Mina sista skälvande förhoppningar om att bidra till en demokratisk politisk utveckling via det stora arbetarepartiet socialdemokraterna hade nu slutligen skingrats. Trots att jag träffat många kloka, kunniga, socialt engagerade personer med hjärtat på rätta stället, var jag ändå tvungen att konstatera att ingen av dessa ville konfrontera någon i partiets överhet. Man krökte rygg och bemannade sig, som Peo Enquist brukade säga. Varje litet försök till ifrågasättande tystades effektivt med mer eller mindre subtila översittarfasoner och härskartekniker. Makten i partiet var helt enkelt kapad av partieliten, de med trygga välbetalda uppdrag eller anställningar av olika slag. De besatt och behärskade apparaten. Musen som röt – först ute i Östhammar på 90-talet och senare pep till lite även i Uppsala på 2000-talet – hade nu tröttnat.
Men något annat hade hänt, som fångat mitt politiska sinnelag och fått mig att åter ta itu med sorgebarnet Folket i Bild/Kulturfront.
Tidningen och föreningen hade överlevt hela 90-talet. Riktigt hur den lyckats med det är mig obekant, men under 90-talet gjordes en konkurs, tidningen övergick från fjortondagars- till månadsutgivning och tappade mer än hälften av sina prenumeranter (4000 till 1500).
I början på 90-talet droppade många gamla trotjänare av och började jobba med annat, varpå föreningsarbetet försvagades. Stämmor genomfördes varje år, det mest grundläggande som redaktion, tryckning, distribution och prenumerationsregister fortsatte att fungera. Styrelsen sammanträdde, men ledamöterna var allt mindre engagerade. De centrala förtroendeuppdragen uppehölls som i alla andra föreningar av de mest plikttrogna. Och tur var väl det. Till sist sköttes det mesta av endast två personer, de gamla vapendragarna Kalle Hägglund och Erik Göthe.
Hur länge detta hade pågått, alltså när förfallsperioden inleddes är mig okänt, men det var någon gång under 90-talet. Men tidningen utkom hela tiden enligt plan och vägleddes trots allt av sina paroller, inte minst viktig den om antiimperialism.
I april 1999 inledde Nato bombningarna på Balkan. I över en vecka släppte man sina bomblaster över Serbien och Kosovo – i strid med folkrätten, FN var helt överkört. Journalister och observatörer hade lämnat området så den etniska rensningen kunde pågå ostört. Hundratusentals flyktingar vällde ut ur Kosovo. Alla på åskådarplats utanför Balkan stod handfallna, utom USA och Nato som bombade och styrde propagandakriget mot Serbiens president Milosevic som den störste och ende skurken. Han blev den nye Hitler.
I samband med detta samlade Tom Carlsson, Henrik Linde, Gun Kessle, Jan Myrdal och en del andra ihop sig själva och beslutade att samla ihop fler ur de skingrade skarorna och åter sätta FiB/K på fötter. Minns att Tom C ringde mig och snabbt övertygade mig att ställa upp i nästa styrelse. I det nya politiska läget behövdes sannerligen FiB/K, som ju besatt mycket kunnande och erfarenhet i antiimperialistiska frågor. Stora delar av vänstern var ju på väg att spåra ut i stöd till Natos bombningar av Serbien.
Författaren Erik Wijk tog initiativ till ett upprop mot Nato som publicerades i Aftonbladet. Många anslöt sig, även jag. Listan på undertecknare var mycket bred. Men upprördheten inom kultureliten emot detta upprop var ännu bredare. Bland de mest högljudda var Annette Kullenberg, som krigshetsade på ett avskyvärt sätt och hyllade ”USA:s stora insatser för demokrati” i världen.
Uppropet fungerade som en slags budkavle. FiB/K:s skingrade aktivistskaror och andra närstående personer och organisationer samlade ihop sig i någon slags fredsfront.
