Mitt politiska liv… (del 18) – Ordförandeåret i FiB/K (II)

6
962

Den 12 maj hamnade Sture Eskilssons handskrivna brev i redaktionens inkorg. Det kopierades och skickades för kännedom till Jan Myrdal, Jan Guillou och mig.

Lidingö 10.5 -87
Red. för Folket i Bild kulturfront
Jan Myrdal
Jan Guillou

En spontan reaktion efter läsning av nr 9. 87.
Ni är faktiskt en nationaltillgång som vi (alla svenskar med intresse för landets framtid) har anledning att slå vakt om. (Dock ej genom fridlysning.)

Jag lovar att ej försvåra ert arbete genom att framföra denna uppfattning offentligt.

Med vänlig hälsning
Sture Eskilsson

Som alla i min generation vet, var Sture Eskilsson mannen bakom SAF:s framgångsrika ideologiska offensiv som inleddes i det tidiga 70-talet.

Det var den allra första tiden under mitt ordförandeår och brevet renderade känslor av både skam och möjligheter. Men för mig bekräftade det framför allt att det finns människor i alla politiska läger som man kan samverka med för begränsade gemensamma mål, alltså det där med ”enhetsfronten” igen. Jag hade redan erfarenhet av samarbete med värdekonservativa personer i flera sammanhang, framför allt i Kunskapsrörelsen, men också tidigare i försvarsfrågan och i grundlagsfrågan, där FiB/K gick sin egen väg på tvärs med övrig vänster. Återkommer till Eskilssons brev strax.

Det politiska landskapet våren 1987

Först något om den politiska omgivning vi levde i 1987. Som antyddes på vinjettbilden till förra avsnittet, Iran-Contas-affären pågick för fullt. Hans Holmér, spaningsledaren i Palmeutredningen, hade proklamerat kurdspåret som huvudspår och stor polisrazzia mot 20 kurder hade genomförts. Sveriges Radio hade avslöjat att Bofors använt mutor för att sälja kanoner till Indien. Olof Palme hade lobbat för affären i Indien och frågan ställdes om han på något sätt varit inblandad. Huvudvittne i Boforsutredningen Carl-Fredrik Algernon hade just ”ramlats” framför ett tunnelbanetåg i Stockholm och omkommit. Sjunkbomber fälldes mot misstänkt ubåt i Törefjärden. AIDS-epidemin spred skräck, i juni konstaterades att 71 svenskar hade avlidit. Stig Bergling, dömd till livstidsstraff för spioneri, rymde ur fängelset och försvann spårlöst från Sverige med hustru Elisabeth.

19 oktober föll New York-börsen med 23 procent på åtta timmar. Irak avfyrade i maj robotar mot örlogsfartyget USS Stark i Persiska viken och 35 USA-soldater omkom. I december laddade så USA upp i Persiska viken. I december enades Sovjet och USA om att skrota alla landbaserade medeldistansrobotar. Kriget Iran-Irak pågick. Sverige införde handelsbojkott mot Sydafrika i protest mot landets apartheidpolitik. Den svenska regeringen hotade att dra in biståndet till Vietnam om de vietnamesiska trupperna inte lämnade Kambodja.

På hösten släpptes Windows 2.0 där fönster kunde överlappa varandra. På nyårsafton detta år startade TV3 sina reklamfinansierade sändningar från London i svenska kabelnätet och bröt därmed TV-monopolet. Medierevolutionen tog ett nytt stort kliv.

Ekonomin under isen

Som ordförande var dock mitt största huvudbry ekonomin. Den var helt under isen. Enligt styrelseprotokollen hade vi i mars 1987 150.000 i förfallna skulder, i maj 270.000, i augusti 600- till 700.000 kr, i oktober ca 860- till 870.000 och i mars 1988 hade vi ca 500.000 i obetalda räkningar och 17.000 i kassan. Den relativt låga siffran i mars speglar bara det faktum att de flesta prenumerationsintäkter kommer in runt årsskiftet, vilket då möjliggjorde betalning av lite fler förfallna skulder.

Onsdagen den 8 juli inkom ett larmbrev med posten att fordringsägare gått till kronofogden och inkasso för att driva in våra skulder. Jag ringde Aftonbladet och fick ett halvt löfte om att få in en artikel om FiB/K:s behov av pengar. Jag skrev, skickade och den togs in torsdag. Jag blev uppringd av Radio Stockholm i direktsändning och fick förklara läget i ca två minuter. En ”rättshaverist” ringde på kvällen och ville ge oss pengar om vi tog upp hans fall.

Dagen därpå klockan fem träffades VU i Stockholm och beslutade om ett tiggarbrev till alla medlemmar: 300 kr till FiB/K nu! Ett brev till styrelsen om läget och Pål Karlsson väckte frågan om formatminskning/glesare utgivning för att spara pengar. Fortfarande kom FiB/K var fjortonde dag.

