Mitt politiska liv (del 2) – Åren 1968–1970 i Uppsala

6

Tillbaka till åren 1968–1970. Dessa år var helt avgörande för vad som därefter skulle komma.

Jag hade muckat från min militärtjänst vid KA4 i Göteborg, hade där upplevt den höjda beredskapen under 6-dagarskriget och därav konkret fått bevis för att världen inte bara var fredlig och framåtskridande. Jag hade också träffat helt nya killar från olika samhällsklasser än jag själv och märkt att där fanns väldigt mycket att upptäcka som jag varit helt isolerade från under mina 21 första levnadsår. Av Göte Kildén hade jag en vårdag fått min lektion om Vietnamkriget. Det var under kapellet till en stor livbåt, där vi smitit undan någon tråkig tjänstgöring. Jag hade jobbat på reklambyrå som praktikant nästan ett år, både som copywriter, konsulent och på ateljén och kommit fram till att reklambranschen med sina banala kampanjer för att kränga en massa onödigheter inte var något för mig. Det var min pappa som via sina kontakter ordnat det där reklamjobbet. Han blev mycket upprörd över hur hans ende son först nekat att gå in som tredje generationen Lindelöf i firman Lindelöf & Co och sedan avfärda reklambranschen som omoralisk. Det blev dock ingen brytning. Det behövdes inte för kontakten var ända sedan tioårsåldern och föräldrarnas skilsmässa nedskruvad på knapp sparlåga och han dog av sitt hjärtfel redan 1970.

I Uppsala minns jag hur jag fångades av Affischerna mot OS i Mexico. Myndigheterna hade dödat en massa demonstrerande studenter i Mexico City och därför framställde Folkets ateljé i Stockholm den slagkraftiga affischen som nu aktivister klistrad upp på elskåpen runt universitetet.

Folkets ateljé var intressant. De inspirerades av Atélier Populaire i Paris som var verksamma under majrevolten 1968 och av den svenska arbetarrörelsens tidiga affischkonst. De var ett tiotal konstnärer med bland andra: Alf Linder, Ola och Håkan Nyberg, Channa Bankier, Hanns Karlewski, Cilla Ericson och Marja Ruta.

I Umeå bildade en grupp konstnärer med Lars-Åke Stomfelt (min granne) och Niklas Nodlander i spetsen, gruppen Bildfront med liknande idéer. Ossi Mikkola i gruppen gjorde den klassiska affischen till stöd för skogsarbetarstrejken våren 1975, som tapetserade hela Sverige under strejken. Den strejken skedde samtidigt med USA:s stora nederlag i Vietnam och de enorma Enhet–Solidatitet-demonstrationerna 1:a maj 1975. Då peakade hela Vietnamrörelsen.

Åter till 1968. Uppsalastudenterna hade redan delat sig i två läger, vänsterstudenterna och de aningslösa och uttalat opolitiska studenterna. Vänsterstudenterna hade sedan ett par år gått till Vaksala torg på första maj för att lyssna till Jan Myrdal som talade om Vietnamkriget, medan de flesta av de opolitiska var bakfulla efter Valborgsfirandet med sillfrukost, mösspåtagning, gatlopp nerför Carolinabacken och fester på nationerna.

1968 flydde Barbro och jag till Åbo för att komma undan studentlivet över Valborg och den röda första maj. Vi hade redan varit på gasquer, vårbaler och diverse traditionella studentevenemang. Jag hade haft en förnedrande fylla för mycket, som givit mig svår ångest inför den studentikosa alkoholkulturen. Göteborgs nations förste kurator Thomas Rosswall, som jag lärt känna ganska väl, fick reda på att vi skulle till Åbo, där han hade goda förbindelser vid Åbo akademi. Han ringde en kompis och ordnade ett ledigt studentrum till Barbro och mig.