I arbetet med stämmoförberedelser uppdagades att även ekonomin var vanskött. Medarbetare i tidningen var förbannade för att de inte fått betalt, och som jag förstod det var det ingen som ordentligt kunde redogöra för vad som skett. Gun K blev nu städgumma. I internbladet Fibbaren inför stämman gick hon till storms mot Erik Göthe och Kalle Hägglund och beskyllt dem för utmobbning av medarbetare och närmast kriminella handlingar. Jan M eldade på i samma hårda ton medan Erik G försökte försvara sig med att diskutera tidningens kulturpolitiska linje och föreslå breddning ”på rätt sätt”. Det skulle rädda tidningen menade han. Vad han menade med ”rätt sätt” fattade jag aldrig, mer än att svampplockning och boxning var rätt att skriva om. Ingen tackade Erik och Kalle för att de faktiskt hållit liv i tidningen dessa år då många istället lämnat och jobbat med det de tyckte var roligare.
Jan M vädjade till alla gamla fibbare att sluta upp på stämman för att återinföra ”normal FiB-anda”. I slutet av april hölls stämman i ett gammalt hus på Stockholms söder. Mer folk än vanligt samlades. Det blev min första stämma på 10 år.
De mest ansvariga för förfallet var ändå Erik G och Kalle H, som därför inte återvaldes till styrelsen. Gun K blev ny ordförande, Tom C och ytterligare tre gamla ordföranden, varav jag var en, kom in i styrelsen. Även Kenneth Rasmusson ”en gammal flummare” (som han själv kallade sig) från Malmö blev invald. Denne man tog stort utrymma, pratade mycket på sin breda malmöitiska och besatt något så ovanligt i våra led som datakompetens. Han hade – uppmuntrad av Erik och Kalle – inlett ett stolt arbete med Folket i Bild/Kulturfronts första hemsida – www.fib.se. Därför blev han en betydande person. Återkommer till honom senare.
Den 8 maj hade den nya styrelsen sitt första möte. Jag utsågs till styrelsens sekreterare. FiB-arbetet hade nu satt fart med Tom C som slav vid årorna för att få ordning på torpet under Gun K:s stränga regemente. Politiskt var Natobombningarna i Jugoslavien den stora frågan. Serbiens infrastruktur slogs i spillror. Denna dag var det demonstration i Stockholm med 2.500 deltagare, där några s-riksdagsmän stod i spetsen.
På sommaren övergick Jugoslavienkriget i en ny fas. Nato slutade bomba och flyktingarna skulle återvända hem under Natobeskydd. Men i tomrummet mellan att jugoslaviska armén var på väg ut och Natotrupperna på väg in flydde serberna i Kosovo för sina liv undan UCK:s livsfarliga hämdpatruller.
Situationen var svårt eskalerad av bombningarna. Nu skulle världen övertygas om serbernas gränslösa ondska. Mediejakten på läskiga bilder började för att belägga serbiska grymheter. Serbisk ondska behövde inpräntas för att bevisa Nato-bombningarnas nödvändighet. USA:s och världsbankens mångåriga systematiska bakgrundsspel för nedbrytningen av Jugoslavien politiskt och ekonomiskt talade man inte om. USA var nu på väg att nå målet: ett Balkan i kaos som man kunde fylla med sitt Nato och därmed få en fast bas för ekonomiskt och militärt inflytande nära de två oroshärdarna Mellanöstern och Kaukasus, båda rika på olja. Dessutom i närheten av det tillbakaträngda Ryssland.
EU-parlamensvalet blev ett ännu större fiasko än någon räknat med. Bara 38 procents valdeltagande i Sverige och 25 i Storbritannien t ex. Nu rasade eliten mot alla antidemokratiska röstskolkare. Jag skolkade också. Jag kom till sist fram till att det var bästa sättet att försvara vår demokrati. EU-parlamentsvalen har mycket lite med demokrati att göra. De var mest skådespel för att legitimera den nya EU-elitens makt. Ska EU kunna bli demokratiskt via parlamentet krävs att lokala parlament och folkvalda regeringar reduceras till marionetter. En federal superstat med gemensam valuta, polis, militär etc var målet. Det stod allt mer klart för oss EU-motståndare då i slutet av 1990-talet. Vi såg också sambandet med Balkankrigen.
Denna millenniets sista sommar sökte jag nya jobb. Barbro och jag hade bestämt oss för att göra en sista förflyttning av både jobb och bostad före pension – från Östhammar till Uppsala. Vi hade 10 respektive 11 år kvar att jobba. Slutet på arbetslivet började hägra på ett både läskigt och lockande sätt.