Den 18 juli hade Jan Myrdal 60-årsmottagning hemma på Fagervik i Mariefred. Jag mötte Hans Gabrielsson från Visby i Uppsala och vi reste tillsammans i min bil till mottagningen. Alla var där. Staffan Heimersson, Robert Aschberg, Ove Joansson, Peter Curman, Anders Ehnmark och Annika Hagström minns jag särskilt, men även Jan Guillou och Marina Stagh dök upp en stund. Vi var ett 20-tal fibbare där, och jag höll ett kort tal och överlämnade en present från FiB/K, en vänbok som redigerats av Stefan Lindgren (om jag minns rätt). Tidningarna rapporterade från kalaset och i Expressen fick jag namnet Kurt.

Jan själv minglade runt i kortärmad sommarskjorta och såg till att alla hade Champange i sina glas. Plötsligt tog han tag i mig och presenterade mig för Demokratiska Kampucheas Sverigeambassadör, lämnade oss snabbt och minglade vidare. Ambassadören och jag utbytte några artighetsfraser på stapplande engelska och skålade för vänskapen mellan Sverige och Demokratiska Kampuchea.

Efter denna utflykt lugnade det ner sig för min del med FiB-arbete. Jag softade några veckor tillsammans med min familj.

Men den 23 augusti drog det igång igen. Då var jag inbjuden till Uppsalaavdelningens möte för att redogöra för den dåliga ekonomin. Jag gjorde mitt bästa för att förklara, berättade bland annat om Eskilssons brev. Författaren och trädgårdsarbetaren Kjell Eriksson begärde sedan ordet och menade att FiB/K – med mig som ordförande – var på väg att helt kommersialiseras. Flera nickade instämmande. Ingenting var enkelt denna tid. Å ena sidan stod vi på konkursens rand, å andra sidan beskylldes jag och resten av styrelsen för att kasta oss i kommersialismens slukhål.

Ekonomi och politik

29 augusti samlades styrelsen i Stockholm. Det blev ett bra möte, enligt vad jag noterat i dagboken, ”men på vissa punkter svårt och en del oklara beslut”. Jan Myrdal var i toppform och höll ett principiellt anförande om hur ”viktiga vi är som en kil mellan blocken. Ett paradigmskifte är på väg. SAF:s totala hegemoni på kulturens område är på väg. Ingen organisation är viktigare än vi nu för att stå emot det ´nyliberala´ maktövertagandet” (citat ur min dagbok).

Jan M pratade i en paus om att drämma till på allvar mot justitieminister Sten Wickbom, genom att beskylla honom för att skydda Olof Palmes mördare. Denne var ju högste ansvarige för schabblet med Palmeutredningen. ”Åtala oss eller avgå!” var idén. Det kan han inte gärna ignorera, menade Jan M. Det skulle ha givit uppmärksamhet åt FiB/K, men jag skulle riskerat att som ansvarig utgivare hamna i fängelse. Detta blev som tur var aldrig verklighet.

Den 22 oktober inkom en avisering från en kuponghäftesfirman Direct Respons om att de ämnade lämna in en konkursansökan till kronofogden mot oss. Det gällde en skuld på 22.000 kr. De största fordringsägarna var annars skatteverket och tryckeriet, så det var bara en tidsfråga tills någon av dessa skulle göra samma sak, som jag bedömde det.

Fredagen den 30 oktober kom så en avisering från kronofogden att förrättning (utmätning) gällande statens fordringar på skatter och avgifter skulle ske den 10 november i våra lokaler. Samma dag upplyste jag styrelsen om detta i ett allvarligt brev. Krisen stod nu – milt uttryckt – för dörren.

Nå, i FiB/K har ekonomin alltid också varit en politisk fråga. Vår kassör Erik Göthe, som inte var särskilt intresserad av bokföring och budgetarbete, såg det just politiskt, vilket inte förbättrade situationen. Vad han däremot gjorde var att förhandla fram en avbetalningsplan – 20.000 per månad – med kronofogden och lyckades få den del av prenumerantupplagan som gick till medlemmar momsbefriad. Medlems- och personaltidningar är nämligen momsbefriade. Vi var ett gränsfall. Nå, dessa insatser var oss i det korta perspektivet förstås till nytta och sparade oss några tusenlappar.

