Mitt politiska liv… (del 20) – Jag lämnade FiB/K-arbetet

3
947

I januari 1988 hade jag tappat tålamodet. FiB/K:s ekonomi var fortfarande mycket skral, även om det omedelbara konkurshot avvärjts och kronofogden inte just då knackade på dörren. En blygsam ökning av antalet prenumeranter hade åstadkommits och en del pengar hade samlats in. Obetalda räkningar låg fortfarande i en stor hög och allt verkade för mig fortfarande hänga på en mycket tunn tråd. Under julen författade jag ett brev till styrelsen där jag föreslog ”omstart” och ”politisk revision”. Vi blev mer och mer isolerade där i vårt lilla udda vänsterfack. Så kände jag det.

Mitt brev möttes med stor skepsis från i stort sett alla i ledningen. Efter ett besök på FiB/K på Liljeholmen, där vi då hade redaktion och expedition inhyst i en ljus källarlokal.

Jag skrev i dagboken (2 februari):

”De är upprörda för att ´ordföranden´ kan föreslå nedläggning – verkar rädda det ska sprida sig som en smitta. De är rädda för debatt. Nå, de har rätt att det i praktiken inte finns någon väg vid sidan om konkursen. Hur vi än beter oss blir det konkurs. Endast full fart framåt kan hålla den borta eller uppskjuta. Minsta inbromsning innebär omedelbar konkurs eftersom alla fordringsägare då kommer att försöka driva in sina pengar. […] Det är en politisk diskussion varför tidningen inte når ut vi behöver.”

Min egen ambivalens och rådvillhet syns här tydligt.

Efter detta kände jag att jag satt min sista potatis. Donald Boström övertalade Jan Myrdal att ställa upp som ordförande nästa år. Det som förvånade mig mest vara att både han och Gun Kessle accepterade detta – efter allt som förevarit med hjärtbesvär och prat om för stor arbetsbelastning. Meningen med denna lösning var väl att med Jan Myrdal som ordförande skulle inget drastiskt kunna hända, eller som jag skrev den 4 feb i dagboken; ”karaktären av ´Myrdalblaska´ kommer att öka enormt. Andra medier kommer att fnissa.”

Samarbetet med LO

Eftersom vi sedan starten varit tydliga i vår kritik mot SAF:s ideologiska offensiv fanns hos LO ett visst intresse av att FiB/K skulle överleva. Ett samarbete med LO var som sagt i sin linda och inleddes lite trevande med ett möte den 7 mars mellan organisationerna i själva LO-borgen på Norra Bantorget. Pål Karlsson, Jan Myrdal, Åke Svidén och jag mötte SAP:s kassör Tommy Ohlström och två andra höga LO-tjänstemän. Vi fick vänta en stund på dem i en soffgrupp i ett av rummen med höga smala fönster mot Norra Bantorget. Vi bjöds på kaffe och kaka under tiden.

De anslöt efter en stund där vi satt och knaprade på var sin kaka och vi började lite trevande utbyta tankar om vad vi förväntade oss av detta möte. Att detta möte över huvud taget kommit till stånd var smått sensationellt. Där satt vi nu och planerade tillsammans med LO om vår gemensamme fiende.

Jan Myrdal var i högform. Ohlström lyssnade uppmärksamt till hans lätt inställsamma förklaring av våra gemensamma intressen. Att det hela gick ut på att vi var i ekonomisk knipa och behövde pengar stod helt klart. Resultatet av mötet blev att de skulle diskutera saken vidare med LO-ledningen och återkomma om vad som skulle kunna göras.

Vad som till sist kom ut av det här var en elegant anti-SAF-broschyr som i bild och text förklarade SAF:s ideologiska offensiv. Titeln var ”Skrattar bäst som skrattar sist”. FiB/K (Donald B och bröderna Nyberg) producerade och LO betalade tryckningen och skulle sprida den inom facket och partiet. Det blev en ovanligt välgjord och fin skrift som också skulle säljas av FiB/K och förhoppningsvis ge lite överskott.

Från FiB/K:s sida hoppades vi på att också tidningen genom detta skulle börja sprida sig inom fackföreningsrörelsen. På broschyrens baksida fanns ju en prenumerationskupong. Men det blev förstås en besvikelse. Tror också att vi fick ett antal småannonser betalda på Aftonbladets kultursida. Men mycket mer än så blev det inte av allt detta.

Efter mötet på väg till min bil slog Jan M:s kärlkramp till ordentligt. Vi tog oss med visst besvär till FiB/K där Gun K väntade och vi diskuterade igenom stämman. Gun K var bestämd på att de (av hälsoskäl) inte kunde- delta, men Jan M ville vara med och bli vald till ordförande igen. Och så blev det. Fram till stämman i slutet av april skulle de möta våren i Paris och jobba där i lugn och ro var meningen.