I samband med detta fungerade jag ganska mycket på vem jag egentligen var. Är jag kanske mera den som jag ser i mina hemliga mindervärdesrum? Den osäkre, inkompetente, självupptagne, fåfänge och late? Som betyder mycket lite för andra. På gränsen till genomskinlig. Den jag kände mig som när min mamma ignorerade mig eller inte märkte mig när jag försökte ge mig till känna, eller när hon blev oförklarligt arg. Att inte få ett nytt jobb återkallade dessa mindervärdesföreställningar.
Flera gånger hade jag sökt och även kallats till anställningsintervjuer för skolledartjänster i Uppsala och i Knivsta. Varje gång blev jag vänligt bemött, men till sist alltid ratad. Min förhoppning var att jag blev ratad av politiska skäl. Då slapp jag känna att orsaken var att inte räcka till. Formellt hade jag goda meriter, men det räckte uppenbarligen inte. Kanske var jag redan för gammal, eller så sökte de bara anpasslingar utan profilerade skolidéer.
Jag kände denna tid att politiken måste finnas kvar i mitt liv, annars skulle det bli trist. Kände nytändning i FiB-arbetet. Det var stimulerande att träffa de gamla vännerna igen och att bidra till ännu ett försök att göra FiB/K till en politisk kraft i svensk debatt.
”Folkets kultur” inbegriper bland annat att använda svenska ord på rätt sätt. Knut L skrev: ”Ingen tackade Erik och Kalle för att de faktiskt hållit liv i tidningen dessa år då många istället lämnat och jobbat med det de tyckte var roligare.” KL använde ”lämna” som ett intransitivt verb. Så kan man inte använda verbet ”lämna”. När ”lämna” är predikatsverb i en sats, måste ett direkt objekt skrivas ut i satsen. Man måste skriva så här: ”Ingen tackade Erik och Kalle för att de faktiskt hållit liv i tidningen dessa år då många istället lämnat tidningsarbetet (eller ’föreningen’ eller annat lämpligt ord) och jobbat med det de tyckte var roligare.” Verbet ”lämna” är ett obligatoriskt transitivt verb.
Olle Josephson skulle invända, att den objektiva deskriptiva lingvistiska sanningen är, att språkbruk kan ändras. Talarna kan ändra på verbet ”lämna”, så att det blir valfritt intransitivt eller transitivt. Så ser en deskriptiv lingvist på saken.
Men skillnaden mellan 1900-talet och 2000-talet är, att på 1900-talet kunde man i stort sett lita på dem, som hade skriftspråk som yrke. Man kunde lita på, att de skrev ett gott standardspråk, som tjänade demokratin. Nu för tiden gör man klokast i att misstro yrkesskribenterna. (Standardspråkets utträngande av den riktiga svenskan, våra folkmål, är en katastrof, men standardsvenska behövs som lingua franca, när man kommunicerar med invandrare och utsocknes. Standardsvenska skulle inte vara någons modersmål om vi hade kvar ”folkets kultur”, men det är en annan sak.)
Gå till läggen, det vill säga de digitala tidningsarkiven. Att skriva ”lämna” är en farsot, som icke hade brutit ut, när Knut L började sin lärargärning. Hade KL en bandinspelning av alla sina yttranden från 1900-talet, funne han, att han inte konstruerade ”lämna” utan direkt objekt en enda gång, ej ens i det ledigaste talspråk.
Att skriva att ”många istället lämnat och jobbat med det de tyckte var roligare” är en kapitulation inför ”USA-världen”, med KL:s uttryck. ”De har lämnat” är engelska på svenska: ”they have left” – en Nato-anslutning i det lilla. Knut L vill inte ansluta Sverige till ”USA-världens” militära allians. Då skall vi väl inte ansluta verbet ”lämna” till USA-världen? Det är di små detaljerna som gör’at.
Ni som är medelålders eller äldre, gör följande experiment. Ni har intuitiv kunskap om att vissa saker inte kan sägas, bara för att ingen säger så. Vi säger ”en röd bil, ett rött hus, en rädd hund”, men inte ”ett rätt barn”. Vi säger ”ett skrämt/räddhågset barn”, utan att tänka på saken.
