Mitt politiska liv… (del 17) – Ordförandeåret i FiB/K (I)

7
837

Tidigt på våren 1987 ringde Marie-Louise Persson upp mig i sin egenskap av representant för FiB/K:s valberedning och tyckte jag skulle kandidera till ordförandeposten för det kommande verksamhetsåret. Jag har sällan blivit så förvånad. Fick omedelbart två känslor i kroppen, stolthet att någon tänkt på mig i detta sammanhang och skräck för att inte klara uppgiften. Men hur det var tackade jag efter att ha funderat några dagar ja till att kandidera. Några fler kandidater fanns inte.

Anders Pettersson hade meddelat att han ville avgå, men skulle vara kvar i styrelsen något år till. Jag visste att jag hade viss ledar- och organisationsförmåga. Jag kände FiB/K:s 15-åriga organisation och historia som min egen ficka. Jag hade varit med och startat kunskapsrörelsen, skrivit min första bok, men jag kände samtidigt inpå bara skinnet hur tankeförmågan brukar låsa sig när jag blir stressad framför en samling förväntansfulla människor. Sådana situationer i jobbet hade jag alltid tacklat med att vara minutiöst väl förberedd. Kanske även detta skulle kunna lösa det problemet? Men bland fibbarna fanns en del särskilt jobbiga och respektingivande personer, som säkert tänkte att nu har de valt in ett riktigt blåbär. Det var ju också lockande, kanske en merit för framtiden rent av.

Jag hade också idéer om vad jag ville försöka åstadkomma som ordförande. Jag ville engagera styrelsen mer i tidningsarbetet och se till att tidningen inte levde sitt eget liv vid sidan om föreningen och styrelsen. Jag ville ha ett litet ordrätt ”verkställande” utskott (VU) som skötte det löpande praktiska mellan styrelsemöten, inte en liten politbyrå ovanför styrelsen.

Vad som var nytt med mig som ordförande var att jag inte bodde i eller nära Stockholm, utan i Östhammar, nästan två timmars bilresa från Stockholm. Jag skulle inte kunna vara med på alla möten. Det var före Internet. Vanlig fast telefon var ännu det främsta kommunikationsmedlet. Jag ställde som villkor för att åta mig uppgiften att få ha en sekreterare som kunde sköta protokoll, utskick mm, vilket valberedningen förberedde genom att föreslå Pål Karlsson till den posten. Honom gillade jag och vi jobbade sedan bra ihop i flera år. Minns att han hade en Mac-dator med små hårda disketter, medan jag hade en PC med sladdriga floppydiskar, som jag köpt för det förskott jag fått från Prisma för boken Grundskola på grund året innan.

Läget i organisationen var redan våren 1987 mycket dystert. Ekonomin körde på fälgarna och återväxten av aktiva var närmast obefintlig. Samma gamla fibbare med Jan Myrdal i spetsen fanns fortfarande i bakgrunden. I dagboken skrev jag den 29 mars:

”Det kommer att krävas verkligt nytänkande, nya former och unga djärva nya medlemmar. Men fibbarna är sega.”

Jag tog 20 procent tjänstledighet – en dag i veckan – för att kunna vara i Stockholm, bytte samtidigt jobb, flyttade från klasslärarjobb efter 10 år i Öregrund till en speciallärartjänst i Östhammar. FiB-åtagandet fick mig att förändra mitt arbetsliv. Den 13 april skrev jag:

”Känns mer och mer befriande att jag faktiskt skall lämna Öregrund till våren. Nu skall jag äntligen påbörja något nytt. Genom detta och Fib-arbetet har jag börjat hoppas på framtiden igen. Nu ska jag få träffa nytt folk och starta på ny kula. FiB-ordförandeskapet kan innebära nya kontakter. Jag ska arbeta för att fördomsfritt bryta Fibs isolering. Frågan är om ordföranden har något inflytande. Styrelsen är en konservativ propp tror jag. En massa gamla vänsterrävar som alla vet hur att hålla emot och driva sina käpphästar.”