I Åbo hade studenterna om möjligt ännu mer alkoholdrypande Valborgstraditioner och vi blev mottagna som en hedersdelegation från den ärevördiga Göteborgs nation i Uppsala och blev förstås medbjudna på deras traditionsenliga firande, inklusive en sillunch på krog med snapsar och helt okända finlandssvenska visor därtill. Vi försökte smita, men blev infångade och tvingades med till ett stort danshak till sent på natten. Men då hade våra värdar skingrats för vinden och i tillhörande alkoholdimmor så vi kunde smita hem till vårt lånade studentrum. Helt nyktra var vi knappast.

1969 och våren 1970 var vi kvar i Uppsala. Barbro gjorde sina kompletteringar för att söka till ”käftis”, medan jag kompletterade mina studentbetyg på Cederbladsskolan i de ämnen som fattades i min ingenjörsexamen för att kunna söka till Lärarutbildningen. Bland annat religionskunskap där jag hade en ung teolog vid namn Lennart Koskinen som lärare. Det var han som sakligt och mycket distanserat redogjorde för marxismens grunder, som jag fortfarande bär med mig. Han förklarade till exempel teorin om bas och överbyggnad och menade att marxismen knappast kunde ses som en vetenskap eftersom den bygger på cirkelbevis. Men hur han fick ihop det där minns jag inte. Mycket stimulerande var han i alla fall som lärare med sin klingande finlandssvenska.

Två andra typiska minnesbilder har jag från denna tid som jag dessutom har fotobevis på. De säger en del om Uppsala dessa år. Vänsterstudenterna hade helt tagit över och dominerande både kåren och universitetet. Bo Gustafsson, KFML:s ordförande, var professor i ekonomisk historia t ex. Vänsterstudenterna organiserade sig framför allt i studentpartiet Clarté. Namn som Knut Carlqvist, Annika Ström Melin, Mats Melin, Cecilia Bodström, Tomas Olofsson, Anders Forslund och Stig-Björn Ljunggren känns kanske igen. Men det hade jag ingen aning om då, det var namn jag blev bekant med långt senare.

FNL-grupperna ordnar offentligt möte i universitetsaulan 1970 (Foto: K Lindelöf)

Nå, det ena minnet var ett offentligt möte i universitetsaulan till stöd för FNL våren 1970. Barbro och jag smög oss dit. Vi hade inga personliga kopplingar med några vänsteraktivister, vi var bara nyfikna. Det satt anslag i trappuppgångarna i Norrlandsgårdarna på Studentvägen, där vi delade ett enkelrum. Därifrån vallfärdade studenterna till mötet. Jag minns inte mycket mer än att det hölls tal och att en sånggrupp framträdde, allt mot en bakgrund av den pampiga gulddekorerade halvkupolen och en röd banderoll med texten: ”Erkänn PRR – folkets regering i Sydvietnam”. Vi hörde Befria Södern för första gången och försökte hänga med i texten från ett stencilerat textblad. Det här var något helt annorlunda än allt annat vi varit med om på universitetet dittills. Det kändes mycket angeläget på ett nytt sätt. Jag kände att jag var på väg in i något stort, medan Barbro kände obehag av den lätt frikyrkliga stämning som trots allt svävade över det hela. Hon gillade inte stora församlingar och framför allt inte dessa demonstrationståg där man blev en liten kugge i ett stort politiskt maskineri, ett obehagligt flockbeteende.

Bernadette Devlin talar på offentligt möte i sal IX i universitetet. (Foto: K Lindelöf)

Det andra minnet är också från ett möte på universitetet, i den stora föreläsningssalen IX år 1970, med den unga irländska rebellen Bernadette Devlin. Hon var två år yngre än jag och året innan invald i det brittiska parlamentet som den yngsta parlamentsledamoten på 200 år. Den stora salen var fylld till sista plats och folk klättrade upp i de djupa fönsternischerna för att få plats och se bättre. Bernadette Devlin hade kultstatus; ung kvinnlig rebell mot den brittiska koloniala övermakten. Hon var en mycket fängslande talare om än lite svår att förstå med sin irländska dialekt.