Om ni gräver i minnet, minns ni att ni en gång haft kunskapen, att det är lika omöjligt att säga ”de har lämnat” utan direkt objekt, som att använda böjningsformen ”rätt” av adjektivet ”rädd”. Vilka av läsarna har fortfarande den kunskapen?
”och ytterligare tre gamla ordföranden”
skall vara
”och ytterligare tre gamla ordförande”
Ok, stryker n-et där. Tvekade faktiskt när jag skrev det.
Nej, Jan Arvid G, det intransitiva verbet ”lämna” kan skrivas som jag gjorde på samma sätt som att ”bonden plöjer” och ”målaren målar”, alltså med ”stumt objekt”.
Följande fråga – från en av som var med från allra första början i Umeå – landade i inkorgen.
”Knut L!
Fanns det inga tvivel i Folket i Bild/Kulturfronts förening eller lokalföreningar rörande lämpligheten att låta skriftställaren komma till tals i varje nummer? Ifrågasattes han aldrig? Var det han som drev på när det gällde möjligheten av reklam för bokförlag och annat vettigt i tidningen, d v s motsatte sig, var det han ensam eller flera?”
Mina svar på dessa två frågor är:
Det uppkom gång på gång diskussioner lokalt, i styrelsen och på stämmor om lämpligheten av att Jan M skulle ha sin skriftställning i varje nummer. Saken diskuterades många gånger i stadgeenlig ordning och röstning företogs, varje gång med resultatet att JM skulle fortsätta som fast krönikör under vinjetten ”skriftställning”.
Om jag minns rätt var reklam de första åren helt självklart något som inte skulle förekomma i FiB/K. Senare diskuterades reklam i tidningen återkommande, inte minst för att bättra på ekonomin. Beslut fattades så småningom att FiB/K skulle kunna ha reklam. Men då hade upplagan sjunkit så mycket att det var svårt att få annonsörer. Jan M var, som jag minns det, aldrig motståndare till reklam i FiB/K. Det var ortodoxa antikommersialister på vänsterkanten som var emot reklam i tidningen.
Knut L! Jag känner till samma fakta som våra professionella språkvetare. Jag vet att verbet ”lämna” kan användas som du gör, alltså intransitivt, och att en deskriptiv lingvist konstaterar detta faktum. Svensk ordbok skriver om ”lämna” att det används ”även utan angiven plats […] Exempel: ’personalen hade redan lämnat och gått hem’”.
Jag skrev om något intressantare. Är du medveten om att du, med största sannolikhet, använde nyheten ”lämna med stumt objekt” första gången när du var medelålders, för att du och andra läste och hörde det i massmedia? Och att många svensktalande tycker att det låter lika konstigt som ”ett rätt barn började gråta”?
Nej, men så kan det kanske vara.
Knut L!
Ursäkta att mina inlägg har varit avämnes, men detta är en vetenskaplig fråga, som jag behöver material om. I yrket bistår jag koloniserade/ockuperade ursprungsnationer med att stärka deras förtryckta språk. Ett hot är, att förtryckta språk ändras i accelererad takt.
I fältarbete har jag förundrats över, att språkbruk, som infödda talare bevisligen måste ha exponerats för från födseln och upp i vuxen ålder, tycks kunna bli utsuddade från hjärnan. En talare lär sig ett språkbruk A för ett ord, vänjer sig sedan vid språkbruk B för samma ord, och kan sedan inte återkalla känslan, att B en gång skulle ha känts fel.
Detta är en svår sak att forska på. Jag måste klarlägga vad språkbrukaren lärde sig genom härmning som ung, hur språkbrukaren talar nu, och huruvida språkbrukaren minns, att vederbörandes språkkänsla ändrats över tid. Jag tackar för informationen om motsvarande fenomen hos en svensktalande, som kan utläsas i dina svar.
Språkliga djupdykningar i all ära. Har aldrig varit medlem av FiB/K. Prenumererade från första numret av tidskriften. Tröttnade efter några år. Jag har en fråga till de som var, och nu är, medlemmar i föreningen: Varför blev aldrig tidskriften en framgång?
