Min sista FiB-stämma efter att ha varit på samtliga sedan 1973 blev den i Gävle 1989. Någon proposition om ”Nystart och öppet rådslag” blev det aldrig. Efter styrelsemötet i februari då den propositionen godkändes samlade Jan Myrdal åter sina närmaste runt sig på Fagervik och beslutade att sammankalla ett extra styrelsemöte för att upphäva förra styrelsemötets beslut om att lägga fram propositionen om ”Nystart…”. Vad de hade för rätt till det vet jag inte. I det mötet deltog jag förstås inte.
Jag deltog dock på stämman där journalisten, översättaren, författaren och pragmatikern Stefan Lindgren klivit fram och blivit aktiv i FiB/K:s föreningsarbete för första gången, såvitt jag kan minnas. Han var välkänd för de flesta efter sina många år dels som ledande SKP-are och Gnistan-redaktör, men också som FiB-redaktör under några år i början på 1980-talet. Varken Gnistan eller FiB/K har någonsin varit bättre än då Stefan Lindgren var dess redaktörer (enligt min mening).
Men nu skulle det bli andra bullar. Stefan L pläderade för att genomgå en konkurs, kapa skuldberget, likvidera våra bolag och sedan köra vidare i föreningens regi.
I den diskussionen tog jag till orda och refererade till vad Jan M skrivit i Skriftställning 4 om ”pizzeriakonkurser” och andra liknande högst tveksamma tilltag. Detta hade vi tidigare kritiserat ETC för, och jag påminde om att vi alltid berömt oss av att ha ordnad och öppen ekonomi, ordentlig revision m m. Jan M svarade inte ens. Ingen annan tog heller upp den tråden. Det var som att tala in i en säck potatis.
Jan M blev omvald till ordförande. Kassör blev Gunnar Johansson, Dennis Zackrisson fick alltså inte fortsatt förtroende. Pål Karlsson och jag drog oss helt ur styrelsearbetet. Pål K flyttade hem till Småland. Nya namn i styrelsen blev förutom Stefan L, Seppo Sinimaa (kompis till Donald B), Mikael Nyberg, Torsten Jurell, Lena Bergström och Åsa Segerman. Alla oskrivna kort i styrelsesammanhang. Stefan L utsågs senare till vice ordförande. Planerna var grandiosa. Man skulle samla in 5 miljoner, kraftfullt förnya tidningen och öka upplagan.
Jag var vid det här laget övertygad om att detta var helt orealistiskt och kände mig verkligen färdig med FiB/K. Johan Althoff och jag samåkte hem till Roslagen, jag till Östhammar och han vidare till Åkersberga. Vi hade under våren haft en hel del givande telefonkontakter. Han hade skrivit några korta texter till FiB/K som jag tyckte mycket om. Han tyckte dock inte att man skulle ge sig på Jan M som jag hade gjort. Vi talade också om att göra en bok om skolan tillsammans. Det blev så småningom en samling artiklar i ett litet häfte.
Som slutkläm skrev jag på höstkanten i alla fall en artikel till Fibbaren (intenbladet) om hur jag såg på FiB/K:s problem, bland annat om det där med de skeva utbetalningarna till olika sorters aktivister, att vissa kunde få betalt och andra inte. Den väckte stor upprördhet hos några. En sådan artikel skulle inte få förekomma hävdades med bestämdhet av någon. Denna någon hade skrivit ett upprört brev till styrelsen med krav på att jag skulle kallas in och be om ursäkt inför styrelsen. Vem trodde denna någon att denna någon var? I dagboken skrev jag (24 sep 1989): ”Om man inte tycker som kotteriet ska man be om ursäkt, helt otroligt.”
En informant i styrelsen rapporterade till mig. Jag brydde mig inte längre, vilket kändes skönt. Det ledde också till en långvarig strid i föreningen om Fibbarens (internbladets) vara eller icke vara och om den interna debatten i allmänhet.
En liten ljusglimt i tiden
Den 14 maj skrev jag i dagboken:
”Kurt Olsson har nu gripit tag i särskilt alla ungar som ständigt reciterar långa stycken ur hans program med gester, miner och språk. Det har blivit något av en fluga bland en del barn. Julia har blivit lite av specialist och håller långa monologer till de mindres förtjusning. Hon och hennes kompis håller ständigt på med Kurtansnack. Genom detta har faktiskt Julia fått röst och börjat våga höras bland andra. Har fått lite säkerhet. Kurtan är en ljuspunkt i tillvaron och har verkligen skänkt oss många befriande skratt. Nu har han erövrat internationellt pris också med detta helsvenska vardagsprogram, som ingen kunde ana skulle bli en sådan landsplåga. Han är verkligen älskad av folket.”
Så passerade ett nytt år för FiB/K mig förutan. Noteras kan att på stämman 1990 i Göteborg valdes Stefan L till ordförande, Lena B till kassör och Dennis Z återinträdde i styrelsen. Det hölls även en extra stämma i oktober i Stockholm där man beslutade att övergå till månadsutgivning efter årsskiftet 1991/92. Ägarbolaget och kommanditbolaget* sattes i konkurs och allt krymptes nu med en väldig fart. Hur dessa manövrer gick till är mig okänt.
Utgivningen fortsatte alltså sedan månadsvis utan avbrott. Men då hade jag lämnat FiB/K-arbetet definitivt för att återvända 9 år senare. Men det är en ny historia som jag får återkomma till senare.
* En bolagsform där delägarna kan dra av sina andelar i sina självdeklarationer.
Nu blir det uppehåll i mitt minnesskrivande. Planerar att återkomma i höst, då bland annat om mina misslyckade försök att bli socialdemokrat.
Ja, efter ett tertial och 22 publiceringar kan det vara dags att ta en paus för att återkomma i höst med ”de sista ljuva åren”.
Hittills har detta varit en mycket intressant läsning där jag själv kommit att få en plats, vilken jag kanske inte riktigt känner att jag är värd. Men det ska jag också ta närmaste månaderna att fundera lite på. Även om dett finns de som tycker, likt en av kombattanterna på stämman i Gävle 1989, att ”det har vart alldeles för mycket tjafs i FiB/K där Dennis Zackrisson haft en huvudroll”. Detsamma kanske skulle kunna sägas om Jan Guillou, Stefan Lindgren eller om den ”svenske” rorsmannen JM. Och dessa giganter kan jag naturligtvis inte tävla med! Men det är ju mig inte förbjudet att tänka, fundera och skriva.
Tack för denna följetong som hittills kommit med mer än ett avsnitt i veckan, Knut L!
Ett minne som en häst kan man säga om de här åren med FiB som Knut Lindelöf förmedlar med känsla av närhet trots åren som gått och som sagt minne som en häst. Intressant verkligen!!
Här kommer en föregångare till Kurt Olsson om Göteborgsvitsens ”Uppfinnare” Aron Jonason.
Göteborgsvitsen och dess förhållande till det omedvetna.
Författaren, psykoanalytikern – och Göteborgsbon – Ulf Karl Olov Nilsson tar hjälp av A.J. och Sigmund Freud.
Jonas J Magnusson och Cecilia Grönberg: Witz-bomber och foto-sken, Glänta produktion, 2009.