I vårt lilla VU på tre personer ingick alltså sekreterare, kassör och ordförande; Pål Karlsson, Erik Göthe och jag, ibland förstärkt med Sita Andersson. Eftersom Erik G ogillade den arbetsordning som jag förordat och som styrelsen fastställt, alltså ett litet ”verkställande” VU som skötte det löpande praktiska mellan styrelsemötena, alltså inte en liten politbyrå ovanför styrelsen, så bemötte han Pål K och mig med påtaglig nonchalans. Han kom ofta för sent till mötena, och när han väl dök upp hade han hunden med sig, en varmkorv i handen, utan några papper, och var således notoriskt dåligt förberedd. Dessutom måste han ofta lämna våra möten på grund av andra ”viktigare” saker. Han gjorde sitt bästa för att krångla till arbetet för mig, fronderade ständigt med olika förslag till uttalanden och reservationer mot olika beslut. Han blev alltid nedröstad med 3–1 eller 2–1.

Pål K kunde lyckligtvis läsa bokföringen och visste därför hur ekonomin utvecklades löpande, så styrelsen kunde hållas uppdaterad om läget. Men att ha en slarvig nonchalant kassör blev förstås ett växande problem, inte minst eftersom konkurshotet blev allt mer akut.

Jag visste att Erik G sedan många år hade nära kontakt med Jan Myrdal. Han brukade passa Jans och Guns hund när de var bortresta. I mars 1988 var Jan Myrdal på en resa till Moskva för första gången på mycket länge med en svensk författargrupp. I Moskva drabbades han av en liten hjärtinfarkt, men fick hjälp och kunde ta sig hem med flyg till Arlanda. Det blev bestämt att jag skulle möta honom där och köra hem honom till Mariefred. Ett par timmar ensam med Jan Myrdal i bilen var ett utmärkt tillfälle för mig att tala om FiB/K:s allvarliga ekonomiska läge och om den trilskande kassören.

Jan M dök upp i den stora dörren för ankommande med en fullpackad bagagevagn i sällskap med kollegan Peter Curman (om jag minns rätt). I vagnen ovanpå hans vanliga bagage tronade några stora halvtrasiga wellpappkartonger med lösa snören omkring. I kartongerna fanns stora leksaksbilar i tunnplåt till barnbarnen – som endast gick att få tag på i Moskva. Han kände genast igen mig och jag hjälpte honom till min bil med allt pick och pack och han följde snällt med.

Han berättade om sitt krånglande hjärta, att han blivit väl omhändertagen och att han nu skulle träffa sin egen läkare Hans Isaksson. Jag förde in samtalet på FiB/K, redogjorde för katastrofläget och om den trilskande Erik G. Han hade inte mycket att säga om detta annat än att Erik G har sina sidor, men att vi måste försöka hålla samman och inte stöta bort människor. Mycket mer blev inte sagt om detta, för vad skulle han säga? Han var ju helt uppe i sin dramatiskt avslutade Moskvaresa med en hjärtinfarkt.

När vi kom till Mariefred tog Gun emot oss, bjöd på te och smörgås medan Jan packade upp sina nyinköpta leksaksbilar och demonstrerade dem stolt för mig. Han var som en liten pojke och förklarade:
– Ja du förstår, de här visar på en samhällelig industriell kultur, som bara finns kvar i Sovjet.

Nu hade jag i alla fall informerat och faktiskt fått en ordentligt personlig kontakt med Jan Myrdal. Han var enkel att umgås och tala med. Sedan dess kände vi varandra lite mer – även på ett personligt plan. Så körde jag hem till Östhammar över Strängnäs och Enköping och var hemma någon gång på förnatten.

Jag hade fått klart för mig att Erik G sedan hade sina egenheter. Vid närmare eftertanke tror jag att det var Jan Myrdal, som ett sista råd till mig innan jag satte mig i bilen, sa att jag skulle ringa Stefan Lindgren om Erik G. Så blev det. Stefan lyssnade och sa att han skulle tala med Erik. Efter det var Erik Göthe snäll och foglig som ett lamm.

Sture Eskilssons brev

Vi var alltså fullt medvetna om det allvarliga ekonomiska läget när Sture Eskilssons brev inkom. Möjligheterna med denna kontakt var förstås att på något sätt få in pengar via Eskilssons kontakter. Om fler ”rikingar” tänkte att FiB/K var en riksangelägenhet, borde privata donationer vara en möjlighet. Jag fick i uppgift att ta kontakt med Eskilsson per telefon, vilket jag gjorde.

Denne gav med sin blida röst ett mycket vänligt intryck. Jag uppfattade att han verkligen ville hjälpa oss på något sätt. Han erbjöd oss direkt 35.000 kr för marknadsföring, för han menade att tidningen fallit i glömska. Han visste också att vi hade många goda konstnärer i våra led och att många är beredda att betala mycket pengar för god konst. Bland annat gillade han skarpt satirikern Leif Zetterling, som regelbundet publicerade sig i FiB/K.
– Varför gör ni inget stort av det? undrade han.