Själv har jag givetvis ett beskäftigt svar på denna fråga!
Arne H Nilsson!
Du frågade varför tidskriften Folket i Bild/Kulturfront icke blev en framgång. Föreningen med samma namn må inbegripas i frågan.
Svaret är enkelt: Färgstarka personer, och personers smala politiska intressen har dominerat i FiB/K, i stället för att tidskrift och förening speglat breda politiska strömningar.
Låt mig exemplifiera. Viktigast i FiB/K har varit kända personer som Jan Myrdal och Jan Guillou, och personer som verkat i Sveriges kommunistiska parti (organisationen som fanns 1967–1990), och andra personer som arbetat i solidaritetsorganisationer för Palestina, och några andra grupperingar. Dessa personer har haft tydliga intresseinriktningar, som inte har varit så vanliga bland den stora majoriteten av Sveriges medborgare. De flesta medborgare har inte varit engagerade i Folkrepubliken Kinas väl och ve, till exempel.
Ibland har grupper inom FiB/K, såsom organiserade OTAN-motståndare (Nato-motståndare) och EU-motståndare, haft mera kontakt med åsikter bland medborgarflertalet. Men i sådana frågor har det misslyckats FiB/K att nå ut. Till exempel behövs ju inte ännu en organisation som vill ha både alliansfrihet OCH ett svagt svenskt försvar. (Till anhängare av ”svagt svenskt försvar” räknar jag även dem, som visserligen vill ha allmän värnplikt, men inte en regionalt dominerande svensk militärmakt, utan bara lite lagom ”sega gubbar”-försvar.)
Det är inte omöjligt, att grunda en ny folkrörelse. Miljöpartiet de gröna är ett exempel. Där var förvisso en färgstark person, Per Gahrton, viktig. Men miljöpartiet har en grund i medborgarmassorna: vanligt folks stora miljöintresse. Person- och falangstriderna inom miljöpartiet har inte raderat ut partiet, eftersom en grund för partiet finns i verkligheten, så att säga.
Tidningen och föreningen FiB/K hade ett lapptäcke av tankeströmningar att bygga på. Till en början fanns också ”framgång”. Att stödjas av Tage Danielsson och Lars Gustafsson måste anses vara tecken på framgång. Det skulle ha varit möjligt att hålla liv i en rörelse byggd på ett lapptäcke av idéer – yttrandefrihet, kalvdans till efterrätt åt alla, kunskap i skolan – med det hade fordrat mer disciplin bland medlemmar och skribenter.
Ännu en avämnes kommentar. ”Avämnes” är ett utmärkt ord, kort och lättbegripligt. Är det bara Jan Arvid G (och jag) som använder det?
På svt.se läste jag i morse om en olycka med en ”airbag”. (SAOB m fl: airbag airbagen, plural airbagar äv. airbags, bestämd plural airbagarna substantiv [ä´rbäg])
Det lättuttalade, självförklarande ”krockkudde” har börjat ersättas med ”ärbäg” som dock ska stavas airbag. Men vad bakar airbagarna, och vad hälls upp i ärbägarna?
På samma svt.se läste jag om någon som ”tagit självmord”. Jag skrev till svt och frågade vad det betydde, och om man också kunde ”ge självmord”. Hur är det med harakiri, äktenskapsbrott och mened?
Namnen på grundämnen som syre (som gör mjölken sur), väte (som blir vatten när det brinner) och kväve (som kväver) ersätts allt oftare med sina latinska/engelska beteckningar. Men kväve är faktiskt på väg att ersätta diverse veterinärmedicinska avlivningsmedel för att avrätta folk medelst kvävning i vissa delstater.
Med ursäkter och hälsningar från en gamling som hamnat både avämnes och utsocknes.
Knut Lindelöf skriver i stycke 10: ”Jan M eldade på i samma hårda ton medan Erik G försökte försvara sig med att diskutera tidningens kulturpolitiska linje och föreslå breddning ’på rätt sätt'”. Detta ”på rätt sätt” – svampplockning och boxning nämns – tror jag ligger ganska nära det jag försökt plädera för i många år; ordet stavas folklighet.