Mitt politiska liv… (del 23) – De första stapplande socialdemokratiska stegen

Anders Nyström som ”den radikalaste i hela SSU” i filmen Badjävlar (verklighetens Birger Norén i Östhammar)

---

Dags nu för fortsättningen i denna serie om mitt politiska liv. Vi är i slutet av 80-talet, arbetet med FiB/K var avslutat för min del, dammet hade sedan en tid lagt sig efter den långa uppslitande linjestriden före kärnkraftsfolkomröstningen, och jag sökte mig – i brist på stimulerande politiskt arbete – till socialdemokraterna.

Efter nästan 20 år i FiB/K var jag ett politiskt djur utan hemvist. Jag saknade meningsutbytena, engagemanget, att åtminstone kunna inbilla mig att jag gjorde något för att förbättra samhället, något som inte bara handlade om det egna lilla privata reviret.

I Östhammar hade den svåra tiden – då kampen mot kärnkraften var som hetast – passerats. I grunden var jag ju en slags socialdemokrat, inte någon revolutionär som många i FiB/K trots allt var. Därför sökte jag medlemskap i socialdemokraterna för att möjligen prova mina vingar i kommunpolitiken.

En höstdag 1992 kontaktade jag ombudsmannen Anti Lahti för att anmäla mig som ny medlem. Han hjälpte mig till rätta och tyckte det var roligt att jag nu tagit steget in i den ”verkliga rörelsen”. De kände redan till mig och betraktade mig som ”ytterkantsvänster”. Eftersom jag inte heller var uppväxt inom rörelsen, inte var släkt med eller ingift i den, var misstänksamheten från de ledande påtaglig. IB-affären spökade fortfarande och kommunistnojan var djupt nermyllad. Vägen var i praktiken därför stängd. Men det visste jag ännu inte.

Kommunaliseringen

Efter skolans kommunalisering i slutet av 80-talet började en ny era. Kommunerna fick fria tyglar att forma sina organisationer och därmed skära ner och strukturera om. Man hade tidigare redan fått fria händer att hantera alla skolans skattepengar. Det blev nu på lokalplanet som skolpolitiken skulle formas.

Många vanliga partimedlemmar, de allra flesta äldre än jag, var vänliga och intresserade och ville gärna prata politik med mig. Den 30 november 1992 bevistade jag mitt andra möte i centralorten Östhammars s-förening, för att aväta det traditionella julbordet på restaurang Rospinglan. Det första mötet hade varit ett par månader tidigare och hade bara varit lite information om kommunalpolitiken, som kommunens starke man, kommunalrådet Birger Norén, kallade det.

Birger N tog emot där på Rospinglan med en stor stark i näven. Vi slog oss ner runt ett dukat bord och blev serverade julskinka, gröt, glögg och kaffe. Alkohol fick man betala själv, resten betalades ur föreningskassan. Efter glöggen reste sig Birger N och gav åter sin information om kommunalpolitiken. Det var mest gnäll på borgarnas förslag att rusta ner fritidssektorn. Inget om situationen i skolan. Sedan övergick snacket till allmänt borgargnäll. Allt ska försämras, arbetslösheten växer, jobben försvinner, Skål!

Jag minns att jag häpnade över frånvaron av idéer om vad man skulle kunna göra åt eländet. Ett så försoffat gäng som denna lokala sossegrädda med kommunalrådet i spetsen hade jag knappas väntat mig att möta. Alla hukade inför Birger N, ingen sa emot. Han lade alltid beslag på sista ordet. Han drog sig inte för att skälla ut folk inför de församlade. Här fanns sannerligen att bita i.

Våren 1993 såg jag ännu ganska ljust på möjligheterna att ta mig in på någon förtroendepost i partiet, skapa mig en plattform för att kanske så småningom ta mig in i fullmäktige eller i Barn- och utbildningsnämnden (BUN). Men det skulle visa sig lite mer komplicerat än så.

Brevet till Anti Lahti

I januari 1993 skickade jag ett kort brev till partiombudsmannen Anti L. Jag försökte genom några exempel förklara att situationen i föreningen var orimlig. Ingen gör något, allt står still. Utom den heltidsanställde kommunombudsmannen, som ändå mest vänder papper som en kommunal byråkrat. Det sista skrev jag inte, för jag ville komma till tals med Anti L om saken. Men inget svar kom.

Den timide Anti L, som ville vara vän med alla, fick ännu ett bekymmer. Vad skulle han göra med brevet? Visa det för ledningen? Birger N? Ännu visste jag inte att Birger N tålde Anti L mycket dåligt. Birger N tyckte att han var en riktig mespropp.

I februari 1993 var jag på mitt första årsmöte i s-föreningen. På en halvtimme var allt på dagordningen avklarat. Verksamhetsberättelse på femton rader antogs. Ekonomisk berättelse godkändes efter revisorernas snabba granskning och godkännande. Tre styrelseledamöter omvaldes, trots att ingen av dem yttrat ett ord, eller ens deltagit i något av de tre föreningsmöten jag bevistat. ”Enmansvalberedaren”, en med mig jämnårig och sympatisk högre kommuntjänsteman, hade undvikit alla bekymmer genom att göra som året innan och året dessförinnan, alltså endast frågat om personer ställde upp för omval. Alla omvaldes, bland annat Birgers N:s sympatiske svåger som sammankallande i studiekommittén, trots att denna kommitté sovit djupt hela året. En yngre kvinna, som jag kände från tiden som elev på ortens högstadium och som tidigare varit med i vår lilla FiB-grupp, omvaldes till ordinarie på plats nr. 13 (av föreningens 15) i arbetarekommunens representantskap och som ledamot i föreningens studiekommitté. Hon var inte närvarande, men henne röstade jag förstås på och tänkte att henne kunde jag kontakta för att söka en allierad i vitaliseringsarbetet. Även jag invaldes till studiekommittén.