Stämman i Lund 1988

Under mitt ordförandeår vitaliserades Lundaavdelningen, mycket tack vare att den kraftfulla kvinnliga styrelseledamoten Eva Rydahl, som tog tag i arbetet där. Hon och jag hade mycket bra kontakt, vi förstod varandra väl och Lundaavdelningen tog med stor entusiasm bland annat på sig att arrangera 1988 års stämma.

Den stämman blev en veritabel succé. Jan Myrdal valdes till ordförande, trots sina ökande hjärtproblem, Pål Karlsson valdes till vice ordförande, vilket var ett villkor från Jan M, som påstod att Gun och han skulle komma att vara bortresta mycket under året. Förmodligen var det en fin omskrivning av att han misstänkte att han skulle hamna på operationsbordet inom kort. Jag ställde också upp som ledamot i styrelsen. Det borde jag ha avstått ifrån.

Inte oväntat blev det strid om kassörsposten. Jag hade nominerat en av Erik Göthes värsta antagonister till denna post, den tidigare på FiB/K anställde ekonomiansvarige Dennis Zackrisson från Uppsala. Jag kände honom och visste att även han hade sina krångliga sidor, men att han med sin revisorskompetens var väl meriterad för kassörsposten. Att han även ingick i valberedningen var visserligen en komplikation, men en överkomlig sådan. Min och andras allvarliga kritik mot Erik G var välkänd för alla och Dennis Z blev efter votering vald med klar majoritet (24–10). Stryktålige Erik G fick nöja sig med en vanlig ledamotspost i den nya styrelsen. Valberedningen, leddes av Hans Gabrielsson i Visby med bravur.

Sammantaget var det en glad stämma med en närmast uppsluppen fest på lördagskvällen – öppen för allmänheten – med festtal av Jan Myrdal, mat, musik och dans. Det var som sagt ett mycket fint arrangemang.

Efter min sorti från ordförandeposten drog jag mig tillbaka på halvdistans, medan Pål K klev fram som ordförande i praktiken, eftersom Jan M var mycket frånvarande. Den 25 juli opererades Jan M på Karolinska och Annika Hagström gjorde ett fint reportage om det hela i TV. Han var då 61 år, 17 år yngre än jag är idag. Han levde ytterligare 31 år efter operationen.

Föregående artikelRapport från Berlin
Nästa artikelHAGLANDE FÖROLÄMPNINGAR OCH HISNANDE KRIGSHETS
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Knut L, du skrev: ”Under mitt ordförandeår vitaliserades Lundaavdelningen, mycket tack vare att den kraftfulla kvinnliga styrelseledamoten Eva Rydahl, som tog tag i arbetet där. Hon och jag hade mycket bra kontakt, vi förstod varandra väl och Lundaavdelningen tog med stor entusiasm bland annat på sig att arrangera 1988 års stämma.”

    Jag har glömt vilket efternamn Eva i paret ”Hasse och Eva i Malmö” hade. Jag förmodar att vi tänker på samma Eva, som var tillsammans med lindelof.nu-skribenten Hans Andersson i FiB/K:s Malmöavdelning.

    Jag har inget ont att säga om Eva, förstås. Men jag har inget minne av att hon skulle ha ”tagit tag i arbetet” i Lundaavdelningen. Vitaliserade oss gjorde väl vi Lundensare själva? Men jag kan ha fel. Kanske att Lundaavdelningen blev mer aktiv genom insatser av Eva, som jag inte lade märke till, eller har glömt.

  2. För en som aldrig varit medlem i FiB/K, men som varit prenumerant av tidkriften under dess fösta år, verkar det som om förenigen nu går mot sin upplösning. Anledningen till detta är i första hand politisk. Trots att de tre parollerna pekar åt rätt håll är de var för sig allt för oprecisa och tillsammans alldeles för omfattande. Dessutom har föreningen aldrig önskat och/eller förmått göra sig av med myrdalstämpeln.

    Att de nuvarande medlemmarna i FiB/K skulle förstå detta är lika utsiktslös som att en flintskallig skulle kunna lyfta sig i håret.

  3. Jag vet inte riktigt om jag var en av Erik Göthes ”värsta antagonister”. Däremot hade vi några tillfällen då vi hade olika mening om vissa saker, bl a hur FiB/Ks ekonomiarbete skulle skötas och styras. I andra saker var vi helt överens, t ex i den för föreningen viktiga momsfrågan där Erik G gjorde en berömlig och stark insats, som gav oss en bra bit över 100.000 i tillskott till kassan om jag inte minns fel.

    Det är möjligt att våra differerande åsikter utvecklades på ett antagonistiskt vis, men vi löste också dessa skillnader på ett till slut balanserat vis. Trots våra tydligen ”krångliga sidor”.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.