Mitt politiska liv… (del 24) – Ny som förtroendevald i Kulturnämnden

Valet 1994 gick som sagt mycket bra för s och den nya s-majoritetens alla förtroendevalda skulle nu trimmas ihop till något som skulle kunna liknas vid ett samspelt politiskt lag. Men alla motsättningar, skiftande intressen, gamla oförrätter och osunda släkt- och vänskapsband fanns där djupt inkapslade. Dessa berördes bara i trånga sällskap bakom ryggar och stängda dörrar och blev till viskande skvaller.

För min del inleddes en period av traditionellt kommunalpolitiskt arbete. Jag skulle för första gången ta plats i ett demokratiskt tillsatt kommunalpolitiskt organ – Kulturnämnden.

Den 24 november sammankallades alla tillträdande s-personer till upptaktsträff. Jag kom att sitta bredvid en ung glad tjej från Gimo. Efternamnet skvallrade om att hon var dotter till en känd s-politiker i kommunen. På min andra sida satt en med mig jämnårig kvinna, även hon från Gimo. Hon hade liksom jag engagerat sig i politiken det senaste året och var mycket entusiastisk och på hugget. Av någon anledning hade hon – helt emot traditionen – fort fått en plats i fullmäktige och släppts fram till en plats i kommunstyrelsen. Hon var liksom Birger Norén glödande motståndare till EU. Birger Noréns svåger (förskollärare och dagisföreståndare) hade blivit ordinarie i BUN. Ingen talade om jävproblem i hans fall. Östhammars nya Missionspastor hörde också till de nyvalda. Hon hade direkt placerats högt på fullmäktigelistan för att sprida lite moralisk glans och därför kommit in i fullmäktige och fått en plats i Socialnämnden. Henne kände jag en del och hoppades lite på intellektuellt och moraliskt stöd därifrån. Men hon blev en besvikelse, jag såg henne aldrig mer och hon hade stor frånvaro även från fullmäktige.

Så blev det dags för mötets sedvanliga Birger-anförande. Det formades till en slags vädjan om öppnare diskussioner om kommunpolitiska frågor. Alla nickade instämmande, men ingen hade något att tillägga. Varför diskussioner alltid tystnade när Birger N var i rummet kunde man ju inte ta upp. Jag dristade mig i alla fall (som vanligt) till ett litet inpass. Först instämde jag i Birger N:s önskan om mera diskussioner och tog sedan upp kommunens dåliga skolpolitik som exempel. Den måste diskuteras och jag påtalade att nya BUN skulle bli mycket svag med BP som ordförande. Då fräste Birger N:s nyinvalde svåger mot mig så att diskussionen åter dog. Min bordskamrat, den nyvalda kvinnan från Gimo såg skrämd ut.

Julen kom och ett nytt år. 1995 satsade Volvo fem miljarder kronor i fabriker och nya bilmodeller, bland annat en storsatsning i Uddevalla. Alkoholimporten till Systemet och restauranger blev fri. Carl Bildt blev EU:s medlare i Bosnien. FN släppte in Bosnienserbiska armén (BSA) i Srebrenica, vilket ledde till slakt på 8.000 bosniska muslimer. Kroatien genomförde Operation Storm som rensade ”sitt område” från serbiska skyddstrupper och serbiska civila. Det orättfärdiga Daytonavtalet skrevs under i Paris under stort tryck från USA och EU. Ingvar Carlsson meddelade sin avgång till mars 1996. I svenskarnas första val till EU-parlamentet deltog 41,2 procent och Miljöpartiet fick starkare stöd än i riksdagsvalet. Mona Sahlin fick sin Tobleroneaffär och lämnade regeringen. Sveriges försvarsminister Thage G Peterson vägrade tillsätta en utredning om svenskt medlemskap i Nato.

Kulturturismen

Kulturnämnden i Östhammar hade under föregående valperiod lanserat begreppet ”kulturturism” som något mycket angeläget. Den ställdes emot Bert Karlssons motbjudande ”sommarlandsturism”. Kultur kontra kommersialism, fint mot fult alltså. Nämndens vice ordförande (efter valet) var den driftiga centerpartistiska kvinnan Kerstin B Jansson, som kunde politikens alla formella manövrer och informella finter. KBJ var en mycket mer kompetent ordförande än socialdemokraten Anti Lahti. Denne var å andra sidan mycket snällare, vilket emellertid inte var till någon hjälp skulle det visa sig. I praktiken styrde KBJ fast nu genom Anti L. Och, ”kulturturismen” blev alltså deras gemensamma baby.

Turismen hade under 90-talet fått allt större betydelse för hela kommunen som blivit en viktig näring vid sidan om de stora industrierna Sandvik och Forsmark. Nämnden utmålade sig som garant för att ”kulturen” skulle bli motorn i utvecklingen av turismen. Inte något ”sommarland” alltså. Näringslivskontoret kunde eventuellt få vara med på ett hörn, men makten skulle ligga i kulturnämnden – ansåg kulturnämnden.

Det här var nämndens färdiga politik när vi nyvalda klev in på första mötet. Jag kände knappt till det och reagerade inte nämnvärt i början, för visst lät det trevligare mer ”kulturturism” än ”Bert Karlsson-turism”. Det fanns dock krafter som var minst sagt skeptiska till ”kulturturismen”. De såg den som lätt världsfrånvänd. Allt kan inte vara små mysiga gårdsbutiker och hembakade bullar. Turismen måste dra mycket folk till kommunen och inriktas på att ge ordentligt klirr i stora och små företagares kassor. Och då krävs det även stora satsningar på stora anläggningar. Dessa personer ansåg förstås att det var fel att låta kulturnämnden ha hand om turismen. Ansvaret borde placeras där övriga näringslivsfrågor fanns. Birger N hörde till skeptikerna. Därför blev det viktigt för kulturnämndens s-ledamöter att driva igenom sin politik mot Norén & Co. Jag fick därför till uppgift att författa en skrivelse för att motivera varför ”kulturturism” skulle vara partiets linje gentemot den kapitalistiska ”Bert Karlsson-turismen” och att turismen därför borde sortera under kulturnämnden. Jag gjorde min läxa och Anti L blev överförtjust över mitt ”fantastiska arbete” med ”turimskrivelsen”.

På en s-nämndordförandeträff med Birger N hade Anti L fört fram idéerna om ”kulturturismen”. Anti L berättade senare för mig att Birger N ”gått i taket och beskyllt k-nämnden för att driva kampanj mot honom”, men att han tagit sitt förnuft till fånga efter att ha tagit del av ”kulturnämndens” skrivelse. Anti L hade också föreslagit att skrivelsen skulle bli en motion till AK-årsmötet, men det hade Norén dock motsatt sig.

Jag minns inte vad jag skrev i den där skrivelsen, men det var säkert politiskt korrekta vänsterschabloner för det kulturella mot allt kommersiellt, idéer som jag egentligen redan då var mycket skeptisk till. Jag är glad att jag inte hittar den i mina gamla anteckningar. Med tiden insåg jag att nämndens idéer om ”kulturturism” verkligen var världsfrånvända och övergick till motståndarsidan.