Minns också uppståndelsen runt den karismatiske Stokly Carmichael, mannen som först myntade begreppet ”Black Power”, när han var i Uppsala, kanske var det 1966. Min syster var på det fullpackade mötet i någon av universitetshusets stora salar, och var helt uppfylld. Men det var alldeles före min tid, så jag var inte där, men jag kände vibbarna.

Våren 1970 var Barbro och jag klara med våra kompletterande studier, Barbro var antagen på tandläkarutbildningen i Umeå, så vi bestämde oss för att flytta dit. Vi förlovade oss den våren genom att byta ringar i vitt guld som såg ut som mycket korta rörstumpar samtidigt som vi delade på en pilsner. På sommaren gifte vi oss – aningen motvilligt från min sida, men i alla fall i Östersunds rådhus – inte i kyrkan. Det var mest för att våra föräldrar förväntade sig det och för att vi då kunde känna oss mer oberoende och fria. Det blev ett bra äktenskap som varade snudd på ett halvt sekel.


Hela serien här

Föregående artikelSprängningen av Nord Stream 1 och 2
Nästa artikelMagnus Berg mot Maria Persson Löfgren
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

6 KOMMENTARER

  1. Härligt, nu fortsätter din/vår politiska resa. Och snart kommer det att regna in kommentarer och rättelser (i all vänlighet förstås) i olika detaljfrågor. Jag börjar redan nu:

    Bo Gustafsson var INTE professor när du var i Uppsala (1968-1970). Han installerades som professor i Uppsala så sent som 1977. Han hade däremot under några år haft ett vikariat som professor i Umeå i början av 1970-talet. Vid den tid du skriver om var han fil lic (1962) på en avhandling om arbetare i den norrländska sågverksindustrin. Jag har en röstsedel, här hemma nånstans, från kommunvalet 1966 i Uppsala där Bo G står som fil lic på SKP:s lista. Han satt kvar där fast han 1967 gick med i KFml.

    Han disputerade för doktorsgraden 1970 på sin avhandling om Bernstein och Marx. 1977 blev han utslängd ur SKP fd KFml, och sen blev han sosse. Han dog år 2000, 69 år gammal.

    Stoklely Charmichaels och Black Power´s framträdande i Uppsala finns dokumenterat i den svenska filmen The Black Power Mixtape 1967-1975

  2. Leif S!
    Det är bara kul att man minns tillsammans och rättar och kommenterar olika skaer. Ja så var det i detalj med Bo Gustafsson. Han blev professor senare, men han var i Uppsala de där åren. KFML deltog i valet 1970 och min syster röstade på dem. Runt tiden för det valet flyttade vi till Umeå, men jag minns att jag häpnade när hon sa att hon röstat på KFML.

  3. Konkret med foton märks att Knut L har reda på sig och samlat anteckningar varifrån texten härrör, antar jag. Annars har KL osedvanligt bra minne.

  4. Du taggade mig, så jag upptäckte denna text. Nej, jag var aldrig med i Clarté och inte heller i något kommunistiskt parti. Däremot gick jag med i (ganska harmlösa) studentpartiet Argus som startades av ett gäng uteslutna Clartéister, jag tror det var 1977. Men Argus var något helt annat än Clarté och samlade en bred skara student”fackligt” aktiva. Vänligen Annika Ström Melin

  5. Annika S M!
    Kul att du kommenterar. Jag bor nu i Uppsala, periodvis också 1966-1975, dock inte 1975-2000. Jag har flera vänner som fanns i samma kretsar som du och din man då i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Inte var Argus ett kommunistiskt förbund, men minst lika mycket vänster som FiB/K då t ex, och många såg sig säkert som kommunister. Tänk hur allting blivit…

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.