg bakom just UKAS-PUKAS.
https://www.filmarkivet.se/movies/bekampa-byrakratin/