Funderade redan 1987 (42 år gammal) över åldrandet och på den kommande döden. Den 14 april skrev jag:

”Funderar mycket på det där med att bli gammal och att livet faktiskt skall ta slut. Jag skall dö. Allt skall ta slut för mig. Jag finner tanken outhärdlig. Inte för att detta livet är så speciellt underbart. Besvikelserna köar. Men nyfikenheten är så stor så att tanken att man inte skall få vara med och få ta del av utvecklingen är svår. Att bli äldre innebär att alla andra också blir äldre. Sannolikheten att stöta på sjukdomar och elände ökar hela tiden. Vänner kommer att förändras och dö. Det har redan hänt. Calle t ex. Skall man hinna göra någon nytta innan man är för svag? Tiden går, det börjar bli bråttom. […] Man har nu med stor säkerhet levat mer än hälften av livet. Andra halvan kommer att bli mycket annorlunda än första. Barndom och ungdom kommer att bytas mot medelålder och ålderdom. Jag undrar om det kommer att kännas skönt att bli gammal, att man liksom är nöjd med sin tid, att man tänker att man gjort sitt och kan lämna över till de efterkommande… Ibland tror jag att jag är allt för självupptagen för att komma till ro på ålderdomen. Är allt detta jag funderar på dödsskräck?”

Det där med att jag på slutet av 1980-talet levt ungefär halva livet har nu övergått i tankar om att jag på 2020-talet närmar mig slutet av andra halvan. Det är väl därför jag skriver allt detta förmodar jag, för att kanske lite bättre förstå hur det blev som det blev och varför det gick som det gick, innan ridån går ner.

Det var alltså under dessa förutsättningar och i detta sinnestillstånd jag tog mig an ordförandeskapet i FiB/K. I slutet av april valdes jag utan konkurrens från andra kandidater på en stämma i Uppsala. Jag reste hem till Östhammar och väntade mig nu att min telefon skulle börja ringa om kvällarna. Men det gjorde den inte. Det blev nästan spöklikt tyst runt den nye ordföranden till att börja med.

Under en lång period hade FiB/K underlåtit att betala in moms och arbetsgivaravgifter, varpå skuldberget bara växte. Inkomsterna (prenumerationsintäkterna) räckte helt enkelt inte till. På våren hade vi cirka en halv miljon i obetalda räkningar. Ekonomin var minst sagt under isen.

Fortsättning följer…

Föregående artikelLENA ANDERSSON: HUNGRAR BARNEN ÄR DET FÖRÄLDRARNAS FEL
Nästa artikelUNDER LEDNING AV KINA OCH INDIEN FÖRSÖKER DET GLOBALA SYD REFORMERA FN
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

7 KOMMENTARER

  1. Nu när Knut L har kommit fram till året för mitt inträde i föreningen FiB/K vill jag fråga om någon minns stämman (stämmorna?) som vi i lokalavdelningen Lund tog ansvar för strax efter Knut L:s ordförandeår?

  2. Jan Arvid G!
    Den minns jag mycket väl. Det var stämman 1988 som jag som ordförande var med och förberedde. Det var en mycket lyckad stämma, Jan Myrdal valdes till ny ordförande och Lundaavdelningen gjorde ett jättrjobb. Det var t o m dans på lördagskvällen. Mycket ovanligt.

  3. Dans! Dans på stämman!

    Jag säger som pastor Stenlund (i PO Enquist, Musikanternas uttåg):

    ”Hörrje ungdomar! Huru skull ni känne de om Frälsaren i denna stund kom åter till jorden och fann er /…/ och FANN ATT JE DANSE?”

  4. Prosten Alfred Elmbladh i Urshult hade en annan uppfattning om dans. När det klagades på ungdomens syndiga dansande invände han att det vore lika onaturligt att hindra en ung däka att dansa som att hindra en kviga att hoppa, och att vore han yngre vore han med själv.

  5. Nej, det västerbottniska EFS-sinnet var inte att leka med. Det var nog roligare i Dackebygderna?

  6. Förutom det här med dansen är jag intresserad av att läsa om hur föreningen och tidningen löste den katastrofala ekonomiska situationen. Är det nu som Gun Kessle går på med hårda nypor?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.