Mitt politiska liv… (del 26) – Interntidning och interndebatt

1

Jag började på våren 1996 också att böka i frågan om partiets inre arbete. Detta var inget någon intresserat sig för på mycket länge, så ombudsman Antti Lahti mötte mitt initiativ med stor förtjusning. I kulturnämndens s-grupp hade jag redan på hösten -95 väckt frågan om behovet av en interntidning. Jag gjorde en enkel dummy som visade hur en interntidning skulle kunna utformas och skickade till Antti L. Han blev entusiastisk och erbjöd mig en plats i arbetarekommunens så kallade ”mediegrupp”. Jag tackade ja och sedan avstannade arbetet.

Först den 23 maj sammankallades gruppen. Förutom Antti L var det två i sammanhanget helt inkompetenta äldre herrar med i gruppen. Mötet resulterade, förutom i en massa rundsnack om hur enkelt det blivit att producera tidningar, i ett uppdrag till mig att under sommaren göra ett provexemplar på en socialdemokratisk interntidning för Östhammars AK, vilket jag också gjorde.

Vad som sedan hände i den där mediegruppen minns jag inte, förmodligen för att saken som vanligt sjönk ihop som en sufflé. Långt senare minns jag dock att det kom ett litet kommunalt s-info till medlemmarna, ett ljusgrönt vikt A4 med rosen i övre vänstra hörnet. Där annonserade några möten den närmste tiden. Det var vad ombudsman Antti L kunde få fram inom ramen för sin överlastade och arbetstidsmässigt krympande tjänst. Ingen vågade be mig göra denna tidning ett par gånger per halvår som frivilligarbete.

Hösten 1995 och våren 1996 var jag också med i min lokala s-förenings studiekommitté, som inte heller gjort något på länge. Jag ordnade då en serie föredragskvällar för partimedlemmar. Jag utnyttjade mina kontakter från FiB-arbetet. Bland annat kontaktade jag Jan Guillou, som ju bor i kommunen. Han lovade ställa upp gratis en januarikväll och berätta om sin syn på Socialdemokratin och demokratin. Inbjudan gick till alla partimedlemmar i hela kommunen. Ett 30-tal personer infann sig framför den öppna spisen i IOGT-gården Gammelhus.

Men, Birger Norén var inte där. Varför kan man fråga sig. Han brukade delta i allt. Men kanske var det svårt för honom att inte kunna spela sin vanliga huvudroll.

Stämningen var andlös. Kommunstyrelsens ordförande höll i trådarna och nämnde att Guillou kommit tack vare medverkan av Knut Lindelöf. Guillou var i toppform. Han hade noga tänkt igenom vad han skulle ta upp och talade ledigt och frimodigt.

Bland annat sa han att Erlandergenerationen hade förblindats av Pragkuppen 1948 och det kalla krigets kommunistskräck. Han sa att hans eget förhållande till Socialdemokratin formats av detta, att han varit vänster sedan han började tänka omkring 1963 under Vietnamkriget, då han läste juridik. Det var bland andra han och jag (och pekade på mig som om vi vore kompisar) och många andra som ingick i denna generation ungdomar, som förlorades för socialdemokraterna genom detta. Det imponerade förstås på dessa gamla sossar.

Guillou fick sedan svara på bland annat frågor om Palmemordet och om utvecklingen i Ryssland. Han menade att Palme förmodligen sköts av Christer Pettersson, d v s av en ensam galning. Det var alltså ingen utländsk konspiration, inga poliskomplotter o s v. Om han varit nämndeman i rättegången mot Christer P, skulle han antagligen ha röstat för en friande dom, d v s följt majoriteten, sa han. Bevisningen var för svag.

Angående Ryssland, menade han att det kommer att utvecklas till ren diktatur, att den fria marknaden uppträder ”maffiotiskt” och att dess företrädare är avskyvärt provocerande. Folk kommer att störta dessa brottslingar, framsprungna ur ”demokratiska reformer”, och hänga dom i lyktstolparna. Det här var tre år innan Putin tagit över. Och åhörarnas miner skvallrade om häpenhet över det ohämmade klarspråket.

Det var en mycket lyckad och uppbygglig kväll för Östhammar sossar och särskilt för s-föreningen i tätorten Östhammar. Ombudsmannen Antti L sken som en sol och jag hade inte haft så roligt på länge.

I slutet av 1990-talet tappade jag orken i mitt socialdemokratiska partiarbete, men lämnade inte formellt. Under flera år betalade jag dock inte min medlemsavgift, men jag stod ändå kvar som medlem i alla interna register. Alla medlemsutskick nådde mig.

När jag så år 2000 flyttade till Uppsala tog jag kontakt med Socialdemokratiska föreningen i Centrala stan och började åter så smått delta i möten och aktiviteter. Två allvarliga försök att påverka partiet inifrån minns jag särskilt från åren efter 2000. En arbetsgrupp för en ny skolpolitik i Uppsala och ett försök att driva fram en motion om att ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan genom partiapparaten till kongressen. Men i Uppsala var låsningarna minst lika svårforcerade som i Östhammar skulle det visa sig, fast fortet försvarades med mer subtila metoder.

Föregående artikelSKÄR HAMAS HUVUDEN AV KVINNOR OCH BARN?
Nästa artikelVarför läsa Gunnar Wall?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

1 KOMMENTAR

  1. För att citera vad du skriver på slutraden: ”försvarades med mer subtila metoder” Något som förmodligen trots allt, vill jag mena, är ett ledarskap att föredra, ty det stöter i regel inte bort det fria åsiktsutbytet. Även om så kan vara svårt att tränga igenom med sin röst tror jag dock att medlemmar upplever en sådan ”styrande” miljö som inte helt stängd och avvisande.

    Oavsett, typ av ledarskap – så formas strukturer i varje sammanslutning, förening eller organisationsform, vilket innebär att någon eller några anger den på agendan aktuella färdriktningen. Så upplever jag det utifrån min erfarenhet med vissa undantag där det funnits ett fantastiskt ledarskap i frihetlig anda. Ett förhållande jag tror fungerar i mindre gruppenheter som har en tydlig, i enighet fastlagd målbeskrivning.

    Kan förvisso även förekomma på en arbetsplats där dom övergripande ramarna är fastlagda att förhålla sig till. I den miljön finns utrymme – om det gives – att forma en anda av god gemenskap som sätter sig med tradition ganska djupt och fast. Så ser min verklighetsbild ut från ett mindre samhälle där endast en industri, som arbetsplats var dominerande.

    Oavsett är det ett stort övergripande och intressant ämne i mening att forma en anda med gemenskap som leder framåt mot ett givet mål och då utan att det finns någon påtaglig styrande ledare. En idealisk tanke kanske, men så nära som möjligt duger gott. Det är förhoppningsvis i det sammanhanget en rörelse kan ske mot något annat än att rusta för världskrig.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.