Inga motioner fanns att behandla.

Därefter begärde som vanligt Birger N ordet. Han ställde sig upp, klippte på sitt speciella sätt med ögonen, det såg ut som han blundade, vaggade lite i Gunnar Sträng-stil och inledde ett för dagen passande eftertänksamt anförande. Han kände oro för partimedlemmarnas och grundorganisationernas passivitet och brist på initiativ. Kanske det ändå skulle finnas underlag för nå´n form av aktivitet i till exempel EG-frågan? EG-frågan var het och Birger N var själv svuren EG-motståndare. EG hade ännu inte blivit EU och Sverige hade ännu inte sökt medlemskap. Han nämnde att s-föreningens styrelse behandlat frågan men inte kommit till skott. Sanningen var den att medlemmarna var djupt splittrade i EG-frågan och att ett initiativ genast skulle visa på den sprickan.

Anförandet var en tydlig produkt av mitt brev till Anti L. Det hördes på tonfallet, kändes i luften och anades i Birger N:s blick. Anti L hade alltså visat brevet för Birger, som hade läst och tagit intryck. I alla fall funderat på ett sätt att hantera saken. Många nickade instämmande, jag instämde också i hans funderingar i en kort replik. Så lägrade sig åter lugnet och mötet tog slut. Det var något på TV som lockade.

Beställar-utföraförar-modellen

Ingenting hände förstås. Man låg lågt och inväntade partitoppens riktningsgivande utspel i EG-frågan. Våren och sommaren passerade utan aktiviteter, men i oktober skulle plötsligt en ny ledningsorganisation för skolan beslutas i fullmäktige. Socialdemokraterna var i opposition och partiets fullmäktigegrupp hade i beredningsarbetet opponerat mot de borgerligas idéer om en ”marknadsanpassad beställarutförarmodell”. För att få ihop en lösning åkte kommunalråden (inklusive oppostitionsrådet Birger N) på Finlandskryssning. Man lyckades trots allt enas om ett så kallat ”marknadsanpassat beställarutförarkoncept”, alltså precis det som socialdemokraterna dittills motsatt sig. Man enades också om att behålla det mesta i den gamla organisationsöverbyggnaden och istället lägga de tunga neddragningarna ute i den så kallade ”skolverksamheten”. Det sista var förmodligen det Birger N fick för att gå med på marknadskonceptet.

Det här skrev jag öppet om i en artikel i UNT 1993-10-20 för vilken jag fick ta emot diskreta ryggdunkar från för mig både kända och okända socialdemokrater. Enligt flera informella rapporter från kommunhusets kafferum var många av kommunens tjänstemän positiva till det jag skrivit. Men ordningen rubbades förstås inte. Överenskommelsen rullades igenom som planerat. Birger N:s grepp om den allt mer malätna s-apparaten var järnhårt.

Den trots allt hedervärde pampen Birger Norén

Birger N:s politiska karriär började såvitt jag förstår som radikal SSU-are och byggnadsarbetare. Senare blev han känd som sossen som kompromissade om vräkningen av familjen i Lars Molins film Badjävlar. Som vaktmästare på kommunala daghemmet Logården blev han fackligt och politiskt aktiv. Det blev hans plattform tills kommunpolitiken snabbt blev hans levebröd. Vid sidan om drev han sitt jordbruk på hemgården i Valö. Han levde med sina hästar och tittade till dem nästan varje dag. Till kommunkontoret kom han ofta iklädd blåbyxor med den gamla duetten full med jord och halm. Ortens ungdomar mötte honom ofta på lördagskvällarna med stora guldbrickan på bröstet. Han var ordningsvakt på ungdomsdiskon och andra offentliga festiviteter. Birger N var ett föredöme, en man av folket som uppbar stor respekt hos många. En rejäl och pålitlig karl helt enkelt.

Till sin hjälp hade alltså Birger N sin familje- och släktklan, de så kallade Norénarna – med flera centralt placerade personer i olika kommunala verksamheter, alla förstås socialdemokrater. Flera i den stora släkten insåg det djupt osunda i dessa förhållanden och skämdes. Men istället för att ta strid, drog de sig bort från den kommunalpolitiska hetluften och lämnade därmed fritt fram för de politiskt aktiva Norénarna. Ja, vad kunde de göra?

Jag var kluven inför pratet bakom Birger N:s rygg. Vid mina möten och diskussioner med honom tyckte jag mig se bred bildning och ett ärligt politiskt engagemang, något jag såg mycket lite av hos alla andra. De flesta var rädda och hukade för hans politiska utfall. Jag tror att han uppskattade att jag sa emot och ställde frågor. Inom vissa gränser förstås. Problemet i Östhammars arbetarekommun var absolut inte bara Birger N. Det var lika mycket den partikultur som formats under lång tid och som präglades av medlemmars underordnande attityd till den/de man valt som sina företrädare. Man lät Birger N hållas för att själv slippa kliva fram och ta ansvar. Det här vet jag att Birger N också tänkte, även om han aldrig sa det rent ut. Han var obrottsligt lojal mot partiet, men ofta kritisk mot sina undersåtar.