Samtidigt med det här producerades fotoboken Body & Soul av fotografen Christer Landegren i samarbete med Fotograficentrum av vår layoutredaktör Donald Boström med foton på världens stora jazzmusiker. Den skulle säljas och förhoppningsvis ge ett överskott till FiB/K. Jag föreslog för Sture Eskilsson att han skulle beställa några hundra böcker och dela ut som presenter. Svaret blev:
– Ok, skicka en faktura på 200 böcker, men skicka inga böcker.

Situationen var ju extra känslig av flera skäl. FiB/K hade redan i sitt provnummer 1971 en artikel om SAF:s så kallade hemliga PM, som tagits fram av den då unge och initiativrike SAF-direktören Sture Eskilsson. I den skissades den SAF:s ideologiska offensiv för att bryta vänsterns tolkningsföreträde, som rått under flera år. Det var denna som sedan ledde till bildandet av tankesmedjan Timbro och en lång rad andra ideologiska satsningar med stora summor från näringslivet. Det var liksom inte riktigt FiB/K:s närmaste revir, för att uttrycka sig med ett kraftigt understatement. Eskilsson var fullt medveten om detta vårt politiska dilemma, vilket tydligt framgår av hans löfte i brevet ”att ej försvåra ert arbete genom att framföra denna uppfattning offentligt”.

Inte nog med det? Ett samarbete hade också inletts med LO.

Fortsättning följer…

Föregående artikelHENRY KISSINGER (100) OMFAMNAR BRUTALA REGIMER OCH KRIG
Nästa artikelRäddas världen av att USA:s skuldtak höjs?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

6 KOMMENTARER

  1. Intressant läsning, särskilt för en som nästan alltid befann sig i periferin. Från vad jag läste om honom minns jag Sture Eskilsson som en aggressiv reaktionär. Jag slår upp: Född 1930 och död 2016.

  2. ”– Ok, skicka en faktura på 200 böcker, men skicka inga böcker.”

    Den satt den, hehehe.

    Eskilssons arbetsgivare var ju annars Curt Nicolin, SAF:s ordförande och styrelseordförande för Asea med huvudkontor i Västerås. Om Eskilsson hade några demokratiska gener och sinne hör humor, var Nicolin raka motsatsen, en rätt vidrig typ som vi, som stod på verkstadsgolvet vid den tiden om inte hatade så djupt föraktade. Det var en man som bokstavligt stod för ”klass mot klass”.

    Imponerande att du har så god koll på datum, tid och vad som stod på spel inför möten och händelser. Det bådar gott för den framtida utgivningen av en bok från en intressant epok.

  3. Dick E!
    Jag hajade också till för den där meningen. En typisk ton från överklassen. Den liknar också det som mamma till Brian (i Life of Brian) säger när de tre vise männen varit på besök med sina gåvor:
    ”Kom gärna tillbaka, men ni behöver inte ta med er mer myrra.”

  4. Knut L!
    Med stort intresse har jag läst dina fina skildringar, som innehåller för mig viss igenkännande tidsatmosfär, hämtade från ett halvsekel med betraktelse i intressanta vänsterperspektiv (om jag får använda det ordet) från en händelserik utvecklingsperiod efter andra världskriget, då vårt samhällsbygge mera utgick från gemensamma ansträngningar där betydelsen av värdeordet solidaritet fanns med, så även långt utanför våra egna landsgränser.

    Jag önskar verkligen att dessa fina tidsdokument du presenterar blir sammanställda i bokform, tillgängligt för alla och envar. Som sagt – menar jag – viktiga historiska tidsdokument för eftervärlden att ta del av.

    Då jag själv är en del i ideellt arbete på ett Idrottsmuséum förstår jag betydelsen av historiska dokumentet och övrigt arkivarbete för att grunda någon form av engagerat intresse när det gäller framtida landvinningar. Så sker inte sällan genom publika arrangemang men även i form av såväl fasta som tillfälliga utställningar där ett allmänt intresse visar sig vara stort. Och då inte minst skapas en mötesplats för att spontant tala om ”byggtid” som varit. Det är så jag tänker mig att goda intryck förs vidare, framöver till generationer som ringar på vattnet.

  5. Tack Olle P för uppmuntrande ord. Du säger det jag tänkt många gånger. Någon måste försöka skriva ner hur det var denna dynamiska tid från 1968 fram till idag. Jag har ju varit med hela tiden, om än mesta tiden i periferin, vilket kan vara en fördel. Yngre människor idag – inte ens medelålders – förstår inte vad som hände i den så kallade 68-rörelsen. Det fanns enstaka knäppgökar som Torbjörn Säfve skildrade i Rebellerna, men den stora rörelsen var en omfattande och bra sak, som lärde oss mycket.

    Ska skriva klart först, sedan fundera på att göra en bok.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.